Jan Myrdal har nyligen hårt angripits av filmaren Bo Lindqvist för sin personskildringar i boken ”Ett andra anstånd” och för politiska ställningstaganden, bl.a. då det gäller Kampuchea, vilket inte minst sker i den efterföljande diskussionen på ”Ifrågasätt” på nätet i DN efter artikeln. DN: Bosse Lindquist: Varför låter ni Jan Myrdal förnedra privatpersoner?
Jag och andra har publicerat en replik av Jan Myrdal Jan Myrdals refuserade svar till DN (EN SKILJEFRÅGA).
I diskussionen på DN skrev kommentatorer bland annat följande uttryck:
* ”Myrdals vurm för Pol Pot
* Jan Myrdal säger i början av filmen från hans resa till Pol Pots Kambodja (då Democratic Kampuchea) att ”these notes are biased” – han låtsas inte vara något annat än övertygad råkommunist. Det intressanta där är dock att efteråt när information och vittnesmål om massmorden kom fram så har alla andra medresenärer på den resan gjort avbön och sagt att de blev vilseledda av propagandan och regimens guider.
* Men när det gällde hans försvar av Pol Pot regimen var han ute cyklade totalt.
Jag kom ihåg hur han försvarade allt i TV på den tiden”.
Wikipedia skriver ”Han kontrar kritiken med att det inte behöver förhålla sig så att inga massmord begåtts för att man inte sett dem, och menar att övergrepp var väntade och oundvikliga i ett krig av Kambodjas typ. Han sorterar in revolutionen i Kambodja i en kategori av bonderesningar lika dem som leddes av Wat Tyler och Thomas Müntzer. Han anser de befolkningsförluster som uppmätts bland kambodjanerna inte bara kan antas bero på Pol Pot-regimen, utan också hänger samman med USA:s bombningar av landet, som då dokumentationen blev offentlig år 2000, visade sig ha omfattat mer bomber än under hela andra världskriget,[13] samt sviterna av Vietnams invasion, det vill säga händelser som huvudsakligen inträffade före och efter röda khmerernas tid vid makten. I samband med detta kritiserar han att USA-finansierade dokumentationscentra i Kambodja inte tillåts undersöka övergrepp under dessa tidsperioder.”
* Den som vill veta Jan Myrdals bedömning bör läsa denna artikel i Aftonbladet från år 2006. Aftonbladet: Jag såg inget massmord.
Jag skrev också en kommentar i ”Ifrågasätt” som summerar denna artikel, främst baseras på en tidigare artikel av Ulf Bjerén, som jag publicerat för några år sedan. Vad hände i Kampuchea? – Jan Myrdal, Martin Wicklin – och alla andra
Pol Pot
Ulf Bjeréns artikel, något ändrad.
Budskapet om ”Pol Pots mord på sitt eget folk” har i årtionden hamrats in i folks medvetande. I Sverige har sanningsministeriet ”Forum för levande historia” kampanjat för denna verklighetsuppfattning och stigmatiserat de som resonerat i sak kring skeendena.
Demoniserade ledares (Gaddafis, Assads) ”mord på sin egen befolkning” är ett återkommande tema i interventionspropaganda. Den unga generation som är aktiv i dagens fredsarbete och vars antiimperialistiska medvetande formats av genomskådandet av de krigslegitimerande lögnerna mot Libyen, Syrien och nu Venezuela lär därför känna igen propagandaklichén ”mord på sin egen befolkning”.
Det gemensamma då och nu är att en genom utländsk aggression skapad humanitär kris används för att legitimera intervention. Så var fallet med Kampuchea december 1978. Första gången anklagelsen om ”Pol Pots folkmord” användes var som krigsförberedande propaganda i den sovjetiska pressen november 1978, bara en månad före den vietnamesiska invasionen. Det tog ett tag för USA att haka på. ”Pol Pots folkmord” är idag den förhärskande bilden i det allmänna medvetandet om vad som hände i Kampuchea.
Vid tiden för Vietnams invasion var det inte någon obskyr uppfattning att Vietnams anfall på Kampuchea var en aggression i strid med FN-stadgans våldsförbud och folkrätten. Tvärtom. Företrädare för Sverige delade den. I fyra år i sträck 1979-82 krävde FN:s generalförsamling i resolutioner med överväldigande majoritet att de främmande trupperna skulle dras tillbaka.
Ett folkmord i Kampuchea är bevisat och dokumenterat och det begicks av USA-imperialismen. Från 4 oktober 1965 till 15 augusti 1973 fällde USA betydligt fler bomber över Kampuchea än vad de allierade fällde under hela andra världskriget.
