Hur Pentagon använder ett hemligt program för att skapa proxy-krig

Den här artikeln av Nick Turse och Alice Speri har översatts av Rolf Nilsson.
https://theintercept.com/2022/07/01/pentagon-127e-proxy-wars/

Hur Pentagon använder ett hemligt program för att skapa proxy-krig

Exklusiva dokument och intervjuer avslöjar den omfattande omfattningen av den hemliga 127e-verksamheten.

SMÅ GRUPPER AV U.S. Special Operations Forces är involverade i ett lågprofilerat proxykrigsprogram, i mycket större skala än vad som tidigare varit känt, enligt exklusiva dokument och intervjuer med mer än ett dussin nuvarande och tidigare regeringstjänstemän.

Medan The Intercept och andra medier tidigare har rapporterat om Pentagons användning av den hemliga 127e-myndigheten i flera afrikanska länder, erbjuder ett nytt dokument, som erhållits genom Freedom of Information Act. den första officiella bekräftelsen på att minst 14 st. 127e-program också var aktiva i det större Mellanöstern och Asien-Stillahavsregionen så sent som 2020. Totalt sett genomförde amerikanska kommandosoldater mellan 2017 och 2020 minst 23 separata 127e-program över hela världen.

Separat bekräftade Joseph Votel, en pensionerad fyrstjärnig armégeneral, som ledde både Special Operations Command och Central Command, som övervakar USA:s militära insatser i Mellanöstern, förekomsten av tidigare oavslöjade 127e-”terrorismbekämpningsinsatser” i Egypten, Libanon, Syrien och Jemen.

En annan, tidigare högt uppsatt försvarstjänsteman, som begärde anonymitet för att diskutera ett hemligt program, bekräftade att en tidigare version av 127e-programmet också hade funnits i Irak. Ett 127e-program i Tunisien, med kodnamnet Obsidian Tower, som aldrig har erkänts av Pentagon eller tidigare identifierats som en användning av 127e-befogenheten, resulterade i strider av amerikanska styrkor tillsammans med lokala ersättnings-styrkor 2017, enligt en annan uppsättning dokument som The Intercept har fått tillgång till. Ett tredje dokument, ett hemligt memo som redigerades och avklassificerades för att släppas till The Intercept, kastar ljus över kännetecken för programmet, inklusive användning av befogenheten för att ge tillgång till områden i världen som annars är otillgängliga, även för de mest elitära amerikanska trupperna.

Dokumenten och intervjuerna ger den hittills mest detaljerade bilden av en obskyr finansieringsbehörighet, som gör det möjligt för amerikanska kommandosoldater att genomföra terrorismbekämpningsoperationer ”av, med och genom” utländska och irreguljära partnerstyrkor runt om i världen. Grundläggande information om dessa uppdrag – var de utförs, hur ofta de genomförs, vilka mål de har och vilka utländska styrkor som USA förlitar sig på för att utföra dem – är okänd till och med för de flesta medlemmar av relevanta kongresskommittéer och nyckelpersoner vid utrikesdepartementet.

”Om någon skulle kalla ett 127-echo program för en proxyoperation skulle det vara svårt att argumentera mot dem.

USA, genom 127e, beväpnar, utbildar och tillhandahåller underrättelser till utländska styrkor. Men till skillnad från traditionella program för utländskt bistånd, som i första hand är avsedda att bygga upp lokal kapacitet, skickas 127e-partnerna sedan ut på USA-styrda uppdrag, där de riktar in sig på USA:s fiender för att uppnå USA:s mål. ”De utländska deltagarna i ett 127-echo-program fyller luckor som vi inte har tillräckligt många amerikaner att fylla”, sade en tidigare högt uppsatt försvarstjänsteman, som var involverad i programmet till The Intercept. ”Om någon skulle kalla ett 127-echo program för en proxyoperation skulle det vara svårt att argumentera mot dem.”

