ICJ avslår Ukrainas åtal mot Ryssland.

Red: Detta är en artikel av Kit Klarenberg som är en undersökande journalist som utforskar underrättelsetjänsternas roll i att forma politik och uppfattningar. Hans verk har tidigare publicerat på Mint Press The Cradle, Declassified UK och Grayzone. Denna artikel har publicerats på Mintpress, och där finns referenser i texten. https://www.mintpressnews.com/failed-icj-case-against-russia-backfires-paves-way-for-genocide-charges-against-ukraine/287028/

Jag har behandlat denna fråga i en artikel efter domen i början av februari Avvisar ICJ Kievs krav på att erkänna Ryssland som angriparstat eller?, men Klarenbergs artikel innehåller viktiga och intressanta kompletteringar.

_____________________________

Internationella domstolen (ICJ) avgjorde den 2 februari ett mål som Ukrainas regering väckte 2017 mot Ryssland för en påstådd ”terroristkampanj” i Donbass, inklusive nedskjutningen av MH17 i juli 2014. Kiev anklagade också Ryssland för rasdiskriminering av ukrainska och tatariska invånare på Krim efter dess återförening med Moskva.

ICJ avvisade summariskt de flesta av anklagelserna i ett mål som Kiev väckte mot Ryssland 2017, och som anklagade Moskva för att ha presiderat en kampanj för ”terrorism” i Donbass, inklusive nedskjutningen av MH17 i juli 2014. Kiev anklagade också för att Ryssland rasdiskriminerade ukrainska och tatariska invånare på Krim efter dess återförening med Moskva.

Kiev anklagade Moskva för att utnyttja falska påståenden om ett pågående folkmord på ryssar och rysktalande i Donbass för att motivera sin invasion. Ukraina anklagade vidare att den särskilda militära operationen bröt mot folkmordskonventionen trots att den inte i sig själv utgjorde folkmord. Nästan enhälligt avvisade ICJ-domarna dessa argument.

Västerländska medier ignorerade eller förvanskade innehållet i ICJ:s beslut. De betonade de accepterade anklagelserna samtidigt som de tonade ner alla avvisade anklagelser och menade att domen var en betydande förlust för Moskva. BBC och andra fokuserade på hur domstolen gick med på att ”en del” av Ukrainas inlaga kunde fortsätta att behandlas men nämner inte att detta avser frågan om huruvida Kiev självt begick folkmord i Donbass efter 2014 nämndes inte.

Ukrainas misslyckade åtal stöddes av 47 EU- och NATO-medlemsstater, vilket ledde till att 32 separata internationella juridiska team var representerade i Haag i september 2023. De stödde bland annat Kievs bisarra påstående att folkrepublikerna Donetsk och Lugansk var jämförbar med al-Qaida. Domarna avvisade helt och hållet detta påstående.

I sina inlaga uppmärksammade Ryssland tydligt hur samma länder som stödde Kiev motiverade sin illegala, ensidiga förstörelse av Jugoslavien under ”ansvaret att skydda”-doktrinen (R2P).

Detta kanske inte är det enda området där Ukraina och dess utländska sponsorer bör ha problem med. En närmare granskning av domstolens avgöranden misskrediterar den etablerade mainstream-berättelsen om vad som hände på Krim och Donbass efter den västerländska Maidan-kuppen i februari 2014.

Sammanfattningsvis väcker domarna allvarliga frågor om Kievs åtta år långa ”antiterroristoperation” mot ”pro-ryska separatister”, efter månader av omfattande protester och våldsamma sammandrabbningar i hela östra Ukraina mellan rysktalande profederala aktivister och myndigheter .

Under eld från Ukraina: Vardagslivet i Folkrepubliken Donetsk

I sin dom fastslog ICJ att folkrepublikerna Donbass och Lugansk inte var ”terroristiska” enheter, eftersom ”[ingendera] gruppen har tidigare karaktäriserats som terrorist av ett organ från Förenta Nationerna” och inte kunde stämplas som sådana. Detta undergrävde allvarligt Ukrainas anklagelser om att Ryssland ”finansierade…terroristgrupper” i Donbass, än mindre att de begick ”terroristiska” handlingar där själv.

Andra avslöjande fynd förstärkte denna bedömning. ICJ ansåg att Moskva inte var ansvarigt för att ha begått eller till och med underlåtit att förhindra terrorism, eftersom Kreml inte hade några ”rimliga skäl att misstänka” material som tillhandahållits av Ukraina, inklusive uppgifter om ”konton, bankkort och andra finansiella instrument” som påstås ha använts av Ukraina.