I januari 1973 undertecknade Vietnam och USA Parisavtalet. Det innebar att hela USA:s bombflotta kunde koncentreras på Kampuchea. USA krävde att Kampucheas enhetsregering under prins Norodom Sihanouk skulle skriva på avtalet och lät hälsa att de skulle ”utplånas” om de inte underkastade sig. Men Kampuchea vägrade acceptera ett avtal som tillkommit över huvudet på dem och bombningarna beordrades av Henry Kissinger.
Historiens sannolikt mest massiva bombterror följde. Den pågick från januari till augusti 1973. Trettio städer utplånades helt, i några provinser fanns inte ett helt hus kvar efter bombningarna. Nixon avsåg att bombkriget skulle hållas hemligt. Det misslyckades visserligen, men i den ”fria pressen” i väst var rubrikerna små. Medan folkmordet fullbordades var tystnaden öronbedövande.
Amerikanska regeringskällor uppskattade antalet döda av bombningarna till mellan 600 000 och 700 000, oräknat de döda i det bombkrig USA faktiskt länge lyckades hålla hemligt 1965-69 (Michael Vickery, ”Cambodia 1975-1982”, 1984). Det finns andra beräkningar som landar på högre siffror.
Den sekundära överdödligheten på grund av bombningarna förväntades av USA-administrationen bli uppåt en miljon människor, enligt samma källa. Exempelvis hade hundratusentals dragdjur dödats. Napalmbombningar av landsbygden, under hela kriget daglig rutin, skapade en enorm flyktingkatastrof.
Kampuchea skulle bombas till underkastelse. Men 17 april 1975 intog befrielsefronten huvudstaden Phnom Penh. USA:s ambassadör fotograferades i vild flykt med stjärnbaneret under armen. Bilden skickades ut i världspressen. En oerhörd förödmjukelse för supermakten. Några veckor efter befrielsen gick USA till attack igen från krigsfartyg och bombade städer i Kampuchea. Det var en bidragande orsak, förutom hotet om epidemier och svält bland flyktingmassorna, att organisera evakuering av städerna till jordbruk på landsbygden.
Segern i Kampuchea innebar en utmaning också mot den andra supermakten, Sovjetunionen. Kampuchea hade segrat med egna krafter. I enlighet med Parisavtalet hade Vietnam inställt allt bistånd till Kampuchea och stoppat Folkrepubliken Kinas stöd.
Vietnam hade under krigets slutfas blivit alltmer beroende av det vid denna tid expansionistiska Sovjetunionen, som understödde Vietnams planer på en ”indokinesisk federation” under vietnamesisk överhöghet. När kambodjanerna motsatte sig en sådan föll också Sovjet och Vietnam in i USA:s propagandakampanj mot Kampuchea.
Ungefär var sjätte månad under perioden 1975-78 avstyrdes en Vietnamstyrd kupp i Phnom Penh. I juli 1978 anslöt sig Vietnam till Comecon och i november undertecknades en militärpakt med Sovjetunionen. 25 december startade blixtkriget. Sovjet stod för MiG-bombarna och den sofistikerade krigsmaskinen. Den vietnamesiska insatsen av soldater steg under 1979 till en kvarts miljon. Efter den sovjetisk-vietnamesiska invasionen ”hittade” vietnameserna massgravar med tusentals lik som påstods vara offer för ”röda khmerernas terror”. Högar av dödskallar visades upp.
Vad expertis invände negligerades, nämligen att det skulle ta mellan sju och tolv år innan en kropp förmultnat så mycket att endast skelettet återstod och att ännu endast fem år förflutit sedan segern över USA.
Snabbt byggdes ett ”museum över Pol Pots terror” i Phnom Penh. Denna ”dokumentation” stod klart i krigspropagandans tjänst och uppfattades av samtiden till viss del så. Den kom att fungera som en täckmantel, för verkningarna av USA:s bombterror.
Jan Myrdal sammanfattade i Folket i Bild/Kulturfront 17/87: ”Men det är svårt att tänka sig en mer massiv internationell propaganda än den som Demokratiska Kampuchea utsattes för. Moskva, Vatikanen, Pentagon och Hanoi och hela den internationella opinionsbildningen enades den gången i fördömanden.
Detta var inte konstigt. Men det var lärorikt att bevittna. De kampucheanska revolutionärerna hade begått två oförlåtliga brott mot världsordningen.
Dels var de nationella, de lät sig inte ledas av någon främmande herre, vare sig Hanoi eller Moskva (eller för den delen Peking). De hade därför vägrat godkänna det storpolitiska diplomatiska spelet. De hade vägrat gå med på de andras uppgörelser och istället fortsatt sitt nationella krig och själva segrat och därmed fått såväl vietnamesiska officiella allierade som Förenta Staterna och Sovjetunionen att förlora ansiktet.