Pensionerade generaler med ingående kunskap om 127e-programmet – som i militärt språkbruk kallas ”127-echo” – säger att det är extremt effektivt när det gäller att rikta in sig på militanta grupper, samtidigt som det minskar risken för de amerikanska styrkorna. Men experter berättade för The Intercept att användningen av den föga kända befogenheten ger upphov till allvarliga problem med ansvarsskyldighet och tillsyn och potentiellt bryter mot den amerikanska konstitutionen.

I ett av de dokument som The Intercept har fått tillgång till anges kostnaden för 127e-operationer mellan 2017 och 2020 till 310 miljoner dollar, en bråkdel av USA:s militära utgifter under den perioden, men en betydande ökning från den budget på 25 miljoner dollar som tilldelades programmet när det först auktoriserades, under ett annat namn, 2005.

Bild: https://theintercept.com/wp-uploads/sites/1/2022/06/127e-program-chart-theintercept-1-955×1024.png

https://theintercept.com/wp-uploads/sites/1/2022/07/127e-program-chart-theintercept-2-1-955×1024.png

Källa: Pentagon-dokument och tidigare tjänstemän: Soohee Cho för The Intercept

Medan kritiker hävdar att 127e-programmen, på grund av bristande tillsyn, riskerar att involvera USA i kränkningar av mänskliga rättigheter och att blanda in USA i utländska konflikter, utan att kongressen och det amerikanska folket vet om det, säger tidigare befälhavare att 127e-behörigheten är avgörande för att bekämpa terrorism.

”Jag anser att detta är en ovärderlig befogenhet”, sade Votel till The Intercept. ”Den ger möjlighet att fullfölja USA:s mål för terrorismbekämpning med lokala styrkor som kan anpassas till de unika omständigheterna i det specifika operationsområdet.”

127e-myndigheten fick för första gången stor uppmärksamhet efter att fyra amerikanska soldater dödades av militanta islamister från Islamiska staten under ett bakhåll i Niger 2017 och flera högt uppsatta senatorer hävdade att de inte visste mycket om USA:s verksamhet där. Tidigare rapportering, av bland annat The Intercept, har dokumenterat 127e-insatser i flera afrikanska länder, inklusive ett partnerskap med en notoriskt missbrukande enhet inom den kamerunska militären, som fortsatte långt efter att dess medlemmar kopplats till massgrymheter.

I mer än ett år har Vita huset underlåtit att ge The Intercept väsentliga kommentarer om amerikanska kommandosoldaters operationer utanför konventionella krigszoner och särskilt underlåtit att ta upp användningen av 127e-program. På frågan om en allmän kommentar om nyttan av 127e-behörigheten och dess roll i administrationens strategi för terrorismbekämpning svarade Patrick Evans, en talesman för det nationella säkerhetsrådet, följande: ”Allt detta faller under försvarsdepartementet.” Pentagon och Special Operations Command vägrar att kommentera 127e-myndigheten. ”Vi ger inte information om 127e-programmen, eftersom de är hemligstämplade”, sade SOCOM:s talesman Ken McGraw till The Intercept.

Kritiker av 127e varnar för att, förutom risken för oförutsedd militär upptrappning och de potentiella kostnaderna för att delta i upp till ett dussin konflikter runt om i världen, kan vissa operationer innebära olaglig våldsanvändning. Eftersom de flesta kongressledamöter – inklusive de som är direkt ansvariga för att övervaka utrikesfrågor – inte har något inflytande och liten insyn i var och hur programmen drivs, kan 127e-relaterade fientligheter sakna det kongresstillstånd som krävs enligt den amerikanska konstitutionen, hävdade Katherine Ebright, rådgivare vid Brennan Center for Justice.

”Det finns anledning att misstänka att försvarsdepartementet har använt 127e-partners för att delta i strider utanför räckvidden av alla tillstånd för användning av militärt våld eller tillåtet självförsvar”, sade Ebright till The Intercept, och noterade betydande förvirring i Pentagon och i kongressen om en bestämmelse om att 127e-programmen endast ska stödja auktoriserade, pågående militära operationer. ”Den typen av otillåten våldsanvändning, även genom partners snarare än amerikanska soldater själva, skulle strida mot konstitutionella principer.”

