Indien och USA är på väg att hålla tillbaka Kina 

Mötet mellan Indiens och USA:s utrikes- och försvarsministrar i formatet 2+2 ägde rum i New Delhi den 10 november 2023

13 november  av M. K. BHADRAKUMAR Indian Punchline: https://www.indianpunchline.com/india-us-are-on-pathway-to-contain-china/

Om huruvida USA är en makt stadd i nedåtgående och Kinas uppgång oundviklig i Indo-Stilla havet, om Ryssland ser sig som en global makt och är fast beslutet att begrava den USA-dominerade regelbaserade ordningen, om USA:s och Natos nederlag i Ukrainakriget har blivit ett fait accompli, om Kanada uppmuntrades av USA att bekymra sig över påstådd indisk inblandning i Nijjars mord, om Israels blodbad i Gaza faktiskt är folkmord – ja, Indiens beslutsfattare har inte hört något av detta. Det är budskapet från det amerikansk-indiska 2+2-mötet mellan utrikes- och försvarsministrarna i New Delhi den 10 november.

Den stora bilden är att Indien, efter att så sent som i september djärvt ha gjort anspråk på att leda det globala syd, inom loppet av två månader glider över till det amerikanska lägret som USA:s oumbärliga allierade och till och med strävar efter att bli ett ”globalt försvarsnav” med hjälp av Pentagon.

Följande var några av de saker som togs upp vid 2+2-mötet:

• Utbyte av teknik i samband med ”maritima utmaningar, inklusive undervattensverksamhet”;
• gemensam utveckling och produktion av system för marktransporter;
• Indien ska utföra underhåll av amerikanska flygplan och reparationer av amerikanska örlogsfartyg på vägen;
• USA:s investeringar i Indiens underhåll, reparation och översyn av amerikanskt stridsflyg och obemannade flygfarkoster;
• Slutförande av ett avtal om försörjningstrygghet, som kommer att fördjupa integrationen av försvarsindustrins ekosystem och stärka försörjningskedjans motståndskraft;
• Inrättande av nya sambandsposter mellan de två väpnade styrkorna till följd av Indiens fulla medlemskap i de multinationella kombinerade marina styrkorna, med huvudkontor i Bahrain;
• Maximering av omfattningen av samförståndsavtalet om logistik och utbyte samt identifiering av åtgärder för att öka de amerikanska örlogsfartygens räckvidd till indiska baser.

Utan tvekan är ovanstående bara toppen av isberget, medan denna extraordinära förändring i indisk politik till stor del kommer att förbli bakom stängda dörrar. USA verkar vara ytterst övertygat om att Indien är redo att ingå en exklusiv allians, något som New Delhi aldrig har eftersträvat med någon stormakt. Vad är det för erbjudande som Bidenadministrationen har gett Indien och som Indien inte kan tacka nej till?

Det är uppenbart att en sådan massiv förändring av Indiens militärpolitik måste kopplas till de grundläggande utrikespolitiska postulaten. Med detta sagt är det märkligt att Indiens största oppositionsparti uppenbarligen inte bryr sig mindre om förändringen, kalla det ”tvåpartisamförstånd” eller vad det nu kan vara. Detta är inte förvånande. Förändringen handlar faktiskt om en framväxande allians mellan Indien och USA för att motverka Kina – och det är en politisk front där det är svårt att välja mellan Tweedledum och Tweedledee (utryck som innebär att välja mellan två saker som inte nämnvärt skiljer sig åt, för ursprunget se här, ö.a.).

Visst förstår både Ryssland och Kina att den indiska utrikespolitiken håller på att förändras. Men de låtsas inte märka det och hoppas att det är en avvikelse. I vilket fall som helst kan varken Ryssland eller Kina stoppa Indien i dess spår. Deras förmåga att påverka indisk politik har minskat dramatiskt – i synnerhet Moskvas – i dagens säkerhetsmiljö.

Sakens kärna är att Indien inte är förtjust över den växande multipolariteten i världsordningen. Indien gynnas av den ”regelbaserade ordningen” och känner sig mycket mer bekväm med en bipolär världsordning där multipolaritet, om ens någon, förblir ett marginellt fenomen medan USA:s överlägsenhet kommer att fortsätta att råda under de kommande årtiondena. Ett sådant paradigm uppfattas som fördelaktigt för Indien, som kan navigera mot att kontrollera Kinas hegemoniska instinkter och samtidigt på ett optimalt sätt utveckla sin egen omfattande nationella makt. Det är en ambitiös agenda som också är riskabel, eftersom politiken förändras i Washington när presidenter kommer och går och amerikanska intressen omdefinieras och prioriteringar ändras.

