Hur politiska berättelser påverkar och styr vårt tänkande

Thomas Fazi tar upp en viktig, ja avgörande fråga. Se även under ”Relaterat”). https://www.thomasfazi.com/p/scripted-reality-how-political-narratives?utm_source=post-email-title&publication_id=560592&post_id=147698487&utm_campaign=email-post-title&isFreemail=true&r=103ae5&triedRedirect=true&utm_medium=email

Den fullständiga titeln är ”Den iscensatta verkligheten: hur politiska berättelser påverkar och styr vårt tänkande”

______________________

Narrativ används inte bara inom underhållning , utan är också ett grundläggande politiskt maktmedel för att forma vår verklighetsuppfattning och styra den i önskad riktning

Gästinlägg av Maike Gosch. Detta är den första artikeln i en serie om propagandakonsten.

När jag arbetade som manusförfattare för tysk tv för många år sedan blev jag bekant med formatet ”scripted reality”. Det innebär att i ett mer dokumentärt format (t.ex. makeover- eller renoveringsprogram), när verkligheten är för tråkig, för känslokall eller för ostrukturerad, ”förstärks” den med skrivna scener och iscensatta situationer. På senare år har jag observerat politik och politisk kommunikation och lagt märke till liknande ”narrativa” interventioner – inte för att ge bättre underhållning (även om det ibland också är så, av strategiska skäl), utan som ett maktverktyg för att forma vår uppfattning och styra den i en önskad riktning. I följande essä kommer jag att undersöka denna teknik mer i detalj.

Vi lever i en upphetsad och förvirrande tid. Och det var inte så länge sedan som saker och ting var annorlunda (eller verkade annorlunda). Jag minns fortfarande väl tiden som student mellan 1992-1998, då jag i stort sett var säker på min politiska verklighet. Jag levde i berättelserna som i en stabil byggnad. Västvärlden var bra. Framsteg var på gång. Demokrati och kapitalism var ett harmoniskt par. Krigstiderna i Europa var över. Den europeiska gemenskapen höll på att växa samman. Världen blev hela tiden friare, mer sammankopplad, rikare och bättre. Internationella institutioner som FN, WTO/GATT, Världsbanken, OSSE, OECD och EU, liksom våra regeringar i (Väst)Europa, engagerade sig för folkens frihet och välstånd. Kommunismen hade övervunnits, Sovjetunionen upplösts, järnridån lyfts, Östeuropa befriats, Tyskland återförenats och allt var på rätt väg. Visst, världen var inte perfekt ännu, men alla (i väst) arbetade efter bästa förmåga och kunskap för att göra världen bättre och säkrare för alla.

Som ung juridikstuderande i Hamburg på 1990-talet tänkte jag verkligen så här. Jag studerade tysk och internationell rätt, läste The Economist och Le Monde Diplomatique, Die Zeit och Süddeutsche Zeitung förstås. Jag studerade utomlands (i Frankrike inom ramen för Erasmusprogrammet), gjorde praktik i Bryssel och funderade på hur jag skulle kunna bidra till dessa många fantastiska framstegsprojekt.

Idag ser världen annorlunda ut för mig. Mitt perspektiv, och många människors, har förändrats. Har världen blivit mer komplicerad och ond, eller har vi bara blivit smartare och mer upplysta? Eller både och?

Vi upplever ett sammanbrott av berättelser, berättelsen om den välvilliga västvärlden, berättelsen om den välståndsfrämjande globaliseringen där människor lever fredligt tillsammans som en global gemenskap, berättelsen om det nödvändiga sambandet mellan demokrati och kapitalism. Och många andra berättelser.

Hur hanterar vi som samhälle detta? Vi samlas kring olika ”lägereldar” (som det heter i berättelsevärlden), bildar ”bubblor” eller ”ekokammare”, litar på olika typer av medier, vissa på ”mainstream media”, andra på ”alternativa medier”.

