Hur 7-faldige Wimbledonmästaren Novak Djokovic nästan dödades av Natos terrorbombningar av Belgrad.

I serien ”Aktuella artiklar för ett eller flera år sedan och idag” återpubliceras denna artikel. Igår var det 26 år sedan Nato inledde sina folkrättsstridiga bombningar av Serbien, vilket pågick till 10 juni. Utan stöd i FN.

Novac Djokovic är vanligen rankad som världens främste manlige tennisspelare under 2010-talet. Han har vunnit Wimbledons herrsingelfinal 7 gånger. Två fler än Björn Borg. Men tennisen har utvecklats och en Björn Borg i högform skulle inte tagit något set av Djokovic. Björn Borg tog 11 Grand Slam-titlar, och Novan Djokovic har tagit 21 sådana titlar medan Nadal ”leder” med 21 Grand Slam-titlar.

Den här artikeln ”Hur tennisässet Djokovic nästan dödades av Natos terrorbombningar av Belgrad – 1999” inleds med en artikel av BBC ”Novak Djokovic: How 1999 Nato bombings of Belgrade shaped his career” som jag översatt. BBC. Sedan följer en historisk bakgrund.

Hur Nato:s bombningar 1999 formade Djokovics karriär.

Från gatan ser denna betongvinkliga byggnad i Belgrad inte annorlunda ut än de många skadade kvarteren som präglar Belgrad. Inne finns en skylt som utmärker den lägenhet på första våningen där Novak Djokovics farfar Vladimir bodde. Här skyddades världens ledande manliga tennisspelare som litet barn medan NATO bombade den serbiska huvudstaden mellan mars och juni 1999. När luftvärnssirenerna ljöd trängde familjer som spände över flera generationer, tillsammans med grannar och vänner från närliggande kvarter ihop sig till skydd om möjligt i källaren. Detta var en formativ tid för Djokovic, nu en 15-faldig Grand Slam singelmästare och mannen som kommer att hålla alla fyra stora titlarna för andra gången i sin karriär om han vinner kommande Franska Öppna.
När han firade sin 12-årsdag i maj 1999 pågick en långvarig kris på Balkan och Belgrad var en kontaktpunkt.

Tjugo år på, finns det fortfarande starka känslor över hur NATO bombade Serbien i 11 veckor i ett försök att driva serbiska styrkor ut ur Kosovo och anklagade dem för grymheter mot etniska albaner. ”När larmet gick visste man att bomberna skulle falla”, säger Djordjo Milenic, en äldre man som var vänner med Djokovics farfar och bor i det intilliggande kvarteret.”De bombade vad de kom åt. De bombade broar, sjukhus, gravida kvinnor dog.”

”Vi bodde praktiskt taget i källaren. Alla som kunde kom hit, det fanns ingen begränsning”, säger Novak i en amerikansk TV-dokumentär på CBS. ”Vi vaknade varje natt klockan 02:00 eller 03:00 i två och en halv månad på grund av bombningarna, sa han om de 78 dagarna 1999. ”På sätt och vis gjorde dessa erfarenheter mig till en mästare, det gjorde oss hårdare och gjorde oss hungrigare på revansch”.

Bakgrund – kriget i Jugoslavien.

Ja varför bombade Nato Belgrad – något som nästan aldrig rapporteras i media. Bombningarna dödade omkring 500 människor och skadade några tusen. De förstörde broar, industrianläggningar, offentliga byggnader, företag, bostäder och militära installationer. (Wikipedia).

Det handlade bland annat om befolkningsgrupper som ville ha självständighet eller annan nationstillhörighet. I Jugoslavien-fallet ledde detta till krig med kanske uppemot 100 000 dödade och insatser av NATO:s stridskrafter, medan man talar om 0-3 dödsfall på Krim.
USA:s och Västs intervention i forna Jugoslavien var väl ett betydligt värre brott mot folkrätten än den fredliga och defensiva återinförlivningen av Krim efter massivt omringning av Ryssland av Nato, stick i stäv med löften. Finns det inte olika grader av brott, inklusive brott mot folkrätten?

Det finns många tveksamheter i beskrivningen av kriget i Jugoslavien. Jag har här använt uppgifter i bl.a. föredrag av Christer Lundgren, Lars-Gunnar Liljestrand och Jan Hagberg har varit viktiga underlag.

