Likartad och okritisk rapportering från Russigate har utmärkt etablerade media allt ifrån starten. Jag och andra har publicerat många artiklar om detta.
I bakgrunden, sällan rapporterat i media finns att Hillary Clinton betalade dryckesförpackningsföretaget Fusion GPS för att få fram något som skulle kunna undergräva Donald Trump som presidentkandidat.Washington Post: Clinton-kampanjen finansierade Trump-rapport. Brittiske före detta MI6-agenten Christopher Steele var den som fick uppdrag att samla in komprometterande information om Trump. här Resultatet av Steeles-rapporten har varit två års hysteri i media, drivet av journalister och kommentatorer som övergav hinder för att fungera som aktivister och säljare på uppdrag av Clintons försök att undergräva Trumps presidentskap. Stort nederlag för Russiagate-industrin.
Den här aktuella artikeln har skrivits av Sean Davis i Wall Street Journal Wall Street Journal. Den har en del beska sanningar även om en utgångspunkt kan vara ett bakomliggande stöd till Trump.
Den har sedan publicerats av Tyler Durden på Zerohedge Zerohedge har vänligen översatts till svenska av Björn Nilsson, som driver den intressanta bloggen Björnbrum.
Ett katastrofalt mediamisslyckande – hur Amerikas ”bästa & mest partiska” fuskade bort Russiagate från början till slut (från födelsen till döden)
Robert Muellers undersökning är slut, men det finns fortfarande ett överflöd av frågor. Inte om samverkan, rysk inblandning eller obstruktion av rättvisan, men om journalismens klaraste ljus som lyckades få historien så fel och så länge. Det var inte bara ett fel här eller där.
Amerikas ledande journalister fuskade bort hela historien, från dess födelse under presidentkampanjen till dess sista andetag – och de slutade aldrig gratulera sig själva för det.
Förra året delade New York Times och Washington Post ett Pulitzerpris ”för grundligt utforskad, obevekligt rapporterad täckning i allmänhetens intresse, som dramatiskt främjade nationens förståelse av rysk inblandning i presidentvalet 2016 och dess förbindelser med Trump-kampanjen, den nyvalde presidentens övergångsteam och hans eventuella administration.” Ett tidskriftsomslag från 2017 visade hur Vita huset fick en” makeover ”för att omvandlas till Kreml.
Allt baserat på en ”teori” – att USA:s president var en rysk ”tillgång” – som producerades av en pensionerad utländsk spion vars arbete finansierades av Demokraternas nationella kommitté och Hillary Clintons kampanj.
En opartisk observatör skulle ha tagit teorins partiska ursprung som en stoppsignal, men de flesta politiska journalister såg bara grönt ljus. Inget obekräftat rykte var för slipprigt och inget anonymt tips var för bisarrt för att det skulle tryckas. Från CNN till Times och Post, från uppskattade och erfarna reportrar till kolumnister och bloggare ville alla ha en del av uppgifter om Trumps förräderi. Hur bra är 21:a århundradets Watergate om du inte åtminstone gör en ansträngning för att utge dig själv som den orädde journalisten som riskerar allt, som fick detta stora tipset som kan fälla en president?
Pressen inte bara misslyckades med att förstöra Donald Trumps presidentskap; den gav rikliga bevis för hans upprepade anklagelser om ”falska nyheter”.
Ta CNN. Nätverket rapporterade i december 2017 att Donald Trump Jr. fick särskild e-poståtkomst till stulna handlingar innan de publicerades av WikiLeaks – en anklagelse som, om den varit sann, kunde ha bevisat att presidentens inre cirkel samverkade med ryska hackare med avsikt att ta ner Mrs. Clinton. Men det visade sig ”det mest betrodda namnet i nyheterna” rapporterade felaktiga datum på de oönskade e-postmeddelandena till presidentens son. De hade skickats till honom dagar efter att WikiLeaks hade publicerat de stulna dokumenten. CNN har fortfarande inte förklarat varför man misslyckades med grundläggande noggrannhet i en så viktig historia.
En annan CNN-tabbe kom i juni 2017, månaden efter att president Trump avskedade James Comey som chef för Federal Bureau of Investigation. Mr. Trump sa att Mr. Comey hade försäkrat honom tre gånger att han inte var under FBI-undersökning. Nätverket rapporterade att Mr. Comey direkt skulle avvisa presidentens påstående under ed.
I verkligheten bekräftade Mr. Comeys egna noteringar uttryckligen Mr. Trumps uttalande.
En Washington Post-berättelse i december 2016 ”felaktigt att ryska hackare hade trängt in i det amerikanska elnätet”, som en senare redaktionsnot erkände. ”Myndigheterna säger att det inte finns någon indikation på det hittills.” Slate påstod felaktigt i oktober 2016 att Trumps datorer i hemlighet delade information med en rysk bank som en del av ett system för att undvika upptäckt.
Varje nytt påstående, sant eller inte, blev föda för politiska kommentatorer. Visst, det kanske inte finns någon verklig rykande pistol eller verifierad information eller något som ens närmar sig bevis, men om du tar alla de olika bitarna och sätter dem på samma anslagstavla, går tillbaka till precis rätt avstånd och skelar riktigt hårt kan du nästan urskilja en mynning och en rökplym.
