Israel-Palestina – jakten på enorma gasreserver driver starkt på konflikten!?

Alla har fel när det gäller Israel-Palestina – så här driver jakten på enorma gasreserver och pengar på konflikten menar författaren Darius Shahtahmasebi på Greanville Post. Rolf Nilsson översatte.

Darius Shahtahmasebiär en Nya Zeeland-baserad juridisk och politisk analytiker som fokuserar på USA:s utrikespolitik i Mellanöstern, Asien och Stillahavsområdet. Han är fullt kvalificerad som advokat i två internationella jurisdiktioner.

Författaren drar fram en intressant förklaring till allt detta blodbad. Hur pass viktig den är kan förstås diskuteras.
Och är det vettigt att mänskligheten prospekterar för och eventuellt utvidgar den mänskliga användningen av kolväten?

Israel-Palestina – jakten på enorma gasreserver driver på konflikten

Det finns biljoner ton utvinningsbar gas, som ligger under de omtvistade vattnen utanför Gaza, Israel, Syrien och Libanon. Och israelerna vill se till att de ensamma kontrollerar och drar nytta av det.

Få ämnen irriterar folk, på båda sidor av den politiska rågången, mer än frågan Israel-Palestina. Det är utan tvekan en av de mest – om inte den mest – explosivt splittrande frågorna på planeten.

När jag har kritiserat Saudiarabiens kriminella bombardemang av Jemen, har jag överhuvudtaget aldrig övervägt att frukta en motreaktion av människor, som anklagar mig för att vara anti-islam eller peka ut mig som en islamofob. (Visst, saudiarabiska medborgare som är kritiska till regeringens handlingar kan behöva undvika att komma in i sina lokala saudiska konsulat på inbjudan, men det är av en annan anledning.) (se Jamal Kahshoggis öde, ö.a.)

På samma sätt, om jag skriver om Indonesiens behandling av befolkningen i västra Papua, som av vissa observatörer beskrivs som likvärdigt med ett ”slow motion-folkmord”, behöver jag sällan oroa mig för att bli anklagad för att vara anti-indonesisk, eller rasistisk eller för den delen trångsynt i någon annan bemärkelse.

För de av er som inte vet, är West Papua hemvist för en av världens största guldgruvor, kallad Grasberg Mine  Den ägs av det amerikanska gruvföretaget Freeport McMoRan och den indonesiska regeringen. Märkligt nog är Freeport McMoRan Indonesiens största skattebetalare – det gav regeringen 33 miljarder dollar i direkta och indirekta förmåner från 1992 till 2004 och har gett miljoner direkt till höga militärer och poliser.

[Indonesisk militär tillhör världens mest brutala, efterblivna och korrupta – en tradition som mycket implanterats av CIA-manipulationer under iscensättandet av det antikommunistiska blodbadet 1965, den ökända Operation Djakarta. – Redaktören)

Den verkliga anledningen bakom uppträdandet av något som bara kan beskrivas som en militär diktatur som brutaliserar befolkningen i västra Papua, har varit att bevara denna, bokstavligt talat, guldgruva, sedan rättigheterna till gruvan först gavs till Freeport McMoRan 1967.

Är detta en kontroversiell uppfattning beträffande västra Papua?

Tro det eller ej, det är möjligt att se konflikten Israel-Palestina genom samma lins med samma nivå av kontrovers som ovanstående stycke.

År 2000 upptäckte det brittiska oljebolaget BG Group uppskattningsvis 1,6 biljoner kubikmeter utvinningsbar gas i Gaza Marine. Som anmärkts av Anais Antreasyan i University of California’s Journal of Palestine Studies, beror Israels fortsatta önskan att kontrollera Gaza på dess mål att göra ”palestinsk tillgång till gasbrunnarna Marine-1 och Marine-1 omöjlig”, med det extra målet att inte bara ” hindra palestinierna från att utnyttja sina egna resurser” utan att ”integrera gasfälten utanför Gaza i de intilliggande israeliska offshore-anläggningarna.”

