Jacques Baud – ger han en trovärdig bild av kriget i Ukraina och dess bakgrund?

I kvälls-serien ”Aktuella artiklar för ett år sedan” återpubliceras denna artikel som är aktuell i högsta grad. Jacques Bauds analyser är viktig för den som verkligen skaffa kunskap om kriget i Ukraina

Vi har nu en ny intervju, 1 september 2022,  med Jacques Baud, en favorit hos flera läsare.
https://www.thepostil.com/our-latest-interview-with-jacques-baud/ ur The Postil Magazine. Översatt av Rolf Nilsson.

”Vår senaste intervju med Jacques Baud”

Vi är glada att kunna ge er denna färska intervju med Jacques Baud, där vi tar upp vad som nu händer i den geopolitiska kamp som kriget mellan Ukraina och Ryssland utgör. Som alltid bidrar Jacques Baud med djup insikt och tydlig analys till samtalet.

The Postil (TP): Du har just publicerat din senaste bok om kriget i Ukraina – Operation Z, utgiven av Max Milo. Berätta lite om det – vad fick dig att skriva den här boken och vad vill du förmedla till läsarna?

 

Jacques Baud (JB): Syftet med den här boken är att visa hur den felaktiga information som sprids av våra medier har bidragit till att driva Ukraina i fel riktning. Jag skrev den under mottot ”utifrån hur vi förstår kriser härrör hur vi löser dem”.

Genom att dölja många aspekter av denna konflikt har västliga medier gett oss en karikatyrisk och artificiell bild av situationen, vilket har resulterat i en polarisering av sinnena. Detta har lett till ett utbrett tankesätt som gör varje försök till förhandling praktiskt taget omöjligt.

Den ensidiga och partiska framställningen som ges av mainstream media är inte avsedd att hjälpa oss att lösa problemet, utan att främja hatet mot Ryssland. Att utesluta handikappade idrottare, katter och till och med ryska träd från tävlingar, att avskeda dirigenter, att plocka bort verk av ryska konstnärer, som Dostojevskij, eller till och med att byta namn på målningar, syftar till att utesluta den ryska befolkningen från samhället! I Frankrike har till och med bankkonton för personer med ryskklingande namn blockerats. De sociala nätverken Facebook och Twitter har systematiskt blockerat avslöjandet av ukrainska brott under förevändning av ”hatretorik”, men tillåter uppmaningar till våld mot ryssar.

Ingen av dessa åtgärder hade någon effekt på konflikten, förutom att stimulera hat och våld mot ryssarna i våra länder. Denna manipulering är så illa att vi hellre ser ukrainare dö än att söka en diplomatisk lösning. Som den republikanske senatorn Lindsey Graham nyligen sade handlar det om att låta ukrainarna kämpa till sista man.

Det antas allmänt att journalister arbetar enligt kvalitetsnormer och etiska normer för att informera oss på ett så ärligt sätt som möjligt. Dessa normer fastställs i Münchenstadgan från 1971. När jag skrev min bok fick jag reda på att ingen fransktalande mainstreammedia i Europa respekterar denna stadga när det gäller Ryssland och Kina. I själva verket stöder de skamlöst en omoralisk politik gentemot Ukraina, som av Andrés Manuel López Obrador, Mexikos president, beskrivs som ”Vi tillhandahåller vapnen, ni tillhandahåller liken!”.

För att belysa denna felaktiga information ville jag visa att information som gör det möjligt att ge en realistisk bild av situationen fanns tillgänglig redan i februari, men att våra medier inte förmedlade den till allmänheten. Mitt mål var att visa på denna motsägelse.

För att undvika att själv bli en propagandist till förmån för den ena eller andra sidan har jag uteslutande förlitat mig på västerländska, ukrainska (från Kiev) och ryska oppositionskällor. Jag har inte tagit någon information från ryska medier.

TP: Det sägs ofta i väst att detta krig har ”bevisat” att den ryska armén är svag och att dess utrustning är värdelös. Är dessa påståenden sanna?

JB: Nej. Efter mer än sex månaders krig kan man säga att den ryska armén är effektiv och ändamålsenlig, och att kvaliteten på dess ledning och kontroll vida överstiger vad vi ser i väst. Men vår uppfattning påverkas av en rapportering som fokuserar på den ukrainska sidan och av förvrängningar av verkligheten.

För det första har vi verkligheten på marken. Man bör komma ihåg att det som medierna kallar ”ryssar” i själva verket är en rysktalande koalition som består av professionella ryska krigare och soldater från de folkliga miliserna i Donbass. Operationerna i Donbass genomförs huvudsakligen av dessa miliser, som kämpar på ”sin” mark, i städer och byar som de känner till och där de har vänner och familj. De avancerar därför försiktigt för egen del, men också för att undvika civila offer. Trots påståendena i den västerländska propagandan åtnjuter koalitionen således ett mycket gott folkligt stöd i de områden som den ockuperar.

Om man sedan bara tittar på en karta kan man se att Donbass är en region med många bebyggda och bebodda områden, vilket innebär en fördel för försvararen och en minskad framryckningshastighet för angriparen under alla omständigheter.

För det andra har vi det sätt på vilket våra medier skildrar konfliktens utveckling. Ukraina är ett enormt land och småskaliga kartor visar knappast skillnaderna från en dag till en annan. Dessutom har varje sida sin egen uppfattning om fiendens framsteg. Om vi tar exemplet med situationen den 25 mars 2022 kan vi se att kartan från den franska dagstidningen Ouest-France (a) visar nästan ingen framryckning av Ryssland, liksom den schweiziska webbplatsen RTS (b). Kartan på den ryska webbplatsen RIAFAN (c) kan vara propaganda, men om vi jämför den med kartan från det franska direktoratet för militär underrättelsetjänst (DRM) (d) ser vi att de ryska medierna förmodligen ligger närmare sanningen. Alla dessa kartor publicerades samma dag, men den franska tidningen och de schweiziska statliga medierna valde inte att använda DRM:s karta utan föredrog att använda en ukrainsk karta. Detta visar att våra medier fungerar som propagandakontor.

https://www.thepostil.com/wp-content/uploads/2022/09/Maps-768×669.jpg

Figur 1 – Jämförelse av de kartor som presenterades i våra medier den 25 mars 2022. Det är detta sätt att presentera den ryska offensiven som har lett till påståendet att den ryska armén är svag. Det visar också att den information som tillhandahålls av de ryska medierna tycks ligga närmare verkligheten än den information som tillhandahålls av Ukraina.

För det tredje har våra ”experter” själva fastställt målen för den ryska offensiven. Genom att hävda att Ryssland ville ta över Ukraina och dess resurser, ta över Kiev på två dagar osv. har våra experter bokstavligen uppfunnit och tillskrivit ryssarna mål som Putin aldrig nämnt. I maj 2022 förklarade Claude Wild, Schweiz ambassadör i Kiev, i RTS att ryssarna hade ”förlorat slaget om Kiev”. Men i verkligheten fanns det aldrig något ”slag om Kiev”. Det är naturligtvis lätt att hävda att ryssarna inte nådde sina mål – om de aldrig försökte nå dem!

För det fjärde har västvärlden och Ukraina skapat en missvisande bild av sin motståndare. I Frankrike, Schweiz och Belgien har ingen av de militära experterna i tv någon kunskap om militära operationer och hur ryssarna genomför sina. Deras ”expertis” kommer från rykten från kriget i Afghanistan eller Syrien, som ofta bara är västlig propaganda. Dessa experter har bokstavligen förfalskat presentationen av ryska operationer.

