Denna artikel ”Identitetspolitikken undergraver arbeiderklassen kampkraft” är en ledarartikel av Harald Øystein Reppesgaard i Friheten.no. Den har sedan publicerats av Pål Steigan här innan den anländer till mig översatt till svenska.
Identitetspolitiken underminerar arbetarklassens kamp
Man kan se att i alla de rörelser och gatuoroligheter i Europa och i USA som har väckt uppseende under de senaste åren, är det samling kring enskilda frågor som har mobiliserat folk. Det är människor som definieras som minoriteter som reser sig mot de orättvisor och förföljelse som de upplever i samhället. Innan ”identitetspolitiken” etablerades som motvikt till en diskriminerande och segregerande politik från majoritetens sida, talades det om att det fanns något som förenade alla förtryckta minoriteter.
Den vänster som kallade sig marxistisk använde begreppen klass, klasskamp och oförenliga motsättningar mellan arbete och kapital som drivkrafter mot förtryck och för frigörelse. De enskilda intressegrupperna har blivit sig själva nog i HBTQ-grupper, feminister, antirasister, miljöaktivister, fredsrörelser etc. och skapar sina egna, avgränsade, aktivistplattformar som inte bör ifrågasättas.
Om man gör det, riskerar man att bli stämplad som förespråkare för systematiskt förtryck. Man är intolerant, trångsynt och tillhör en utdöd politisk ”ras” ungefär som en dinosaurius. Kampen för att bygga och upprätthålla gruppens identitet är stark och möter föga motstånd. Även försök till en objektiv analys av gruppernas verkliga mål: respekt, frigörelse och jämlikhet möter misstänksamhet. Tendenser till sjuklig misstänksamhet kan resultera i uttalad stridsberedskap. Vad ska vi nu på nytt utsättas för?
En målsättning är nödvändig men kan den uppnås i ett samhälle som exakt grundar sig på ojämlikhet och öppen eller dold strukturell diskriminering? På individens frihet att förverkliga sin personliga utveckling även på bekostnad av andra, kapitalisterna som måste ha tillgång till billig arbetskraft och social dumpning. En kapitalism som är ointresserad av vilka identiteter, vilka behov och åsikter arbetskraften har bara den följer arbetskraftsköparens bestämmelser och marknadskrafternas lagar.
Kritik av rådande identitetspolitisk aktivism innebär inte att alla former av identitetpolitisk mobilisering är fel. Det betyder inte att rasism och förtryck av minoriteter inte existerar. Frågan är om det är gruppen eller klassen som förmår att lösa utmaningen?
Från allra första början gick medborgarrättsrörelsen, kvinnorörelsen och gayrörelsen till frontalattack mot uppfattningen att individens grupptillhörighet skulle definieras utifrån den plats den har i samhället. Kampen handlade om att befrias från sina identiteter och det utanförskap som de medförde.
Kravet för dem var att införlivas i samhället med de rättigheter och skyldigheter som följde. Det var en kamp som grundade sig på universella värden. Världen skulle bli ett bättre plats för alla som ett resultat av dessa rörelsers kamp för rättigheter. Så har det inte blivit.
Identitetspolitik passar väl in i ett politiskt klimat där nyliberalt tänkande dominerar. I hög grad kretsar den kring individens eller en tydligt definierad grupps separata kamp på ett sätt som överskuggar allt annat. Identitetskampen blir huvudsaken, medan klasskampen blir sekundär.
Identitetspolitik är en splittrande och kontrollerande politik som utnyttjas av den ekonomiska och politiska eliten som spelar på gruppernas särintressen och isolerar dem från andra förtryckta grupper.
De ställer grupper mot varandra och förstör medvetenheten om att ekonomiskt utnyttjande, rasism, ojämlik sexuell läggning, löneskillnader, arbetslöshet (m.m.) är strategier som kapitalistmakterna använder mot arbetarklassens enighet och växande kamp. Identiteten måste vara arbetarklass mot kapitalistklass. Inte miljöaktivister mot fackföreningsrörelsen. De tillhör den gemensamma klassen. Målet måste vara att avskaffa mänskligt förtryck och utnyttjande av andra oavsett ekonomisk eller social ställning eller på grund av den identitet man upplever att man har.