Dels hade de brutit ut Kampuchea ur världsekonomin. Gränserna hade stängts för såväl de transnationella utsugarna som deras hycklande förtrupper – hjälporganisationerna och utvecklingsarbetarna. Kampuchea skulle ostört kunna utvecklas av egen kraft.
För dessa brott var inget fördömande starkt nog. Beteendet kunde smitta.”
Jag har inte i denna text behandlat alla aspekter av Kampucheafrågan.
Vad jag här skrivit innebär till exempel inte att jag betvivlar att våldsexcesser ägt rum i Kampuchea åren 1975-78. Det var en bonderevolution. En revolution är med Maos ord inte en tébjudning och det är välkänt i historien att i bonderevolutioner tar ofta förtryckta fattigbönder hämnd på seklers oförrätter. Men det finns inga belägg för att avsiktliga massmord skulle ha beordrats eller organiserats centralt. Det är också känt att många i den kampucheanska underrättelsetjänsten var utbildade i Vietnam och snarare tog order därifrån än från Kampucheas regering.
Vad som hände var alltså komplext och med flera aktörer.
Det finns flera vittnesmål och dokument om att utvecklingen i Demokratiska Kampuchea före invasionen trots de enorma svårigheterna vänt och att risskördarna utvecklades positivt, mot ett exportöverskott.
Jag har heller inte berört den nya flyktingkatastrof av gigantiska mått som orsakades av Vietnams invasion.
En undersökning av Kampucheas historia under hela skeendet från det att USA inledde angreppet till Vietnams reträtt har efterlysts, i Sverige bland annat av Jan Myrdal, men avvisats. Imperialisterna fruktar sanningen.
Idag när ”frihet och demokrati” sägs råda i Kampuchea präglas landet av utbredd undernäring bland stora delar av befolkningen, korruption, enorm skogsskövling av utländska storbolag som också hänsynslöst exploaterar mineralfyndigheter, markrofferi, utbredd sexhandel och en miserabel situation beträffande mänskliga rättigheter.
i Andra om:Kambodja imperialism, USA, Vietnam, röda khmerer,folkmord,
Politik, massmedia FNL-rörelsen, bombningar napalm enhetsfront krig,fred,
En väldig massa ord för att dölja att ”Demokratiska Kampuchea” avlivade 10% av sin egen befolkning strax efter ”segern”. Allt är någon annans fel. Myrdal who? På historiens soptipp.
Och vad har du för källor och belägg för ditt påstående?
Jan Myrdals artikel i AB 2006 är mycket bra men eftersom han har mycket att säga borde den ha byggts ut till en bok. Då hade den fungerat bättre politiskt. Nu är det lite jobbigt att behöva gå omkring och säga: -Jo, men det där redde JM ut i AB 2006. Ty mycket av det som JM tar upp är allmänna och viktiga sanningar, t.ex. att mycket grymhet sker under sociala omvälvningar utan att någon givit order om det.
Först: Att göra en liknelse med Syrien, Libyen och Venezuela är felaktigt. Vietnam intervenerade Kambodja för att försvara sin egen befolkning. Det fanns tusentals vietnameser som levde i Kambodja.
För det andra: Bjerén, Myrdal och andra som tar parti för Pol Pot tar också parti för USA. Precis som när det gällde Afghanistan 1979 lyssnade ni inte ens på Sovjetunionen, utan säger endast att det var ’propaganda’ från deras sida, vilket USA förväntade att ni skulle göra. USA drog i de osynliga trådarna med Kinas hjälp – och ni sprattlade välvilligt.
Counterpuch:
According to Elizabeth Becker, US National Security Advisor Zbigniew Brzezinski ’himself claims that he concocked the idea of persuading Thailand to cooperate fully with China in its efforts to rebuild the Khmer Rouge’. Brzezisnki said. ’I encouraged the Chinese to support Pol Pot. I encouraged the Thai to helt the D.K. The question was how to help Cambian people. Pol Pot was abomination. We could never supported him, but China could’. In fact, US support Went well beyond encouraging other to rebouild the Khmer Rouge’.
https://www.counterpunch.org/2014/10/16/who-supported-the-khmer-rouge/
Och för det tredje: Khmer Rouge attackerade den sovjetiska ambassaden och tvingade sovjetisk personal – bakbundna – till den franska ambassaden. Inget av detta säger varken Mydal, Bjerén och Romelsjö något om, trots att denna handling är enligt alla lagar, en ren krigsförklaring.