Sålunda var de mål som Ryssland tillkännagav redan den 24 februari ”demilitarisering” och ”avnazifiering” av hotet mot befolkningen i Donbass. Dessa mål är relaterade till neutralisering av kapaciteter, inte till att lägga beslag på mark eller resurser. För att uttrycka det rakt ut behöver ryssarna i teorin inte avancera för att uppnå sina mål – det skulle räcka om ukrainarna själva skulle komma och bli dödade.

Med andra ord har våra politiker och medier pressat Ukraina att försvara terrängen som i Frankrike under första världskriget. De har drivit de ukrainska trupperna att försvara varje kvadratmeter mark i ”sista stridssituationer”. Ironiskt nog har västvärlden bara gjort ryssarnas arbete lättare.

I själva verket, liksom i kriget mot terrorismen, ser västerlänningarna fienden så som de vill att han ska vara, inte så som han är. Som Sun Tzu sade för 2 500 år sedan är detta det bästa receptet för att förlora ett krig.

Ett exempel är det så kallade ”hybridkriget” som Ryssland påstås föra mot väst. I juni 2014, när västvärlden försökte förklara Rysslands (påhittade) ingripande i Donbass-konflikten, ”avslöjade” Rysslandsexperten Mark Galeotti förekomsten av en doktrin som skulle illustrera det ryska konceptet med hybridkrigföring. Den är känd som ”Gerasimovdoktrinen” och har aldrig riktigt definierats av västvärlden om vad den består av och hur den skulle kunna garantera militär framgång. Men den används för att förklara hur Ryssland för krig i Donbass utan att skicka trupper dit och varför Ukraina konsekvent förlorar sina strider mot rebellerna. År 2018 insåg Galeotti att han hade fel och bad om ursäkt – modigt och intelligent – i en artikel med titeln ”I’m Sorry for Creating the Gerasimov Doctrine” som publicerades i tidskriften Foreign Policy.

Trots detta, och utan att veta vad det innebar, fortsatte våra medier och politiker att låtsas att Ryssland förde ett hybridkrig mot Ukraina och väst. Med andra ord föreställde vi oss en typ av krig som inte existerar, och vi förberedde Ukraina för det. Det är också detta som förklarar utmaningen för Ukraina att ha en sammanhängande strategi för att motverka ryska operationer.

Väst vill inte se situationen som den verkligen är. Den rysktalande koalitionen har inlett sin offensiv med en total styrka som är sämre än ukrainarnas i förhållandet 1-2:1. För att vara framgångsrik när man är i underläge måste man skapa lokala och tillfälliga överlägsenheter genom att snabbt förflytta sina styrkor på slagfältet.

Detta är vad ryssarna kallar ”operativ konst” (operativnoe iskoustvo). Detta begrepp är dåligt förstått i västvärlden. Termen ”operational” som används inom Nato har två översättningar på ryska: ”operative” (som avser en kommandonivå) och ”operational” (som definierar ett tillstånd). Det är konsten att manövrera militära formationer, ungefär som i ett schackspel, för att besegra en överlägsen motståndare.

Operationen kring Kiev var till exempel inte avsedd att ”lura” ukrainarna (och västvärlden) om deras avsikter, utan att tvinga den ukrainska armén att hålla stora styrkor kring huvudstaden och på så sätt ”hålla fast dem”. I tekniska termer är detta vad som kallas en ”formande operation”. I motsats till vissa ”experters” analys var det inte en ”bedrägerioperation”, som skulle ha utformats på ett helt annat sätt och som skulle ha involverat mycket större styrkor. Syftet var att förhindra en förstärkning av huvuddelen av de ukrainska styrkorna i Donbass.

Den viktigaste lärdomen av detta krig i detta skede bekräftar vad vi vet sedan andra världskriget: ryssarna behärskar den operativa konsten.

TP: Frågor om Rysslands militär väcker den uppenbara frågan – hur bra är Ukrainas militär i dag? Och ännu viktigare, varför hör vi inte så mycket om den ukrainska armén?

JB: De ukrainska soldaterna är förvisso modiga soldater som utför sin plikt samvetsgrant och modigt. Men min personliga erfarenhet visar att i nästan alla kriser sitter problemet i huvudet. Oförmågan att förstå motståndaren och hans logik och att ha en klar bild av den faktiska situationen är den främsta orsaken till misslyckanden.

Sedan början av den ryska offensiven kan vi urskilja två sätt att föra kriget. På den ukrainska sidan förs kriget i det politiska och informationsmässiga rummet, medan kriget på den ryska sidan förs i det fysiska och operativa rummet. De två sidorna strider inte i samma utrymmen. Detta är en situation som jag beskrev 2003 i min bok La guerre asymétrique ou la défaite du vainqueur (Det asymmetriska kriget eller segrarens nederlag). Problemet är att i slutändan är det terrängens verklighet som gäller.

På den ryska sidan fattas besluten av militären, medan Zelensky på den ukrainska sidan är allestädes närvarande och den centrala faktorn i krigets förlopp. Han fattar operativa beslut, uppenbarligen ofta mot militärens råd. Detta förklarar de ökande spänningarna mellan Zelensky och militären. Enligt ukrainska medier skulle Zelensky kunna avsätta general Valery Zoluzhny genom att utse honom till försvarsminister.

Den ukrainska armén har sedan 2014 fått omfattande utbildning av amerikanska, brittiska och kanadensiska officerare. Problemet är att västerlänningarna i över 20 år har bekämpat väpnade grupper och spridda motståndare och engagerat hela arméer mot enskilda individer. Väst utkämpar krig på taktisk nivå och har på något sätt förlorat förmågan att kämpa på strategisk och operativ nivå. Detta förklarar delvis varför Ukraina för sitt krig på denna nivå.

Men det finns en mer konceptuell dimension. Zelensky och västvärlden ser krig som en numerisk och teknisk styrkebalans. Det är därför som ukrainarna sedan 2014 aldrig har försökt att locka rebellerna på avvägar och de tror nu att lösningen kommer att komma från de vapen som väst levererar. Väst försåg Ukraina med några dussin M777-kanoner och HIMARS- och MLRS-missilramper, medan Ukraina hade flera tusen motsvarande artilleripjäser i februari. Det ryska konceptet ”korrelation av styrkor” tar hänsyn till många fler faktorer och är mer holistiskt än västvärldens synsätt. Det är därför som ryssarna vinner.

För att foga sig i en ogenomtänkt politik har våra medier konstruerat en virtuell verklighet som ger Ryssland den dåliga rollen. För dem som observerar krisens förlopp noggrant kan vi nästan säga att de presenterade Ryssland som en ”spegelbild” av situationen i Ukraina. När det började talas om ukrainska förluster vände sig alltså västvärldens kommunikation till ryska förluster (med siffror som Ukraina gav).

De så kallade ”motoffensiverna” som Ukraina och väst proklamerade i Charkov och Cherson i april-maj var bara ”motattacker”. Skillnaden mellan de två är att motoffensiv är ett operativt begrepp, medan motattack är ett taktiskt begrepp, som har en mycket mer begränsad räckvidd. Dessa motattacker var möjliga eftersom tätheten av ryska trupper i dessa sektorer då var 1 stridsgrupp (BTG) per 20 km front. Som jämförelse hade den ryska koalitionen i Donbass-sektorn, som var det primära fokuset, 1-3 BTG per km. När det gäller den stora augustioffensiven vid Kherson, som skulle ta över södra delen av landet, verkar den inte ha varit något annat än en myt för att behålla västligt stöd.

