I kvälls-serien ”Aktuella artiklar för ett år sedan och idag” återpubliceras denna artikel som verkar vara aktuell i högsta grad… Yttrandefriheten har inte förbättrats och DN har inte ändrats sin partiella censurpolicy mig veterligen.

Denna text med titeln ” EN SKILJEFRÅGA” har jag och ett handfull andra bloggare och skribenter fått i april 2019 av Jan Myrdal för publicering. Som framgår har han vägrats replik i DN på en mycket kritisk av artikel mot honom och hans nya bok. Jan Myrdal kritiserar dels kulturchefen Björn Wiman på DN, som vägrat ta in Jan Myrdals replik och dels Bo Lindqvists angrepp mot Myrdal i DN.

Jan Myrdals intro till sin replik:

En skiljefråga

Jag ger nu ut en jagbok där jag enligt Georg Brandes uppmaning och Nic Waals krav till läsarnas tjänst bortom skamgränsen skär upp mitt liv ända in i kvicken; Ett andra anstånd.

Två dagar före recensionsdag publicerar kulturchefen Björn Wiman på Dagens Nyheters nätupplaga ett angrepp på Norstedts förlag för boken. Den texten innehåller uppseendeväckande sexuella angrepp på boken och mig. Nästa dag, dagen innan recensionsdagen fortsätter Björn Wiman med att publicera angreppet såväl i pappersupplaga som nätupplagan.

Detta leder visserligen inte som när hetsen drevs mot Agnes von Krusenstjerna till att förlaget tvingas ge efter men får dock omedelbart avsedd effekt. Debatten vrids om. Bokens budskap förträngs. Debattprogram i andra massmedia skall nu inte handla om bokens budskap utan om det Björn Wiman fört fram.

Jag skriver då ett tillrättaläggande av felaktigheterna i texten. Det vägrar Björn Wiman publicera. (Jag återger det längst ner i denna text.) Det Björn Wiman med publiceringen av angreppet på Norstedts och förvridningen av boken genomför är något så extremt ovanligt som en repris på en av det svenska trettiotalets värsta litterära skandaler. De styrda angreppen på Pahlenserien vilka i den dåtida rashetsen tvang Bonniers till motvillig eftergift.

På tågen till och från Hedemora där jag deltagit i en utmärkt och livlig gammaldags folkbildningsdebatt om Strindbergs förhållande till Tjernysjevskij följer jag i mobilen hur Björn Wiman genom sitt ingrepp före recensionsdagen i görligaste mån lyckas förhindra en normal debatt om mina ord.

I morgon bitti kör vi till Frankrike i en arbetsresa med ostron och kommer åter om en vecka. Nu lägger jag därför ut denna text så brett som möjligt för att läsare skall hjälpa mig tänka igenom vad som nu blir ett förnuftigt handlande. Naturligtvis går texten också till Björn Wiman. Jag sysslar ju inte med Schleichwege.

Ansvarig utgivare bär alltid ansvar men även om jag genom åren och decennierna haft olika konflikter med Dagens Nyheter har de funnits inom relativt anständiga ramar och om jag inte får bevis för att detta gjorts på Peter Wolodarskis direkta uppmaning håller jag Björn Wiman som den handlande.

Ett alternativ som jag vägrar att gå in i är ett personangrepp på Björn Wiman. Jag känner honom inte. Jag vet ingenting om honom. Men jag vet hur den gula pressen i Förenta staterna arbetar: ”If you dig deep enough you always find dirt to use” eller på svenska: Ingen är så bjärt att hon inte släppt en pissefjärt. Det är bara att gräva så får man skit nog att oskadliggöra vem det vara månde. Det är det jag har emot metoo.

När det gäller det privata personhatets allmänna och ideologiska betydelse kan jag om det behövs ta exemplet Herbert Tingsten, Gunnar Myrdal, Dagens Nyheter.

