Internationella sanktioner – ett medel för EUs utrikes- och säkerhetspolitik

I kvälls-serien ”Aktuella artiklar för ett-två år sedan och idag” återpubliceras denna artikel.

Artikeln skrevs i slutet av 2021 och har tidigare publicerad i Kritiska eu-fakta nr 1 2022. Alla de många hårda sanktionerna mot Ryssland finns inte med. Men den är en värdefull översikt över EU:s sanktionspolitik, som EU-landet Sverige förstås tillämpar.

____________________________________________________________

Internationella sanktioner – ett medel för EUs utrikes- och säkerhetspolitik

Internationella sanktioner är vad de rikare västländerna nu använder i allt större utsträckning för att gripa in och påverka andra länder som för en politik som de inte gillar. Svenska regeringen skriver på sin officiella hemsida att sanktioner är ett värdefullt instrument för att trygga fred och säkerhet samt främja demokrati och mänskliga rättigheter. Regeringen skriver att Sverige inte självt beslutar om sanktioner utan de sanktioner som gäller i Sverige är beslutade av FN eller EU.

Från början var det endast FNs säkerhetsråd som kunde besluta om sanktioner mot en stat, när säkerhetsrådet fann att det fanns ett hot mot fred och säkerhet. För FN-systemet gäller också den viktiga principen om icke-inblandning i varandras stater, dvs staternas ekonomiska och politiska förhållanden. Har säkerhetsrådet beslutat om sanktioner mot en stat tillsätter FN en sanktionskommitté för att genomföra och följa upp sanktionerna.

I säkerhetsrådet har de fem permanenta medlemmarna Frankrike, Kina, Ryssland, Storbritannien och USA vetorätt. De tio övriga väljs in på tvååriga mandatperioder. Vetorätten medför att sanktioner aldrig kommer på tal mot t.ex. Israel, vars ockupation av palestinska området i otaliga resolutioner fördömts av FNs generalförsamling, eftersom Israels ekonomiska uppbackare USA aldrig skulle tillåta det. Ej heller kommer sanktioner att kunna beslutas mot vetoländerna själva t.ex. mot USA för dess många hot mot fred och säkerhet genom militära angrepp på t.ex. Jugoslaven, Irak, Libyen, Syrien.

De länder som utsätts är i första hand i fattigare stater, vars, och ofta korrupta regimer och ledare, inte längre vill underkasta sig de rika ländernas ekonomiska- och handelsdiktat. Ett särskilt fall är Nord-Korea, som USA aldrig efter angreppskriget i början från 1950-talet slutit fred med.

Som medlem i FN är Sverige skyldigt att följa av FNs säkerhetsråd beslutade sanktioner. Men utöver FN-sanktioner har EU tagit sig rätten att fatta ”självständiga beslut om sanktioner” som det står på regeringens hemsida. EU-beslut motiveras allmänt inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken i Lissabonfördraget (och tidigare traktat). Målet för sanktionerna är att använda unionens operativa kapacitet av civila och militära resurser ”för att bevara freden, förebygga konflikter och stärka den internationella säkerheten i enlighet med principerna i Förenta nationernas stadga” (art. 42 FEU). Proceduren är att det Europeiska rådet fattar en som det heter en gemensam ståndpunkt om sanktioner, som sedan följs upp med en EU-förordning, som är direkt bindande för medlemsländerna.

På regeringens hemsida uppges följande länder med FN-EU sanktioner: Afghanistan (talibanregim); Centralafrikanska republiken; Guinea-Bissau; Irak; Iran; Jemen; Demokratiska Kongo; Libyen; Mali; Nordkorea; Somalia; Sudan; Sydsudan. För samtliga dessa länder utgörs sanktionerna av restriktioner som frysta tillgångar och reserestriktioner för enskilda personer och ibland organisationer som anses vara ett hot för fred och säkerhet. För vissa länder tillkommer förbud mot handel med vapen och ibland övervakningsutrustning (vapenembargo) med många länder (Afghanistan, Centralafrikanska republiken, Irak, Jemen, Libyen, Somalia, Sudan, Sydsudan). För Irak tillkommer tillgångar hos företrädare för den tidigare regimen och handel med kulturföremål. För Iran tillkommer sanktioner för handel med kärnteknik och för personer som är ansvariga för allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter. För Nordkorea är sanktionerna så många att det i praktiken råder förbud mot handel och tekniskt bistånd mm samt kontaktförbud. Regeringen skriver att EU har i vissa avseenden skärpt restriktionerna mot Nordkorea utöver FNs sanktioner.