I dag ser vi att de påstådda ukrainska framgångarna i själva verket var misslyckanden. De mänskliga och materiella förluster som tillskrevs Ryssland var i själva verket mer i linje med Ukrainas förluster. I mitten av juni talade David Arakhamia, Zelenskys chefsförhandlare och nära rådgivare, om 200 till 500 döda per dag, och han nämnde förluster (döda, sårade, tillfångatagna, desertörer) på 1 000 man per dag. Om vi till detta lägger de förnyade kraven på vapen från Zelensky kan vi se att tanken på en seger för Ukraina framstår som en illusion.

Eftersom Rysslands ekonomi ansågs vara jämförbar med Italiens antogs det att landet skulle vara lika sårbart. Därför trodde västvärlden – och ukrainarna – att ekonomiska sanktioner och politisk isolering av Ryssland snabbt skulle leda till dess kollaps, utan att gå igenom ett militärt nederlag. Detta är faktiskt vad vi förstår av intervjun med Oleksei Arestovitj, Zelenskijs rådgivare och talesman, i mars 2019. Detta förklarar också varför Zelensky inte slog larm i början av 2022, som han säger i sin intervju med Washington Post. Jag tror att han visste att Ryssland skulle svara på den offensiv som Ukraina förberedde i Donbass (vilket är anledningen till att huvuddelen av hans trupper befann sig i det området) och trodde att sanktioner snabbt skulle leda till Rysslands kollaps och nederlag. Detta är vad Bruno Le Maire, Frankrikes ekonomiminister, hade ”förutsett”. Det är uppenbart att västerlänningarna har fattat beslut utan att känna sin motståndare.

Som Arestovitj sade var tanken att Rysslands nederlag skulle vara Ukrainas inträdesbiljett till Nato. Så ukrainarna pressades att förbereda en offensiv i Donbass för att få Ryssland att reagera och på så sätt få ett lätt nederlag genom förödande sanktioner. Detta är cyniskt och visar hur mycket västvärlden – med amerikanerna i spetsen – har missbrukat Ukraina för sina egna syften.

Resultatet är att ukrainarna inte strävade efter Ukrainas seger, utan Rysslands nederlag. Detta är mycket annorlunda och förklarar västvärldens berättelse från de första dagarna av den ryska offensiven, som förutspådde detta nederlag.

Men verkligheten är att sanktionerna inte fungerade som förväntat, och Ukraina drogs in i strider som det hade provocerat fram, men som det inte var berett att kämpa för under så lång tid.

Det är därför som västvärldens berättelse redan från början presenterade en bristande överensstämmelse mellan mediernas rapporter och verkligheten på marken. Detta hade en pervers effekt: det uppmuntrade Ukraina att upprepa sina misstag och hindrade landet från att förbättra sitt sätt att genomföra operationerna. Under förevändning att bekämpa Vladimir Putin tvingade vi Ukraina att offra tusentals människoliv i onödan.

Redan från början var det uppenbart att ukrainarna konsekvent upprepade sina misstag (och till och med samma misstag som 2014-2015), och att soldater dog på slagfältet. Volodymyr Zelensky å sin sida krävde fler och fler sanktioner, även de mest absurda, eftersom han lät sig förledas att tro att de var avgörande.

Jag är inte den enda som har lagt märke till dessa misstag, och västländerna kunde säkert ha stoppat denna katastrof. Men deras ledare, som var upphetsade av de (fantasifulla) rapporterna om ryska förluster och som trodde att de banade väg för ett regimskifte, lade till sanktioner på sanktioner och avvisade alla möjligheter till förhandlingar.

Som den franske ekonomiministern Bruno Le Maire sade var målet att provocera fram en kollaps av den ryska ekonomin och få det ryska folket att lida. Detta är en form av statsterrorism: tanken är att få befolkningen att lida för att få den att göra uppror mot sina ledare (här Putin). Jag hittar inte på detta. Denna mekanism beskrivs i detalj av Richard Nephew, chef för sanktioner vid utrikesdepartementet under Obama och för närvarande samordnare för global korruptionsbekämpning, i sin bok The Art of Sanctions. Ironiskt nog är detta exakt samma logik som Islamiska staten åberopade för att förklara sina attacker i Frankrike 2015-2016. Frankrike uppmuntrar förmodligen inte terrorism – men det praktiserar den.

De etablerade medierna presenterar inte kriget som det är, utan som de vill att det ska vara. Detta är rent önsketänkande. Det uppenbara offentliga stödet för de ukrainska myndigheterna, trots enorma förluster (vissa nämner 70 000-80 000 dödsoffer), uppnås genom förbud mot oppositionen, en hänsynslös jakt på tjänstemän som inte håller med om regeringens linje och ”spegelpropaganda” som tillskriver ryssarna samma misslyckanden som ukrainarna. Allt detta med västvärldens medvetna stöd.

TP: Hur skall vi uppfatta explosionen vid flygbasen Saki på Krim?

JB: Jag känner inte till detaljerna i den nuvarande säkerhetssituationen på Krim. Vi vet att det före februari fanns celler med frivilliga kämpar från Praviy Sektor (en nynazistisk milis) på Krim, som var redo att utföra terroristattacker. Har dessa celler neutraliserats? Jag vet inte; men man kan anta att så är fallet, eftersom det tydligen finns mycket lite sabotageverksamhet på Krim. Med detta sagt får vi inte glömma att ukrainare och ryssar har levt tillsammans i många decennier och att det säkert finns pro-Kiev-inriktade personer i de områden som ryssarna tagit över. Det är därför realistiskt att tro att det kan finnas sovande celler i dessa områden.

Mer troligt är att det är en kampanj som bedrivs av den ukrainska säkerhetstjänsten (SBU) i de områden som ockuperats av den rysktalande koalitionen. Detta är en terrorkampanj som riktar sig mot proryska ukrainska personligheter och tjänstemän. Den följer på stora förändringar i SBU:s ledning, i Kiev och i regionerna, inklusive Lvov och Ternopol, sedan juli. Det är troligen inom ramen för samma kampanj som Darya Dugina mördades den 21 augusti. Syftet med denna nya kampanj kan vara att ge illusionen att det finns ett pågående motstånd i de områden som ryssarna tagit över och på så sätt återuppliva det västerländska biståndet, som börjar tröttas ut.

Dessa sabotageaktiviteter har egentligen ingen operativ effekt och verkar mer relaterade till en psykologisk operation. Det kan vara så att det rör sig om aktioner som den på Ormön i början av maj, som syftar till att visa den internationella allmänheten att Ukraina agerar.

Vad incidenterna på Krim indirekt visar är att det folkliga motstånd som västvärlden i februari hävdade fanns, inte existerar. Det är troligen en aktion av ukrainska och västerländska (troligen brittiska) hemliga agenter. Utöver de taktiska handlingarna visar detta ukrainarnas oförmåga att aktivera en betydande motståndsrörelse i de områden som den rysktalande koalitionen har tagit över.

TP: Zelensky har i ett välkänt uttalande sagt: ”Krim är ukrainskt och vi kommer aldrig att ge upp det”. Är detta retorik eller finns det en plan för att attackera Krim? Finns det ukrainska agenter inne på Krim?

