Italien har ingen framtid i euroområdet.

I serien ”Aktuella artiklar för ett-två år sedan och idag” återpubliceras denna artikel. Jag känner inte till någon fundamental faktor som bör ändra denna bedömning.

Denna artikel av Pål Steigan: Italia har ingen framtid i eurosone., som bor i Italien en del av året, har vänligen översatts av en dam från Haparandatrakten. Italien har varit en stor euro-förlorare och Tyskland en stor euro-vinnare enligt ett tyskt forskningsinstitut. Tyskland har tjänat mycket på euron medan Italien och Frankrike har tappat enormt.

Och inte har Italiens ekonomi förbättrats sista året. Giuseppe Conte går av som statsminister i Italia – prøver å danne «nasjonal redningsregjering» BNP föll 8,8 % under 2020 och statsskulden ökade från 135 % till 162 % av BNP. Nedgången i BNP i Italien var större än genomsnittligt i EU. Endast Grekland har större statsskuld relativt sett.

Italien har ingen framtid i euroområdet.

Italien har varit medlem i euroområdet ända från början. Det har varit till stor skada för landet. Ekonomin har stagnerat och landet har förlorat i konkurrensen med Tyskland. Eftersom Italien inte har någon egen valuta har landet inte heller kunnat devalvera för att öka sina marknadsandelar. Det hade inte kunnat gå på något annat sätt.

Under kapitalismen kommer handeln mellan ett tekniskt mer avancerat och ett mindre avancerat land att leda till överföring av värden från det senare till det förra. Siffrorna talar sitt tydliga språk: Italien borde aldrig ha varit med i euroområdet.

Vinstnivån sjunker.

Ekonomen Michael Roberts har tagit fram statistik som visar hur Italien har förlorat gentemot Tyskland, inte bara i handelsbalansen, utan också när det gäller vinstnivån.

Kapitalet går dit där vinsterna är som högst. Detta innebär också att Italien dräneras på kapital till förmån för Tyskland. I en ny rapport förklaras det grundläggande problemet med euron när det gäller Italien. Det är en förening av två typer av tillväxtmodeller: en exportdriven tillväxt i Tyskland och en skulddriven tillväxt i länder som Italien och Spanien. Euroområdet har följt Tysklands linje och förutsatt en ”en storlek som passar alla”, något som uppenbart och oundvikligen har varit felaktigt hela vägen Tyskland har ökat sin export till länderna i periferin, medan dessa har påtvingats åtstramningar och budgetdisciplin.

För en svagare ekonomi som den italienska har detta varit förödande, för att inte säga katastrofalt. Detta diagram från ovannämnda rapport visar den våldsamma ojämlikheten i den ekonomiska utvecklingen mätt i BNP per capita i Tyskland respektive Italien i förhållande till genomsnittet i euroområdet:

Vi kan tala om Italiens två förlorade decennier. År 1999 låg Italiens BNP per capita 1 000 euro över genomsnittet. I början av 2020 låg Italien 4 000 euro under genomsnittet. Och det var före koronakrisen drabbade landet med full kraft. Med en nästan fullständig nedstängning är det uppenbart att minskningen av BNP totalt sett och per capita kommer att bli mycket smärtsam 2020.

Michael Roberts skriver att det enda EU skulle kunna göra åt det här skulle vara att skapa en helt gemensam ekonomi där EU:s budget måste ökas från 1 procent av unionens BNP till till exempel 20 procent, så att man skulle kunna genomföra en planerad utveckling av ekonomin i hela unionen i form av en ”Marshallplan” där kärnländerna skulle kunna hjälpa periferiländerna till verklig utveckling och tillväxt.

Det är att önska sig till månen. Det kommer aldrig att hända. Varför skulle det tyska kapitalet sänka sin vinst så att det italienska kapitalet ska kunna öka?
Vi har också kunnat se hur EU, Tyskland och den ”nya hansan” har hanterat Italiens vädjanden om hjälp under koronakrisen.

