Israel, Libanon och media!

I åtminstone två år har Israel haft öppet uttalade planer på att inleda krig mot Libanon. Dåvarande premiärminister Yair Lapid, som kritiserade Netanyahu för att han inte hade rustat Israel och provocerat sina grannar tillräckligt mycket, förklarade tidigt 2022 att han “förväntar sig eskalering mot Libanon eller Gaza … Israel förbereder sig för potentiella krig” liksom “ett militärt anfall mot” Teheran.¹ I mars 2024 hade planerna utvecklats väl, varför Generalmajor Ori Gordin deklarerade att “vi stärker konstant vår beredskap för att attackera Libanon”.²

Snart verkar drömmen gå i uppfyllelse.

Vice-chef för Hizbollah, Naim Qassem, tydliggjorde att “ifall ett vapenstillestånd uppnås i Gaza, kommer vi omgående avsluta”.³ Israel, fullt medvetet om detta, har istället gjort precis allt för att orsaka ett expanderat flerfrontskrig. Tel Aviv har genomfört inte bara dagliga, oavlåtliga, avsiktliga attacker mot civila i sitt genocidala och illegala anfallskrig mot Gaza (en fras som säkert lär förvåna läsare av Fri press).⁴ Snarare har de dessutom genomfört flera attacker i Beirut, mördat flera av Hizbollahs högsta militära ledare (blanda andra Fuad Shukr), samt Jamas huvudförhandlare Ismail Haniyeh i Teheran – en av många Hamas’ moderata toppledare Israel mördat genom åren i ett försök att utrota moderata element, för att sabotera en förhandlad fred med palestinierna och därmed fortsätta evig expansion och krig – med Västs stöd, ifall någon råkade bry sig.⁵

Media har svarat med de vanliga, finstilta, metoderna för att försvara Washington och Tel Aviv från de självklara frågorna. Detta meriterar noggrann analys.

Först och främst är formuleringen av själva grundkonflikten, antagen nästan universellt i media, hämtad rakt ur det amerikansk-israeliska propagandaregistret. Därför kunde vi av SvD:s Mellanösternanalytiker Jesper Sundén läsa att “Både Hizbollah och Hamas är nämligen allierade med Iran, som förser grupperna med vapen”, och vill “utplåna staten Israel”. Situationen är som “tonårspojkar på en skolgård som står och knuffar på varandra”.⁶ För att vara tydlig: detta trycktes som “Nyheter”.

Återkalla de okontroversiella fakta: det är Hamas som konsekvent intagit ståndpunkten att förhandla med Israel för fredlig samexistens, varför Israel konsekvent mördat deras ledare i hopp om att föreviga krig. Detta inkluderar förresten Yahya Sinwar, den mer “militanta”, som 2018 och 2019 (under den fredliga March of Return i Gaza som Israel svarade på med en blodig massaker) tydliggjorde: “Vi är OK ifall vi kan lösa konflikten utan våld”, och “föredrar att få våra rättigheter med mjuka och fredliga medel. Men vi understryker att vi är befogade att använda motstånd ifall vi inte får våra rättigheter”.⁷

Hizbollah endast reagerar på Israels anfallskrig i Gaza. Till skillnad från Hamas och Hizbollah, genomför och förespråkar Israel inte endast i ord, utan i handling, fysisk utrotning av en annan stat, medan Hizbollah försöker få ett slut på det (vilket förresten skulle ha meriten att vara i enlighet med hela världens internationella konsensus, utanför Västkamarillan).

I Väst höjer ingen ett ögonbryn över att Hizbollah och Hamas får klä skott för att vilja “utrota” den offensiva ockupations- och angriparstaten – inte Israel för att “utrota” sina grannar. Det avslöjar en hel del om den kultur vi lever i, och hur anfallsstater betraktas, om än få verkar begripa det.

Ingen har, förresten, förklarat varför det skulle vara fel av Iran att förse dem som blir, eller utstår öppna hot att bli invaderade, med vapen för att försvara sig från en offensiv anfallsstat.

Det ständiga fördömandet av och referenserna till “Iran-stödda” aktörer som blir angripna, men aldrig till det “Väst-beväpnade” Israel, illustrerar de subtila och finstilta omdömen som krävs i en terroristisk kultur som vår.

Det är dessutom tydligt att inga av de oräkneliga fördömanden pressen riktat mot Hizbollahs “attacker” mot Israel möjligtvis kan motiveras med att västerlänningar är emot offensiva bombattacker mot andra länder. Detta är i stort sett en logisk omöjlighet.