Enligt Antreasyan är detta en del av en bredare strategi för:

”… separera palestinierna från deras mark och naturresurser för att själva utnyttja dem och, som en följd, blockera den palestinska ekonomiska utvecklingen. Trots alla formella överenskommelser om det motsatta, fortsätter Israel att förvalta alla naturresurser som nominellt ligger under PA:s (Palestinian Authority, ö.a.) jurisdiktion, från land och vatten till maritima och kolväteresurser.”

Israel har nätt och jämnt tillräckligt med egna energiresurser för att bibehålla sin nuvarande export.

Efter upptäckten av naturgas till ett värde av 4 miljarder dollar i Gaza år 2000, fann man också andra enorma upptäckter av gas i Syrien och Libanon, två kända motståndare till den israeliska regeringen. Israel har under en tid nu visat en stark iver att ingripa i båda länderna (av helt andra skäl, antar jag).

Tidigare i år hade nya förhandlingsomgångar ägt rum mellan Israel, den palestinska myndigheten (PA), Qatar och EU, med avseende på Israels mål att exportera gas från östra Medelhavet till Europa. Problemet har varit, åtminstone vad gäller USA och Israel, att Hamas har fortsatt att uppträda som en ’sten i skon’ för dessa förhandlingar och helt förnekat deras legitimitet.

Många på både vänster och höger sida, inklusive USA:s tidigare president Donald Trump, är snabba att argumentera för att enda anledningen till att USA har vågat sig in i Mellanöstern var olja och naturresurser

Men väldigt få verkar vara kapabla att inse att samma frågor också är kärnan i Mellanösterns mest explosiva konflikt.

Detta trots en FN-rapport och en amerikansk arméstudie, som beställdes under Obama-administrationen, och som visade att det nyligen tagna beslutet om att fortsätta med en vapenförsäljning på 735 miljoner dollar till Israel, beror på Israels eftersträvade dominans över östra Medelhavets energiresurser och USA:s underförstådda stöd för detta möjliga resultat. Faktum är att FN:s rapport från 2019, som fram till nyligen inte offentliggjorts, drog slutsatsen att ”ockupationen har utarmat det palestinska folket, undergrävt deras förmåga att få tillgång till och utnyttja sina resurser och förnekat dem rätten att röra sig fritt inom sina hemländer.”

Ockupation? Åh … det stämmer. Israel är för närvarande den militära makt som ockuperar palestinska territorier. Samma militära makt som brutalt behandlade palestinierna vid al-Aqsa-moskén, samtidigt som man tvingade bort palestinier från sina hem, vilket i sin tur ledde till Hamas beslut att vedergälla med raketer. Men vi pratar inte om det, för det är bara Israel som har ”rätten att försvara sig.”

Förutom att Israel utgör ockupationsmakten, är detta att tekniskt fokusera på Israels ”rätt” att göra någonting felaktigt i frågan. Israel har inga rättigheter – vad det har är en rad skyldigheter enligt internationell rätt.

Ni vet, skyldigheter att se till att palestinierna behandlas med respekt för sina personer, religiösa bruk, behandlas mänskligt, skyddas från våld, förses med mat och medicinsk vård, med biståndsförnödenheter, för att nämna några.

Medan pro-zionister gillar att argumentera för att alla som gör motstånd mot Israels långvariga angrepp på Gaza antingen är antisemiter eller terrorist-stödjare (eller båda), skulle de i en idealisk värld inte kunna komma undan dessa fakta. Om en diskussion om dessa fakta leder till en negativ bild av Israel och dess handlingar, så får det bli så. Och ändå, i vissa fall kan en diskussion om dessa frågor bokstavligen få dig avskedad.

I juli 2014 lärde sig journalisten Nafeez Ahmed detta den hårda vägen, när han publicerade en artikel på Guardians webbplats, där han hävdade att Israels brutala angrepp på Gaza under Operation Protective Edge var grundat i Israels önskan att kontrollera den palestinska gasen. The Guardian tog bort hans blogg helt kort därefter.

Tala om ”cancel culture.” (uttryck som innebär att man drar tillbaka allt stöd till personer som uttrycker åsikter som skiljer sig från etablissemangets, ö.a.) Men av någon anledning har jag inte sett några konservativa, som klagar på ”censur” och ”cancel culture” och som ilar till Ahmeds försvar.