JB: För det första ändrar Zelensky sin åsikt väldigt ofta. I mars 2022 lade han fram ett förslag till Ryssland och förklarade att han var beredd att diskutera ett erkännande av rysk suveränitet över halvön. Det var efter ingripanden från Europeiska unionen och Boris Johnson den 2 april och den 9 april som han drog tillbaka sitt förslag, trots Rysslands positiva intresse.

Det är nödvändigt att påminna om några historiska fakta. Överlåtelsen av Krim till Ukraina 1954 bekräftades aldrig formellt av parlamenten i Sovjetunionen, Ryssland och Ukraina under kommunisttiden. Dessutom gick Krimfolket redan i januari 1991 med på att vara underställda Moskvas och inte längre Kievs auktoritet. Med andra ord var Krim självständigt från Kiev redan innan Ukraina blev självständigt från Moskva i december 1991.

I juli talade Aleksei Reznikov, Ukrainas försvarsminister, högljutt om en stor motoffensiv mot Kherson med en miljon man för att återupprätta Ukrainas territoriella integritet. I verkligheten har Ukraina inte lyckats samla de trupper, pansar och det luftskydd som behövs för denna långtgående offensiv. Sabotageaktioner på Krim kan vara en ersättning för denna ”motoffensiv”. De verkar vara mer av en kommunikationsövning än en verklig militär aktion. Dessa aktioner verkar snarare syfta till att lugna de västländer som ifrågasätter relevansen av deras villkorslösa stöd till Ukraina.

TP: Kan du berätta för oss om situationen kring kärnkraftsanläggningen i Zaporizhzhia?

JB: I Energodar har kärnkraftverket i Zaporizhzhia (ZNPP) varit måltavla för flera artillerianfall, som ukrainare och ryssar tillskriver den motsatta sidan.

Vad vi vet är att de ryska koalitionsstyrkorna har ockuperat ZNPP-anläggningen sedan början av mars. Målet var då att snabbt säkra ZNPP för att förhindra att det skulle hamna i stridigheter och på så sätt undvika en kärnvapenincident. Den ukrainska personal som ansvarade för den har stannat kvar på platsen och fortsätter att arbeta under överinseende av det ukrainska företaget Energoatom och Ukrainas kärnsäkerhetsbyrå (SNRIU). Det förekommer därför inga strider kring anläggningen.

Det är svårt att förstå varför ryssarna skulle bomba ett kärnkraftverk som står under deras kontroll. Detta påstående är ännu märkligare eftersom ukrainarna själva uppger att det finns ryska trupper i anläggningens lokaler. Enligt en fransk ”expert” skulle ryssarna angripa det kärnkraftverk som de kontrollerar för att stänga av elflödet till Ukraina. Det skulle inte bara finnas enklare sätt att stänga av elektriciteten till Ukraina (en strömbrytare, kanske?), utan Ryssland har inte stoppat elförsörjningen till ukrainarna sedan mars. Dessutom vill jag påminna er om att Ryssland inte har stoppat flödet av naturgas till Ukraina och har fortsatt att betala Ukraina transitavgifter för gas till Europa. Det är Zelenskij som beslutade att stänga Sojuz-ledningen i maj.

Dessutom bör man komma ihåg att ryssarna befinner sig i ett område där befolkningen generellt sett är gynnsamt inställd, och det är svårt att förstå varför de skulle riskera en nukleär kontaminering av regionen.

I själva verket har ukrainarna mer trovärdiga motiv än ryssarna, som kan förklara sådana attacker mot ZNPP, och som inte utesluter varandra: ett alternativ till den stora motoffensiven mot Kherson, som de inte kan genomföra, och för att förhindra de planerade folkomröstningarna i regionen. Vidare skulle Zelenskijs krav på att avmilitarisera kraftverksområdet och till och med återlämna det till Ukraina vara en politisk och operativ framgång för honom. Man skulle till och med kunna tänka sig att de medvetet försöker provocera fram en kärnvapenincident för att skapa ett ”ingenmansland” och på så sätt göra området oanvändbart för ryssarna.

Genom att bomba kärnkraftverket skulle Ukraina också kunna försöka pressa västvärlden att ingripa i konflikten, under förevändning att Ryssland försöker koppla bort kärnkraftverket från det ukrainska elnätet före hösten. Detta självmordsbeteende – som FN:s generalsekreterare António Guterres har konstaterat – skulle ligga i linje med det krig som Ukraina fört sedan 2014.

Det finns starka bevis för att attackerna mot Energodar är ukrainska. Fragmenten av projektiler som avfyrades mot platsen från andra sidan Dnepr är av västerländskt ursprung. Det verkar som om de kommer från brittiska BRIMSTONE-missiler, som är precisionsmissiler, vars användning övervakas av britterna. Tydligen är västvärlden medveten om de ukrainska attackerna mot kärnkraftverket ZNPP. Detta kan förklara varför Ukraina inte är särskilt positivt inställt till en internationell undersökningskommission och varför västländerna ställer orealistiska villkor för att skicka utredare från IAEA, ett organ som hittills inte har visat någon större integritet.

TP: Det rapporteras att Zelensky släpper brottslingar fria för att slåss i detta krig? Betyder detta att Ukrainas armé inte är så stark som allmänt antas?

JB: Zelensky står inför samma problem som de myndigheter som uppstod efter Euromaidan 2014. Då ville militären inte slåss, eftersom de inte ville konfrontera sina rysktalande landsmän. Enligt en rapport från det brittiska inrikesministeriet vägrar reservister i överväldigande grad att delta i rekryteringsmöten. I oktober-november 2017 kom 70 procent av de värnpliktiga inte till återkallandet. Självmord har blivit ett problem. Enligt den ukrainska militära chefsåklagaren Anatolij Matios hade 615 militärer begått självmord efter fyra års krig i Donbass. Deserteringarna har ökat och nått upp till 30 procent av styrkorna i vissa operationsområden, ofta till förmån för rebellerna.

Av denna anledning blev det nödvändigt att integrera mer motiverade, starkt politiserade, ultranationalistiska och fanatiska kämpar i de väpnade styrkorna för att kämpa i Donbass. Många av dem är nynazister. Det är för att eliminera dessa fanatiska kämpar som Vladimir Putin har nämnt målet ”avnazifiering”.

I dag är problemet något annorlunda. Ryssarna har angripit Ukraina och de ukrainska soldaterna är inte a priori emot att bekämpa dem. Men de inser att de order de får inte stämmer överens med situationen på slagfältet. De har förstått att de beslut som påverkar dem inte är kopplade till militära faktorer utan till politiska överväganden. Ukrainska enheter gör myteri i massor och vägrar i allt högre grad att strida. De säger att de känner sig övergivna av sina befälhavare och att de får uppdrag utan de nödvändiga resurserna för att utföra dem.

Därför blir det nödvändigt att skicka män som är beredda på allt. Eftersom de är dömda kan de hållas under press. Detta är samma princip som marskalk Konstantin Rokossovki, som dömdes till döden av Stalin, men som släpptes ur fängelset 1941 för att kämpa mot tyskarna. Hans dödsdom upphävdes först efter Stalins död 1956.

För att överskugga användningen av brottslingar i de väpnade styrkorna anklagas ryssarna för att göra samma sak. Ukrainarna och västerlänningarna använder konsekvent ”spegelpropaganda”. Liksom i alla konflikter på senare tid har det västerländska inflytandet inte lett till en moralisering av konflikten.

TP: Alla talar om hur korrupt Putin är? Men hur är det med Zelensky? Är han det ”heroiska helgon” som vi alla uppmanas att beundra?