In kommer Jonathan Chait från New York Magazine, författare till den klassiska 2003-artikeln ”Varför jag hatar George W. Bush. (”Jag hatar hur han går … Jag hatar hur han talar … jag hatar till och med saker som alla verkar gilla hos honom.”) I juli förra året skrev Mr Chait, innan Mr Trump träffade Mr. Putin i Helsingfors, ett stycke på nästan 8 000 ord med titeln ”Kommer Trump att möta sin motpart – eller sin handläggare? ” Mr Chaits spekulation – att ”Trump har varit en rysk tillgång sedan 1987” – var värdigt framlidne Lyndon LaRouche.
I en Twitter-tråd i januari 2019 hävdade New York Times-kolumnisten Paul Krugman att ”misslyckandet med att förbinda prickarna för Trump-Ryssland” var en av de ”stora misslyckandena i täckandet av kampanjen 2016”. Han tillade:
”Det finns ingen synd som är så stötande som att utmana konventionell visdom tidigt och sedan bevisas ha rätt.”
Många i Washington och runt om i landet trodde att Mr Muellers undersökning skulle få hela frågan att vila. Om det fanns samverkan skulle han hitta den. Om det var obstruktion av rättvisan skulle han åtala det. Oavsett vad han fann, skulle nationen acceptera det och gå vidare.
”Det bästa för vårt land är att Trump är oskyldig och att Mueller berättar att han inte har hittat något,” twittrade Garrett Graff från Wired på torsdagen, dagen innan Mueller skickade sin rapport till justitieminister William Barr. ”Mueller fick allt vad han ville ha,” skrev Graff på fredagen. ”Han hindrades aldrig av Justitiedepartementet i att följa något han begärde. Det är stort.”
Men nästa dag hudflängde Graff Nikki Haley för att hålla med: ”Nej, alla behöver inte erkänna att Trump inte störde Mueller,” twittrade Graff på lördagen till den tidigare FN-ambassadören. I måndags insisterade Graff på att ”en miljon frågor” om Trump-Rysslands samverkan kvarstår.
På samma sätt påstod den okuvlige Mr. Chait på måndagen att presidenten fortfarande kunde vara skyldig: ”Människor som vill visa sin oskuld visar samarbete med utredarna,” skrev han. ”Hans extravaganta vägran att samarbeta berövar Trump alla krav på att ha rentvåtts.”
Så mycket för Robert Muellers slutsatser och rekommendationer. Om målet är att störta Mr. Trump gör inget som Mr. Mueller eller någon annan hittar – eller inte hittar – någon skillnad. Mr. Trump samverkade inte med Ryssland, men han besegrade Mrs. Clinton valet. Av deras beteende att döma är det uppenbart att många i media ser det som tillräckligt för att fastställa hans skuld. För dem handlade Trump-Rysslandsundersökningen aldrig om att skydda demokratin eller fastställa att valet var säkert, eller att säga sanningen, som antas vara deras arbete.
Relaterat.
Russiagate friar Trump och Ryssland och riktar fokus på USA:s olagliga inblandning i olika val – och medias fiasko.
Russiagate läggs ned? Den skakiga berättelsen om att Ryssland manipulerade sociala media i presidentvalet i USA.
Demokratiska val i USA och Venezuela?
Russiagate: Inga bevis för att ryssarna hackade Demokraterna i USA.
Nytt om Russiagate. Obamamedarbetare deltog.
Gammal är äldst. De mest dräpande kommentarerna har kommit både från vänster och höger av garvade analytiker. Från vänster av Noam Chomsky och höger av David Stockman vars utförliga redovisning kan läsas på antiwar.com.
Men Glenn Greenwald påpekade något som få har tänkt på. För MSNBC blev RussiaGate en kassako och måste redan av den anledningen hållas vid liv oavsett halten. MSNBC hade haft ett svagt ekonomiskt resultat. Med Rachel Maddow som frontfigur sålde RussiaGate som glassen i sommarhettan. ”Bombshell, bombshell”, lät det varje kväll i studion.
Återstår att se om det blir räfst och rättarting. Det skulle inte riktas mot medier utan centrala myndigheter som på lösa rykten missbrukade sin roll som opartiska tillsynsorgan och själva bidrog till att sprida ogrundade rykten vidare, samt lät bli att utreda saker som oundgängligen hade krävt en utredning, såsom dataläckan hos DNC. Watergate förbleknar i jämförelse liksom även Joe McCarthys kommunisthysteri på 50-talet.
Man kan bara konstatera att fulmedia verkligen gör skäl för öknamnet! Det har inte på åratal varit fråga om nyhetsrapportering utan bara ren propaganda för ägarnas agenda! Tyvärr har vi en del debattörer här på bloggen som stenhårt tror på all skit MSM producerar oavsett om de i stort sett alltid avslöjas som lögnare! Och svensk fulmedia är nästan lika illa ute som den i USA med att producera dynga på löpande band med DN, SVT, AB och Expressen som flaggskepp för skräpet. Frågan är hur länge någon går på detta trams men ledningen i Sverige har ju sett till att SVT finansieras via skattsedeln och tidningarna via presstödet! Propagandan ska ut till varje pris….Goebbels hade varit stolt!