40 år sedan ubåtsdramat – Sverige nära hamna i strid med supermakten Sovjet
I en artikeln presenterar Mikael Holmström ungefär samma uppfattning om grundstötningen av U137 i skärgården som presenterades för 40 år sedan. Han skrev
”Gåsefjärden i östra Blekinge en klar höstdag 2021. Förutom DN:s hyrda motorbåt och två segelbåtar är fjärden helt tom. På holmen Torumskär påminner ett vägmärke med en överkorsad ubåt om Sveriges tio mest dramatiska dygn under det kalla kriget.
Här stötte en sovjetisk ubåt av Whiskey-klass (Natos beteckning) ihop med den svenska berggrunden på kvällen den 27 oktober 1981.”
Ola Tunanders böcker och den viktiga ubåtsutredningen i början av 2000-talet diskuteras inte. Jag kommenterade under ”Ifrågasätt” i DN. Se länkar under ”Relaterat” längs ned!
Min kommentar
Professor Ola Thunander, ledande expert på ubåtskränkningar har skrivit böcker om detta. Det är nog väl belagt att de flesta ubåtskränkningar kom från Väst. I boken ”Det svenska ubåtskriget” torpederade Ola Tunander den vanliga uppfattningen om sovjetisk ubåtregression mot Sverige. en hemlig rapport som sammanställts av den svenska underrättelsetjänsten 1987 ( tillgänglig 2001) sade att observationerna av utländska ubåtar inte matchade Sovjetunionens. Det vi nu vet är att USA redan på 1970-talet i hemlighet hade distribuerat övervakningsutrustning längs den svenska kusten. Med hydrofoner kunde amerikaner följa rörelserna från sovjetiska ubåtar i Östersjön.
I nya boken ”Navigationsexpeten” påtalar han
* Amerikansk militär var på besök på Karlskrona örlogsbas när det blev känt att en ubåt stod på grund i Gåsefjärden. (!)
• Den högste sovjetiske officeren ombord på U 137, han som hade ansvarat för ubåtens navigering, blev aldrig förhörd.
• Stabschefen Karl Andersson hävdar i en intervju som aldrig tidigare publicerats att U 137 hade »chartrats« för att påverka den svenska opinionen.
Intressant nog besökte USAs försvarsminister Caspar Weinberger Sverige i fem dagar just före incidenten med ubåt 137, och var bl.a. på Muskö, med marinchefen Per Rudberg och kommendören Bror Stefenson.
U137 var en väldig triumf för USA och Nato. Opinionen i Sverige blev mycket mer Sovjetnegativ, Palmes avspänningssträvanden motverkades och Väst fortsatte med ubåtskränkningar.
Det finns en liten märklig detalj med denna ubåt av s.k. projekt 613-klass (den officiella beteckningen), som hette S-363 (och inte det ur luften påhittade märkliga ”U-137”) var att man gick in i svenska vatten med dieselmotorerna på (i s.k. Ö-läge) hela vägen ända fram till grundet, det fanns inte ens dykdjup i fjärden där det inträffade (hade man dykt i farleden hade i alla fall tornet varit ovanför vattenytan) och man stod på grundet med fullt påslagna dieselmotorerna på som rykte rejält, samt hade ubåtstornets stora strålkastare påslagna i två nätter som lyste upp hela omgivningen.
De lokalboende i blekingska skärgården undrade vad svenska flottan höll på med. Ingen på lokala marinstaben i Karlskrona visste, tydligen, det minsta om detta första dygnen.
Skicklig avsiktlig kränkning?
Nä.
Jag har hört en obekräftad rysk parallellberättelse: detta kan ha utförts avskickligt klantigt för att dölja en annan långt viktigare och självklart helt oupptäckt helt annan sovjetisk marinoperation.
År 1987 utförde den sovjetiska Nordflottan (Severnyj flot /SF/) den s.k. Operatsija Atrina – operation Atrina i Nordatlanten med atomubåtar utanför amerikanska östkusten och i Karibien. Man lurade byxorna av amerikanska flottan som snabbt och under lång tid förlorade kontakten med flera sovjetiska atomubåtar och en av dem dök upp ganska nära -utan att avslöjas- utanför den amerikanska flottbasen i Virginia.
Den amerikanska marinministern (under Reagan och allt…) fick sparken.
Skickligt utfört?
Ja.
Ja, fakta som du nämner bortser media totalt ifrån, det viktiga tycks vara att skapa antirysk opinion….vilket man lyckades med.
Och bakom ligger USA:s intressen. USA är oerhört framgångsrika då det gäller opinonspåverkan.
Vi måste också ha i åminne att också nordiska och västeuropeiska länder också har objektivt varit beroende av vissa ekonomiska och politiska förhållanden i nuet vid varje tidpunkt i efterkrigstiden, och där fyllde de amerikanska insatserna faktiskt också en funktion.
Idag är förhållandena annorlunda. De amerikanska Förenta staterna ger inte Europa stabilitet och ekonomisk utveckling annat än med sitt kärnvapenhot.
