Inget kallt krig med Kina!

Den här artikeln Inget kallt krig med Kina! https://www.ebb-magazine.com/essays/the-left-must-resolutely-oppose-the-us-led-new-cold-war-on-china
av Carlos Martinez har översatts av Christer Lundgren och publicerades 24/6.

Carlos Martinez är författare och politisk aktivist från London. Hans första bok, The End of the Beginning: Lessons of the Soviet Collapse, publicerades 2019 av LeftWord Books. Hans författarskap finns på invent-the-future.org . Han skriver ofta för Morning Star.

Inget kallt krig med Kina!

Sedan Obama lanserade sin Omsvängning till Asien (”Pivot to Asia”) 2012, har USA prioriterat inneslutning av Kina framför alla andra utrikespolitiska åtaganden. Detta inkluderar ständigt ökad närvaro i Sydkinesiska havet och att uppmuntra Kinas grannar i deras olika territoriella anspråk.

Obama initierade också en utvidgning av USA:s militära, diplomatiska och ekonomiska samarbete med andra länder i regionen. Det övergripande strategiska målet för det föreslagna Trans-Pacific Partnership (TPP) var att isolera Kina och att åter dra in Ost- och Sydostasien i USA:s ekonomiska – och ideologiska – krets.

Fastän Trump-administrationen övergav TPP på grund av dess inhemska impopularitet, eskalerade den Omsvängningen i andra avseenden: den inledde ett handelskrig i januari 2018, införde ett förbud mot Huawei, försökte förbjuda TikTok och WeChat, spred konspirationsteorier om Covid 19:s ursprung, och gjorde ”deecoupling” (frikoppling) till ett slagord. Anti-Kina-propaganda blev – och har förblivit – genomgripande i väst.

Förutom ekonomiskt krig och informationskrig har det skett en ökande militarisering av Stillahavsområdet och en fördjupning av en Kina-omringnings-strategi som går tillbaka till USA:s sjunde flottas ankomst i Taiwansundet 1950, bara några månader efter inrättandet av Folkrepubliken. De senaste åren har vi allt oftare sett USA-marinoperationer i Sydkinesiska havet; ökad vapenförsäljning till Taiwan; uppmuntran till Japans återupprustning; utplacering av det anti-ballistiska missilförsvarssystemet THAAD, Terminal High Altitude Area Defense, i Sydkorea och Guam; inrättandet av en amerikansk marinbas i norra Australien; och upprättandet av Indo-Stillahavskommandot.

Krig, varmt och kallt, nytt och gammalt

Termen ”kalla kriget” myntades ursprungligen av USA-finansmannen Bernard Baruch 1947 för att beskriva det alltmer spända förhållandet mellan den kapitalistiska världen och den socialistiska världen efter kriget. ”Låt oss inte luras; vi är idag mitt i ett kallt krig. Våra fiender finns utomlands och hemma. Låt oss aldrig glömma detta: Våra oroligheter är kärnan i deras framgång.” Termen ”kom att signalera ett amerikanskt begrepp om krigföring mot Sovjetunionen: aggressiv inneslutning utan krigstillstånd.” (Odd Arne Westad. The Global Cold War Cambridge: Cambridge University Press, 2007).

Historiker i väst betraktar vanligtvis det kalla kriget som en utstuderad ideologisk kamp mellan två supermakter med jämförbara motiv – ett ”civilisationskollision” där kapitalisterna och kommunisterna slog ut det för överhöghet. En sådan tolkning ignorerar den grundläggande klasskampdynamiken. Sovjet hoppades att undvika en återgång till fientligheter efter den gemensamma allierade segern under andra världskriget; istället föreslog de konsekvent ett system av ”fredlig samexistens” där de – och andra länder – skulle få rätt att bygga det samhälle som de själva valde, utan det ständiga hotet om krig.