Vietnam har ingen rätt att intervenera för att ”försvara sin egen befolkning”. Vidare ger du inga belägg för att just vietnameser i Kampuchea behandlades mycket illa.
Även ditt andra påstående är felaktigt. att man tar parti för en nationell befrielsefront som drivit bort den USA-stödda NonLol-regimen är självklart för en antiimperialist. Att man därmed tar parti för angriparen USA är befängt. För USA var starka Vietnam huvudfienden. USA stödde sedan slutet av 40-talet Frankrikes krig mot Vietnams nationella befrielserörelse, saboterade därefter Geneveavtalet, stödde sedan olika militärdiktaturer i Vietnam tills dessa besegrades 1975 av FNL.
https://english.vietnamnet.vn/fms/special-reports/218282/a-look-back-at-vietnam-war-against-chinese-invasion-after-40-years.html
Länkad är en vietnamesisk artikel om Kinas angrepp på Vietnam 1979. Jag har inte sakkunskap att bedöma denna kaotiska period men måste dock påpeka att de källor jag hittade i mitt husbibliotek verkar stöda Kerstins syn på frågan om Kampuchea om man ser till helhetsbilden. Det är fråga om tunga namn, två som både vistats och rest mer i regionen under denna period än de flesta, nämligen australiensarna John Pilger och hans mentor Wilfed Burchett. Den tredje är historikern Peter Kuznick. Dessa tre tar Vietnams parti i konflikten men de texter jag har till hands är inte särskilt utförliga. Att USA:s bombkrig utlöst konflikten är en självklarhet.
USA lyckades vända nederlaget i Vietnam till en delseger såtillvida att man spelade ut socialistländerna mot varandra. Deng Xiaoping hade åkt runt i Texas iförd cowboyhatt och på frågan om han skulle tillåta kineser fri utvandring replikerade: hur många miljoner vill ni ha ? Vem lurade vem ? Med facit i hand vet vi att USA dessa år började avvecklingen av sin industriella bas och Kina blev världens verkstad.
Det var den klassiska fällan: Ideologiska preferenser undanskymde den krassa geopolitiken. Och USA har fortsatt kunnat utnyttja dessa spänningar men har vänt dem upp och ned. Nu försöker man locka Vietnam till partnerskap för att utöva påtryckning mot Kina.
Jugoslavien var underbart i västs ögon så länge det kunde utnyttjas som en spelbricka. När behovet försvann, försvann även Jugoslavien. Mönstret går ständigt igen.
Varför skulle det var befängt? Romelsjö, Bjerén, Myrdal och med flera stöttar/stöttade Khmer Rouge. Khmer Rouge stöttades i gengäld av Kina och av USA. Det är som när Wallström stöttar Guaido därför att USA stöttar Guaido.
Khmer Rouge har absolut inget med kommunism att göra.
https://skp.se/levande_historia/Kambodja.htm
John Pilger har gjort utmärkta reportage om Kambodja. Googla!
Här är en av dem.
https://www.youtube.com/watch?v=hhYVk_Mttz8
Här diskuteras inte om Khmer Rouge har något att göra med kommunism. Det var en befrielserörelse som kom till makten i ett land som utsatts för kanske de mest omfattande terrorbombningarna i historien av USA-imperialismen. Alla anti-imperialister stödde deras kamp mot angriparna. Sedan gjorde de misstag, och situationen förvärrades av Vietnams folkrättsvidriga, Sovjetstödda intervention. Förslaget från bl.a. Jan Myrdal om en utredning om detta verkar väl underbyggt. Delar av vänstern, som t.ex. en författare i Counterpunch har okritiskt accepterat den USA-tillvända version.
Det var inte USA som avslöjade Khmer Rouge och Pol Pots brott. Det var bland annat John Pilger som gjorde det. Om USA hade fått som de velat hade Khmer Rouges brott, och USAs och Kinas inblandning, aldrig uppdagats. Så vem har egentligen okritiskt accepterat den bild som USA serverade oss på 70- och 80-talet?
Så du menar alltså att alla döda, alla tortyroffer var ett misstag från Khmer Rouge?
Texten anger mycket tydligt att USA sannolikt svarade för hundratusentals döda – en huvudpunkt i artikeln. Vietnam för en del.
Självklart förvärrades situationen strax efter Vietnams intervention. Men efter ett år var allt normalt igen. Allt enligt John Pilger.
http://johnpilger.com/videos/cambodia-year-one
Det var knappast ”normalt” med hundratusentals dödade och förstörd infrastruktur.
