Denna artikel av Kit Klarenberg har översatts av Rolf Nilsson.
Den 2 september 1945, inom några timmar efter det att Japans kejsare Hirohito formellt undertecknade ett instrument för kapitulation och avslutande av andra världskriget i Stilla havet, utropade Ho Chi Minh, ledare för Viet Minh, den demokratiska republiken Vietnams grundande. Liberalt med hänvisning till passager från 1776 års amerikanska självständighetsförklaring, lovade Ho att hans nyskapade stat aldrig mer skulle bli föremål för utländsk dominans eller exploatering, och alltid förbli styrd enbart av och för dess folk.
Vietnams radikala eufori efter kriget fångades påtagligt av Germaine Krull, en fransk fotograf som besökte landet bara några dagar senare. I sin dagbok observerade hon hur i Saigon ”utmed alla gator var upphängda stora banderoller och alla murar och officiella byggnader” bar revolutionära inskriptioner. De förklarade, ”ned med den franska imperialismen; ner med kolonialerna; kolonisationens era är över; ner med slaveriet.” Det kommunistdominerade Viet-Minhs ”stora röda [flagga] med den gula stjärnan” kunde också ses i överflöd.
Japansk soldat överlämnar sitt svärd till britterna, september 1945
Detta var en ganska stor kontrast till scenerna som mötte Krull på Saigons flygplats. Där rådde ”en ovanlig situation”:
”Det servades helt av japanerna. De gjorde allt: körde lastbilar och bilar, stod vakt, bar bagage och tankade. Britterna hade befälet över dem och höll ordning… Japanerna utförde sina uppgifter felfritt och var perfekt disciplinerade.”
Krull hade flugit in på ett av flera ”transportplan med brittiska trupper”, bland dem en ansenlig avdelning av ”snygga, oklanderliga” Gurkhas, tillsammans med ”deras skotska befälhavare.” Ej omtalat av fotografen var deras uppdrag att på ett omfattande sätt krossa landets drömmar om självständighet och återupprätta Frankrikes kontroll över sitt koloniala innehav. Under dess överinseende var den ”ovanliga situationen” för Vietnams nyligen besegrade japanska ockupanter som tog order från och arbetade tillsammans med britterna, tills bara dagar tidigare deras svurna motståndare, inte begränsad till Saigons flygplats.
Många decennier senare är Storbritanniens omedelbara efterkrigsintervention i Vietnam praktiskt taget okänd. Ändå, trots att den bara varade i sex månader, kostade den bittra konflikten många liv och antände det tre decennium långa Vietnamkriget, som slutade med ett pinsamt nederlag för västmakterna. Inverkan på regionen, och världen i övrigt, består för ett otaligt antal människor idag. Det är ett smutsigt, hemligt kapitel i Londons senaste historia, som kräver en omvärdering.
Att britterna menade allvar i Vietnam understryks starkt av deras indiska armés hela 20:e divisions utplacering i landet. Som journalisten George Rosie rapporterade 1970, hade denna styrka ”stått i centrum av striderna” mot Japan om Burma, och i sin tur kontrollen över hela subkontinenten. Genom otaliga brutala strider kämpade dess enheter mot ”grymma” attacker och ”tillfogade finden fruktansvärda offer”.
Den 20:e divisionen var särskilt central i dessa ansträngningar. Vid slutet av andra världskriget, skrev Rosie, ”det fanns ingen mer skicklig, erfaren och stridshärdad” enhet i Burma. Divisionen var ”förmodligen den bästa divisionen i en av de bästa arméerna i Asien.” Nu skulle dess soldater rikta in sin välslipade skicklighet i konsten att döda mot vietnameserna. Totalt infördes 26 000 brittiska soldater tillsammans med 2 500 militärfordon i Saigon för ändamålet.