Som det tidigare har visats här kunde Italien ha valt att skapa en parallell digital valuta för att stimulera företagen utan att bryta sig ur euron. Men problemet är mer grundläggande än så. Italien måste skydda sin inhemska marknad och upprätta en helt annan ekonomisk politik än den som Berlin och Bryssel kräver. Landet behöver också göra mycket för att bli av med ålderdomliga strukturer som delvis släpar efter från medeltiden, men det kan det inte göra under övervakning av tyska kommissionärer, det måste det göras på det italienska folkets villkor. Strängt taget behöver landet den revolution det aldrig har haft. Hittills, bara som Tomasi di Lampedusa skriver i Leoparden skall ” förändrat allt så att ingenting kommer att förändras.”

Orealistiska drömmar
Man måste erkännas att många av Italiens problem är självförvållade. En korrumperad politisk kast har varit mycket nöjd med de privilegier som de har kunnat åtnjuta som en del av EU, och under några år kunde också delar av producenterna dra nytta av överföringar från EU i form av subventioner till exempelvis meningslösa vägprojekt i södra Italien, vilket inte minst maffian hade mycket stor glädje av.

Men det kunde inte fortsätta. Det hela var ett luftslott. Jag befann mig i Italien samma dag som hälften av landets mjölkkor försvann. Från en dag till en annan försvann hälften av Italiens mjölkkor spårlöst. Det berodde på att EU ändrade bidragsreglerna så att om det tidigare varit fördelaktigt att ha registrerat så många kor som möjligt, blev det över en natt en belastning. Då visade det sig att hälften av korna bara fanns på pappret.

Eller så försörjde man sig på att inte odla. En väns granne skulle låna en bit mark som låg i träda för att odla solrosor. Han hade inga planer på att skörda solrosorna och framställa solrosolja. ”Det skiter väl jag i” sade han. – När solrosorna blommar kommer ett plan från EU och fotograferar dem, och sedan får jag in pengar på kontot. Vad som händer sedan, jag bryr mig inte.”
Det är uppenbart att detta inte kunde pågå. Redan då stod det klart att detta inte skulle kunde hålla.

Folk på gatan förstår det.
Det strikta utegångsförbudet i Italien innebär att man inte träffar människor som man gjorde förr. Barer och kaféer är stängda och det är förbjudet att gå ut om man inte ska göra absolut nödvändiga ärenden, som att köpa mat eller mediciner. Och i butikerna kan man bara gå in en i taget. Men det bildas köer utomhus, där kan man prata med varandra. Jag utnyttjar de stunderna så bra jag kan. Varje dag pratar jag med folk som köar på trottoarerna för att höra vad de anser. (Det blir som då, under åren före julirevolutionen 1830 i Frankrike, man träffades i hemlighet hos kolhandlarna och bildade hemliga sällskap i Carbonari.)

Och folk tycker ganska likadant: EU är över. Europa existerar inte längre.

I går talade jag med den unga hantverkaren Giulia, och hon var kristallklar, och sade många liknande saker som Michael Roberts: ”Vi skulle aldrig ha varit med i euron. Det var en illusion att tro att man skulle kunna skapa ett Europas förenta stater. Detta system är endast till fördel för Tyskland, medan Italien dräneras på kapital och arbetstillfällen. Vi kommer inte att få något stöd. Vi måste ut så fort som möjligt.”
Hennes man sa: ”De säger att vi ska öppna den 4 maj. Det kan jag göra, men bara för att stänga direkt igen. Vi har inte ens pengar att betala den skatt som förfaller då.”
Läs även Tolfabrød, Senatore Cappelli och vad vi kan göra efteråt

Relaterat.
Tyskland har tjänat mycket på euron medan Italien och Frankrike har tappat enormt.
EU har stjälpt Italiens ekonomi -ska Kina hjälpa Italien nu?