Misstron växer, liksom konspirationsteorierna, och många av dem visar sig förr eller senare vara sanna eller åtminstone sannolika, t.ex. NSA:s massövervakning eller teorin om covid-19-virusets ursprung i ett laboratorium. Samtidigt intensifieras censuren för att undertrycka farliga falska nyheter och hatpropaganda eller sanningen (beroende på var man står).

Hur det började, hur det pågår

När jag började arbeta som kommunikationskonsult i trettioårsåldern var jag ett stort fan av ”storytelling”-metoden. Efter min juristutbildning, som uteslutande handlade om fakta, logik och exakta detaljer, och mitt arbete som dramaturg och manusförfattare, där jag lärde mig mycket om berättelsers kraft och påverkan, kändes möjligheten att genom berättelser beröra och få människor att känna i ett socialt och politiskt sammanhang, att intressera dem för vår tids viktiga frågor, att väcka empati och mobilisera stöd, som en fantastisk chans för mig.

Jag hade studerat juridik främst av idealistiska skäl och under studietiden arbetade jag mycket med ämnen som rättvisa, internationell rätt och mänskliga rättigheter. I storytelling-metoden såg jag ett sätt att fortsätta detta engagemang med kreativa och kommunikativa medel. Få saker hade berört mig så mycket under min skoltid som en analys av Martin Luther Kings ”I Have a Dream”-tal. Användningen av språk, metaforer, känslor, rytm och retorik i kampen mot orättvisor och förtryck imponerade djupt på mig och visade mig hur effektivt berättande och retorik kan vara. Därför valde jag medvetet uppdragsgivare inom den ideella sektorn och hoppades kunna bidra positivt till utvecklingen på många områden.

Under min yrkeskarriär har jag lärt mig mycket om kommunikationsstrategi, kommunikationspsykologi, storytelling i sig och naturligtvis om de olika områden där mina kunder var verksamma. Jag forskade och fördjupade mig i metoden storytelling (se t.ex. här, ö.a.) och fann mycket goda exempel på framgångsrik storytelling från USA, Storbritannien och Australien. Den engelskspråkiga världen låg klart före oss i den tyskspråkiga världen när det gällde ”storytelling” och användandet av anekdoter, den lekfulla blandningen av privata och professionella nivåer samt användandet av humor och känslor.

Jag har alltid försökt berätta historier för att människor ska få veta sanningen om en viss situation och förstå den bättre, för att väcka uppmärksamhet och för att lösa konflikter där det är möjligt. Men övergången från kommunikation till manipulation och propaganda är flytande. Varje berättelse är med nödvändighet bara ett utdrag och en version av sanningen, och därmed med nödvändighet en förvrängning. Som konsult kan man titta bakom kulisserna, och ju mer jag fick i ”status” och expertis, desto djupare kunde jag gräva i innehåll och strategier, och desto mer lärde jag mig om hur åsikter bildas, hur många ”blinda fläckar” det fanns, vilka politiska kopplingar som inte nämndes, hur mycket negativitet som projicerades på en förmodad motpart. Jag märkte (i allt högre grad från omkring 2015) hur kommunikationen och det offentliga samtalet blev mycket skarpare, mer spänt och mer oförlåtande.

Och något annat hände – till en början omedvetet – med min uppfattning om världen, politiska diskurser och medias skildring av händelser: om man arbetar med dramaturgi under en lång och intensiv period börjar man se på sitt eget liv som om det vore en film. Man frågar sig t.ex. under en viktig händelse: Är detta en ”plot point” (dvs. en viktig vändpunkt i berättelsen)? Upplever jag en tragedi eller en komedi? Är jag verkligen huvudpersonen i den här scenen eller har jag bara en biroll?

Och om man vet hur berättelser fungerar, hur man väcker känslor och empati, hur man riktar uppmärksamheten mot en punkt och distraherar från andra, hur man förklarar samband, strategier och utvecklingar på ett tydligt och övertygande sätt, och hur man distraherar från dem, förvirrar människor och leder dem vilse, börjar man så småningom se allt fler berättelser i arbete, inte bara i privatlivet utan också inom politik, media och samhälle, och att betrakta offentliga uppfattningar och debatter ur ett dramaturgiskt perspektiv.