De fyra krigen för att spränga Jugoslavien pågick under nästan hela 1990-talet, ett av dem pågick det i Bosnien-Hercegovina (BiH) från 1992 till 1995. Ett för allmänheten dolt faktum är att krigen förbereddes externt redan under 1980-talet, till och med några år dessförinnan, dels av den västtyska säkerhetstjänsten BND och dels av IMF och Världsbanken. Innan USA helt öppet framstod som en direkt part i konflikten – för att skapa sina egna marionetter, först i Sarajevo och några år senare i Pristina. I vars närhet USA nu har en av sina största militärbaser, på tidigare neutral mark!

Jugslavien och Ukraina.
Jugoslavien var inte ett homogent land utan en federation med stor självständighet för delrepublikerna och betydande inslag av marknadsekonomi. Där rådde olika krig under 1990-talet, egentligen fyra krig, vart och ett med sin särskilda bakgrund och historia. Från Sloveniens och Kroatiens ensidiga självständighetsförklaringar 1991, som följdes av Bosnien-Hercegovinas 1992, och fram till Natos 79 dagar långa bombkrig mot Serbien – det vill säga mot Federala Republiken Jugoslavien – våren och sommaren 1999, vilket ledde till västmakternas annektering av Kosovo, som senare följdes av Kosovos ensidiga självständighetsförklaring i februari 2008. Där har nu USA en mycket stor militärbas Bond Steel, en del av den ökande inringningen av Ryssland.

Först ut gick Slovenien, som förklarade sig självständigt 25 juni 1991 utan några försök till förhandlingar. Lokala styrkor ur det slovenska territorialförsvaret, som i flera månader olagligen hade beväpnats från utlandet, angrep jugoslaviska gränsposteringar. Under tio dagars skärmytslingar dödades 40 jugoslaviska soldater och ett dussin slovener. Överdrivna slovenska rapporter till omvärlden målade upp striderna som ”storserbiska” övergrepp och så rapporterade också internationella media. Slovenien var en delstat med tämligen homogen befolkning och utan egentliga gränsproblem.

Kraven på utbrytning och självständighet skulle ha kunnat hanteras enkelt – om de hade förhandlats fram, och om de inte hade varit prejudicerande och i USA:s och EU:s intresse. USA sökte en förstärkt roll i Europa som kunde legitimera både den fortsatta amerikanska närvaron och NATO:s berättigande som militärallians efter Warszawapaktens upplösning. Tysklands och USA:s politik riktade sig mot Serbien och de krafter som försökte hålla ihop Jugoslavien.

Utbrytningen hängde nära samman med Kroatiens anspråk på självständighet, som var betydligt mer komplicerat. Kroatien var under andra världskriget en formellt självständig vasallstat till Hitlertyskland, med omstridd gräns till delrepubliken Serbien. Det stor klart att en kroatisk utbrytning skulle följas av Bosnien-Hercegovina, med sin etniska mosaik och att detta med all sannolikhet skulle bli både blodig och destruktiv.

I detta läge drev Tyskland på EU för ett snabbt erkännande av Sloveniens och Kroatiens självständighet – i strid med vedertagna folkrättsliga principer och utan förhandlingar om ekonomisk bodelning efter federationens upplösning, om olösta gränsfrågor, minoritetsrättigheter och förutsebara problem kring en separat bosnisk statsbildning.

Lord Carrington som var ordförande i den av EG initierade Fredskonferensen för Jugoslavien konstaterade att ett för tidigt erkännande av Kroatien som stat kunde vara gnistan som sätter eld på Bosnien-Hercegovina. Tyskland ignorerade dessa varningar och tvingade med sig övriga EG-stater till att erkänna Kroatien och Slovenien som stater. Lord Carrington förklarade ”Jag sade mycket tydligt att jag kände att tidpunkten var fel. Jag underströk att det tidiga erkännandet skulle torpedera fredskonferensen. Det fanns ingen möjlighet att fortsätta fredskonferensen efter detta. Det skulle inte vara någon mening alls med konferensen. Om de erkände Kroatien och Slovenien skulle de bli tvungna att fråga alla övriga delstater om de önskade oberoende. Och om man frågade bosnierna om de ville ha oberoende skulle de oundvikligen tvingas säga ja, och det skulle medföra ett inbördeskrig i Bosnien. Jag lägger fram detta för er så starkt jag bara kan.”