Vladimir Shubin, tidigare chef för Afrikasektionen vid den sovjetiska kommunistpartiets internationella avdelning, skriver:

”kalla kriget” ingick inte i vårt politiska ordförråd; i själva verket användes termen enbart i strikt negativ betydelse… För oss var den globala kampen inte en strid mellan de två ”supermakterna” assisterade av deras ”satelliter” och ”ombud”, utan en enad kamp av världens progressiva krafter mot imperialismen”.
(V. G. Shubin. Det heta ”kalla kriget”. London: Pluto Press, 2008, s. 3)

”En människa bedöms av vilka hon umgås med”, säger ordspråket. Under det kalla kriget inkluderade Sovjetunionens allierade folket i Vietnam och Korea som kämpade mot imperialistisk dominans; folket i Sydafrika, Angola, Moçambique, Namibia, Guinea-Bissau, Algeriet och på andra håll, som slogs mot kolonialism och apartheid; och folket på Kuba, Grenada, Chile, Nicaragua och på andra håll som kämpade för rätten att bygga socialistiska samhällen.

USA och dess allierade utkämpade en helt annan typ av kallt krig: ett globalt hybridkrig mot socialism och alliansfrihet. President Truman sa ganska rakt på sak 1947 att det kalla kriget var ”utformat för att främja en världsmiljö där det amerikanska systemet kan överleva och blomstra”. (RL Walli. US Foreign Policy of Interventionism. Social Scientist 4, nr 6 (1976) : 41-48) Kärnan i det kalla kriget var således en långvarig kamp från USA och dess allierade för att skydda det imperialistiska världssystemets långsiktiga livskraft – och följaktligen försvaga den globala socialistiska och antiimperialistiska rörelsen. Och det här kriget var inte alltid så kallt. Från Vietnam till Angola till Chile innebar det kalla kriget förfärande död och förstörelse.

En ny fiende under ett nytt århundrade

USA vann det kalla kriget genom uteblivning när Sovjetunionen upphörde att existera den 31 december 1991. Sovjetunionens upplösning åtföljdes inte av den utlovade ”fredsutdelningen”. Snarare innebar avlägsnandet av Sovjetunionen som ett skydd mot den imperialistiska hegemonin lanseringen av en ny era av Natos expansionism och krig; en ohämmad och uppfriskad USA-ledd militarism, som inte tvekade att förstöra Irak, Jugoslavien, Afghanistan, Libyen och Syrien. Martin Jacques skriver att den sovjetiska kollapsen ”förstärkte USA:s ledarposition, eliminerade dess huvudsakliga motståndare och resulterade i att länderna i det tidigare sovjetblocket öppnade sina marknader och i många fall vänt sig till USA för hjälp och stöd. Aldrig tidigare, inte ens under det brittiska rikets storhetstid, hade en nationens makt haft så stor räckvidd. ’USA:s globala ställning’ verkade otillgänglig och vid millennieskiftet myntades ord som ’hypermakt’ och ’unipolaritet’. för att beskriva vad som tycktes vara en ny och unik form av makt.” (Martin Jacques. When China Rules the World, andra upplagan, New York, NY: Penguin Books, 2012, s. 1)

Tillsammans med att USA:s sfär av ekonomiskt och politiskt inflytande utvidgades till de tidigare socialistiska länderna utvecklade strateger en ny besatthet: att bibehålla status quo för den nya ställningen som enda supermakt och förhindra uppkomsten av någon geopolitisk utmanare. Dessa mål uttrycks i ganska skarpa termer i Wolfowitz-doktrinen, försvarsplaneringsvägledningen för 1994–99 ledd av dåvarande biträdande försvarsminister Paul Wolfowitz: ”Vårt första mål är att förhindra återuppkomsten av en ny rival, antingen på det tidigare Sovjetunionens territorium eller någon annanstans, som utgör ett hot i den utsträckning som Sovjetunionen tidigare utgjorde … Vår strategi måste nu fokusera på att utesluta uppkomsten av en potentiell framtida global konkurrent.”

Antagandet av Omsvängning till Asien återspeglar enighet i USA:s styrande kretsar om att den ”framtida globala konkurrenten” i fråga är Kina. Detta återspeglar i sin tur Kinas framväxt som den främsta drivkraften för den globala ekonomiska tillväxten och motsvarande ökning av dess inflytande. Inneslutningen av Kina blommar nu ut i ett mångfacetterat hybridkrig – ”en kombination av okonventionella och konventionella medel som använder en rad statliga och icke-statliga aktörer över hela spektrumet av socialt och politiskt liv.” (Vijay Prashad. Washington Bullets. New York : Monthly Review Press, 2020, s.118) Bilden som Jude Woodward målar av det ursprungliga kalla kriget har en likhet med det nuvarande tillståndet mellan USA och Kina, som ger rysningar:

