Imperialismen och frigörelsestrategier i Mellanöstern.

I kvälls-serien ”Aktuella artiklar för ett eller flera år sedan och idag” återpubliceras denna gedigna översiktsartikel som är lika aktuell idag.

Denna färska översiktsartikel av Pål Steigan förtjänar att studeras tycker jag. Pål Steigan 1/2.
En dam i Göteborgstrakten hjälpte mig att översätta. Tack!

Jag tar mig friheten att under ”Relaterat” nämna några andra av mig valda artiklar som publiceras på denna blogg eller på Jinge.se, som jag hade tidigare.

Information av mig: Bilden visar den senast i december 2021 uppdaterade skriften ”USA som världspolis” på 100 sidor med närmare 200 referenser. Den kan nu köpas som e-bok för 30 kr eller i pappersform (upplagan från mars 2020) för 50 kr + porto 91 kr. Via mail till . Den innehåller även en uppdaterad karakteristik av imperialismen.

Imperialismen och frigörelsestrategier i Mellanöstern.

För närvarande har USA stora svårigheter att behålla sin hegemoni i Mellanöstern. Trupperna har förklarats oönskade i Irak och i Syrien förlorar USA, och deras utländska legion av terrorister, mark och ställning för varje månad. USA har svarat på detta med en betydande upptrappning, genom att placera ut fler trupper och genom ständiga hot mot Iran. Samtidigt har vi kunnat se starka proteströrelser i Libanon, Irak och Iran.

När miljoner irakier tog sig ut på gatorna nyligen var deras huvudslogan «USA UT UR MELLANÖSTERN!»

Hur ska man tolka detta?

Det finns en hel del sociala spänningar i Mellanöstern – klassbaserade, etniska, religiösa och kulturella. Regionen är ett lapptäcke av konflikter och spänningar som inte bara går tillbaka hundra år, utan faktiskt några tusen år. Det finns alltid många skäl att göra uppror mot en korrupt överklass, var som helst i världen. Men inget uppror kan lyckas om det inte bygger på en realistisk och grundlig analys av de specifika förhållandena i det enskilda landet och regionen.

Precis som i Afrika drogs gränserna i Mellanöstern godtyckligt. De är resultaten av imperialistiska makters manipulationer och endast i mindre utsträckning produkter av vad folken själva har velat ha.

Under avkoloniseringens era fanns det en stark, sekulär pan-arabisk rörelse som ville skapa en enhetlig arabisk värld. Denna rörelse påverkades av de nationalistiska och socialistiska idéerna som hade starkt folkligt stöd vid den tiden. Kung Abdallah I av Jordanien föreställde sig ett kungarike som skulle bestå av Jordanien, Palestina och Syrien. Egypten och Syrien inrättade en kortvarig union som heter Förenade Arabrepubliken. Gaddafi ville förena Libyen, Syrien och Egypten i en federation av arabiska republiker. 1958 inrättades en snabbt upplöst konfederation mellan Jordanien och Irak, kallad Arab Federation. Alla dessa insatser var övergående.

Det som återstår är Arabförbundet, som trots allt inte är en statsförbund och inte en allians. Och så har vi naturligtvis anspråken på en kurdisk stat, eller något liknande som består av en eller flera kurdiska mini-stater. Och ändå var det mest omstridda resultatet från första världskriget etableringen av staten Israel på palestinsk mark. Under första världskriget publicerade Storbritanniens utrikesminister Arthur Balfour det som blev känt som Balfour-deklarationen, som ”… med fördel ser inrättandet av ett nationellt hem för det judiska folket i Palestina.”

Men vilken är grunden för alla dessa försök att skapa stater? Vilka är förutsättningarna för framgång eller misslyckande?

De imperialistiska makterna delar upp världen i överensstämmelse med maktförhållandena mellan dem.

Lenin gav den bästa och mest hållbara förklaringen för detta i sitt uppsats «Imperialism – kapitalismens högsta stadium«.

Där förklarade han fem grundläggande kännetecknen i imperialismens tidevarv:

1.Koncentrationen av produktion och kapital har utvecklats till ett så högt stadium att den skapat monopolen som spelar en avgörande roll i det ekonomiska livet;
2.En sammanslagning av bankkapital med industrikapital och uppkomsten av en finansiell oligarki på basis av detta ”finanskapital”; . 3.Kapitalexporten till skillnad från råvaruexport får exceptionell betydelse;
4.Bildandet av internationella monopolistiska kapitalistiska föreningar som delar världen mellan sig; och
5.Den territoriella uppdelningen av hela världen bland de största kapitalistiska makterna är klar.