Vänstern måste ta ansvar för att den har bedrivit sin moraliserande antirasism, antisexualitet och hela identitetspolitiken som har halkat in på klassförakt, något som har lett till högerns framväxt.
Identitetspolitik är typiskt småborgerlig i all sin centrering kring din och min identitet. Denna ideologi föddes typiskt nog i universitetsmiljöer i USA, där radikala studenter på nittiotalet inte brydde sig om korporativismens inmarsch på universiteten, utan koncentrerade sig på identiteter. För företagen var denna jakt efter ständigt nya identiteter en strålande möjlighet ur marknadsföringssynpunkt, och det har använts i skapande av logotyper. Man kan ju bara se på hur bank-och finansiellt kapital använder Pride i sitt varumärkesbyggande – och man förstår hur enkelt är.
World Economic Forum är en allians av de 1000 rikaste företagen i världen och det är helt klart att de har sett denna potential. Vid sitt möte i Davos 2016 var kön och läggning de viktigaste frågorna, och USA:s vicepresident Joe Biden var i Davos speciellt för att prata om HBTQ. Han hade möten med de högsta cheferna för Coca Cola och Airbnb och han talade om för dem att de var tvungna att gå i spetsen på detta område.
Genom att ta bort klasskampen, som själva navet för politiken, och införa otaliga identiteter som det centrala, ändrar man både modellen för förklaring och förhållandet mellan fiender och vänner. Vi ska inte säga att det var monopolborgarklassen som uppfann identitetspolitiken, men när den väl insåg vad den betydde, visste de hur man skulle utnyttja den, och den passade perfekt för deras syften. Med identitetspolitik fick vi reaktionära regimer i Polen, Ungern, Rumänien, Italien och Trumpism i USA. Den har lett till att globaliseringen gav betydande välstånd för miljoner människor, och ökade den skeva fördelningen mellan de allra rikaste och fattigdomen för alla andra.
Det globala monopolmedborgarskapet utgör ungefär 0,00004 procent av världens befolkning. Om det stora flertalet hade lyckats förena sig mot dem, då har de förlorat. Det är orsaken till att de ultrarikas föresatser är att underminera och helst misstänkliggöra allt som finns i arbetarklassens medvetande, och att majoriteten delas upp i så många förvirrande identiteter som möjligt.
Den del av vänstern som har ersatt klasspolitik med identitetspolitik har vänt arbetarklassen ryggen.
”… kapitalisterna som måste ha tillgång till billig arbetskraft och social dumpning.”
Måste? Är det verkligen nödvändigt för ett kommersiellt företag att ha billig arbetskraft och social dumpning?
Nej, säger jag. Det tror jag inte på.
Vad som däremot är nödvändigt för företaget är att ha kunnig, lojal och personal som går att lita på.
Det är viktigare än någonting annat.
Jag läste någon regeringsföreträdare hade uttryckt något i stilen ”ett påstående måste inte vara sant bara för det uttrycks offentligt”.
Det är något som jag tycker passar just här.
Samtidigt är det något högst relevant i sammanhanget jag vill påpeka.
Kommunisters ”chefsideolog” den framlidne Karl Marx har i sina essäer någonstans uttryckt det var viktigare med leda arbetarklassen i rätt riktning än att söka efter sanningen.
Det gör att jag oundvikligen kommer ifrågasätta kommunister som säger sig ”tro på vetenskapen”.
Jovisst kan det vara så också. Men endast då ”vetenskapen” passar deras egna politiska syften och sin oförtrutna vilja och ambition att störta det rådande samhället uppbyggt av generationers arbete och erfarenheter.
Kommunister kommer alltid bli motsagda.