Dödade Vietnam hundratusentals när de intervenerade Kambodja? Infrastrukturen var redan förstörd av de amerikanska bomberna, och av Khmer Rougs framfart.
Jag anser att du, Myrdal, Bjerén och alla andra ska titta på John Pilgers dokumentär ’Year Zero’.
https://vimeo.com/17634265
Oklart hur många som dog till följd av Vietnam:s angreppskrig.
Omfattande och brutala övergrepp skedde av de röda khmererna enligt flera rapporter. Man bör vara medveten om det från flera håll finns starka partsintressen i rapporteringen. Jag har främst fäst uppmärksamheten till att övergreppen av den ledande aktörer USA väsentligen förtigs.
Bjerén – eller de namnlösa experterna – har också fel i hur lång tid det tar för en kropp att förmultna. 3 till 4 månader tar det för en kropp att bli ett skelett.
https://illvet.se/manniskan/kroppen/vad-hander-med-kroppen-efter-begravningen
Sedan beror det på var kroppen finns begraven. Där det är varmt förmultnar kroppen snabbare än där det är kallt (t ex på vintern här i Norden). I Kambodja är förmultningsprocessen mycket snabbare.
Myrdal: ’Men det finns inga belägg för avsiktliga massmord skulle beordrats eller organiserats centralt. Det var också känt att många i den kampuchanska underrättelsetjänsten var utbildade i Vietnam och snarare tog order därifrån än från Kampucheas regering’.
Försöker Myrdal desinformera avsiktligt?! Försöker han lägga hela skulden för Khmer Rouges terror på Vietnam?!
Har han några belägg för dessa båda påståenden, påståenden som USA mycket gärna hade velat att omvärlden skulle ’känna’ till?
Vet inte.
http://www.mekong.net/cambodia/toll.htm
Andra skattningar: Vietnamstödda regimen i Phnom Penh uppger 3 miljoner döda mellan 1975 och 1979. Fader Ponchaud uppger 2,3 miljoner; Yale University Cambodian autogenocide Project skattar till 1,7 miljoner; Amnesty International skattar till 1,4 miljoner; och USA:s utrikesdepartement till 1,2 miljoner. Pol Pot själv uppgav 800 000.
Det är väl dokumenterat att etnisk rensning förekom i Kampuchea. Khmer Rouge var en ultranationalistisk rörelse och etniska och religiösa minoriteter ”passade inte in” i det framtida Khmerriket. Pol Pot/Salot Sâr fick sin aversion mot vietnameserna tidigt i livet. Vietnameserna dominerade i den antikoloniala kampen. Communist Party of Indochina med Ho Chi Minnh, som klar ledare var också nationalist. Partiet var i praktiken Communist Party of Vietnam, vilket satte djupa spår i Khmer Rouge, vilket ledde till en extremt antivietnamesisk linje med klart paranoida inslag. Mördandet av partikadrer med thailändskt eller vietnamesiskt påbrå var uttryck för både paranoida och rasistiska inslag rörelsen. Likaså saboterande kampen mot en gemensam fiende, USA och dess marionettregim. Pol Pot har ju i intervjuer medgett att de drev en alltför extrem politik mot det kambodjanska folket, men en del av massmördandet behövde inte ske på en direkt uppmaning från ledningen i Khmer Rouge. Det var en följd av den drivna politiken på samma sätt som Hutuernas mördande av Tutsier var det. Om man inte litar på fakta och menar att det är propaganda mot Khmer Rouge räcker det med att gå till uppgifter från de ledare som överlevde utrensningarna, främst Pol Pot och Ieng Sary.
https://en.wikipedia.org/wiki/Pol_Pot
Hur pass tillförlitliga är olika uppgifter. Saknar källor till antalet avlidna. Och USA:s oerhört omfattande bombningar nämns inte.
Otroligt hur mycket man kan försvara med: ”En revolution är med Maos ord inte en tébjudning”
eller att som Myrdal säger att i bonderevolutioner tar ofta förtryckta fattigbönder hämnd på seklers oförrätter.
Finns det någon gräns för hur många som kan slås ihjäl med ovanstående citat som legitimering? Måste all kritik mot mordglada ledare innebära att man går imperialismens ärende?
Det kanske är mysigt att sitta och dricka rödtjut i säkerhet i villan i Sverige och diskutera hur många som behöver offras under revolutionen men kanske mindre trevligt att själv offras på plats. Sluta och diskutera, visa att ni menar allvar med de nödvändiga offren, släpp läderfåtöljen och anslut er till någon av världens gerillakrig! Eller om ni är för gamla och skruttiga, skicka era barn!
Revolutionen borde handla om att likvidera fattigdomen, inte likvidera de fattiga.