Men Lenin påpekade också att kapitalistiska länder utvecklas ojämnt, inte minst på grund av den olikmässiga utvecklingen av produktivkrafterna i de olika länderna. Efter ett tag uppstår det skillnader mellan hur världen är uppdelad och de imperialistiska makternas relativa styrka. Denna skillnad kommer så småningom att tvinga igenom en omfördelning, en ny uppdelning av världen baserad på de nya styrkeförhållandena. Och som Lenin säger: ”Frågan är: vilket annat medel än krig kan det finnas under kapitalismen för att övervinna skillnaden mellan produktiv -krafternas utveckling och ackumuleringen av kapital å den ena sidan och fördelningen av kolonier och inflytandesfärer för finanskapital å den andra?”

De två världskrigen var krig som uppstod på grund av ojämlikheten i styrkeförhållandena mellan de imperialistiska makterna. Det första världskriget resulterade i att det brittiska imperiets storhetstid var förbi sin storhetstid och den brittiska kapitalismen hamnade efter i konkurrensen. USA och Tyskland var de stormakter som hade den största industriella och tekniska tillväxten, och så småningom exploderade denna oförenlighet. Inte en gång, utan två gånger.

Versailles och Yalta

Första världskrigets segrare delade världen mellan sig på förlorarnas bekostnad. De viktigaste förlorarna var Tyskland, Österrike-Ungern, Ryssland (Sovjetunionen) och det osmanska riket. Denna uppdelning upprättades i Versailles-fördraget och efterföljande mindre fördrag.

I slutet av Andra världskriget möttes de segrande stormakterna i staden Jalta på Krimhalvön i Sovjetunionen. Roosevelt, Churchill och Stalin träffade en överenskommelse om hur Europa skulle delas upp efter Tysklands överhängande nederlag. Denna karta visar hur den föreställdes och de två blocken som uppstod och blev grunden för det kalla kriget. Observera att Jugoslavien, som skapades efter Versailles 1919, bibehölls och konsoliderades som ”ett land mellan blocken”. Så det är ett land som i sig bär arv från både Versailles- och Yalta-avtalet.

Den ödesdigra förändringen av eran då Sovjetunionen föll

I imperialismens era har det alltid varit en kamp mellan olika stormakter. Striden har handlat om marknader, tillgång till billig arbetskraft, råvaror, energi, transportvägar och militär kontroll. Och de imperialistiska länderna delar upp världen mellan sig beroende på sin styrka. Men de imperialistiska makterna utvecklas ojämnt.

Om en makt bryter samman eller förlorar kontrollen över vissa områden kommer konkurrenter att tävla om att fylla tomrummet. Imperialismen följer principen som Aristoteles i sin fysik kallade horror vacui – rädslan för tomrum.

Och det var vad som hände när Sovjetunionen förlorade det kalla kriget. 1991 upphörde Sovjetunionen att existera och snart var östblocken också historia. Och därmed bröts balansen, den som hade upprätthållit den gamla ordningen. Och nu var ett stort område tillgängligt för omfördelning. Det försvagade Ryssland lyckades knappt bevara sitt eget territorium, och inte alls det område som strax före kontrollerades av Sovjetunionen.

”Aldrig har ett så stort område varit tillgängligt för omfördelning. Det var resultatet av två hemska världskrig som på nytt hade öppnats för någon att lägga vantarna på. Det måste leda till krig.” (Pål Steigan 1999)

När Sovjetunionen sönderdelades, kollapsade både Yalta- och Versaillesavtalen i verkligheten, och vägen öppnades för en intensiv kapplöpning för att kontrollera detta geopolitiska tomma utrymme.

Detta lade grunden för USA:s geostrategi för Eurasien., som koncentrerades på att säkerställa kontrollen över den stora eurasiska kontinenten. Det är denna kamp för omfördelning till förmån för USA som har legat till grund för de flesta krig sedan 1990: Somalia, Irak-kriget, Balkan-kriget, Libyen, Ukraina och Syrien.

Förenta staterna har aggressivt befunnit sig i spetsen för detta, och processen att utvidga Nato österut och skapa regimförändringar i form av så kallade «färgrevolutioner» har varit en del av denna kamp. Kuppen i Kiev, omvandlingen av Ukraina till en amerikansk koloni med nazistiska element och kriget i Donbass är också en del av denna bild.

Detta krig kommer inte att upphöra förrän Ryssland har erövrats och lemlästats, eller att USA:s offensiv har stoppats.

Så för att rekapitulera: Eftersom världen redan är uppdelad mellan imperialistiska makter och det inte finns några nya kolonier att erövra, kan stormakterna bara kämpa för omfördelning. Det som skapar grunden och möjligheterna för en ny uppdelning är kapitalismens ojämna utveckling. De krafter som utvecklas snabbare ekonomiskt och tekniskt kommer att kräva större marknader, mer råvaror, ännu mer strategisk kontroll.