Sovjetunionen omgavs med olika medel av en järnsnara som allt mer drogs åt av amerikanska militära allianser, framskjutna baser, gränsinterventioner, kryssningsmissiler och marinövningar. Ekonomiskt stängdes de ute från internationella handelsorganisationer, utsattes för förbud och bojkotter och uteslöts från samarbete om vetenskaplig och teknisk utveckling. De isolerades diplomatiskt, uteslöts från G7-gruppen av stora ekonomier och gavs internationell pariastatus. De betecknades som unikt odemokratiskt. Alla motståndare till detta ”kalla krig” och därmed sammanhängande kärnvapenkapplöpning stigmatiserades som illojala apologeter, ”röda” eller spioner och utsattes för McCarthyistisk häxjakt. (Jude Woodward. USA vs Kina: Asiens nya kalla krig? Manchester: Manchester University Press, 2017, s. 31)

Metoderna från det ursprungliga kalla kriget har uppdaterats och anpassats för en ny fiende under ett nytt århundrade, men den väsentliga politiska innebörden är densamma. USA och dess allierade försöker fortfarande upprätthålla den övergripande stabiliteten och den långsiktiga livskraften hos det imperialistiska världssystemet. Detta system hotas av Kina, som sammanför krafter över hela världen till stöd för en ny, multipolär världsordning; per definition en förnekelse av det amerikanska hegemonistiska projektet för militär och ekonomisk kontroll av planeten. Såsom det ursprungliga kalla kriget är det nya kalla kriget således en ihållande konflikt, initierad och ledd av USA, mellan imperialismens krafter, hegemoni och unipolaritet å ena sidan och krafterna från socialism, suveränitet och multipolaritet å andra sidan.

Varför nu?

Mycket görs av ”Kinahotet”, som utgör grunden för en ny McCarthyism i väst. Detta hot är tillräckligt verkligt, om än inte i den meningen som borgerliga politiker och journalister framställer det. Kina strävar inte efter att styra världen, inte heller försöker det ”undergräva demokratin över hela världen”. Det utmanar emellertid alltmer den etablerade imperialistiska världsordningen – ekonomiskt, strategiskt och ideologiskt.

I den utsträckning Kinas extraordinära tillväxt drevs av lågkostnad, lågteknologisk, storskalig tillverkning inom USA-ledda försörjningskedjor – och i den utsträckning som det stora utbudet av billiga, kompetenta och välutbildade kineser som arbetskraft har gjort många amerikaner väldigt rika – tolererade USA försiktigt Kinas uppkomst från generaliserad fattigdom. Politiskt antog USA:s regering under Richard Nixon och Henry Kissinger att de, genom att nå ut till Kina, kunde öka USA:s tryck på Sovjetunionen och förankra den kinesisk-sovjetiska splittringen. Från tidpunkten för Nixons besök i Peking 1972 och framåt lyckades de två länderna bygga ett ömsesidigt fördelaktigt förhållande, om än fullt av komplexitet, motsättningar och den ständigt närvarande möjligheten till konfrontation.

Men Kinas långsiktiga strategi var inte inriktad på att permanent spela en underordnad roll i en globaliserad ekonomi som dominerades av USA. Som Yang Weimin, seniorekonom i den kinesiska regeringen, sade 2018 och diskuterade det framväxande handelskriget: ”Man kan inte låta Kina bara göra t-shirts medan USA sysslar med högteknologi. Det är orimligt.” (Bob Davis och Lingling Wei. Superpower Showdown. New York: Harper Business, 2020, s. 241)

Kinas ekonomiska struktur ger regeringen för kommunistpartiet (KKP) olika kraftfulla redskap för att styra produktionen. I synnerhet har de offentligt ägda bankerna, dominansen av statligt ägda företag inom industrins ”kommandonivåer”’ och efterlevnaden av en strikt uppsättning regler för privata affärer gjort det möjligt för regeringen att ständigt stiga i den globala värdekedjan och konstruera en avancerad ekonomi. ”Kina är det enda autentiskt framväxande landet”, skrev Samir Amin. Kinesisk vetenskaplig forskning är alltmer i världsklass. Kina är den största handelspartnern för de flesta länder i världen och har blivit en stor investeringskälla i utvecklingsländer. Det leder vägen i kampen mot klimatfördelningen – den typ av saker som väst förväntar sig att dominera, som matas in i ett genomgripande (om än i stort sett undermedvetet) antagande att de övervägande vita nationerna i Västeuropa och Nordamerika i grunden är mer ”civiliserade” och ”upplyst” än resten av världen.

