Israel – ockupation och apartheid

En översikt av Israels kolonialpolitik gentemot Palestina

eller Den fortgående koloniseringen av Palestina

En recension skriven av Ulf Karlström, Palestina-aktiv sedan 1967

Författaren Gunnar Olofsson är en av veteranerna inom Solidaritetsrörelsen med Palestina, bl a som läkare i flyktingläger i Libanon. Olofsson har under åren skrivit mycket. Hans bok – ”Israel – ockupation och apartheid” (Oktoberförlaget 2024) – består av 61 korta och troligen något bearbetade artiklar, som kapitel. Ett längre kapitel i form av en översikt med tonvikt på dagsläget inleder boken. En bilaga med FN-konventioner och – resolutioner ingår, liksom en faktaruta på 1,5 sior om Hamas, samt en kapitelvis förteckning av drygt 51 referenser. Andra referenser står ibland i artiklarna.

Rubrikerna till de 61 korta kapitlen, eller artiklarna, fungerar väl som register, med sökord. Kapitlen behandlar händelser under åren, t ex Det stora bokrånet i Palestina, Beduiner under ständigt hot om fördrivning, Betlehem töms på kristna, De politiska fångarna i Israel, Mordet på Folke Bernadotte, Palestinas kulturarv måste bevaras, Palestinska arbetare lever farligt i Israel, med flera kapitel/artriklar. Flera kapitel för även övergripande resonemang som t ex En stat eller två? Eller ingen?, Apartheid nu officiell i Israel, Den etniska rensningen fortsätter, Palestina måste få sin frihet, Sverige måste fortsätta att agera för en rättvis fred i Israel/Palestina, Israels slutliga lösning av Palestinafrågan, samt Vad betyder Gaza för palestinierna?

Att bygga en skrift på tidigare publicerade artiklar kan göra att framställningen uppfattas som plottrig. Det är ofrånkomligt, men Olofsson har en sådan bredd i sitt skrivande att boken ger en fyllig framställning av förtrycket av palestinierna under ockupationsmaktens bepansrade näve. En tidslinje eller översikt av Palestinas historia, säg efter 1948, hade måhända varit på sin plats. Emellertid ger det längre, inledande kapitlet en viss historisk översikt.

Artiklarna är både fakta- och innehållsrika. T ex kapitel 23 handlar om hur Jordens Dag högtidlighålls den 30 mars varje år. Den instiftades 1976 då protester mot markstölderna möttes av eldgivning från en israelisk soldatesk. Sex palestinier dödades och bortåt 100 skadades.

Markstölderna – och kolonisationen – bara fortsätter. 1995 fanns 200 000 s k bosättare på stulen mark, idag är det närmare 700 000 i drygt 130 bosättningar. Beväpnade bosättare gör formliga räder mot palestinska byar. De är terrorister med uppgift att driva iväg palestinier från deras mark.

I Kapitel 55 – för att ta ett annat exempel – beskrivs hur palestinska arbetare i Israel lever farligt. En undersökning visar att israeliska byggarbetsplatser ligger högst vad gäller arbetsplatsolyckor med dödsfall och allvarliga skador. Det handlar om palestinier eller utländska gästarbetare, med de farligaste jobben.

Utredaren – en advokat – skriver: ”Det här är helt kopplat till att de är araber”. Det finns också ett stort mörkertal vad gäller olyckorna. Orsaken är att palestinska arbetare som skadas ofta inte anmäler det av rädsla för att bli fråntagna sina arbetstillstånd. Med hög arbetslöshet är dessa tillstånd mycket viktiga. Värst tycks det vara att arbeta i de olagliga,israeliska bosättningarna på Västbanken. Där gäller heller inte regler om arbetarskydd eller sjukvård för skadade palestinier. Man kan också föreställa sig israelernas väldokumenterade rasism gentemot ”araber” – läs: palestinier – spelar in.

Kapitel 48 beskriver konkret hur Israel lägger beslag på större delen av vattentillgångarna på Västbanken. Olofson kallar det med rätta för vattenapartheid. Trots att Israel avsaltar vatten från Medelhavet och på så sätt täcker 75 % av sitt behov stjäl Ockupationsmakten vatten från det palestinska området för att täcka upp resterande behov. Det gäller framför allt försörjning av befintliga och planerade illegala bosättningar. Det är huvudsakligen det statliga vattenbolaget Mekorot som går i spetsen för vattenstölderna. De palestinska samhällena förses inte med vatten och djupborrning av brunnar har lett till att palestinska, grundare brunnar torkat ut.

Så stjäl kolonialstaten 87 % av vattnet, medan palestinierna får nöja sig med ynka 13 %. Det är skrämmande, men sådan är Israels kolonialpolitik. WHO-normen för minsta vattenförbrukning är 100 liter/person & dag. Israel och bosättningarna förbrukar 200-300 liter, medan palestinierna tvingas klara sig på 85 l/p & d. I Gaza är vatten situationen katastrofal på grund av Ockupationsstatens vägran att släppa fram byggmaterial m m. Följden är saltvatteninträngning och läckande avloppsledningar, vilket resulterar i förorenat dricksvatten

Det inledande, längre kapitlet är nyskrivet och andas optimism om framtiden för Palestina bl a därför att USA och EU ”inser” att Israels ständiga krig är ohållbara. Jag önskar att jag kunde dela författarens credo men flera omständigheter talar emot den. Det räcker tyvärr att bl a peka på den sjuka israeliska statens syn på ett Stor-Israel – Eretz Israel – ”from the river to the sea”, samt det religiösa mumbo-jumbot att någon gud gett landet till Israels invånare.

Till läsaren vill jag säga: Låt Olofssons bok fungera som en uppdatering av ”Palestinafrågan”. Och framför allt – delta i solidaritetsarbetet med Palestina. Situationen i Gaza är inte bara fruktansvärd, den är obeskrivligt vidrig då Israels s k försvarsstyrkor IDF bedrivit och fortsätter att bedriva orgier i mördande.