Hur Trump skulle kunna befria Europa

Dessutom: , ochEuropeiska eliter har låtit sig dras av Washington till ett katastrofalt proxykrig mot Ryssland i Ukraina  och dömer sina medborgare till kollapsande industrier och stigande priser. Det är till och med som konflikten i Östeuropa utsätter kontinenten för aldrig tidigare skådade militära risker, inklusive den verkliga möjligheten till kärnvapenkrig. Trots alla dessa uppoffringar, all denna iver att klara  Pentagons bud, betyder Trumps isolationistiska inställning att dessa uppoffringar i slutändan kommer att visa sig vara förgäves.

De senaste åren har EU:s ledare formulerat hela sin utrikespolitik i amerikanska termer. Natos expansionism, ekonomisk frikoppling från Ryssland, stöd till Ukrainas strategi för att vinna till varje pris – var och en har motiverats i namnet av att bevara den transatlantiska alliansen, även på bekostnad av Europas egna faktiska intressen. Under Biden innebar det att man anammade krigshökarnas agenda baserad på att aggressivt bemöta alla utmaningar mot USA:s hegemoni, allt påstås vara en del av en existentiell kamp mellan demokrati och tyranni.

Men med Trump tillbaka som överbefälhavare, och hans administration sannolikt kommer att driva en isolationistisk riktning, riskerar alla dessa uppoffringar att bli meningslösa. Även om den tillträdande presidenten sannolikt inte kommer att dra sig ur Nato helt och hållet, har han uttryckt skepsis mot alliansen under kampanjen. Det har inkluderat att kritisera europeiska länder för att de misslyckats med att uppfylla målen för försvarsutgifterna, och han har till och med antytt att USA kanske inte vill skydda NATO-medlemmar om de kommer till korta när det gäller militära utgifter.

Det är lätt att förstå varför denna utsikt skrämmer EU-etablissemanget. I åratal har de stött Natos och EU:s ”ömsesidigt förstärkande roller”, både som ett bålverk mot Ryssland och för att säkerställa västerländsk dominans globalt. Ett försvagat amerikanskt engagemang för Nato hotar därför själva grunden för EU:s nyvunna ideologiska identitet: en förlängning av det amerikanska paraplyet.

Inte mindre viktigt, det potentiella tillbakadragandet av amerikanska vapen och kontanter från Kiev skulle allvarligt hämma EU:s förmåga att fortsätta proxykriget enbart i Ukraina, särskilt med tanke på den strama ekonomin och tröga militär-industriella komplexet i många medlemsländer. Trump själv har antytt exakt denna riktning, och har särskilt kritiserat Volodymyr Zelenskyy för att han påstås starta kriget med Putin.

Trump har till och med antytt att han ensidigt kan komma att införa ett vapenstillestånd och fredsavtal mellan Ryssland och Ukraina. Detta kommer sannolikt inte att hända: Ryssland, som segrar på slagfältet, kommer att driva på villkor som är så hårda att till och med Trump kan ha det svårt att acceptera dem. Ett mer troligt resultat är alltså att den tillträdande republikanska administrationen kommer att fortsätta att leverera vapen till Kiev men ber Europa stå för notan – en situation som kommer att tillåta konflikten att sjuda även när Europa blir fattigare. Detta trots att även västerländsk media nu medger att kriget i Ukraina är förlorat .

Detta resultat skulle kanske kunna undvikas om europeiska ledare förstod att ett slut på kriget i Ukraina och normalisering av förbindelserna med Ryssland ligger i kontinentens yttersta ekonomiska och säkerhetsmässiga egenintresse. Om de var smarta skulle de till och med kunna gripa Trumps instinktiva isolationism och själva driva på för en uppgörelse.

Men med tanke på att detta skulle tvinga Europas elit att helt vända sin politik gentemot Ukraina – och därmed erkänna sitt eget misslyckande – är det ett osannolikt resultat. Detta är dubbelt sant när man betänker att en sådan omsvängning skulle tvinga européerna att äntligen ta ryska säkerhetsproblem på allvar, en förändring som omedelbart skulle undergräva den anti-Moskva-berättelse som de har finslipat i flera år. Med tanke på den enorma ekonomiska smärta som EU:s pro-Kiev-hållning har orsakat vanliga européer, skulle den resulterande politiska motreaktionen uppenbarligen vara förödande för de styrande partierna.