För att ta endast ett av otaliga exempel: Israel har under de senaste åren attackerat och bombat – bland flera länder – Syrien och dess civila infrastruktur (inklusive genom att bomba flygplatser som importerar humanitärt bistånd) vid så många tillfällen att de inte går att räkna, allt under den bedrägliga förevändningen av “självförsvar” mot Iran.⁸

Till exempel bombade Israel olika provinser i Aleppo och dess flygplats i mars i år, och dödade åtminstone 52 personer, och bombade dessutom Damascus.⁹ Efter att ha genomfört en drönarattack mot Isfahan i Iran, bombade sex israeliska, Washington-försedda, jets södra Syrien och slog ut deras radarsystem i april.¹⁰ Händelserna förblir i stort sett orapporterade i svensk press.

Reaktionerna på dessa angrepp var, för att citera DN:s ledarsida, att stödja “Israels rätt att försvara sig”.¹¹ “Israel har agerat för att värna sitt territorium”, medan “Irans angrepp mot Israel är opåkallat”, som Tobias Billström, såsom alltid, uttryckte det oemotsagt i Aftonbladet.¹² Kom ihåg att det är “Hizbollah som agerar och Israel som reagerar”, som DN:s Nathan Shachar uttryckte det.¹³

Men så låter det inte till Hizbollahs fördel när de skjuter raketer och artilleri mot regionens ledande anfallsstat, däremot. Reaktionerna till Hizbollahs bombardemang kan därför avfärdas som inte mycket mer än vulgär hyckleri.

Allt detta blir kristallklart, och en hel del om vår politiska kultur avslöjas, när vi granskar diskussionen om en möjlig israelisk attack. Det avslöjar att i stort sett ingen är emot ett anfallskrig av en genocidal angriparstat, Israel. Istället förekommer enbart taktisk diskussion om vad som skulle passa Israel bäst.

Således kan vi av exempelvis Nathan Shachar i DN läsa att “Den enda lösningen på lång sikt” för Israel “är att invadera Libanon”. “Men detta betyder häftiga strider” och “den israeliska ekonomin skulle inte klara av sådana påfrestnignar”.¹⁴

Fenomenet är knappast svenskt, utan snarare uniformt i västerländska media. Därför varnade New York Times Steven Simon att en invasion skulle “generera fler attacker mot amerikanska intressen”. Trots “Israels rätt till självförsvar”, bör attacken inte ske med en “orealistisk krigsplan”.¹⁵ Washington Posts stora tänkare David Ignatius förklarade att en invasion inte skulle “fungera i praktiken”, men “kanske kan Hamas krossas till total underkastelse” och kanske “kommer Iran tolerera” eskalering.¹⁶ Oxfordhistorikern Mark Almond (som beklagade att “Irans proxystyrkor … gör en internationell konflikt så hemskt möjlig”, men inte Israel eller USA) varnade Israel att “utnötningskrig kan segras inte genom lönnmord”. Det kan “tvinga landet in i ett större flerfrontskrig” som kan skada det.¹⁷

Ingen tvekan om att Nazitysklands generalstab hade liknande “debatt” innan de öppnade sitt flerfrontskrig.

Men det finns inga förslag på att sådana saker skulle vara principiellt fel, vare sig de hade varit gynnsamma eller inte för Israel.

Kort sagt: om det inte vore en “orealistisk krigsplan” för Israel att “krossa till total underkastelse” sina byten i ett krig, hade detta varit acceptabelt. Åtminstone finns inte minsta tecken på motsatsen. Kom ihåg att dessa röster som citerades ovan anses vara de extrema liberala kritikerna på ytterkanten. På andra sidan av spektrumet kan vi läsa enbart lyrisk och  öronbedövande jubel över att Israel har “oändliga skäl att” invadera “och besegra terroristerna”, i orden av ledarredaktionen för Wall Street Journal.¹⁸

Diskussionen är allra mest illustrativ av ännu en anledning: den illustrerar nämligen den entusiastiska passion västerländska eliter har för aggression. Det finns ingen taktisk diskussion om hur bäst till exempel Hamas, Houthi eller Iran kan genomföra militärt självförsvar mot Israel och dess sponsorer, utan snarare endast hur ockupationsstaten kan bäst utföra sin aggression.

Det är en imponerande prestation att själva tanken om att stödja de angripna är otänkbar – eller åtminstone är omöjlig att finna uttryckt i mainstreammedia – och kan väcka endast chock och förbryllelse om den yttras, som att säga 1 + 1 = 5, eller tala om en “rund fyrkant”. I västerländsk elitkultur meriterar endast utsikterna av framgångsrik aggression och terrorism allmän diskussion och debatt.