Global Proxy War

Ursprunget till 127e-programmet kan spåras tillbaka till de tidigaste dagarna av USA:s krig i Afghanistan, då kommandosoldater och CIA-personal försökte stödja den afghanska Norra alliansen i dess kamp mot talibanerna. Arméns specialoperationskommando insåg snart att det saknade befogenhet att ge direkta utbetalningar till sina nya proxies och tvingades förlita sig på CIA:s finansiering. Detta föranledde en bredare satsning från SOCOM för att säkra förmågan att stödja utländska styrkor i så kallade uppdrag, en militär följd av CIA:s användning av ställföreträdande miliser (militia surrogates, ö.a.). Denna befogenhet, som först kallades sektion 1208, användes också under de första åren av invasionen av Irak, enligt en tidigare högt uppsatt försvarstjänsteman. Till sist förankrades den i amerikansk lag i U.S.C. Title 10 § 127e.

127e är en av flera, praktiskt taget okända, befogenheter, som kongressen har gett försvarsdepartementet under de senaste två decennierna och som gör det möjligt för amerikanska kommandosoldater att genomföra operationer i krigets utkanter och med minimal extern övervakning. Även om 127e fokuserar på ”terrorismbekämpning” tillåter andra befogenheter elitstyrkor – bland annat Navy SEALs, Army Green Berets och Marine Raiders – att genomföra hemliga underrättelse- och kontraspionageoperationer, eller bistå utländska styrkor i irreguljär krigföring, främst i samband med så kallad stormaktskonkurrens. I april presenterade topptjänstemän för specialoperationer en ny ram för ”vision och strategi” som verkar stödja fortsatt användning av 127e-konceptet genom att utnyttja ”partnerskap för att dela bördan för att uppnå mål inom en acceptabel risknivå”.

General Richard D. Clarke, den nuvarande befälhavaren för specialoperationer, vittnade inför kongressen 2019 om att 127e-programmen ”direkt resulterade i att tusentals terrorister tillfångatogs eller dödades, störde terroristnätverk och -aktiviteter och förvägrade terrorister operationsutrymme i ett brett spektrum av operativa miljöer, till en bråkdel av kostnaden för andra program”.

Clarkes påståenden kan inte verifieras. En talesman för SOCOM berättade för The Intercept att kommandot inte har några siffror på de som tillfångatagits eller dödats under 127e-uppdrag. Det är inte heller känt hur många utländska styrkor och civila som har dödats i dessa operationer, men en före detta försvarstjänsteman bekräftade för The Intercept att det har förekommit amerikanska förluster, trots att amerikanska trupper traditionellt förväntas hålla sig bakom ”sista täckningen och fördoldheten” under en utländsk partners operationer.

De dokument, som The Intercept har fått tillgång till, framhåller betydelsen av denna befogenhet, särskilt när det gäller att ge amerikanska specialoperatörer en väg in i svårtillgängliga områden. Enligt ett memo gav ett 127e-program ”det enda mänskliga fysiska tillträdet till områden”, med lokala partner som ”fokuserade på att hitta, åtgärda och avsluta” fientliga styrkor. Ett annat 127e-program, som var inriktat på al-Qaida och dess närstående, gjorde det möjligt för kommandosoldater att projicera ”stridskraft in i tidigare otillgängliga VEO [våldsamma extremistorganisationer] säkra tillflyktsorter”.

Vissa dokument, som erhållits via FOIA, är så kraftigt redigerade att det är svårt att identifiera de länder där programmen ägde rum och de styrkor som USA samarbetade med. The Intercept har tidigare identifierat BIR, eller Rapid Intervention Battalion, som den ökända kamerunska militärenhet som USA drev ett 127e-program med. The Intercept har nu identifierat ett annat tidigare okänt partnerskap med G2 Strike Force, eller G2SF, ett specialförband inom den libanesiska militärens elitstyrka, som USA samarbetade med för att rikta in sig på ISIS- och al-Qaida-anslutna grupper i Libanon.