Tre artilleriregementen anlände också, medan Royal Air Force var till hands med 14 spitfires och 34 Mosquito-jaktbombplan till stöd. Till stöd för denna enorma invaderande armé stod Vichyregeringens franska, samt japanska trupper, som försågs med nya vapen av sina brittiska motsvarigheter. Det officiella målet var att ”upprätthålla lag och ordning och säkerställa inre säkerhet” i Vietnam. Ändå fick britterna och deras erövrade underhuggare uttryckliga order att brutalt krossa allt lokalt motstånd, även om oskyldiga civila dödades:
”Det finns ingen front i dessa operationer: vi skulle ha att göra med band av gerillasoldater … Vi kan ha svårt att skilja vän från fiende … Se också upp för att bara ”nafsa” på oppositionen. Använd alltid den maximala kraft som finns tillgänglig för att säkerställa att vi utplånar alla fientliga vi möter. Om man använder för mycket kraft sker ingen skada. Om man använder för liten styrka och den måste befrias [sic], kommer vi att lida offer och uppmuntra fienden.”
Japanska soldater reparerar ett flygfält, medan brittiska trupper ser på
Snabbt började vietnameserna dö i stort antal. Men detta bloddränkta intrång gick till en början helt utan anmärkning i brittiska medier och parlamentet under flera månader. Därigenom förblev allmänheten hemma helt i okunnighet om att deras armé utövade ännu en storslagen utländsk intervention, än mindre att den skedde tillsammans med dess fiender från andra världskriget. Denna tystnadskonspiration fortsatte till december 1945, då ett gemensamt brev författat av brittiska soldater i Vietnam, skickat till dåvarande utrikesminister Ernest Bevin, publicerades av The Guardian:
”Det verkar som om vi samarbetar med japanska och franska styrkor mot de nationalistiska styrkorna i Viet Minh. För vilket syfte är detta samarbete? Varför avväpnar vi inte japanerna? Vi önskar en definition av regeringens politik angående närvaron av brittiska trupper i Indo-Kina.”
Dessa explosiva avslöjanden väckte lite intresse och glömdes genast bort. Undertecknarna fick ett strängt samtal från en hög militärtjänsteman, och inga ytterligare avslöjanden om Storbritanniens hemliga krig i Vietnam dök senare upp. Under tiden fortsatte slakten av oskyldiga civila i snabb takt. Långt senare erinrade en av undertecknarna av det gemensamma brevet om sin tid i landet:
”Vi såg hus som brann och hundratals av lokalbefolkningen hölls i läger. Vi såg många ambulanser, öppna baktill, med huvudsakligen – faktiskt, enbart – kvinnor och barn som var i bandage. Jag minns det väldigt tydligt. Alla kvinnor och barn som bodde där stod utanför sina hem, alla klädda i svart, och bara stirrade bistert på oss, verkligen med…hat.”
I mitten av januari nästa år hade Viet Minh dragit lärdomar av att inleda storskaliga attacker mot brittiskledda styrkor, som ofta slutade med betydande förluster på grund av deras motståndares överlägsna eldkraft och omfattande användning av maskingevär. Hanois frihetskämpar antog därefter en rad gerillataktiker, inklusive bakhåll, lönnmord och hit-and-run-räder mot fiendens patruller. Det var världens första moderna okonventionella krig. Dessa strategier användes förödande mot franska och amerikanska inkräktare under de kommande tre decennierna.
Kontrollen över uppdraget överlämnades formellt av London till franska generaler i slutet av mars 1946, och de flesta av Storbritannens styrkor lämnade Hanoi i vederbörlig ordning. Frankrike var uppmuntrade av den upplevda framgången med Storbritanniens intervention, och trodde att Ho Chi Minhs styrkor inte kunde motstå ytterligare angrepp från en ”civiliserad”, professionell armé.
Denna villfarelse ledde till att Paris startade ett fullskaligt krig mot Hanoi igen i december samma år. Det slutade med bittert nederlag åtta år senare, och då klev amerikanerna in.
För egen del, under perioden efter andra världskriget, förde Storbritannien ett antal jämförbara, hemliga krig i alla hörn av världen, allt eftersom dess finansiella och militära inflytande snabbt försvann. I många fall gick USA därefter in för att fylla Londons plats och tog över hanteringen av långt gående kriser och nödsituationer, och i processen, Storbritanniens fallna imperium. De senaste 80 åren har varit en oändlig berättelse om amerikansk kamp för att bemästra det dubbla arvet från kolonialism och uppdelning, testamenterat av sin egen tidigare imperialistiska mästare.
Relaterat
Läs ”Vietnam var nära”! Lär av FNL-rörelsen!
Med FNL för Vietnams folk!