Moskva ansågs också ha inlett utredningar av ”påstådda förövare” men drog slutsatsen att de ”inte existerade … eller så kunde deras plats inte identifieras”.

Icke desto mindre beslutade ICJ att Moskva hade misslyckats med att ”undersöka anklagelser om  terrorismfinansieringsbrott av påstådda förövare som fanns på dess territorium.” Detta berodde på att Kreml inte tillhandahöll ”ytterligare information” på Kievs begäran och inte kunde ”specificera för Ukraina vilken ytterligare information som kan ha krävts.” Ironiskt nog fördömde domare omvänt Kievs anklagelser om ”terrorism” av Ryssland som ”vaga och mycket generaliserade”, baserat på mycket tvivelaktiga bevis och dokumentation, inklusive – slående nog – rapporter i västerländska media:

Domstolen har slagit fast att visst material, såsom pressartiklar och utdrag ur publikationer, ”inte betraktas som bevis som kan styrka fakta”.

ICJ var också starkt fördömande av kvaliteten på vittnen och vittnesuppgifter som tagits fram av Kiev för att stödja dessa anklagelser. Domarna var särskilt svidande över Ukrainas beroende av vittnesmål som stöder ett systematiskt, statligt sanktionerat ”mönster av rasdiskriminering”-diskriminering mot ukrainare och tatarer på Krim sedan 2014. Uttalanden som intygar detta ”samlades in många år efter de relevanta händelserna” och ”stöddes inte. genom att bekräfta dokumentation”:

De rapporter som Ukraina åberopar är av begränsat värde för att bekräfta att de relevanta åtgärderna är av rasdiskriminerande karaktär…Ukraina har inte visat… rimliga skäl att misstänka att rasdiskriminering hade ägt rum, vilket borde ha föranlett de ryska myndigheterna att utreda.

Vidare hävdade Ukraina ”rättsliga konsekvenser” för invånare på Krim om de valde att behålla ukrainskt medborgarskap efter 2014 och en ”brant minskning av antalet elever som får sin skolutbildning på det ukrainska språket mellan 2014 och 2016”, vilket uppgår till en en påstådd minskning med 80 % under det första året och ytterligare 50 % minskning 2015, var tecken på en diskriminerande miljö för icke-ryssar på halvön.

Som stöd lämnade Kiev in vittnesutsagor från föräldrar som hävdade att de var ”utsatta för trakasserier och manipulativt beteende i syfte att avskräcka” sina barn från att få ”instruktion på ukrainska”, vilket domarna inte accepterade. Däremot lämnade Moskva vittnesmål som inte bara visade att föräldrar gjorde ett ”äkta” val ”inte utsatt för påtryckningar” för att få sina barn undervisade på ryska utan också ”bristande lyhördhet från föräldrarnas sida för vissa lärares aktiva uppmuntran [kursivering tillagd] till fortsätta att låta sina barn få undervisning i ukrainska.”

ICJ noterade: ”Det är ostridigt att ingen sådan nedgång har ägt rum med avseende på skolundervisning på andra språk, inklusive det krimtatariska språket.” Domare tillskrev mycket av den minskade efterfrågan på ukrainska ”skolundervisning” till ”en dominerande rysk kulturell miljö och av utflyttning av tusentals pro-ukrainska Krim-invånare till Ukrainas fastland.” Moskva har dessutom ”bevis som styrker sina försök att bevara det ukrainska kulturarvet och … förklaringar till de åtgärder som vidtagits med avseende på detta arv.”

Ryssland tillhandahöll dokumentation som visar att ”ukrainska och krimtatariska organisationer har varit framgångsrika i att ansöka om att hålla evenemang” på Krim. Däremot har ”flera evenemang organiserade av etniska ryssar nekats.” Uppenbarligen är de ryska myndigheterna jämlika gentemot Krims befolkning – färgen på någons pass och deras modersmål spelar ingen roll. På samma grunder avvisade domarna Kievs anklagelse om att ”åtgärder som vidtagits mot krimtatariska och ukrainska medier var baserade på det etniska ursprunget hos de personer som var anslutna till dem.”

Ändå drog domstolen den motsägelsefulla slutsatsen att Ryssland ”bröt mot sina skyldigheter enligt den internationella konventionen om avskaffande av rasdiskriminering”, eftersom Moskva ”[inte visade] att de uppfyllde sin skyldighet att skydda etniska ukrainares rättigheter från olika negativa effekter baserat på på deras etniska ursprung.”