JB: I oktober 2021 visade Pandoradokumenten att Ukraina och Zelenskij var de mest korrupta i Europa och praktiserade skatteflykt i stor skala. Intressant nog publicerades dessa dokument uppenbarligen med hjälp av en amerikansk underrättelsetjänst, och Vladimir Putin nämns inte. Närmare bestämt nämns i dokumenten personer som är ”associerade” med honom och som sägs ha kopplingar till hemliga tillgångar, som skulle kunna tillhöra en kvinna som tros ha fått ett barn med honom.

Men när våra medier rapporterar om dessa dokument sätter de rutinmässigt upp en bild på Vladimir Putin, men inte på Volodymyr Zelensky.

https://www.thepostil.com/wp-content/uploads/2022/09/Pandora-Papers-768×673.jpg

Figur 2 – Trots att han inte nämns i Pandoradokumenten förknippas Vladimir Putin konsekvent med dem. Medan Volodymyr Zelensky aldrig nämns i våra medier, trots att han är allmänt inblandad.

Jag kan inte bedöma hur korrupt Zelensky är. Men det råder ingen tvekan om att det ukrainska samhället och dess styre är det. Jag bidrog i blygsam omfattning till Natos program ”Building Integrity” i Ukraina och upptäckte att inget av de bidragande länderna hade några illusioner om dess effektivitet, och alla såg programmet som ett slags ”spel för gallerierna” för att rättfärdiga västligt stöd.

Det är osannolikt att de miljarder som västvärlden betalar till Ukraina kommer att nå det ukrainska folket. I en färsk rapport från CBS News konstaterades att endast 30-40 procent av de vapen som levereras av västvärlden når fram till slagfältet. Resten berikar maffior och andra korrupta personer. Tydligen har vissa högteknologiska vapen från väst sålts till ryssarna, t.ex. det franska CAESAR-systemet och förmodligen det amerikanska HIMARS. Rapporten från CBS News censurerades för att inte undergräva det västerländska biståndet, men faktum kvarstår att USA av denna anledning vägrade att leverera MQ-1C-drönare till Ukraina.

Ukraina är ett rikt land, men i dag är det det enda landet i f.d. Sovjetunionen som har en lägre BNP än vad det hade vid Sovjetunionens kollaps. Problemet är därför inte Zelensky själv, utan hela systemet, som är djupt korrumperat och som väst upprätthåller i det enda syftet att bekämpa Ryssland.

Zelensky valdes i april 2019 på programmet att nå en överenskommelse med Ryssland. Men ingen lät honom genomföra sitt program. Tyskarna och fransmännen hindrade honom medvetet från att genomföra Minsköverenskommelserna. Utskriften av telefonsamtalet den 20 februari 2022 mellan Emmanuel Macron och Vladimir Putin visar att Frankrike medvetet höll Ukraina borta från lösningen. I Ukraina har dessutom högerextrema och nynazistiska politiska krafter offentligt hotat honom till livet.

Dmitrij Jarosj, befälhavare för Ukrainas frivilligarmé, förklarade i maj 2019 att Zelenskij skulle hängas om han genomförde sitt program. Zelensky är med andra ord fångad mellan sin idé om att nå en överenskommelse med Ryssland och västvärldens krav. Dessutom inser västvärlden att dess strategi med krig genom sanktioner har misslyckats. I takt med att de ekonomiska och sociala problemen ökar kommer västvärlden att få svårare att backa utan att förlora ansiktet. En utväg för Storbritannien, USA, EU eller Frankrike skulle vara att avsätta Zelensky. Därför tror jag att Zelensky i och med den försämrade situationen i Ukraina börjar inse att hans liv är hotat.

I slutändan är Zelensky en fattig kille, eftersom hans bästa fiender är de som han är beroende av: västvärlden.

TP: Det finns många videor (grymma sådana) på sociala medier där ukrainska soldater ägnar sig åt allvarliga krigsbrott? Varför finns det en ”blind fläck” i västvärlden för sådana grymheter?

JB: Först och främst måste vi vara tydliga: i varje krig begår alla krigförande parter krigsförbrytelser. Militärer som medvetet begår sådana brott vanhedrar sin uniform och måste straffas.

Problemet uppstår när krigsförbrytelser ingår i en plan eller är resultatet av order från högre befäl. Detta var fallet när Nederländerna lät sin militär tillåta massakern i Srebrenica 1995, tortyren i Afghanistan av kanadensiska och brittiska trupper, för att inte tala om de otaliga brott mot internationell humanitär rätt som USA begått i Afghanistan, Irak, Guantanamo och på andra ställen med Polens, Litauens eller Estlands medverkan. Om detta är västerländska värderingar är Ukraina i rätt skola.

I Ukraina har politisk brottslighet blivit vardagsmat, med västvärldens medverkan. De som är för en förhandling elimineras därför. Detta är fallet med Denis Kirejev, en av de ukrainska förhandlarna, som mördades den 5 mars av den ukrainska säkerhetstjänsten (SBU) eftersom han ansågs vara alltför positiv till Ryssland och en förrädare. Samma sak hände Dmitrij Demjanenko, en officer från SBU, som mördades den 10 mars, också han för att han var alltför positiv till ett avtal med Ryssland. Kom ihåg att detta är ett land som anser att det är ”att samarbeta med fienden” att ta emot eller ge rysk humanitär hjälp.

Den 16 mars 2022 hänvisade en journalist på TV-kanalen Ukraina 24 till den nazistiske krigsförbrytaren Adolf Eichmann och uppmanade till massaker på rysktalande barn. Den 21 mars förklarade militärläkaren Gennadij Druzenko på samma kanal att han hade beordrat sina läkare att kastrera ryska krigsfångar. På de sociala nätverken blev dessa uttalanden snabbt propaganda för ryssarna och de två ukrainarna bad om ursäkt för att de hade sagt detta, men inte för innehållet. Ukrainska brott började avslöjas på sociala nätverk, och den 27 mars fruktade Zelenskij att detta skulle äventyra västvärldens stöd. Detta följdes – ganska lägligt – av Bucha-massakern den 3 april, vars omständigheter förblir oklara.

Storbritannien, som då hade ordförandeskapet i FN:s säkerhetsråd, avslog tre gånger den ryska begäran om att inrätta en internationell undersökningskommission för att utreda brotten i Bucha. Den ukrainska socialistiska parlamentsledamoten Ilja Kiva avslöjade på Telegram att Bucha-tragedin planerades av den brittiska MI6:s specialtjänst och genomfördes av SBU.

Redaktör Romelsjö: Läs gärna: Vem utförde massakern i Bucha?

Det grundläggande problemet är att ukrainarna har ersatt den ”operativa konsten” med brutalitet. Sedan 2014 har den ukrainska regeringen, för att bekämpa autonomisterna, aldrig försökt tillämpa strategier som bygger på ”hearts & minds”, som britterna använde på 1950-1960-talet i Sydostasien, vilket var mycket mindre brutalt men mycket effektivare och mer långvarigt. Kiev föredrog att genomföra en antiterroristoperation (ATO) i Donbass och att använda samma strategier som amerikanerna i Irak och Afghanistan. Att bekämpa terrorister tillåter alla typer av brutalitet. Det är bristen på ett holistiskt förhållningssätt till konflikten som ledde till västvärldens misslyckande i Afghanistan, Irak och Mali.