Jag började mer och mer känna igen vilka narrativ som medvetet användes i det offentliga samtalet och vilka som var omedvetet verksamma, vilka tekniker som användes, och utvecklade en ganska god känsla för vem som gjorde det bra (hantverksmässigt) och vem som gjorde det dåligt, vem som utvecklade effektiva och vem som utvecklade tandlösa narrativ, och varför vissa resonerade med samhället eller en viss målgrupp vid en viss tidpunkt och varför andra inte gjorde det. Jag började läsa tidningar på ett annat sätt, lyssna på politiska tal på ett annat sätt och betrakta diskussionen om sociala frågor på sociala medier på ett annat sätt.

Skakar om grundvalarna

Här är några exempel på samhällsberättelser som var grundläggande mönster i hur jag uppfattade vissa politiska och sociala frågor utan att känna igen dem som sådana och som jag först senare identifierade som ”spin” eller ”narrative management” (som det kallas i fackjargongen):

PR-byråer som krigsförberedare: ett exempel från 1990-talet

Det här exemplet handlar om PR-byråernas, mediernas och politikernas berättelser och roll i Kosovokriget 1999. Vi minns det: NATO, som dittills främst varit en försvarsallians under ledning av USA, planerade militära angrepp mot Förbundsrepubliken Jugoslavien (en kvarvarande republik bestående av Serbien, Montenegro och Kosovo) under förevändning av ett humanitärt uppdrag, men förmodligen av geostrategiska maktintressen. Utan utsikter till ett FN-mandat för luftangrepp mot Belgrad försökte de, efter de misslyckade fredsförhandlingarna i Rambouillet, genom krigföring tvinga serberna att acceptera Kosovos utbrytning och att NATO-trupper skulle stationeras på deras territorium.

Den allmänna opinionen i de europeiska länderna, särskilt i Tyskland, var dock emot en militär intervention som inte sanktionerats av FN, vilket skulle utgöra ett angreppskrig i strid med internationell rätt och den tyska konstitutionen. Denna tydliga antikrigsståndpunkt i Tyskland härrörde säkerligen från den historiska erfarenheten av andra världskriget.

I denna situation blev händelserna i den kosovanska byn Račak plötsligt en global mediehändelse i mitten av januari 1999. Den amerikanske chefen för OSSE:s observatörsgrupp i Kosovo, William Walker, utlöste händelsen när han framför en grav fylld med kroppar dramatiskt förklarade att en massaker av obeskrivlig grymhet hade ägt rum och att man hade funnit bevis för ”dödande och stympning av obeväpnade civila”, där ”många skjutits på nära håll”. Den massiva mediebevakningen spred denna tolkning av händelserna över hela världen och särskilt till befolkningarna i NATO-länderna och deras politiska beslutsfattare.

I början av 1990-talet anlitade först den kroatiska sidan (och senare den bosniska och albanska sidan) den amerikanska PR-byrån Ruder Finn för ”informationskriget”. De släppte lös en våg av pressmeddelanden, presskonferenser, pressmaterial och upprättade till och med ett bosniskt kriskommunikationscenter.

Denna byrås omsorgsfullt och medvetet konstruerade narrativa tolkning av Serbien som det nya Nazityskland och Slobodan Milošević som den nye Hitler skapade den grogrund på vilken det mycket komplexa inbördeskriget – med krigsförbrytelser begångna av alla inblandade parter – nu kunde förvrängas och framställas som ett nytt utrotningskrig och folkmord av serberna mot sin egen befolkning (jfr. med händelserna i MÖ 2011, i Libyen och Syrien, med samma anklagelser om att ledarna, Muammar Gadaffi resp. Bashar Al Assad, ville ta död på sina egna befolkningar, ö.a.).