Utöver dessa kortsiktiga bekymmer finns dock djupare geopolitiska överväganden. För det första skulle fred med Ryssland tvinga europeiska ledare att äntligen erkänna den multipolära ordning som nu finns över hela världen, en verklighet där ett fritt och oberoende Europa kan fungera som en bro mellan väst och de framväxande eurasiska makterna under det unga århundradet. För det andra skulle det tvinga dem att inse att deras framtid ligger i att bryta sig ur Washingtons grepp och avvisa den senares desperata försök att bevara sin auktoritet.

Men om Trumps spirande isolationism ska ses som en möjlighet, inte ett hot, kommer en sådan dramatisk omställning inte att ske: åtminstone inte på ett tag. De flesta EU-ledare är helt enkelt för inblandade i transatlanticismen – ideologiskt, psykologiskt och materiellt – för att helt enkelt fly, oavsett vem som ockuperar det ovala kontoret. Det är därför jag inte delar optimismen hos dem som hävdar att Trumps fokus på ”America First”-politik kommer att driva EU att eftersträva större strategisk autonomi. Oavsett vilket, så länge som människor som Ursula von der Leyen kontrollerar maktens spakar i Bryssel, kommer ett ”europeiskt NATO” sannolikt att vara ännu mer aggressivt mot Ryssland än Biden-administrationen.

Samtidigt, och trots hans isolationistiska tal, är det ytterst naivt att anta att Trump gärna skulle ”släppa taget” om Europa. Man kan uttrycka det så här: att Trump vill att Europa ska betala för sitt eget försvar betyder inte att han stöder en mer geopolitiskt självsäker kontinent. Tänk bara på de ansträngningar som hans administration har gjort för att  stoppa byggandet av Nord Stream-rörledningen. Varje steg mot större europeisk strategisk autonomi skulle därför oundvikligen innebära att man hanterar en amerikansk motreaktion. Det säger sig självt att ett sådant program skulle kräva ryggrad, strategisk vision och intellektuell finess – ingen av dem är exakt riklig bland Europas politiska klass.

På kort sikt är det mest troliga resultatet att EU:s ledare kommer att försöka anpassa sig till ett Trump-presidentskap och undvika svåra sammandrabbningar. Tonläget kan vara annorlunda, men förvänta dig att européerna fortsätter att tolerera underordnad amerikanska intressen.

Den långsiktiga effekten av Trumps seger på det europeiska politiska landskapet är svårare att förutse. Hans seger kommer säkerligen att uppmuntra högerpopulistiska ledare över hela kontinenten, från Viktor Orbán i Ungern till Giorgia Meloni i Italien. Det har i sin tur potential att ytterligare försvaga mainstream-partierna och i slutändan påskynda kontinentens svåra omstrukturering. För att vara tydlig: detta kommer inte att ha en omedelbar politisk effekt, särskilt med tanke på att europeiska populister skiljer sig åt i sin politik i Ukraina och andra utrikespolitiska frågor.

På längre sikt kan dock en förstärkning av den nationella konservatismen i väst få allvarliga geopolitiska konsekvenser. Till att börja med gör Rysslands förkastande av liberalismens överdrifter det till något av en ”naturlig” bundsförvant för västerländska konservativa, särskilt i en värld där ideologier alltmer framställs som ”nationell patriotism” kontra ”kosmopolitisk-globalism”. Dessutom, i den mån som konservativa förkastar progressiv universalism på hemmaplan och omfamnar sina egna länders kulturella särart, borde de också vara motståndare till samma idéer internationellt.

Det vore säkert klokt att stödja Kinas, Rysslands och andra BRICS-länders ansträngningar att främja respekt för alla nationers civilisationsspecifika egenskaper och traditionella värderingar, längs vägen genom att dumpa det som EU och dess liberal-universalistiska anspråk står för. I denna mening kan Trump ändå visa sig vara en avgörande, om än ovetande allierad i BRICS försök att bygga en mer ”konservativ” världsordning. I slutändan är det förmodligen vad EU:s teknoglobalistiska etablissemang borde frukta mer än något annat.