Om Kinas framsteg inträffade inom ramen för USA-ledd imperialism, och om USA:s finanskapital kunde utöva meningsfull kontroll över processen, skulle det vara ett mindre problem. Japan, Tyskland och Sydkorea har alla blivit betydande aktörer i den globala ekonomin under efterkrigstiden, men eftersom deras uppgång har skett inom ramen för det imperialistiska världssystemet har det inte utlöst någon strategisk kris i Washington. Dessa länder spelar till stor del efter USA:s regler och är i större eller mindre grad militärt och politiskt sett tacksamma mot USA.

Som ett icke-vitt land – ett land som konsekvent anpassar sig och identifierar sig med det globala södern, ett land med en kommunistpartiregering, ett land som avvisar det nyliberala samförståndet, ett land där kapitalistklassen inte dikterar politiken – representerar Kina en betydande hot i idékampen. Kinas oöverträffade ökade ekonomiska styrka och geopolitiska inflytande har framkallat en förnyad beslutsamhet i den amerikanska härskande klassen att ”innesluta” Kina; att tillämpa metoderna från det kalla kriget mot det för att begränsa dess uppåtstigande och säkra ett ”New American Century”.

Trump to Biden – plus ça change

Barack Obama klargjorde att syftet med hans ”Omsvängning” var att bevara USA:s hegemoni: ”Vi måste se till att Amerika skriver reglerna för den globala ekonomin … För om vi inte skriver reglerna för handel runt om i världen – gissa vad – kommer Kina att göra det.” Obamas övergripande anti-Kina-strategi åtföljdes ändå av en viss nivå av förnuftigt samarbete med Peking, särskilt när det gäller miljöfrågor – Parisavtalet om klimatförändringar i Paris uppstod i stor utsträckning på grund av samordningen mellan USA och Kina.

Trump-administrationen behöll Obamas övergripande anti-Kina-inställning men utan sofistikering och samarbete. Trump kom till makten med ett löfte om att hindra Kina att ”våldta” den amerikanska ekonomin. Viktiga medlemmar i hans topplag inkluderade sådana fanatiska Kinahökar som Mike Pompeo, John Bolton, Stephen Bannon, Robert Lighthizer och Peter Navarro. Deras tillvägagångssätt kännetecknades av hot, skrävel, utpressning, demagogi och rasism.

Trump insisterade på att Kina – med stöd från tidigare amerikanska regeringar – var orsaken till alla USA:s ekonomiska problem. Kinas handelsobalans med USA var ”den största stöld som någonsin har begåtts av någon eller något land i världens historia”. (Citerat i Peter Frankopan. The New Silk Roads. London, England: Bloomsbury Publishing, 2018, s. 112) Nedgången i den amerikanska tillverkningen tillskrevs den kinesiska valutans undervärdering snarare än hänsynslöshet och förfall i den nyliberala kapitalismen. (Den singaporianska akademikern och före detta diplomaten Kishore Mahbubani noterade spydigt att i stället för att skylla Kina för allt, skulle levnadsstandarden i USA kunna förbättras ”om Amerika slutade utkämpa onödiga utländska krig och använde sina resurser för att förbättra sitt folks välbefinnande”.) (Kishore Mahbubani. Has China Won? New York: Public Affairs, 2020, s. 263.)

Trump-teamet inledde ett handelskrig och införde allt högre tullar på kinesisk import. I huvudsak ville de att Kina skulle gå med på att köpa hundratals miljarder amerikanska produkter som det inte behövde; upphöra med statliga subventioner till viktiga industrier; tillåta amerikanska företag obegränsad tillgång till kinesiska marknader samtidigt som de accepterar tullar på kinesisk export; och sluta förhandla om tekniköverföringsavtal med amerikanska företag. Tillsammans med detta försök till en ny omgång av ojämlika fördrag, agerade de för att skydda USA:s högteknologiska industrins dominans och införde ett förbud mot Huawei och försökte förbjuda de populära kinesiska mobilapparna TikTok och WeChat.