Counter-Insurgency Operation (COIN) kräver ett mer sofistikerat och holistiskt tillvägagångssätt. Men Nato är oförmöget att utveckla sådana strategier, vilket jag själv har sett i Afghanistan. Kriget i Donbass har varit brutalt i åtta år och har resulterat i att 10 000 ukrainska medborgare och 4 000 ukrainska militärer har dött. Som jämförelse kan nämnas att konflikten i Nordirland på 30 år resulterade i 3 700 dödsfall. För att rättfärdiga denna brutalitet var ukrainarna tvungna att uppfinna myten om en rysk intervention i Donbass.

Problemet är att de nya Maidan-ledarnas filosofi var att ha ett rasmässigt rent Ukraina. Med andra ord skulle det ukrainska folkets enhet inte uppnås genom integration av samhällen, utan genom att utestänga samhällen av ”lägre raser”. En idé som utan tvekan skulle ha gjort Ursula von der Leyens och Chrystia Freelands farfars farfars far nöjda! Detta förklarar varför ukrainare har liten empati för landets rysk-, magyar- och rumänsktalande minoriteter. Detta förklarar i sin tur varför Ungern och Rumänien inte vill att deras territorier ska användas för att leverera vapen till Ukraina.

Därför är det inget problem för ukrainarna att skjuta på sina egna medborgare för att skrämma dem. Detta förklarar varför tusentals PFM-1 (”fjäril”) antipersonella minor, som ser ut som leksaker, sprayades över den rysktalande staden Donetsk i juli 2022. Den här typen av minor används av en försvarare, inte av en angripare i dess huvudsakliga operationsområde. I detta område kämpar Donbassmilisen dessutom ”på hemmaplan”, med befolkningar som de känner personligen.

Jag anser att krigsbrott har begåtts på båda sidor, men att mediernas bevakning har varit mycket olika. Våra medier har rapporterat utförligt om brott (sanna eller falska) som tillskrivs Ryssland. Å andra sidan har de varit extremt tysta om ukrainska brott. Vi vet inte hela sanningen om Bucha-massakern, men de tillgängliga bevisen stöder hypotesen att Ukraina iscensatte händelsen för att dölja sina egna brott. Genom att tysta ner dessa brott har våra medier varit medskyldiga till dem och har skapat en känsla av straffrihet som har uppmuntrat ukrainarna att begå ytterligare brott.

TP: Lettland vill att västvärlden (USA) ska utse Ryssland till en ”terroriststat”. Vad anser du om detta? Betyder detta att kriget faktiskt är över och att Ryssland har vunnit?

JB: De estniska och lettiska kraven är ett svar på Zelenskys uppmaning att utse Ryssland till en terroriststat. Intressant nog kommer de samtidigt som en ukrainsk terrorkampanj släpps lös på Krim, i den ockuperade zonen i Ukraina och på resten av det ryska territoriet. Det är också intressant att Estland uppenbarligen var medskyldigt till attacken mot Darya Dugina i augusti 2022.

Det verkar som om ukrainarna kommunicerar i en spegelbild av de brott de begår eller de problem de har, för att dölja dem. I slutet av maj 2022 till exempel, när Azovstal-överlämningen i Mariupol visade nynazistiska kämpar, började de påstå att det finns nynazister i den ryska armén. I augusti 2022, när Kiev genomförde aktioner av terroristkaraktär mot kraftverket Energodar på Krim och på ryskt territorium, krävde Zelenskij att Ryssland skulle betraktas som en terroriststat.

Zelensky fortsätter faktiskt att tro att han bara kan lösa sitt problem genom att besegra Ryssland och att detta nederlag är beroende av sanktioner mot Ryssland. Att förklara Ryssland som en terroriststat skulle leda till ytterligare isolering. Det är därför han vädjar om detta. Detta visar att etiketten ”terrorist” är mer politisk än operativ, och att de som lägger fram sådana förslag inte har en särskilt klar syn på problemet. Problemet är att det får konsekvenser för de internationella förbindelserna. Det är därför som USA:s utrikesdepartement är oroligt för att Zelenskys begäran kommer att genomföras av kongressen.

TP: Ett av de sorgligare resultaten av denna konflikt mellan Ukraina och Ryssland är hur västvärlden har visat det värsta av sig själv. Vart tror du att vi kommer att ta vägen härifrån? Mer av samma sak, eller kommer det att bli förändringar som måste göras när det gäller Nato, neutrala länder som inte längre är neutrala och det sätt på vilket västvärlden försöker ”styra” världen?

JB: Den här krisen avslöjar flera saker. För det första att Nato och Europeiska unionen bara är instrument för USA:s utrikespolitik. Dessa institutioner agerar inte längre i sina medlemmars intresse utan i USA:s intresse. De sanktioner som antagits under amerikanska påtryckningar slår tillbaka på Europa, som är den stora förloraren i hela denna kris: det drabbas av sina egna sanktioner och måste hantera de spänningar som är resultatet av dess egna beslut.

De beslut som fattas av västvärldens regeringar avslöjar en generation ledare som är unga och oerfarna (som Finlands statsminister Sanna Marin), okunniga men som tror att de är smarta (som Frankrikes president Emmanuel Macron), doktrinära (som Europeiska kommissionens ordförande Ursula von der Leyen) och fanatiska (som ledarna för de baltiska staterna). De har alla samma svagheter, inte minst deras oförmåga att hantera en komplex kris.

När ledaren inte kan förstå krisens komplexitet reagerar vi med magkänslan och med dogmatism. Detta är vad vi ser hända i Europa. De östeuropeiska länderna, särskilt de baltiska staterna och Polen, har visat sig vara lojala tjänare till den amerikanska politiken. De har också visat prov på omogna, konfrontativa och kortsiktiga styrelseformer. Det är länder som aldrig har integrerat västerländska värderingar, som fortsätter att hylla Tredje rikets krafter och diskriminera sin egen rysktalande befolkning.

Jag nämner inte ens Europeiska unionen, som har motsatt sig varje diplomatisk lösning och bara har gett bränsle till elden.

Ju mer man är inblandad i en konflikt, desto mer är man inblandad i dess utgång. Om man vinner är allting bra. Men om konflikten misslyckas kommer ni att bära bördan. Detta är vad som har hänt med Förenta staterna i de senaste konflikterna och vad som händer i Ukraina. Ukrainas nederlag blir västvärldens nederlag.

En annan stor förlorare i den här konflikten är helt klart Schweiz. Dess neutrala status har plötsligt förlorat all trovärdighet. I början av augusti ingick Schweiz och Ukraina ett avtal som skulle göra det möjligt för den schweiziska ambassaden i Moskva att erbjuda skydd åt ukrainska medborgare i Ryssland. För att träda i kraft måste det dock erkännas av Ryssland. Helt logiskt vägrade Ryssland och förklarade att ”Schweiz tyvärr hade förlorat sin status som neutral stat och kunde inte agera som mellanhand eller representant”.

Detta är en mycket allvarlig utveckling eftersom neutralitet inte bara är en ensidig förklaring. Den måste accepteras och erkännas av alla för att vara effektiv. Ändå har Schweiz inte bara anslutit sig till västländerna utan har till och med varit mer extremt än dem. Man kan säga att Schweiz på några veckor har förstört en politik som har erkänts i nästan 170 år. Detta är ett problem för Schweiz, men det kan också vara ett problem för andra länder. En neutral stat kan erbjuda en väg ut ur en kris. I dag letar västländerna efter en utväg som gör det möjligt för dem att närma sig Ryssland i perspektivet av en energikris, utan att förlora ansiktet. Turkiet har tagit på sig denna roll, men den är begränsad eftersom landet ingår i Nato.

https://www.thepostil.com/wp-content/uploads/2022/09/IronCurtain-768×423.jpg

Figur 3 – Länder och organisationer som tillämpat sanktioner mot Ryssland. Även om Schweiz är ett neutralt land står det på första plats. Enligt egna källor gjordes detta under påtryckningar och utpressning från USA. Trots detta är detta ett hårt slag mot själva neutralitetsprincipen som kommer att få konsekvenser i andra framtida konflikter.