Vill kommunister inte bli det måste de använda våldet.
Men det var då det. Idag är den chansen helt borta.
Både kommunisterna och deras ideologi är numera både avväpnad och försvarslös.
Men ”kriga” i politiken går faktiskt ändå att göra i det demokratiska kapitalistiska och fria samhället.
”Han talte till bönder på bönders vis och till lärde män på latin”. Problemet är att ingen människa begriper vad skribenten säger om klasspolitik även om det han säger om identitetspolitik är riktigt.
Dessutom skulle jag vilja hävda att Västimperialismen och dess förestående sammanbrott är det största problemet därför att det kan bli mycket våldsamt. 1914 då det ännu fanns en klassmedvetenhet räckte den trots allt inte till för att stoppa kriget. Idag skulle en vädjan till klassolidaritet mottas med oförståelse. Det skulle gälla att komma med nya grepp som skulle få människor att samlas och inse sitt gemensamma intresse.
Förra lördag samlades minst en halv miljon tyskar i Berlin i ett protestevenemang främst riktat mot lockdown -politiken och hysterin kring denna. Hur många i Sverige visste detta ? MS-media hade små notiser om 15-20 tusen personer konspirationsteoretiker, AfD-väljare och högerextremister. En ren och skär lögn. Hela Tyskland var representerat, det var folket som protesterade likt de Gula västarna i Frankrike det senaste året även om tematiken var en annan.
Det är folket mot etablissemanget och till det sistnämnda hör samtliga partier. Demokratin har slutat fungera och mediebudskapet är mer likriktat och lögnaktigt än någonsin, så kunde man sammanfatta den tyska protestens utgångsfas. Men hur gå vidare för att ta initiativet och få breda folklager att sluta upp ? Den lilla kretsen av superrika är ett bekymmer, men ett större bekymmer är att så många springer deras ärenden och ofta mot ynklig ersättning. På något sätt måste folket börja skapa eget liksom arbetarrörelsen gjorde.
Klasstanken må ha sitt objektiva berättigande men då imperialismen är det farligaste problemet måste man notera att alla klasser hotas på samma sätt i de länder som utgör dess måltavla. Därtill kommer faran att tankarna återgår till gamla schabloner där kapitalismen tros kunna avskaffas genom ett trollslag, i samma veva också t.ex. den kinesiska kapitalismen. Mer pragmatism är av nöden, trollslag är varken möjliga eller önskvärda. Både tyskar och fransmän har gjort viktiga insatser. Nästa steg vore att skapa medier som avslöjar den intellektuella korruptionen inom de gamla medierna och som dessutom tillåter öppen debatt vilken helt försvunnit från de sistnämnda.
Kapitalismen ersätter många arbetare med robotar. Identitetspolitiken är karriärsstegen för den politiska klassen, som kännetecknas av stor käft och låg produktivitet, kombinerat med krav på maktinnehav. För några decennier sen använde politiska karriärister arbetarklassen som fikonlöv, nu är det istället klimat och genus som är språngbräda. I takt med att folklig efterfrågan på klimat och genus sjunker kommer de diktatoriska hornen att växa. Media återger uteslutande det identitetspolitiska perspektivet och beskriver arbetare som tafatta idioter som röstar på SD och Trump. Vilket de gör, i avsky inför klimat- och genuspladdret.
”För några decennier sen använde politiska karriärister arbetarklassen som fikonlöv, nu är det istället klimat och genus som är språngbräda.”
Så sant!
1970 sprang jag runt skolor för att få eleverna att prata franska med en fransoz. Vid ett tillfälle, efter en TTF-timme på ett gymnasium, blev det en pratstund med två SSU-are. Dessa två förkunnade att de struntade i ideologin och att de var bara ute efter karriären.
Detta är Per Nuders generation i ett nötskal.
I Sovjetunionen var det den sortens strebrar som plundrade liket efter att har tagit död på landet.