Resultaten av två fruktansvärda krig har återigen öppnats för rofferi och nya krig.

Första världskriget orsakade kanske 20 miljoner dödsfall, liksom minst lika många sårade. Andra världskriget orsakade cirka 72 miljoner dödsfall. Det här är ungefärliga siffror, och det råder fortfarande oenighet kring de exakta siffrorna, men vi talar om siffror i denna storleksordning. De två världskrigen som slutade med Versailles- och Yalta-fördragen förorsakade således nästan 100 miljoner människors död, och dessutom otroligt många andras lidanden och förluster.

Sedan 1991 har ett lågintensivt «världskrig» utkämpats, särskilt av USA, för att erövra/fylla ”tomrummet”. Donald Trump uttalade sig nyligen om att USA har utkämpat krig som baserar sig på lögner, och som har kostat 8 biljoner dollar (8 000 miljarder dollar) och miljoner människors liv. Så USA: s nya tilldelning av bytet har inte skett på fredlig väg.

Upproret mot Sykes-Picot

Översättarens anmärkning: Sykes-Pikot-avtalet var ett hemligt avtal som slöts 16 maj 1916 mellan Frankrike och Storbritannien, och som godkändes av Ryssland samma år. Det innehöll ett utkast till uppdelning av det osmanska riket i brittiska, franska, italienska och tyska intressen efter första världskriget…Avtalet avslöjades när bolsjevikerna öppnade det tsarryska arkivet 1917. (Wikipedia.)

I debatten om situationen i Mellanöstern säger vissa människor som vill framstå som vänster-, radikala- och antiimperialister att det är dags att göra uppror mot de konstgjorda gränserna som dragits av Sykes-Picot- och Versailles-fördragen. Och dessa gränser är verkligen konstgjorda och imperialistiska. Men hur mycket vänster och antiimperialistiskt är det att kämpa för att dessa gränser ska revideras nu?

I verkligheten är det USA och Israel som kämpar för en omfördelning av Mellanöstern. Detta är grunden till Donald Trumps ”Deal of the Century”, som syftar till att begrava Palestina för evigt, och det anges direkt i den nya USA-strategin för uppdelningen av Irak.

Återigen är detta bara en uppdaterad version av den zionistiska Yinon-planen som syftade till att dela upp hela Mellanöstern, i delstater, med målet att Israel inte ska ha några riktiga motståndare och ska kunna dominera hela regionen och möjligen skapa ett stor-Israel.

Det är inte anti-imperialisterna som pekar ut vägen för omskapandet av de imperialistiska gränserna från 1919. Det är imperialisterna. För att uppnå detta kan de ofta utnyttja rörelser som ursprungligen är folkliga/populistiska eller nationella, men som bara blir verktyg och proxies i ett större spel. Detta har hänt så många gånger i historien att det knappt kan räknas. Hitlers Tyskland utnyttjade den kroatiska nationalismen genom att använda Ustašja-terrorister som ombud. Från 1929 till 1945 dödade de hundratusentals serber, judar och romer. Och deras ideologiska och politiska ättlingar genomförde en extremt brutal etnisk rening av Krajina-området och tvingade bort mer än 200 000 serber i deras så kallade Operation Storm 1995. Hitler använde också de extrema ukrainska nationalisterna från Stepan Bandera’s OUN, och efter Bandera död fortsatte CIA att använda dem som en femte kolonnare mot Sovjetunionen.

USA:s lågintensiva krig mot Irak, från Gulfkriget 1991 till Irak-kriget 2003, hjälpte till att dela upp landet i enklaver. Irakiska Kurdistan uppnådde autonomi i det oljerika norr med hjälp av en amerikansk ”no-fly zon”. Förenta staterna skapade således en kvasistat som var deras verktyg i Irak. Utan tvekan hade kurderna i Irak förtryckts under Saddam Hussein.

Men också utan tvekan blev deras irakiska «Kurdistan» en klientstat under USA: s tumme. Och det råder inget tvivel om att flygförbudszonerna var olagliga, vilket också FN:s generalsekreterare Boutros Boutros-Ghali medgav i ett samtal med John Pilger.

Och nu använder USA fortfarande kurderna i norra Irak i sin plan för att dela upp Irak i tre delar. Därför bygger de världens största konsulat i Erbil. Vad de planerar att göra är helt enkelt att «bilda ett land».