Västvärlden har skapat en järnridå 2.0 som kommer att påverka de internationella förbindelserna under många år framöver. Västvärldens brist på strategisk vision är häpnadsväckande. Samtidigt som Nato anpassar sig till USA:s utrikespolitik och omorienterar sig mot Kina har västvärldens strategi bara stärkt axeln Moskva-Beijing.

TP: Vad tror du att detta krig i slutändan innebär för Europa, USA och Kina?

JB: För att kunna besvara denna fråga måste vi först besvara en annan fråga: ”Varför är den här konflikten mer möjlig att fördöma och sanktionera än tidigare konflikter som västvärlden har startat?”.

Efter katastroferna i Afghanistan, Irak, Libyen och Mali förväntade sig resten av världen att västvärlden skulle hjälpa till att lösa denna kris med sunt förnuft. Väst reagerade på exakt motsatt sätt på dessa förväntningar. Inte bara har ingen kunnat förklara varför denna konflikt var mer förkastlig än tidigare konflikter, utan skillnaden i behandling mellan Ryssland och USA har visat att man fäster större vikt vid angriparen än vid offren. Ansträngningarna för att få Ryssland att kollapsa står i kontrast till den totala straffriheten för länder som har ljugit för FN:s säkerhetsråd, tillämpat tortyr, orsakat över en miljon människors död och skapat 37 miljoner flyktingar.

Denna skillnad i behandling gick obemärkt förbi i väst. Men ”resten av världen” har förstått att vi har gått från en ”lagbaserad internationell ordning” till en ”regelbaserad internationell ordning” som bestäms av väst.

På en mer materiell nivå har Storbritanniens konfiskation av venezuelanskt guld 2020, Afghanistans statliga medel 2021 och sedan Rysslands statliga medel 2022 av USA, ökat misstron mot västvärldens allierade. Detta visar att den icke-västliga världen inte längre skyddas av lagen utan är beroende av västvärldens goda vilja.

Denna konflikt är troligen utgångspunkten för en ny världsordning. Världen kommer inte att förändras på en gång, men konflikten har väckt uppmärksamhet hos resten av världen. För när vi säger att ”världssamfundet” fördömer Ryssland talar vi i själva verket om 18 procent av världens befolkning.

Vissa aktörer som traditionellt står väst nära rör sig gradvis bort från väst. Den 15 juli 2022 besökte Joe Biden Mohammed bin Salman (MbS) med två mål: att förhindra att Saudiarabien närmar sig Ryssland och Kina och att be honom öka sin oljeproduktion. Men fyra dagar tidigare gjorde MbS en officiell begäran om att bli medlem i BRICS, och en vecka senare, den 21 juli, ringde MbS till Vladimir Putin för att bekräfta att han skulle stå fast vid OPEC+-beslutet. Med andra ord: ingen ökning av oljeproduktionen.

Det var ett slag i ansiktet på västvärlden och dess mäktigaste företrädare.

Saudiarabien har nu beslutat att acceptera kinesisk valuta som betalning för sin olja. Detta är en viktig händelse som tenderar att tyda på en förlust av förtroende för dollarn. Konsekvenserna är potentiellt enorma. Petrodollarn inrättades av USA på 1970-talet för att finansiera sitt underskott. Genom att tvinga andra länder att köpa dollar kan USA trycka dollar utan att fastna i en inflationsslinga. Tack vare petrodollarn stöds den amerikanska ekonomin – som i huvudsak är en konsumtionsekonomi – av ekonomierna i andra länder runt om i världen. Petrodollarns fall skulle kunna få katastrofala konsekvenser för den amerikanska ekonomin, som den tidigare republikanska senatorn Ron Paul uttrycker det.

Dessutom har sanktionerna fört Kina och Ryssland, som båda är måltavlor för västvärlden, närmare varandra. Detta har påskyndat bildandet av ett eurasiskt block och stärkt båda ländernas ställning i världen. Indien, som USA har hånat som en ”andra klassens” partner till ”fyrklövern”, har närmat sig Ryssland och Kina, trots tvister med de senare.

I dag är Kina den största leverantören av infrastruktur i tredje världen. Framför allt är Kinas sätt att interagera med de afrikanska länderna mer i linje med dessa länders förväntningar. Samarbete med tidigare kolonialmakter som Frankrike och amerikansk imperialistisk paternalism är inte längre välkomna. Centralafrikanska republiken och Mali har till exempel bett Frankrike att lämna sina länder och har vänt sig till Ryssland.

Vid toppmötet med Asean (Association of Southeast Asian Nations) tillkännagav USA stolt ett bidrag på 150 miljoner dollar för att ”stärka sin ställning i den bredare geopolitiska konkurrensen med Kina”. Men i november 2021 erbjöd president Xi Jinping 1,5 miljarder dollar till samma länder för att bekämpa pandemin och främja ekonomisk återhämtning. Genom att använda sina pengar till att föra krig har USA inga pengar kvar för att skapa och befästa allianser.

Västvärldens förlust av inflytande beror på att man fortsätter att behandla ”resten av världen” som ”små barn” och försummar nyttan av god diplomati.

Kriget i Ukraina är inte den utlösande faktorn för dessa fenomen, som började för några år sedan, men det är helt klart en ögonöppnare och en accelerator.

TP: Västliga medier har tryckt på att Putin kan vara allvarligt sjuk. Om Putin plötsligt dör, skulle detta göra någon skillnad alls för kriget?

JB: Det verkar som om Vladimir Putin är ett unikt medicinskt fall i världen: han har magcancer, leukemi, lider av en okänd men obotlig och dödlig sjukdom i sista stadiet, och enligt uppgift är han redan död. Ändå sade CIA-chefen William Burns i juli 2022, vid Aspen Security Forum, att Putin var ”alltför frisk” och att det inte fanns ”någon information som tyder på att han är vid dålig hälsa”. Detta visar hur de som påstår sig vara journalister arbetar!

Detta är önsketänkande, och i den högre änden av spektrumet ekar uppmaningarna till terrorism och till att fysiskt eliminera Vladimir Putin.

Västvärlden har personifierat rysk politik genom Putin, eftersom det är han som främjade återuppbyggnaden av Ryssland efter Jeltsinåren. Amerikaner gillar att vara mästare när det inte finns några konkurrenter och ser andra som fiender. Detta är fallet med Tyskland, Europa, Ryssland och Kina.

Men våra ”experter” vet lite om rysk politik. För i verkligheten är Vladimir Putin snarare en ”duva” i det ryska politiska landskapet. Med tanke på det klimat som vi har skapat med Ryssland skulle det inte vara omöjligt att hans försvinnande skulle leda till att mer aggressiva krafter skulle uppstå. Vi får inte glömma att länder som Estland, Lettland, Litauen, Polen och Georgien aldrig har utvecklat europeiska demokratiska värderingar. De har fortfarande en diskriminerande politik gentemot sina etniska ryssar som ligger långt ifrån europeiska värderingar, och de beter sig som omogna provokatörer. Jag tror att om Putin skulle försvinna av någon anledning skulle konflikterna med dessa länder få en ny dimension.