Idag är dock den indiska viljan att anpassa sig till USA tydligare än någonsin tidigare. Animositeten mot Kinas uppgång var påtaglig vid 2+2-mötet. Indien har gjort sig av med alla kvarvarande anspråk och övergår till ett öppet fientligt förhållande till Kina. QUAD har blivit ett viktigt lokomotiv. Visst kan man förvänta sig ett kinesiskt svar – när och i vilken form får framtiden utvisa.

Wikipedia: QUAD

Detta är endast möjligt eftersom Delhi känner sig rimligt säker på att Washingtons fokus på Indo-Pacific förblir intakt under Biden-administrationen trots det växande engagemanget med Kina. Naturligtvis kommer en vändpunkt att uppstå när Kinas president Xi Jinping kommer att göra sin första resa till USA på fem år och ett toppmöte med president Biden har förberetts minutiöst, vilket båda sidor hoppas kommer att bli produktivt och göra de kinesisk-amerikanska förbindelserna mer förutsägbara.

De tre regionala frågor som fick en framträdande plats vid 2+2-mötet var Afghanistan, Ukraina och Palestina-Israel-konflikten. I det gemensamma uttalandet ägnades en separat punkt åt underrubriken Afghanistan, där talibanledarna indirekt anklagades för att inte ha uppfyllt sitt ”åtagande att förhindra att någon grupp eller individ använder Afghanistans territorium för att hota säkerheten i något land”.

Det gemensamma uttalandet fortsätter med att påminna om FN:s säkerhetsråds resolution 2593 (2021), som specifikt ”kräver att afghanskt territorium inte används för att hota eller attackera något land eller för att skydda eller utbilda terrorister, eller för att planera eller finansiera terroristattacker”.

Delhi gör ett radikalt avsteg från sina försök att konstruktivt samarbeta med talibanledarna. En anledning kan vara underrättelseuppgifter om att Afghanistan återigen håller på att bli en svängdörr för internationella terroristgrupper.

En annan möjlighet är att USA och Indien delar en känsla av upprördhet över talibanernas växande närhet till Kina och att Afghanistan riskerar att bli ett nav i Belt and Road Initiative. Pekings plan på att bygga en väg som ansluter Afghanistan via Wakhan-korridoren förändrar den geostrategiska situationen på ett djupgående sätt. Allt som rör säkerheten i Xinjiang kan inte annat än vara en fråga av ständigt intresse för Delhi.

Det gemensamma uttalandet 2+2 signalerar en förnyad amerikansk-indisk konvergens när det gäller Afghanistan. Hur långt detta skulle översättas som proaktiva åtgärder är en diskutabel fråga. USA och dess allierade utnyttjar också Rysslands upptagenhet av konflikten i Ukraina för att fördubbla sin strategi efter det kalla kriget för att minska det ryska inflytandet i Afghanistan. Moskva känner att man förlorar mark på sin egen bakgård.

När det gäller Ukraina och Palestina-Israel-konflikten framstår det som om USA och Indien har lyckats harmonisera sina respektive ståndpunkter i dessa avgörande regionala konflikter. I själva verket håller Delhi på att göra sig av med sin strategiska ambivalens och närma sig USA:s ståndpunkt. Detta kommer till uttryck i det gemensamma uttalandet genom vad som sägs och vad som inte sägs. När det gäller Ukraina har Rysslands utnötningskrig ”konsekvenser som främst påverkar det globala syd”. Bortsett från detta kan Moskva lära sig att leva med 2+2-formuleringen om kriget i Ukraina.

När det gäller situationen i Västasien uttrycks i det gemensamma uttalandet ett kraftfullt stöd för Israels kamp mot ”terrorismen”. Men även här vägrar Indien att peka ut Hamas. Inte heller stöder Indien Israels krig mot Hamas, än mindre förutser man dess chanser att lyckas. Viktigast av allt är att det gemensamma uttalandet utelämnar varje hänvisning till Israels så kallade ”rätt till självförsvar”, ett mantra som ständigt är på Bidens läppar.

Indien kan omöjligen kalla Gazakriget för en handling av ”självförsvar” när Israel har släppt lös en så brutal militär operation mot olyckliga civila och jämnat Gaza City med marken – vilket påminner om den gemensamma brittisk-amerikanska flygbombningen av staden Dresden, huvudstaden i Sachsen, under andra världskriget den fruktansvärda natten den 9-10 mars 1945 då över 25 000 tyskar dödades.

Kanske skulle alla dessa diplomatiska vallfärder genom dödsskuggans  dal kunna förstås bättre mot bakgrund av de intensiva kontakter som Hamasledningen har bakom kulisserna i regionala huvudstäder och som Bidenadministrationen skulle ha stora intressen i och är en deltagare i.