Ingen normalt tänkande politiker i Europa kan och vill införa det amerikanska politiska systemet i sitt eget land, förutom om man är väldigt desperat: de ukrainska oligarkernas maffiabossysystemet och georgierna som helt saknar kompass för egen del, kanske för att man är ”utsatt” mellan storheter som Ryssland, Turkiet, Iran och Kina i regionen.
Idag är USA världens genom historien mest skuldsatta nation; landet har i flera decennier slitits sönder av inrikespolitiska helt motsatta åsikter och världsbilder där tilltron till stat och kollektiva lösningar inte får realistiskt fäste, och den amerikanska modellen kan inte utvecklas, dörren slags morbid anarki-neoliberalism härjar och förstör. Amerikanerna har också helt söndrat, härskat och förstört alla de länder man försökt frälsa militärt och politiskt: från Somalia kring 1992 över Irak, Afghanistan till Georgien och Ukraina: alla bär spåren av ett kollapsat amerikanskt tankesystem: kaosisering. Dessa länder kan inte bli mer stabila och lösningsinriktade än det amerikanska samhället självt: därför misslyckas den amerikanska modellen i alla dessa länder.
Sverige tror fortfarande på att 1950-talets amerikanska politiska analyser och system fungerar. Det är därför vi håller på bli en avkopplad randstat i Europa. Stora delar av den svenska politiska klassen inser inte att man kommer att vandra ut i öken och vakuum med amerikanarna i det 21:a århundradet, man behärskar inte heller europeiska språk och dess kultur och filosofi. Det kommer avgjort att straffa sig, precis som hela Sverige fick politiskt tvångsväckas ur sina feltänkta resonemang av Tysklands kollaps kring åren 1943-1945. Precis samma sak kommer vi att möta då vi måste lämna den amerikanska gisslanburen i snar framtid.
Varför skulle Sovjetunionen gå med på att en av deras ubåtar användes i en propagandatillställning? Inte en chans!
Men det är inte omöjligt att en enstaka officer gör det, rimligen mot ersättning eller pga. hot. Vi såg hur till och med många Sovjetledare snabbt bytte position från att vara medlemmar i kommunistpartiet till att förespråka kapitalism och själva roffa åt sig. Men belägg saknas som vanligt i fall som detta.
Jag håller helt med Per Jansson. Att utlänningar skulle kunna muta in en ubåt i t.ex. Sverige skulle medföra problem. Det rådde en viss ordning och disciplin i Sovjetflottan, även om den var lite lättare än i armén. Militära grenarna stod under strikt övervakning från tre håll samtidigt: Partidelegater(som fanns på varje enhet och fartyg, ”Politofficerarna”); av militära säkerhetstjänsten GRU liksom den civila under KGB. De arbetade parallellt. Att t.ex. CIA (som på denna tid var svagt och rentav förstört av just KGB:s effektiva motaktioner) skulle fått en sovjetisk ubåt -med MUT pengar- gå in i Sverige hade nog inte en samlad besättning gått med på. Det skulle räknats som högförräderi och säkert hade det inneburit t ex dödsstraff. Ingen i besättningen, mig veterligen, försökte söka asyl eller ”hoppa av”, och inte vet vi mer än att kapten Pjotr Gusjtjin fick en fast tjänst i flottan: på land. Han avskedades inte heller.
Jag har talat tidigare decennier med matroser och flottister i sovjetflottan på rysk efter-kalla-kriget tid: som alla stora länder gick de ofta in och innanför havsgränser på länder för att psykologiskt träna sina besättningar. Jag vet att man övat mot finska kusten i perioder. Säkert har man passerat också de svenska.
Har man sett de sovjetiska sjökortens detaljrikedom och det långvariga intensiva arbete man lagt ned på dem (även för t.ex. hela Bottniska viken) så har det skett med närvaro och aktivitet med såväl civila eller militära ytfartyg, liksom ubåtar, och under lång tid. Där finns detaljer, djupmätningar och grund de nordiska sjökorten saknar och inte upptäckt.
Vi vet numera av sovjetiska Nordflottans atomubåtar kände till vraket av Titanics position först av alla, redan i början på 1970-talet, amerikanska flottan fann det först 15 år senare.
Men att Östersjöns största ubåtsklass (dubbelt så stor som en ordinär svensk ubåt), dessutom 25 år gammal året 1981, i princip byggd på omarbetade tyska ritningar från 1940-talet, skulle försökt sig på en smygande tyst operation i ö-läge, just där i Karlskrona skärgård, är ju rent skrattretande.
Som sagt jag har hört rykten (som ej kan bekräftas) bland ryska flottister att S-363-incidenten kan MÖJLIGEN ha utförts så öppet för att dölja viktig tyst aktivitet på annat håll med då toppmodern utrustning och för att dra bort uppmärksamheten från just den.
Ryska flottan håller ännu mycket hårt på sina marina operativa hemligheter och kommer inte att släppa en motsvarighet till en amerikansk press-release om detta vid 50-årsjubileet år 2031.