I dessa tider av export och import av billig arbetskraft är det naturligt att delar av överheten blivit antirasister. Dom tjänar helt enkelt stora pengar på detta ”race to the bottom”. Identitetspolitiken har därför fri tillgång till överhetens media. Det händer samtidigt som media mörkar skattesänkningarnas och privatiseringarnas destruktiva inverkan på samhället och på så sätt skapar utrymme för rasismen och högerpopulismen.
Totaleffekten blir att klassfrågorna kommer bort fullständigt, vilket säkerligen gläder dom som kontrollerar dessa media. Rasister och antirasister slåss och klassamhället består.
Precis som Jan Nybondas säger så måste det till nya media, fria från den imperialistiska överhetens kontroll. Kanske kan sådana växa fram ur rörelser som Gula västarna
Dock är det massor av unga människor i rörelserna mot rasismen och vänstern är gammal och trött. Kampen mot rasismen är också viktig och förhoppningsvis kan det även ur den växa djupare medvetenhet.
Jan Nybondas! Du skriver ”Det skulle gälla att komma med nya grepp som skulle få människor att samlas och inse sitt gemensamma intresse.” Det nya greppet är att få människor att förstå vidden av klimatkrisen. Och att militarismens i högsta grad bidrar till den. Sen gäller det att få människor att förstå att Marx visade vilken klass som hade den historiska uppgiften att göra slut på kapitalismen. Nämligen arbetarklassen. Borgarklassen har förstått det, i deras tidningar kan man läsa att ”Frågan om klimatet är en trojansk häst för socialismen.”
Jag brukar säga att jag avstår från att debattera klimatet eftersom jag saknar doktorsexamen i fysik, med rätt ämneskombination dessutom. För så mycket tror jag mig ha förstått, att frågan är synnerligen komplicerad. Att sedan personer som uppfyller dessa examenskrav förses med epitetet klimatförnekare och inte tillåts debattera i MS-medierna får mig att undra.
Sedan har jag bara mina egna iakttagelser att gå på. Min hädangångne mormor och jag har odlat samma trädgårdsland i sjuttio år. Det mesta är sig likt men hon lyckades utan förodling få fram färskpotatisen flera veckor tidigare än jag. Gumman var inte dum.
”Klimatkrisen” är inte ”en trojansk häst för socialismen” utan en rökridå för kärnvapenupprustningen (dold under kärnkraften) och – tvärtom – ett vapen MOT socialismen.
Det räcker med att läsa listan på de krigsförbrytare, landsförrädare och storkapitalister som Greta har talat inför för att förstå att hon används av krafter som vill leda opinionen bort från klassproblematiken och imperialismen.
Man får inte glömma att USAs militärdoktrin inte längre utesluter användning av kärnvapen offensivt.
President Trump har bara verkställt det sedan länge förberett uttåget från världens säkerhetssystem (kärnvapenavtalen).
Det finns högst verkliga miljöproblem som måste tas itu med snarast (i vår världsdel: Östersjön är sjuk, vårt avlopp renas inte från kemikalier och läkemedels rester, bekämpningsmedel + WiFi-4G-5G tar död på de pollinerande insekterna, osv) men som kommer bort från debatten för att ”CO2” har utsetts som universal syndabock.
Att Karlshamnsverket körs ibland när det inte blåser i Skåne och i Danmark likställs med domedagen av kärnkraftslobbyn (fast problemet är att det saknas överföringskapacitet från Norrland, vilket bevisas av spotpriserna: tillskott på kräm är så gott som gratis i norr och i Norge när det kostar 500 spänn/MWh i Skåne) och grundlurade ”miljöaktivister”.
En utmärkt artikel, men man skall inte underskatta effekten av 30 års media-inducerad masshysteri som numera är djupt förankrad i en hel del hjärnor. Det behövs nya partier som valsamverkar och på ett demokratiskt vis tränger undan de människor som aldrig kommer kunna ta sig ur hjärnförsmutsningen.