Det internationella erkännandet av Slovenien och Kroatien innebar att det som dittills varit en jugoslavisk inbördeskonflikt internationaliserades, och öppnade vägen för utländsk militär inblandning.EU drev sedan Bosnien-Hercegovina till utträde – och krig – genom att kalla till folkomröstning om oberoende – i strid mot delrepublikens konstitution. Västmakterna erkände sedan Bosnien-Hercegovina som en självständig stat, fastän det var mycket långt från att leva upp till de främsta traditionella kriterierna för ett sådant erkännande: en central regering med kontroll över sitt territorium och accepterad av invånarna.

Å andra sidan erkändes inte den centrala delen av Jugoslavien, som helt klart var en stat, den del som inte velat upplösas och fortfarande kallade sig Jugoslavien. Federala Republiken Jugoslavien fick inte behålla den plats i Förenta Nationerna som tidigare innehafts av Socialistiska Federala Republiken Jugoslavien.

Då Bosnien-Hercegovina på grund av den EU-stödda folkomröstningen stod på randen till ett omfattande inbördeskrig, lyckades faktiskt EU förhandla fram en fredsuppgörelse, ”Lissabonöverenskommelsen”, en kompromiss som accepterades av alla parter.

Men uppmuntrad av USA drog den fundamentalistiske Bosnienmuslimske ledaren Alia Izetbegovic tillbaka sitt stöd, vilket resulterade i fyra och ett halvt år av krig. I västra Bosnien genomfördes 1995 en stor Bosnien-kroatisk offensiv mot serbiska områden, som avslutades med vapenvilan i oktober. Natos bombningar av bosnienserbiska ställningar blev avgörande och i det med av USA framförhandlade Daytonavtalet – som var mindre fördelaktigt för muslimerna än Lissabonöverenskommelsen, men som gav USA inflytande på EU:s bekostnad. I Izetbegovic och hans muslimska parti hade USA:s regering funnit sin egen aktör (eller schackpjäs) att stödja i den tysta rivaliteten mellan västmakterna. Om Tyskland hade sin egen aktör, Kroatien, så hade USA nu fått en själv.

I Bosnien-Hercegovina upprättade USA en antiserbisk allians mellan muslimer och kroater, som fick stöd av Natos flyg. Att bosnienserbiska styrkor dödade flera tusen bosnienmuslimer i Srebrenica 1995 är mest känt, men samtliga militära grupperingar begick grova övergrepp mot civilbefolkningarna i det inbördeskrig som rasade.

Parallellt med kriget i Bosnien genomfördes fördrivningen av serber från Kroatien. Invasionen i det huvudsakligen av serber bebodda Krajina var den största militära operationen efter andra världskriget. Kroatien angrep med 100 000 man och krossade allt militärt motstånd i en blixtoffensiv. Med systematik och uthållighet brände man serbiska byar i område efter område. Det var en etnisk rensning bedriven av en relativt välutrustad modern armé – med stöd av USA.

Även Sverige som då ej var medlem i EG anslöt sig till EG:s linje och regeringen Bildt med utrikesminister Margareta af Ugglas erkände Kroatien den 16 januari 1992. Därmed bröt regeringen mot den traditionella svenska politiken att endast erkänna stater som uppfyllde tre kriterier: en regim som har kontrollen över territoriet eller större delen därav (Kroatiens ledare Tudjman hade inte kontroll över det som sades vara den nya statens territorium),ett folk (serber i området var emot utbrytningen) och klara gränser för den nya staten (gränserna var inte definierade för Kroatien).

Serberna hade utsatts för etnisk rensning och fördrivits från vidsträckta områden i Bosnien och Kroatien. Den utvecklingen skulle sedan fortsätta i den serbiska provinsen Kosovo.Serbien värnade om det alliansfria och multietniska Jugoslavien, de motsatte sig etnisk rensning, däribland förföljelser i Kosovo av den serbiska minoriteten och andra minoriteter samt av albaner som motsatte sig UÇK, Kroatiens militanta, etniskt nationalistiska och separatistiska rörelserna. Striderna mellan UÇK och de federala styrkorna framställdes i propagandan som grova övergrepp mot den albanska civilbefolkningen.