“Här spelar USA en viktig roll som en återhållande kraft gentemot Israel”, däremot, som Aftonbladets Wolfgang Hansson skrev, i ett upprepande av den nu universella sagan om att Biden varit tuff – kanske alltför tuff som hökarna beklagar – mot Tel Aviv.¹⁹ Kanske de syftar på de tiotals miljarder dollar i form av missiler och krigsmateriel USA villkorslöst skickar till Israel.

Eller att USA:s stöd för den “Judiska statens” militära operationer är “järnfast”, för att citera både Biden, Blinken och Kamala Harris.²⁰ Eller att USA skickat trupper och ett dussin stridsfartyg för att skydda Israel i händelse ett libanesiskt krig, som Washington Post rapporterade.²¹ Men dirigenterna i Washington har sagt att de har “allvarliga diskussioner” med Tel Aviv, som de försöker tämja. Eftersom de hävdat detta, är det ett faktum, oberoende av vad egentliga fakta än må vara.

Allt som allt, finns det få i media som faktiskt skulle ha något problem med att en ockupationsmakt attackerar en annan stat. Bekymret är snarare huruvida angriparen kan komma undan med det helskinnad eller inte. Ifall Israel går till attack mot Libanon, har den kunnat göra det genom en foglig mediaapparat i Väst, som undvikit att lyfta de grundläggande och kritiska aspekterna av vad aggression mot ett annat land faktiskt innebär. Då kan media säga att de utfört sitt uppdrag väl.

Information: Red har gjort markeringar i texten med svärtningar och kursivering

Referenser

1. Judah Gross, “PM said to tell MKs he expects escalation with Lebanon or Gaza”, Times of Israel, 11 januari 2022
2. Times of Israel, “IDF blows up Hezbollah HQ in Lebanon, prepares for war in Israel’s North”, 9 mars 2024.
3. Emanuel Fabian, “Hezbollah’s No. 2 says it will halt its attacks if Gaza ceasefire reached”, Times of Israel, 2 juli 2024.
4. Se UNIVERSITY NETWORK FOR HUMAN RIGHTS; INTERNATIONAL HUMAN RIGHTS CLINIC, BOSTON UNIVERSITY SCHOOL OF LAW; INTERNATIONAL HUMAN RIGHTS CLINIC, CORNELL LAW SCHOOL; CENTRE FOR HUMAN RIGHTS, UNIVERSITY OF PRETORIA; LOWENSTEIN HUMAN RIGHTS PROJECT, YALE LAW SCHOOL, “GENOCIDE IN GAZA ANALYSIS OF INTERNATIONAL LAW AND ITS APPLICATION TO ISRAEL’S MILITARY ACTIONS SINCE OCTOBER 7, 2023”, s. 3f., 94f., maj 2024, samt OHCHR, “UN experts declare famine has spread throughout Gaza strip”, 9 juli 2024.
5. Patrick Lawrence, “The murder of Ismail Haniyeh”, Consortium News, 3 augusti 2024.
6. Jesper Sunden, “Angreppen är ett led i en lång upptrappning”, SvD, 29 juli 2024.
7. Jeremy Scahill, “On the record with hamas”, Drop Site, 9 juli 2024.
8. Se Andi Olluri, “Iran och Israel i propagandasystemet”, fotnoter 6-8, 7 februari 2023.
9. AP, “Syria reports Israeli airstrikes near the city of Aleppo. A war monitor says 44 people are dead” , 29 mars 2024.
10. Times of Israel, “Israeli warplanes said to take out radar installation in southern Syria”, 19 april 2024.
11. Ledarredaktionen, “Netanyahu har förbrukat Israels rätt att kriga”, DN, 20 mars 2024.
12. Petter Larsson, “‘Sverige har redan tagit en ledande roll’”, Aftonbladet, 22 april 2024.
13. Nathan Shachar, “Israel saknar långsiktig strategi i konflikten med Hizbollah”, DN, 30 juli 2024.
14. Nathan Shachar, “Ingen vill ha krig – men alla är redo”, DN, 31 juli 2024.
15. Steven Simon, “Only a Strong U.S. ‘No’ to Israel Will Stop War in Lebanon”, NYT, 31 juli 2024.
16. David Ignatius, “A Tehran assassination blasts America’s best-laid plans”, 1 augusti 2024.
17. Mark Almond, “The world stands on the brink of a major war… and terrifyingly there’s no one to de-escalate it”, Daily Mail, 1 augusti 2024.
18. Ledarredaktionen, “Israel returns fire on Iran”, 1 augusti 2024.
19. Wolfgang Hansson, “Ett krig som alla vill undvika”, Aftonbladet, 2 augusti 2024.
20. Kyle Anzalon, “White House tells Lebanon US cannot control Israel”, 25 juni 2024.
21. Dan Lamothe, “U.S. Navy assembles 12 warships amid heightened tensions in Middle East”, Washington Post, 1 augusti 2024.