Trump och Pompeo skapade massfientlighet mot Kina genom flagrant rasism och framför allt genom att skylla coronaviruspandemin på Kina och betecknade den som ”kung flu” eller ”Kina-viruset”. Samtidigt återupplivade Vita huset fyrpartssäkerhetsdialogen (”the Quad”), en strategisk allians mellan USA, Japan, Australien och Indien, allmänt uppfattad som ett instrument för inneslutning av Kina. Mike Pompeo bekräftade att målet för the Quad var att bli ett ”asiatiskt Nato”.

Med Joe Bidens seger i presidentvalet hoppades många på att spänningarna skulle dämpas mellan USA och Kina. Fem månader in i Bidens ordförandeskap har sådana förhoppningar i alla avseenden kommit på skam. Det nya kalla kriget har blivit en bestående variant av en avtagande amerikansk kapitalism fast besluten att hålla fast vid den globala hegemonin med alla medel den förmår. Fientlighet mot Kina är en konsensusposition mellan de bägge partierna i USA. Biden har gjort sin uppfattning fullständigt klar och sagt att ”Kina har som övergripande mål att bli det ledande landet i världen, det rikaste landet i världen och det mäktigaste landet i världen; det kommer inte att hända under min vakt”.

Det finns naturligtvis taktiska skillnader mellan Trump och Biden när det gäller Stillahavsstrategin. Trump tenderade mot en unilateralistisk position och krävde att allierade i Japan och Europa ställde in sig i ledet bakom USA. Biden försöker bygga mer av en samförståndsallians mellan traditionella amerikanska partner, om än inom ramen för ”återställt amerikanskt ledarskap”.

En av Biden-gruppens första handlingar efter valet var att börja undergräva investeringsavtalet mellan EU och Kina. Efter att ha misslyckats med att förhindra att avtalet undertecknades samordnade USA med EU, Kanada och Storbritannien för att införa en uppsättning sanktioner mot Kina på grund av dess påstådda kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Xinjiang. Utrikesminister Antony Blinken talade om vårt pågående åtagande att arbeta multilateralt för att främja respekten för de mänskliga rättigheterna. När Kina sedan införde ömsesidiga sanktioner beslutade EU (på uppmaning av State Department) att det skulle ”frysa” avtalet.

Inget tyder på att handelskriget kommer att dämpas, trots att det uppenbart har misslyckats i sitt uttalade mål att återställa USA:s storhet som producent – ett misslyckande som Biden själv noterade på kampanjresan förra sommaren. Biden har upprepat Trumps talpunkter om Kinas ”tvångsmässiga och orättvisa” handelsmetoder och dess ”missbruk av det internationella systemet”.

Det finns också en grundläggande kontinuitet på militär nivå. USA:s nya regering främjar starkt ”the Quad”-alliansen och enligt det kinesiska försvarsdepartementet ökar USA:s militära närvaro och övervakning avsevärt i Stilla havet.

Visserligen har Joe Biden dämpat den rasistiska retoriken några steg, men detta har inte hindrat honom från att återuppliva den rasistiska konspirationsteorin om labbläckage och han ignorerar fullständigt den rapport som utfördes av Världshälsoorganisationen (FN-organet med behövlig kompetens och mandat) och uppmanar västerländska underrättelsetjänster att genomföra sin egen utredning. Som Danny Haiphong konstaterar är detta ett beteende av ”en demokrat med trumpska egenskaper beträffande Kina”.

Inga vinnare

En avgörande skillnad mellan det ursprungliga kalla kriget och det nuvarande är att det är mycket osannolikt att USA kan ”vinna” det nya kalla kriget. Jämfört med Sovjetunionen på 1980-talet är Kina mycket starkare ekonomiskt, mycket mer integrerat i den globala ekonomin och har uppriktigt sagt mycket starkare ledarskap och en mer sammanhängande vision för socialismens framtid.