Votel bekräftade att 127e i Libanon hade kodnamnet Lion Hunter. Han bekräftade också tidigare okända 127e-program i Syrien, Jemen, känt som Yukon Hunter, och Egypten, med kodnamnet Enigma Hunter, där amerikanska specialstyrkor samarbetade med den egyptiska militären för att angripa ISIS-militanter på Sinaihalvön. Han sade att chefen för den egyptiska militära underrättelsetjänsten gav ”starkt stöd” till Enigma Hunter och att amerikanska trupper inte följde med sina lokala partners i strid där, vilket är vanligt i andra afrikanska länder.

https://theintercept.imgix.net/wp-uploads/sites/1/2022/06/signal-2022-06-30-145018_001.jpeg?auto=compress%2Cformat&q=90&w=1024&h=404

En kraftigt redigerad promemoria om 127e-programmet, som erhållits via FOIA. Skärmdump: The Intercept

USA har en lång historia av stöd till både den egyptiska och libanesiska militären, men användningen av egyptiska och libanesiska styrkor som ombud för USA:s antiterroristuppdrag markerade en viktig utveckling i dessa relationer, konstaterade flera experter.

Två experter på libanesisk säkerhet noterade att G2SF är en elit- och hemlig enhet, som huvudsakligen har till uppgift att arbeta med underrättelsearbete och att det inte var förvånande att det var den enheten som valdes ut för 127e-programmet av USA:s specialoperationer, med vilka den redan hade en stark relation. En av dem noterade att, till skillnad från andra delar av landets säkerhetsstyrkor, var enheten ”mycket mindre politiserad”.

”Det finns legitima problem med att USA samarbetar med vissa enheter inom den egyptiska militären.”

Situationen är mer komplicerad i Egypten, där militären i årtionden har förlitat sig på miljarder dollar i amerikanskt säkerhetsbistånd, men motsatt sig USA:s försök att spåra hur detta bistånd används.

Även om Sinai är föremål för en nästan total medieblackout har människorättsgrupper dokumenterat omfattande övergrepp från den egyptiska militärens sida där, inklusive ”godtyckliga arresteringar, tvångsförsvinnanden, tortyr, utomrättsliga avrättningar och eventuellt olagliga luft- och markattacker mot civila”.

”Det finns legitima problem med att USA samarbetar med vissa enheter inom den egyptiska militären”, säger Seth Binder, chef för påverkansarbete vid Project on Middle East Democracy. ”Det finns omfattande dokumentation, från Amnesty och Human Rights Watch, om många brott mot de mänskliga rättigheterna i Sinai av den egyptiska militären. Är det samma enheter som vi samarbetar med för att genomföra operationer? Det är ett verkligt bekymmer.”

Den egyptiska ambassaden i USA svarade inte på en begäran om en kommentar, men i ett gemensamt uttalande i höstas åtog sig amerikanska och egyptiska tjänstemän att ”diskutera bästa praxis för att minska civila skador i samband med militära operationer” – ett tyst medgivande att civila skador fortfarande är ett problem. Förfrågningar om intervjuer med Iraks, Tunisiens och Jemens ambassader samt Libanons försvarsministerium har inte besvarats.

https://theintercept.imgix.net/wp-uploads/sites/1/2022/06/5223281.jpg?auto=compress%2Cformat&q=90

Den amerikanska armégeneralen Richard D. Clarke, i mitten, tar över befälet över U.S. Special Operations Command från U.S. Army General Raymond A. Thomas III, till höger, under en ceremoni i Tampa, Florida, den 29 mars 2019. Foto: Foto: Lisa Ferdinando/DoD

Ingen kontroll, ingen tillsyn

Även om de dokument som The Intercept har fått tag på ger ledtrådar om 127e-programmets omfattning och konturer, är det fortfarande mycket som är okänt för både allmänheten och kongressledamöter. Relevanta rapporter, vilka krävs enligt lag, är sekretessbelagda på en nivå som hindrar de flesta kongressanställda från att få tillgång till dem. En regeringstjänsteman som är bekant med programmet och som begärde anonymitet för att kunna diskutera det, uppskattade att endast en handfull personer i kongressens väpnade tjänster och underrättelsekommittéer läser sådana rapporter. Kongressens kommittéer för utrikesfrågor och relationer – trots att de har huvudansvaret för att avgöra var USA befinner sig i krig och kan använda våld – får dem inte. Och de flesta kongressföreträdare och personal med behörighet att få tillgång till rapporterna vet inte att de ska be om dem. ”Det är sant att vilken kongressledamot som helst kan läsa någon av dessa rapporter, men jag menar, de vet inte ens att de finns”, tillade regeringstjänstemannen. ”Det var utformat för att förhindra tillsyn.”