Fasorna från de fruktansvärda massakrerna och folkmorden under andra världskriget åberopades, steg upp som spöken och överskuggade de aktuella händelserna. ”Račak-massakern”, som rapporterades utförligt över hela världen i flera dagar, blev en vändpunkt i NATO:s politik gentemot Belgrad och förändrade den allmänna uppfattningen i Europa och USA om flyganfallen mot Jugoslavien.

Detta möjliggjorde efter tyske utrikesministern Joschka Fischers tal den 13 maj 1999, i vilket han sade: ”Men jag står för två principer, aldrig mer krig, aldrig mer Auschwitz, aldrig mer folkmord, aldrig mer fascism. Båda är sammankopplade för mig”.

Video Joschka Fischer

Så motiverade han sitt beslut om det första tyska deltagandet i en militär attack sedan andra världskriget.

Från den 24 mars 1999 flygbombade NATO Jugoslavien i 78 dagar tills landet i juni accepterade att västerländska soldater stationerades i krisprovinsen Kosovo. När den tyska ledande nyhetstidningen Der Spiegel i januari 2001 rapporterade att en slutlig vetenskaplig rapport från finska rättsmedicinska experter inte fann några bevis för den påstådda serbiska massakern på civila, och att det varken kunde bevisas att de var civila eller att de sköts på nära håll (de var sannolikt stridande, vilket naturligtvis inte minskar tragedin i deras död) och inte heller fann några stympningar eller andra tecken på grymhet, var skadan redan skedd.

Här lades en traumatisk historisk händelse (Förintelsen/Auschwitz, utrotningen av tyska judiska medborgare och andra offer) som en berättelse över en aktuell situation, och där jämförelsen inte stämde förvrängdes fakta och bevis undanhölls för att passa ett visst kommunikativt resultat. Detta väckte känslor av avsky och, särskilt bland den tyska befolkningen och politikerna, skuldkänslor över nazitidens fruktansvärda brott, vilket ledde till ett politiskt beslut som, utan denna manipulativa berättelse, med stor sannolikhet inte skulle ha ägt rum.

Hur fri är frihandeln?

Ett annat exempel från den ekonomiska politiken: den här berättelsen handlar om kapitalismen eller, mer specifikt, nyliberalismen som en framgångsmodell. Som den välkände Cambridgeekonomen Ha-Joon Chang beskriver i sin bok 23 Things They Don’t Tell You About Capitalism är ”idén om den fria marknaden”, som går ut på att marknader, om de lämnas ifred, kommer att ge de mest effektiva och rättvisa resultaten och att statliga ingripanden bara hindrar marknadseffektiviteten, en berättelse som har lite gemensamt med verkligheten. Hur kommer han fram till denna slutsats?

Först argumenterar han för att premissen för denna idé (han talar till och med om ”ideologi”), nämligen antagandet om att det finns en helt ”fri marknad”, dvs. en marknad utan regler och gränser som begränsar valmöjligheterna, är falsk, eftersom en sådan marknad inte finns och inte kan finnas.

Därefter undersöker han bevisen för framgångsmodellen ”fri marknad”. Företrädare för ideologin använder sig av metoden att selektivt välja historiska utdrag för att förvränga verkligheten och presentera sin tolkning som det enda alternativet:

Med få undantag blev alla dagens rika industriländer – inklusive Storbritannien och USA – rika genom en kombination av stark protektionism, subventioner och andra statliga åtgärder, som västvärlden (t.ex. genom Världsbanken och IMF) idag starkt avråder utvecklings- och tillväxtländer från. Först när industrierna i dessa länder – även med hjälp av stark protektionism och statliga ingripanden – var betydligt överlägsna sina konkurrenter i andra länder minskades tullar, subventioner och statliga investeringar. Om man i det historiska utdraget väljer att beakta omfattningen av statliga ingripanden endast under den ekonomiska framgångsfasen, kan därför berättelsen om framgångsmodellen ”fri marknad” och ”frihandel” upprätthållas. Det stämmer dock inte överens med verkligheten.