Sovjets BNP översteg aldrig 40 procent av USA:s BNP, men Kina kommer att överträffa USA i absoluta BNP-termer de närmaste åren. Kina har kunnat undvika en vapenkapprustning och har inte varit inblandat i direkt militär konfrontation med de imperialistiska makterna – efter att ha gjort ett strategiskt val att prioritera förstärkning och försvar av sin egen revolution framför att ta en ledande roll i främjandet av global revolution. Samtidigt innebär dess djupa integration i globala värdekedjor och det faktum att den är den största handelspartnern för majoriteten av världens länder att stabilitet i Kina är avgörande för den globala ekonomin. Som sådan har till och med den kapitalistiska världen ekonomiskt sett ett tydligt intresse av att Folkrepubliken Kina inte kollapsar.

Det nyligen undertecknade regionala omfattande ekonomiska partnerskapet sätter Kina i centrum för historiens största handelsblock, som omfattar 30 procent av världens befolkning. (Det inkluderar Australien, Brunei, Kambodja, Kina, Indonesien, Japan, Laos, Malaysia, Myanmar, New Zeeland, Filippinerna, Singapore, Sydkorea, Thailand och Vietnam.) Kina löper ingen betydande risk för att bli ekonomiskt isolerat.

”Frikoppling” från Kina skulle vara mycket skadligt för den amerikanska ekonomin, eftersom det skulle innebära att förlora tillgången till en kinesisk marknad på 1,4 miljarder människor och öka produktionskostnaden för ett stort antal varor. Tullar på kinesiska varor har en direkt och omedelbar inverkan på amerikanska företag som är beroende av dessa produkter. (De flesta är mellanprodukter som används i produktionsprocessen för konsumentvaror.) Till och med tidningen Foreign Affairs, publicerad av Council on Foreign Relations, har beskrivit handelskriget som ”ovinnbart” och noterat att ”tullar har drabbat amerikanska konsumenter hårdare än deras kinesiska motsvarigheter”.

USA kommer sannolikt inte att lyckas i sitt försök att förvägra Kina tillgång till marknader och komponenter som de behöver för att ytterligare uppgradera sin ekonomi. Som Peter Frankopan har påpekat: ”Om, som det tycks, nöden är uppfinningarnas moder, så kan det mycket väl visa sig att försök att strypa den tekniska utvecklingen genom att svälta andra stater på komponenter och kunskap bara kommer att tjäna till att påskynda den.” (Frankopan, op cit, s.176)

Utsikterna för de nya kallakrigarna är inte lovande. Kina är inte internationellt isolerat, lider inte av ekonomisk stagnation och står inte inför en legitimitetskris. Den kinesiska regeringen har enorm popularitet hemma, resultatet av en ständigt förbättrad levnadsstandard på alla samhällsnivåer. Lönerna ökar, den sociala välfärden förbättras. Enligt en omfattande studie utförd av Kennedy School of Government vid Harvard University är 93 procent av kineserna nöjda med sin centralregering.

Chanserna att Kina drabbas av samma öde som Sovjetunionen är därför försvinnande små och det nya kalla kriget är dömt att misslyckas. Men det kan göra mycket skada på vägen. Spänningar under det kalla kriget kan lätt utvecklas till våldsam konfrontation. Som nämnts ovan upplevde miljontals människor i Afrika, Asien, Latinamerika och Karibien det kalla kriget som avgörande hett. Och historien tyder på att USA och dess allierade drar sig inte för att ta till militära medel för att bibehålla sin ”inflytelsesfär” intakt.

Samtidigt utgör klimatförändringen ett globalt hot utan tidigare motsvarighet. Om mänskligheten ska undvika att utlösa någon av de många planetära vändpunkterna, måste den ta itu med sina miljöutmaningar med största samordning och samarbete. Mahbubani uttrycker det märgfullt: ”Om klimatförändringarna successivt gör planeten obeboelig, kommer både amerikanska och kinesiska medborgare att vara medpassagerare på ett sjunkande fartyg.” (Mahbubani, op cit, s. 264) I stort sett samma logik gäller de stora hot mot folkhälsan som mänskligheten står inför: pandemier och mikrobiologisk resistens. Kina har konsekvent förordat ett sådant samarbete. Exempelvis säger utrikesminister Wang Yi att ”som världens största utvecklingsland och det största utvecklade landet har båda [Kina och USA] ett stort ansvar för världsfred och utveckling”. Kontrastera detta med Joe Biden, som säger att USA är ”i konkurrens med Kina” om att ”vinna 2000-talet”.