Eller så krävs det gerillamarknadsföring som krossar normkritiken fullständigt. Jag har ex. ibland funderat på att odla några dagars skäggstubb, ta på mig Pippi Långstrump-peruk och gå in på damernas i Simhallen och klä om för att bada i bikini och leka med barnen i barnpoolen likt en 6-åring och se hur de ”normkritiska” mammorna kommer reagera på det, samt säga att jag känner mig som och vill vara en sex-årig lesbisk flicka.
För skall man resonera identitets-politiskt så vore det diskriminering att inte tillåta mig att göra det. Är det ens brottsligt att göra det, eller är det förargelsen och avstängningen som kommer vara brottslig, eftersom den diskriminerar mig? Problemet är väl att alla inte förstår det motsägelsefulla och ironin mot identitetspolitiken, men tror att man är komplett galen och det är väl så fulmedia kommer vinkla saken, om jag känner den rätt, så jag gör inte det, men kanske någon modig komiker som inte gör politisk karriär ändå skulle göra det? Kanske kan det rädda Sverige från den galna normkritiken?
Ett samhälle behöver normer.
Låter som att Martin Gustavsson har en normkritisk installation på gång. Välj bollhavet på mcdonalds så och få regnbågsflaggan på köpet.
Dagens stora upprustare är Kina, som därmed tvingar Japan och Indien med i racet. USA är ännu överlägset, men Kinas hot mot grannarna destabiliserar mest.
”Klimatet” är bara socialismen i ny förpackning, och paketet är alltid på arbetarklassens bekostnad, vilket den förstått. Så den röstar på SD och Trump. Den politiska vänstern är ett medelklassprojekt för det egna sociala avancemanget, på andras bekostnad. ”Solidaritet” är numera att finansiera muslimska terrorister, hata vita män och förstöra grannarnas bilar.
När överheten röstar med fötterna undviker de destruktiv mångkultur och bosätter sig separat. När prat och handling inte korresponderar uppstår kognitiv dissonans, såvida man inte lyckats internalisera dubbeltänk.
Identitetspolitik är vad som blir av den radikala vänstern när inget annat står till buds.
Vrida klockan tillbaka till den gamla och tidigare sortens ”klasskampsrörelse” faller på sin egen orimlighet för en progressiv och framåtskridande samhällelig rörelse.
Identitetspolitiken är vänsterns nya grepp i tiden. Nästan som ”klassernas kamp” en gång var men då av sociala skäl på ekonomisk grund.
Så är det inte idag därför den ekonomiska ojämlikheten inte längre är akut i den del av världen vi närmast känner.
Vill man se fattigdom skulle man till exempel titta närmare på Nord Korea eller varför inte Kuba där månadslöner är en bråkdel av våra egna.
För identitetspolitiken ser jag för vänstern att ta chansen, mista den eller försöka bygga (mass)rörelsen på något annat som kan vara lämpligt, ligga i tiden samt att passa en aktualiserad socialism eller socialt inspirerat samhälle.
Både Göran Greider och Åsa Linderborg har nog en hel del att fundera över för att få någon kontroll över samhällets utveckling.
Förmodligen var det så mycket lättare på Karl Marx tid och konstruktioner för framtida samhällen så mycket enklare att bygga.
Som med så mycket annat. Utveckling ger inveckling.
Jan Nybondas! Man behöver inte ha ”doktorsexamen i fysik, med rätt ämneskombination dessutom”, man gör bara som Greta Thunberg säger: ”Lyssna på forskarna!” Läs vad Mikael Hildén, professor, Finlands miljöcentral, skriver om forskningen…
”IPCC:s arbetsgrupper går igenom stora mängder av publikationer och skriver rapporter som gör en syntes av forskningen.
”…..IPCC:s rapporter är inte skrivna av politiker. Det är riktigt att IPCC inte är ett forskningsinstitut som skulle bedriva ”egen” forskning, men alla IPCC:s rapporter skrivs av meriterade forskare.