Så som vi var

Ett annat exempel på en dominerande berättelse, som var så övertygande att jag inte uppfattade den som en berättelse och därför knappt ifrågasatte den, fick jag genom en mycket intressant och gripande bok som jag läste i början av 2000-talet.

I den underbart skrivna historieboken The Pity of It All (se här och här, ö.a.) av den israeliske journalisten och författaren Amos Elon, utgiven 2002, beskriver han det betydande inflytande som judiska tyska män och kvinnor hade på några av de viktigaste kulturella, sociala och politiska händelserna under 1700- och 1800-talen i Tyskland och hur intellektuellt och känslomässigt sammanflätade de var med den tyska historien. Särskilt deras avgörande roll i 1848 års revolutioner som politiker, journalister, jurister, författare och kämpar var knappast känd för mig innan jag läste boken. Först under läsningen insåg jag hur mycket jag historiskt hade projicerat ”separationen” av tyskar av judiskt ursprung och judisk tro från resten av befolkningen, som genomdrevs av den nazistiska ideologin, raslagarna och senare Förintelsen, bakåt i tiden till åren och århundradena före. Jag insåg också hur lite jag visste om de beundransvärda demokratiska strävandena hos tyska (kristna, judiska, agnostiska) män och kvinnor i mitten av 1800-talet, eftersom jag, liksom många människor som växte upp i Västtyskland, lärde mig så lite om våra egna demokratiska traditioner.

Fokus i vår allmänna historiska utbildning (jag talar naturligtvis inte om historiker, utan om oss lekmän) låg så starkt på de auktoritära och diktatoriska epokerna i den tyska historien under skolgången och i det offentliga samtalet att denna tradition och de människor som skapade den nästan gick förlorade. Man kan säkert komma fram till olika bedömningar och värderingar i alla dessa frågor, men det som är viktigt och tydligt i det här exemplet är att ett annat perspektiv på våra egna demokratiska traditioner och de judiska tyskarnas historia är möjligt.

Vi lever i berättelser som fiskar lever i vatten

Att ägna sig åt historieberättande och analysera samhälleliga berättelser är således inte en trivial fråga, inte en hobby (även om det också är det), inte heller ett speciellt men obskyrt nischämne inom kommunikationsteorin; snarare hjälper det oss att inse hur dessa berättelser och deras manipulativa användning påverkar viktiga attityder och bedömningar av människor och därmed också påverkar viktiga beslut inom politik och ekonomi.

Det finns ett skämt där två fiskar hör en badare utbrista ”Åh, vad vattnet är fint idag!”. Den ena fisken säger då till den andra: ”Vad är vatten?”.

Vi simmar i berättelser som fiskar i vatten och är ofta omedvetna om denna osynliga miljö. Jag hoppas att ett kritiskt förhållningssätt till narrativ och narrativa konstruktioner ska leda till en större medvetenhet i samhället om dessa tekniker och processer. För så länge vi inte vet att detta narrativa lager överhuvudtaget existerar, eller vet för lite om hur det fungerar, är vi lättmanipulerade och kan inte fatta de fria och informerade beslut som vi, som medborgare i denna värld, måste fatta för att demokratier ska fungera fullt ut.

***

Tack för att du läste. Att ge ut högkvalitativ journalistik kräver ständig forskning, varav det mesta är obetalt, så om du uppskattar mitt skrivande kan du överväga att uppgradera till en betald prenumeration om du inte redan har gjort det. Förutom en fin känsla inombords får du tillgång till exklusiva artiklar och kommentarer.

Thomas Fazi Webbplats: thomasfazi.net

Relaterat
”Kontrollera narrativet” – EU:s attack mot yttrandefriheten.
Svensk Intelligentia och Utrikespolitik.
”Mainstreammedias världsbild är en massproducerad artificiell psykos” Vad menas med det?
När de mäktiga kontrollerar den allmänna opinionen är valen (i USA och i andra länder) inte verkliga.