På regeringens hemsida uppges följande länder med enbart EU-sanktioner: Bosnien-Hercegovina; Burundi; Guinea (Conakry); Libanon; Myanmar; Ryssland/Ukraina; Syrien; Transnistrien/Moldavien; Tunisien; Belarus; Zimbabwe; Venezuela; Kina; Nicaragua. Det är lätt att se ett mönster för att de allra flesta av dessa sanktioner skulle ha blockerats av antingen Ryssland eller Kina i FNs säkerhetsråd. Sanktionerna motiveras nu inte primärt med fred och säkerhet utan med problem med mänskliga rättigheter, demokrati och t.o.m. rättsstatsprincipen. Detta kan också tolkas som att sanktionerna kommit till för att staterna begränsar EUs handelspolitik. Även EUs egna sanktioner är i första hand sanktioner mot enskilda individers tillgångar och resor. För vissa länder tillkommer vapenembargo (Belarus/Vitryssland; Kina; Myanmar; Zimbabwe; Venezuela). För Kina motiveras vapenembargot till följd av händelserna på Tiananmen Square i Peking 1989.

Bland EU-sanktionerna är det framför allt Syrien och Ryssland/Ukraina som skiljer ut sig. För Syrien precis som för Nordkorea är sanktionerna så omfattande att landet i praktiken har satts i blockad av EU. Detta kan svårligen motiveras med att Syrien hotar fred och säkerhet, när det är de facto EU och USA som militärt har stött uppsplittringen av landet, och som har lett till en omfattande flyktingkris bl.a. för EU. Sanktionspolitiken mot Syrien försvårar även nu återuppbyggandet av landet som en suverän stat.

Sanktionerna mot Ryssland handlar om sanktioner mot enskilda personer och organisationer efter att Ryssland sägs hota den ”europeiska rättsordningen” genom händelserna i Ukraina 2014. Sanktionerna är uppdelade i tre grupper. Den första avses personer tillhörande den tidigare Janukovytj-regimen som västländer anklagar för ”den våldsamma utvecklingen i Ukraina, då ukrainska säkerhetsstyrkor besköt fredliga demonstranter på Majdan-torget i Kiev och hundratals människor dog”.

Den andra riktade restriktiva åtgärder (sanktioner) mot personer (troligen främst ryska medborgare) som är ansvariga för åtgärder ”som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende, samt till dem kopplade fysiska och juridiska personer”. Sanktionerna omfattar reserestriktioner och frysning av tillgångar. Dessutom infördes sektorvisa sanktioner bl.a. ett vapenembargo, embargo på export m.m. av produkter med dubbla användningsområden till militären i Ryssland samt tillståndskrav för export m.m. till Ryssland av vissa varor och teknik som används av oljeindustrin. Tillstånd ska vägras när produkterna är avsedda för prospektering och utvinning av olja på djupt vatten, i arktiska områden eller för skifferoljeprojekt. De nya restriktiva åtgärderna innebär också ”ett förbud mot hantering av vissa finansiella instrument utgivna av fem förtecknade ryska finansinstitut med stort offentligt ägande”.

Den tredje avser import och exportförbud, förbud mot investeringar, tekniskt bistånd och turismtjänster efter att Krim 2014 efter en folkomröstning återgått till Ryssland. Liksom med Syrien kan dessa sanktioner svårligen motiveras med ett hot mot fred och säkerhet utan är ett uttryck för EUs, Natos och USAs aggressiva inringningspolitik gentemot Ryssland.

På senare tid har EU utökat sin arsenal av sanktioner till att även gälla personer och organisationer som sägs ansvariga för kemiska attacker, cyberattacker och allvarliga brott och kränkningar av mänskliga rättigheter.

Som numera är brukligt förekommer ingen allmän och politisk diskussion om grunderna för EUs sanktionspolitik i Sverige.