Men det är inte bara kongressen som i stort sett hålls i okunnighet om programmet: Tjänstemän på utrikesdepartementet med relevant expertis är också ofta ovetande. Även om 127e kräver att chefen för beskickningen i det land där programmet genomförs skriver under, delas detaljerad information sällan av dessa diplomater med tjänstemän i Washington.

”DOD ser detta som ett litet, litet program som inte har några utrikespolitiska konsekvenser, så ’låt oss bara göra det’. Ju färre människor som står i vägen för oss, desto enklare.”

Bristen på tillsyn på alla nivåer i den amerikanska regeringen är delvis ett resultat av den extrema sekretess med vilken försvarstjänstemännen har skyddat sin auktoritet över programmet – och av den knappa motverkan de har mött. ”Det är staten som inte vet vad de inte vet, så de vet inte ens att de ska fråga. Det är ambassadörerna som blir imponerade av dessa fyrstjärniga generaler som kommer in och säger: ’Om ni inte låter oss göra detta kommer alla att dö'”, sade regeringstjänstemannen. ”DOD ser detta som ett litet, litet program som inte har några utrikespolitiska konsekvenser, så ’låt oss bara göra det’. Ju färre människor som står i vägen för oss, desto lättare.””

Sarah Harrison, senior analytiker vid International Crisis Group och tidigare biträdande chefsjurist vid försvarsdepartementets Office of General Counsel, International Affairs, upprepade den bedömningen. ”HASC och SASC verkar motsätta sig ökad tillsyn av 127-echo. De är inte benägna att ändra stadgan för att stärka Utrikesdepartementets tillsyn, och de delar inte heller på ett lämpligt sätt med sig av dokument som rör programmet till personlig [kongress-] personal”, sade hon och använde akronymerna för House Armed Services Committee och Senate Armed Services Committee. ”Det här kan verka som en svårbegriplig, byråkratisk fråga, men det har verkligen betydelse för övervakningen av 127-echo programmet och alla andra program som bedrivs i hemlighet.”

Dessa program inkluderar en befogenhet, känd som Section 1202, som först dök upp i 2018 National Defense Authorization Act och ger ”stöd till utländska styrkor, irreguljära styrkor, grupper eller individer” som deltar i irreguljär krigföring och är uttryckligen inriktade på så kallade närmast jämbördiga konkurrenter. Kongressen har också bemyndigat försvarsministern att ”spendera upp till 15 000 000 dollar under ett budgetår för hemlig verksamhet i något syfte som ministern anser vara lämpligt för att förbereda miljön för operationer av konfidentiell karaktär” enligt 10 USC § 127f, eller ”127 foxtrot”. Enligt sektion 1057 kan man på samma sätt tillåta underrättelse- och kontraspionageverksamhet som svar på hot av ”konfidentiell, extraordinär eller nödsituationskaraktär”.

”Detta har varit en slags historia för många av dessa DOD-ledda program”, säger Stephen Semler, medgrundare av Security Policy Reform Institute, en gräsrotsfinansierad tankesmedja för amerikansk utrikespolitik. ”Specialoperationsgruppen gillar mycket självständighet. De gillar inte att gå igenom byråkrati, så de hittar alltid på myndigheter och försöker hitta sätt att undvika att deras verksamhet försenas av någon anledning.”

”Problemet är att dessa saker är så normaliserade”, tillade han. ”Man borde ägna större uppmärksamhet åt dessa myndigheter för att utbilda och utrusta, oavsett om det handlar om specialstyrkor eller DOD:s vanliga styrkor, eftersom det verkligen är ett PR-vänligt sätt att sälja in ändlösa kr