Men vilka handlingsalternativ finns för mig? Ett kunde vara Pressens opinionsnämnd. Där gäller det i så fall att formulera sig mycket precist och inom dess allmänna referensramar. Jag kunde också resa frågan i en annan tidning. För en generation sedan hade jag nära personliga kontakter med såväl chefredaktörer som kulturchef på Svenska Dagbladet och då hade jag kunnat ta upp principfrågorna där. De kontakterna har den nittiotvåårige inte längre.

Text: Jan Myrdal, som står öppen för diskussion. Läs, fundera och skriv till Jan på:

Jan Myrdals replik till Bosse Lindqvist:

En typisk svensk intellektuell

Bosse Lindqvists artikel i DN 2019-04-24 bör läsas och noga sparas. Vi tycker personligen mycket illa om varandra, men det är inte huvudsaken. Det typiska och intressanta med det han nu skriver om mig är att han var, är och förblir den gängse svenske intellektuelle.

Hans omedelbara reaktion på det han ogillar är förbud – eller som nu krav på att förlaget inte skulle trycka.

Om denna svenska tradition har jag under åren skrivit en del ända från hur de lågbrynta svenska akademikerna behandlade Gunnar Ahlströms ”Det moderna genombrottet i Nordens litteratur” 1948. Läs till exempel mitt föredrag på Université de Caen 13 november 2014. ”L’intellectuel et le pouvoir. La Suède et le mensonge public.” För svensk publik dock en argumentation endast tillgänglig genom den osvenskt friare finlandssvenska ”Nya Argus”.

Märk att Bosse Lindqvist som typisk svensk intellektuell ställer krav på ingrepp från förläggaren. Detta om Bosse Lindqvists normala svenskhet. Nu till det konkret, hans ord.

Det är möjligt att Bosse Lindqvist personligen levat i något slags sexuell renhet genom livet. Det är ovanligt men inte helt otänkbart. Men såvitt jag vet av livet är ingenting jag skrivit varken ovanligt eller i litteraturen obeskrivet.

Att Nadja som när vi träffades 1948 hade nio år sexuellt liv bakom sig roade sig med att ”flasha” det såg och ser jag som skrattigt normalt. Bosse Lindqvists ord om detta: ”att hon bjudit ut sig till främlingar, suttit på lastbilsflak och visat könsorganet för andra trafikanter” tyder dock blott på en hans allvarliga sexualstörning. Ordvalet ”solka” bekräftar att det är något i grund skevt i hans livshållning.

Men intressantare än de inre bristerna i hans personlighet är hans oförmåga att läsa sådant som ”Rapport från kinesisk by”. Resan i Kina 1962 finansierades av tidningen ”VI”. ”Det ena intressanta och ordentligt belagda med den boken är att dels de namngivna intervjuade som ännu är i livet kunnat intyga att det de sade var det jag skrivit att de sagt..

De hade också alla genom byns högtalare sedan hört berättelserna jag skrivit ned. Det andra är det Joseph Needham påpekar i en fotnot på sid 133 i fjärde volymens tredje band av ”Science and Civilisation in China”. Den enda existerande byggnadstekniska skildringen av bygget av de två olika delvis grottliknande lösslandsbostäder vilka båda ryms under beteckningen ”tung” finns hos Kessle Myrdal. En grundlig intervju med en gammal specialistbyggare. Högre ära för sitt arbete kan ingen skribent nå.

Det Bosse Lindqvist skrivit om arbetet Liu Lin är alltså vanligt anpassligt hopljug. Men viktigare är att notera hur han uttrycker sig. Så här skriver nu en gängse svensk arbetare i mediaindustrin:

”Har man noterat metoo? Avser Norstedts förlag att fortsätta med förnedrande skildringar av avlidna kvinnliga privatpersoner – människor utan möjlighet att försvara sig?”

Han uttrycker sig som Surkov, den sovjetiska författarföreningens sekreterare, gjorde när jag skrivit om verkligheten i Turkmenistan och skulle fördömas i hela det realsocialistiska blocket 1965 och alla mina böcker skulle rensas ut.

Replik: Jan Myrdal