Ingen enskild människa kan i dag behärska all den forskning som publiceras om olika aspekter av klimatförändringen. IPCC:s arbetsgrupper går igenom stora mängder av publikationer och skriver rapporter som gör en syntes av forskningen. Vilka publikationer som helst duger inte. Mina och ((NN:s) bloggar, hemsidor och Twittermeddelanden uppfyller inte kravet på tillförlitlig forskning och citeras därför inte i IPCC:s rapporter även om de kan ha andra kvaliteter. IPCC:s rapporter bygger med andra ord i högsta grad på vetenskap.
IPCC:s rapporter är omfattande och därför skrivs särskilda sammanställningar för dem som drar upp strategiska riktlinjer och formulerar politik, så kallade Summary for Policy Makers. Engelskans ”policy maker” är ett vidare begrepp än svenskans politiker och omfattar förutom politiker även tjänstemän och experter anställda i olika organisationer. Också dessa sammanställningar skrivs av forskare, men politiker, tjänstemän och andra experter har möjlighet att kommentera utkasten. Den slutliga versionen debatteras på möten i vilka både forskare och ”politiker” deltar. Sammanställningens formuleringar beaktar kommentarerna, men de kan inte vara i konflikt med den forskning som ligger till grund för rapporten.
Forskning skulle inte vara forskning om kunskapen skulle vara statisk. Därför producerar IPCC regelbundet nya rapporter. IPCC har utvecklat ett systematiskt sätt att förmedla osäkerhet eftersom rapporterna också behandlar omstridda frågor. Rapporterna kan konstatera att vissa slutsatser bygger på ”liten konsensus, bristande bevis”. De nämns för att framtida forskning kan minska på osäkerheten och tillföra ny kunskap.
Svaret på frågan om klimatförändringen är en genuin utmaning för mänskligheten hör dock inte till kategorin osäkra slutsatser.”
Som sagt, jag debatterar inte klimatet. Randfenomen kan jag dock kommentera, som att FN är genomkorrumperat och att det är märkligt att det stora antal oliktänkande doktorer i fysik och kemi som finns aldrig får komma till tals. Denna konsensus påminner väldigt mycket om all annan påtvingad konsensus och mediecensuren påminner om deras politiska censur. Men det kan ju vara en slump.
Och om jag uppfattat det rätt är George Soros, Bill Gates och hela Davos-gänget även mycket oroade för klimatet. Vad omtänksamma dom är.
Angela Merkel säger vad gäller coronakrisen, att vi skall förlita oss på vetenskapen. Men just i Tyskland har det visat sig att vetenskapen har många och motsatta uppfattningar. Skall vi förlita oss på professorn som hade rätt om svininfluensan i motsats till Merkel, eller vet hon bättre än professorn denna gång ?
Albert Einstein sade till det hundratal professorer som krävde att han skulle ta avstånd från sina galenskaper med att säga, ”snälla ni, varför allt detta ståhej för min skull, det räcker med att en av er visar att jag har fel”.
”… Svaret på frågan om klimatförändringen är en genuin utmaning för mänskligheten hör dock inte till kategorin osäkra slutsatser.”
Detta säger dock absolut ingenting om ORSAKEN /orsakerna till – geologiskt sett – gängse klimatförändringar.
Nog för att klimatförändringar har orsakat både ett och annat under millenniernas lopp (franske kungen Ludvig XVI blev av med huvudet delvis som följd av den missväxt som Laki med flera isländska vulkaner hade orsakat, för att ta bara ett exempel och inte beröra folkvandringarnas långt ifrån alltid fredligt förlopp) men världsbefolkningen var då inte stor nog för att ha mer än marginell betydelse vad gäller utsläpp av växthusgaser.
Jorden är inte en sfär. Dess inre är inte stilla. Dess skorpa är inte stabil. Dess storlek är inte konstant.
För mig finns två saker som visar att det är inte meteorologer som man skall tillfråga, utan de som förmå att förklara hur det kommer sig att Angola och Brasilien skiljs numera av hundratals mil vatten och att polerna har vandrat som hastigast samtidigt som jordens yttemperatur har blivit skuggan av en aning varmare.