På ekonomisk och kulturell nivå kommer kallt krig att innebära minskad global arbetsfördelning, minskad produktivitet, minskat lärande, minskat ömsesidigt utbyte av kunskap och idéer. Geopolitiskt hotar den att sakta ner och komplicera processen för att skapa ett mer multipolärt och demokratiskt system av internationella relationer.

Varken Washington eller Peking?

Det verkar som om varje kallt krig måste ha sin egen ”tredje ståndpunkt” inom vänstern i Väst. Under det ursprungliga kalla kriget, särskilt i Storbritannien, samlades en betydande del av den socialistiska rörelsen bakom parollen Varken Washington eller Moskva, och stödde inte Sovjetunionen, som de ansåg vara statskapitalistiskt och/eller imperialistiskt. De uppmanade arbetare i de imperialistiska länderna att avvisa samverkan med de härskande klasserna i Washington eller Moskva, och istället ansluta sig till ”den proletära internationalismens läger, den socialistiska revolutionen, i kampen för frigörelse av alla förtryckta”.

Några decennier senare har denna slogan återuppstått som varken Washington eller Peking, med Kina på Sovjetunionens plats som den onda ”socialimperialistiska” makt som man bör motsätta sig. Att framställa det nya kalla kriget som en inter-imperialistisk konflikt innebär att ett antal prominenta organisationer och individer till vänster inte intar en effektiv antikrigsposition. Om Kina är ”en framväxande imperialistisk makt”; om ”socialister bör gå samman med arbetare – inte med den kinesiska eller amerikanska härskande klassen”; är det osannolikt att sådana socialister kommer att ta starkt ställning mot den ökande USA-ledda militariseringen av Stillahavsområdet, eller den inneslutningsstrategin mot Kina, eller den ekonomiska ”frikopplingen”, eller mot de olika formerna av hybridkrig som bedrivs mot Kina av USA och dess allierade.

Särskilt under Biden-administrationen utgör falska anklagelser om mänskliga rättigheter en central del av attacken mot Kina. Dessa anklagelser används för att försöka avskära Kina från globala värdekedjor, för att störa ”Belt and Road Initiative”, för att diplomatiskt isolera Kina och för att skapa anti-Kina-känslor över hela världen. Tyvärr agerar mycket av vänstern i Väst – även om den har en uttalad ståndpunkt att motsätta sig det kalla kriget – tveklöst som papegoja för detta förtal. Socialistpartiet i USA är till exempel alltför villigt att upprepa absurda påståenden om Kinas uppbygge av en ”polisstat” i Xinjiang. Socialist Workers Party upprepar lögnen att ”en miljon är inlåsta i interneringsläger” och att det som KKP-regeringen åstadkommer i Xinjiang är en ”rasistisk skräck”. Counterfire stödjer okritiskt våldsamma, väststödda ”demokratiska demonstranter” i Hong Kong. (För dem som vill undersöka dessa frågor har Qiao Collective gjort ett utmärkt jobb med att konsolidera resurser om både Hong Kong och Xinjiang.)

Situationen påminner om Väst-vänsterns oförmåga att effektivt motverka Natos krig mot Libyen. I teorin hävdade dessa pseudosocialistiska grupper att de var emot bombningar (med några skamliga undantag som stödde flygförbudszonen), men de upprepade samtidigt idiotiska och obefogade påståenden om Gaddafi-regeringen som tydligt var utformade för att bygga allmänhetens stöd för krig. När Nato bombade ”rebellerna” till seger i augusti 2011 förklarade Counterfire att ”Gaddafi-regimen var en brutal diktatur och att den förtjänade att störtas lika mycket som Ben Alis i Tunisien eller Mubaraks i Egypten”. På samma sätt misslyckades vänstern i Väst till stor del med att bygga en effektiv rörelse mot kriget i Syrien, utan deltog istället i propagandakampanjen mot den syriska regeringen.

Anti-Kina-propagandan har inverkan, särskilt i det imperialistiska hjärtlandet. I USA har det skapat ”en tvåparti-enighet i Washington om att vara hård mot Kina vilken nu innefattar en bredare allmänhet”. De antikinesiska stämningarna är rekordhöga, i så hög grad att de bidrar till ökad anti-asiatisk rasism – tragiskt exemplifierat av Atlanta-massakern i mars. Den vänster som ekar imperialistisk propaganda mot Kina i samband med ett växande kallt krig abdikerar fullständigt från sitt mest grundläggande ansvar i den globala kampen mot imperialismen.