Som känt är använder USA också kurderna i Syrien som undanflykt för att hålla 27 procent av landet ockuperat. Det hjälper inte hur mycket de kurdiska miliserna SDF och PYD än åberopar demokrati, feminism och kommunism. De har vädjat till USA att fortsätta att ockupera nordöstra Syrien.

Förberedelser för ett nytt världskrig.

Israel och USA förbereder sig för krig mot Iran. I denna kamp kommer de att utveckla så mycken «progressiv» retorik som det behövs för att lura människor. Verklig missnöje i området, som det finns all anledning att ha, kommer att förstoras och blåsas upp extremt. «Sociala rörelser» kommer att vara utrustade med senaste nytt från de israeliska och amerikanska «upploppskitten” och få utbildning och logistikstöd, förutom massor av pengar.

Det kan finnas goda skäl att ändra gränserna från 1919, men i dagens situation kommer en sådan åtgärd snabbt att utlösa ett stort krig. Vissa säger att kurderna har rätt till sin stat, och kanske är det så. Frågan avgörs i slutändan av alla andra, förutom kurderna själva. Problemet är att i dagens geopolitiska situation kommer skapandet av ett enhetligt Kurdistan kräva att ”en” besegrar Turkiet, Syrien, Irak och Iran.

Det är svårt att se hur detta ska kunna ske utan deras allierade, inte minst Ryssland och Kina, dras in i konflikten.
Och sedan har vi ett nytt världskrig på halsen.

Och i så fall talar vi inte om 100 miljoner dödade, utan kanske tio gånger så många eller civilisationens kollaps som vi känner den. Det är inte den kurdiska frågan värd.
Detta betyder inte att man inte bör kämpa mot förtryck och orättvisor, vare sig det är socialt och nationellt. Det bör man verkligen göra. Men man måste inse att ett omskapande av Mellanösterns karta är en mycket farlig plan och att man riskerar att hamna i ett mycket farligt läge.

Alternativet till detta är att stödja en politisk kamp som undergräver USA och Israels hegemoni och därmed skapa bättre förutsättningar för framtida kamp.

Det är inget nytt att små nationer förlitar sig på geopolitiska situationer för att uppnå någon form av nationellt oberoende. Detta var till exempel fallet för mitt hemland Norge. Det var Frankrikes nederlag under Napoleonkriget som gjorde att Danmark förlorade provinsen Norge till Sverige 1814, men samtidigt skapade det utrymme för en separat norsk konstitution och internt självstyre. Äras bör de norska grundarna 1814, men beslutet avgjordes på slagfält ute i Europa. Och vidare var det Rysslands nederlag under det rysk-japanska kriget som lade den geopolitiska grunden för upplösningen av tvångsunionen med Sverige nästan hundra år senare, 1905. (Detta presenteras mycket schematiskt och det finns många fler detaljer, men det råder inget tvivel om att Rysslands förlust av större delen av sin flotta i Fjärran Östern hade skapat ett maktvakuum i väst, som var exploaterbart.)

Därför är det bästa att göra nu inte att stödja uppdelningen av stater, utan att stödja en enad front för att driva USA ur Mellanöstern.

Million Man March i Bagdad fick bollen att rulla. Det finns all anledning att bygga upp ännu mer styrka bakom den. Först när USA är ute, kommer folken och länderna i regionen att kunna upprätta fredliga överenskommelser mellan varandra. Detta kan medföra en bättre framtid för dem. Och i detta sammanhang är det en fördel att Kina utvecklar sin «New Silk Road» (alias Belt and Road Initiative), inte för att Kina är ädlare än andra stora makter, utan för att detta projekt, åtminstone i nuvarande läge inte är partiskt, inte exkluderande genuint multilateralt.
Alternativet till ett monopolistisk styre av USA, med en världspolis under Washingtons kontroll, är en multipolär värld. Det växer för varje minut. Imperiets dagar är räknade. Hur detta kommer att se ut om 20 eller 50 år återstår att se.

Därför är det bäst nu att inte stödja fragmenteringen av stater, utan att stödja en enad front för att driva USA ur Mellanöstern.”

Relaterat.
Iran – Imperialismens nästa offer?! Angrepp på Iran under falska förevändningar?!
USAs senaste drag i Syrien avslöjar imperialismens mål.
Över 100 år av USA-imperialism och över 70 år av statskupper och olaglig valpåverkan.
Det sjunkande skeppet – om USA-imperialismens nedgång?
Hur koncentrationen av rikedom driver fram en ny global imperialism.
Antiimperialistiskt Forum för Demokrati mot Nyliberalism samlar delegater från alla kontinenter.
Svenska imperialismens ekonomi.
Föredrag: Läget i världen – Forum om den svenska imperialismen.