Jorden är bara en flugskit i vår galax och vår galax är bara en flugskit i universum.
Att mina och Gretas fis skulle kunna påverka klimatet mer än marginellt är rent av befängt. Det finns nog med vulkaner – främst under haven och under Antarktis – för att orsaka påtagliga variationer.
Det är bevisat av ett flertal tidigare händelser – hela civilisationer har kraschat – och man behöver inte spekulera i ämnet.
Det komiska med ”CO2”-köret är att den förordade satsningen på kärnkraft skulle orsaka en mycket stor ökning av produktionen av spillvärme. Man skulle elda för kråkorna, vilket är knappast rätt sätt att motverka jordens uppvärmning.
El lämpar sig inte för lagring, men värme går att säsongs lagra. Det gör man till exempel på Arlanda.
El/elektronik överallt till allt gör samhället extremt sårbart, och öppnar för det värsta totalitarismen någonsin.
Allt behöver dock inte gå på el, och MSB skulle behöva uppmärksamma problematiken, om det nu vore meningen att på allvar arbeta för verklig krisberedskap.
Teknik finns och behöver ibland inte ens moderniseras, bara dammas av.
Sista meningen är intressant. Men tyvärr fungerar inte tillvaron på det viset.
Vi lever just nu i en värld helt förtrollad av elektronikens möjligheter. Det började någon gång på 70-talet med IC-kretsarnas tillkomst i konsumtionsindustrin.
Vem minns inte miniräknaren, den helt fantastiska lilla räknedosan som var så praktisk?
Sedan dess har elektronikens utveckling bara eskalerat till en nödvändighet överallt, dygnet runt, sju dagar i veckan.
Det är som en förtrollning fastän många gånger större än t.ex. när elektriciteten kom i början på förra århundradet.
I botten ligger förstås människans kreativitet, helt omöjlig att stoppa.
Så vad göra annat än gilla läget?
Enda som skulle kunna förändra borde i så fall vara en katastrof av kolossalt och universellt format.
Men vem vill det?
Eller dagens socialism med den icke uttalade undermeningen tillbaka till ”urkommunismen”.
Undrar vad ”massorna” skulle tycka om det?
Är du säker på att vi numera klarar en rejäl solstorm?
Det är inte jag.
Därför tycker jag att rampumpar är säkrare än eldrivna pumpar.
Vattenverken är det viktigaste som en stad har. De måste fungera oavsett vad.
Sen gäller det att motverka epidemier vid en katastrof, och då måste reningsverken fungera oavsett vad.
Därför gäller det att tänka efter före vid konstruktionsstadiet, och välja rätta lösningar för katastrofläge fast man inte tror sig vara i närheten av en kommande katastrof.
Slö slentrian vid beslutsfattandet eller vid ritbordet har förvärrat eller orsakat många olyckor.
”Slö slentrian vid beslutsfattandet eller vid ritbordet har förvärrat eller orsakat många olyckor.”
Tack, Guy Coste
Det var en mycket bra beskrivning av den övergripande socialpolitiken i det här landet.
Tyvärr lär det inte ske någon förbättring förrän det sker något slags uppvaknande bland de sociala ingenjörerna med möjligheter att påverka den demokratiska beslutsprocessen.
”Folkmakten” vet jag inte om jag ger så mycket för i den här situationen.
Var det inte förra statsministern Fredrik Reinfeldt som i sin bok talade om det ”sovande folket”?
Frågan är väl hur mycket störande som krävs för att få dem att vakna?
Tyvärr är det så det sker en tillvänjning vid störningar.
Jag vaknar av minsta buller men de som bor vid en motorväg vänjer sig med tiden att kunna sova ändå.
Eller kan någon potentat påstå det inte är så allvarligt med störningar och det har egentligen blivit bättre om man tittar närmare på forskningsresultaten.