TP: Hur enat är Ryssland för närvarande? Har kriget skapat en allvarligare opposition än vad som tidigare fanns inom Ryssland?

JB: Nej, tvärtom. De amerikanska och europeiska ledarna har en dålig förståelse för sin fiende: det ryska folket är mycket patriotiskt och sammanhållet. Västvärldens besatthet av att ”straffa” det ryska folket har bara fört det närmare sina ledare. Genom att försöka splittra det ryska samhället i ett försök att störta regeringen har västliga sanktioner – även de dummaste – i själva verket bekräftat det som Kreml har sagt i åratal: att västvärlden hyser ett djupt hat mot ryssarna. Det som en gång sades vara en lögn är nu bekräftat i den ryska opinionen. Konsekvensen är att folkets förtroende för regeringen har vuxit sig starkare.

De popularitets-siffror som Levada-centret (som av de ryska myndigheterna betraktas som en ”utländsk agent”) ger visar att den allmänna opinionen har slutit upp kring Vladimir Putin och den ryska regeringen. I januari 2022 var Vladimir Putins gillande 69 procent och regeringens 53 procent. I dag har Putins gillande varit stabilt runt 83 procent sedan mars och regeringens ligger på 71 procent. I januari var det 29 % som inte godkände Vladimir Putins beslut, i juli var det bara 15 %.

Enligt Levada Centre har till och med den ryska insatsen i Ukraina en majoritet av positiva åsikter. I mars var 81 % av ryssarna positiva till operationen, denna siffra sjönk till 74 %, troligen på grund av sanktionernas inverkan i slutet av mars, för att sedan stiga igen. I juli 2022 hade operationen 76 procent av det folkliga stödet.

https://www.thepostil.com/wp-content/uploads/2022/09/Support.jpg

Figur 4 – Alla ryssar stöder inte den särskilda insatsen i Ukraina, men tre fjärdedelar av befolkningen gör det. Ukrainska krigsförbrytelser, västliga sanktioner och de ryska myndigheternas goda förvaltning av ekonomin förklarar detta stöd. [Källa]

Problemet är att våra journalister varken har kultur eller journalistisk disciplin och ersätter dem med sina egna övertygelser. Det är en form av konspiration som syftar till att skapa en falsk verklighet baserad på vad man tror och inte på fakta. Till exempel är det få som vet (eller vill veta) att Aleksej Navalnyj sa att han inte skulle återlämna Krim till Ukraina. Västs agerande har helt utplånat oppositionen, inte på grund av ”Putins förtryck”, utan för att i Ryssland är motståndet mot utländsk inblandning och västvärldens djupa förakt för ryssarna en sak för alla partier. Precis som hatet mot ryssar i väst. Det är därför som personligheter som Aleksej Navalny, som aldrig haft särskilt hög popularitet, helt har försvunnit från det populära medielandskapet.

Dessutom, även om sanktionerna har haft en negativ inverkan på den ryska ekonomin, visar det sätt på vilket regeringen har hanterat saker och ting sedan 2014 på en stor behärskning av ekonomiska mekanismer och en stor realism i bedömningen av situationen. Det finns en prisökning i Ryssland, men den är mycket lägre än i Europa, och medan västvärldens ekonomier höjer sina styrräntor sänker Ryssland sina egna.

Den ryska journalisten Marina Ovsjannikova har exemplifierats som ett uttryck för oppositionen i Ryssland. Hennes fall är intressant eftersom vi som vanligt inte säger allt.

Den 14 mars 2022 framkallade hon internationella applåder genom att avbryta det ryska nyhetsprogrammet First Channel med en affisch som krävde att kriget i Ukraina skulle upphöra. Hon arresterades och fick böter på 280 dollar.

I maj erbjöd den tyska tidningen Die Welt henne ett jobb i Tyskland, men i Berlin demonstrerade pro-ukrainska aktivister för att få tidningen att avsluta sitt samarbete med henne. Medieföretaget Politico antydde till och med att hon kan vara en agent för Kreml!

Som en följd av detta lämnade hon i juni 2022 Tyskland för att bo i sin hemstad Odessa. Men i stället för att vara tacksamma satte ukrainarna upp henne på Mirotvorets svarta lista där hon anklagas för förräderi, ”deltagande i Kremls speciella informations- och propagandaoperationer” och ”samarbete med inkräktarna”.

Mirotvorets webbplats är en ”döds-lista” för politiker, journalister eller personligheter som inte delar den ukrainska regeringens åsikter. Flera av personerna på listan har mördats. I oktober 2019 begärde FN att webbplatsen skulle stängas, men detta avslogs av Rada. Det bör noteras att ingen av våra traditionella medier har fördömt denna praxis, som ligger mycket långt ifrån de värderingar som de säger sig försvara. Med andra ord stöder våra medier dessa metoder som tidigare tillskrivits sydamerikanska regimer.

https://www.thepostil.com/wp-content/uploads/2022/09/Darya-Dugin-768×376.png

Figur 5 – Darya Dugina markerad som ”likviderad”.

Ovsjannikova återvände sedan till Ryssland, där hon demonstrerade mot kriget och kallade Putin för en ”mördare”, och blev arresterad av polisen och sattes i husarrest i tre månader. Vid detta tillfälle protesterade våra medier.

Det är värt att notera att den ryska journalisten Darya Dugina, som föll offer för en bombattack i Moskva den 21 augusti 2022, fanns med på Mirotvorets lista och hennes akt var markerad som ”likviderad”. Naturligtvis nämnde ingen västerländsk media att hon var måltavla för Mirotvorets webbplats, som anses vara kopplad till SBU, eftersom detta skulle tendera att stödja Rysslands anklagelser.

Den tyska journalisten Alina Lipp, vars avslöjanden om ukrainska och västerländska brott i Donbass är oroande, har placerats på webbplatsen Mirotvorets. Alina Lipp dömdes dessutom i sin frånvaro till tre års fängelse av en tysk domstol för att ha påstått att ryska trupper hade ”befriat” områden i Ukraina och därmed ”förhärligat kriminell verksamhet”. Som man kan se fungerar de tyska myndigheterna på samma sätt som de nynazistiska elementen i Ukraina. Dagens politiker är en heder för sina farföräldrar!

Man kan dra slutsatsen, att även om det finns en del människor som motsätter sig kriget så står den ryska allmänna opinionen till överväldigande del bakom sin regering. De västerländska sanktionerna har bara stärkt den ryske presidentens trovärdighet.

I slutändan är min poäng inte att vi ska välja samma tillvägagångssätt som våra medier och ersätta hatet mot Ryssland med hatet mot Ukraina. Tvärtom är syftet att visa att världen inte är vare sig svart eller vit och att västländerna har tagit situationen för långt. De som har medlidande med Ukraina borde ha drivit på våra regeringar för att genomföra de överenskomna politiska lösningarna 2014 och 2015. De har inte gjort något och driver nu Ukraina till strid. Men vi befinner oss inte längre i 2021. I dag måste vi acceptera konsekvenserna av våra icke-beslut och hjälpa Ukraina att återhämta sig. Men detta får inte ske på bekostnad av dess rysktalande befolkning, som vi har gjort hittills, utan tillsammans med det rysktalande folket, på ett inkluderande sätt. Om jag tittar på medierna i Frankrike, Schweiz och Belgien är vi fortfarande mycket långt ifrån målet.

TP: Tack så mycket, herr Baud, för denna mycket upplysande diskussion.