Enas för att bekämpa det USA-ledda nya kalla kriget mot Kina

Det ursprungliga kalla kriget fördes av USA och dess allierade inte bara mot Sovjetunionen utan mot socialismens och den nationella suveränitetens krafter över hela världen. Det var en långvarig och mångfacetterad kamp för att säkerställa bevarandet av imperialistisk status quo. Detsamma gäller för det nya kalla kriget. Det bedrivs av USA och dess allierade inte bara mot Kina utan hela den globala södern, mot själva begreppet multipolaritet, mot möjligheten till ett demokratiskt system för internationella relationer och slutet på hegemonin.

Kina är en stark och alltmer konsekvent anhängare av multipolaritet – en internationell ordning där det finns flera maktcentra, vilket skapar en jämvikt som ökar kostnaderna för krig och konflikt och främjar fredligt samarbete och integration. Den brittiska akademikern Jenny Clegg, som har skrivit den kanoniska boken om Kinas multipolära strategi, skriver:

En multipolär värld involverar ett mönster av flera maktcentra, alla med en viss förmåga att påverka världsfrågor, och forma en förhandlad ordning. Multipolarisering inbegriper inte bara omjusteringar i förhållandena mellan stormakterna med Europas och Japans växande roll utan också utvecklingen av utvecklingsländer, deras regionala föreningar som ASEAN, Afrikanska unionen, de sydamerikanska samhällena samt Shanghai Cooperation Organization och deras internationella organisationer som G77 och den alliansfria rörelsen (NAM). Tredje världens stigande krafter spelar faktiskt nyckelrollen i multipolarisering, med stöd av världens andra progressiva krafter och stater, för att ge grunden för en verklig multilateralism samordnad genom FN. (Jenny Clegg. China’s Global Strategy. New York: Pluto Press, 2009, s. 13)

Multipolaritet anger en väg för den moderna imperialismens nederlag; det handlar om att försvaga krafterna för polarisering av rikedom och makt; det berövar det imperialistiska blocket dess makt att bestämma ödet för resten av världen genom militär handling, sanktioner och destabilisering.

Eftersom den stärker de icke-imperialistiska ländernas suveränitet, får den också till följd att skapa lämpliga förutsättningar för dessa länder att bedriva socialistiska experiment. Med Samir Amins ord: ’Multipolaritet kommer att ange ramen för det kommande och nödvändiga övervinnandet av kapitalismen.’ (Samir Amin Beyond US Hegemony? New York: Zed Books, 2006, s. 149) Eller som Xi Jinping ganska poetiskt uttryckte det i Moskva under 2013:

Alla länder, oavsett storlek, styrka och rikedom, är lika. Folkets rätt att självständigt välja sina utvecklingsvägar bör respekteras, inblandning i andra länder bekämpas och internationell rätt och rättvisa upprätthållas. Endast bäraren av skorna vet om de passar eller inte. Endast folket kan bäst avgöra om utvecklingsvägen de har valt för sitt land passar eller inte.

Verkliga exempel på fördelarna med multipolaritet kan ses i de olika socialistiska experimenten från 2000-talet i Latinamerika, som alla har dragit nytta av bestående kinesiskt stöd.

En sådan situation är precis vad den amerikanska härskande klassen försöker undvika. Detta är den kraftfullaste drivkraften för det nya kalla kriget. De imperialistiska makterna – särskilt USA, men i allmänhet med stöd av Kanada, Storbritannien, Västeuropa och Japan – försöker upprätthålla ett enpolärt status quo som ger maximal nytta för USA (med några smulor till dess allierade) på bekostnad av resten av världen. Kina leder däremot byggandet av en multipolär värld där varje land kan välja sin egen utvecklingsväg och alla länder är fria att bygga ömsesidigt fördelaktiga relationer.

De som motsätter sig imperialismen måste därför resolut och konsekvent motsätta sig det USA-ledda nya kalla kriget i alla dess mångfaldiga former. Att stå vid sidan av vore att upprätthålla det imperialistiska status quo.

***