En verklig konfliktlösning skulle ha krävt anpassningar från bägge sidor och åtgärder för att skydda serberna och andra minoriteter (och även albaner) som upplevde sig som hotade av den militanta och reaktionära albanska nationalismen. Det som öppnade vägen för våldet var vissa västmakters aktiva stöd åt UÇK – med kommunikationsutrustning, militär träning, finansiering och inte minst politiskt stöd.

Avgörande blev Natos krig mot Jugoslavien – ett öppet angreppskrig mot en självständig stat, klart i strid med FN-stadgans grundprincip om fredliga relationer länder emellan. Det blev sedan prejudicerande för kommande angreppskrig – mot Irak, Afghanistan, Libyen m.fl.Det var Nato som ”befriade”– eller erövrade – Kosovo, bland annat för att USA skulle kunna bygga en stor militärbas i detta tidigare alliansfria område och därigenom flytta fram sina militära positioner i Östeuropa.

NATO tog ledningen i kriget 1995, då alliansen manövrerade bort FN. Det var resultatet av en bitter strid mellan FN:s dåvarande generalsekreterare Boutros Boutros-Ghali och USA-administrationen om befälet över styrkorna. Boutros-Ghali förlorade och tvingades avgå efter endast en mandatperiod genom USA:s veto mot honom i säkerhetsrådet 1996. Enligt Kofi Annan, som tillträdde som ny generalsekreterare, var en orsak att Boutros-Ghali gick emot ”USA:s ständiga intolerans mot varje ledare inom FN som agerade oberoende” och att han ”verkade obstruera den alltmera robusta position som USA intog beträffande det balkanska kriget” (Annan 2011).

Ordföranden i det norska stortingets kommitté för Nobels fredspris, Francis Sejersted, motiverade i Aftenposten han varför han undertecknat ett upprop mot det nya Nato. Han påpekade att han själv var gammal Natoanhängare, men framhöll:
”Den stora skillnaden är att medan det gamla Nato hade en väl definierad fiende och ett väl definierat hot, har det nya Nato ingendera… Ironin är att strategin utformades i efterhand, medan bomberna föll över Serbien. Den har därigenom fått prägel av att rationalisera utförda handlingar, ett slags försök att legitimera vad som redan gjorts. För framtiden är detta olyckligt.”

Fortfarande begränsar sig media till ”folkmordet i Srebrenica” som det mest förfärliga brottet i Europa sedan andra världskriget, medan man sällan hör talas om vem som bar ansvar för det fyra och ett halvt år långa kriget i Bosnien-Hercegovina, eller om fördrivningen av den serbiska befolkningen i Kroatien eller motsvarande övergrepp från andra akörer. Och i Internationella domsolen prövades sedan enbart Milosevics och andra
(bosnien-serbiska) ledare, inte också representanter för NATO, USA och EU-länder.

* Någon tillfällighet att USA har sin kanske största militärbas i Europa i Camp Bondsteel i Kosovo?

Om det som brukar benämnas ”världssamfundet”, d.v.s. USA/Nato och EU med närstående organisationer som IMF och Världsbanken, i stället beslutsamt hade insisterat på att den jugoslaviska krisen 1990 skulle lösas genom förhandlingar, hade med säkerhet alla de efterkommande krigen på Balkan förhindrats. Men fred och social rättvisa genom förhandlingar har inte funnits i den verktygslåda det styrande skiktet i väst tillhandhåller för att lösa konflikter. Tvärtom, det är bara att inse att vapenförsäljning och krig i stället ständigt tillhör lösningsarsenalen – till och med under förevändningen att försvara mänskliga rättigheter. Alltså det vi senare fått se i de flesta konflikthärdar världen över, i tiden från Sovjetunionens sammanbrott – och med ständig medial uppbackning!

Relaterat.
Kosovos president åtalad för krigsförbrytelser. Har sommarprataren de Mistura rätt?
Golanhöjderna, Kosovo och Krim: En studie i hyckleri och dubbelmoral.

intressant.se Ukraina, Ryssland, Srebenica, Jugoslavien, Serbien, USA, politik, EU, kapitalism, folkmord, förintelsen, Andra Världskriget, NATO/ demokrati Irak, FN, Kosovo imperialism krig desinformationObama kriminalitet