Jan Öberg om Ukraina: 1 års krig ovanpå 30 års upptrappning av konflikter: Den enda upprustning som behövs är intellektuell och moralisk – på alla sidor.

Bild: Jan Öbergs artikel

Detta är ett utdrag som täcker en ganska stor del av fredsforskaren Jan Öbergs utmärkta artikel 23/2 på engelska, vilken alltså översatts. Ukraine: 1 year of war on top of 30 years of conflict escalation: The only re-armament needed is intellectual and moral – on all sides Läs hela artikeln!

”Utöver Ryssland kommer Natos/EU-politik att visa sig vara moraliskt felaktig, orealistisk, farlig och självdestruktiv.”

 

Inledning: Ett år av våld ovanpå 30 års konflikter: För mycket felaktigt tänkande

Världens fokus ligger på kriget.

Fokus på krig kommer per definition inte att leda till en lösning eller bredare, hållbar fred

Om man inte frågar: Vad är problemet, konflikten, som står mellan de stridande parterna – Nato och Ryssland – kommer det att sluta med upptrappning tills en av sidorna känner att kärnvapenknappen är den enda utvägen.

Men det militärindustriella, mediala och akademiska komplexet, MIMAC, trivs naturligtvis med att fokusera på krig, vapen och ett allt mer – blint – militaristiskt tänkande.

Konflikten är ungefär 30 år gammal och kriget är ett år.

Vad läsaren än tycker om Putin, Ryssland, invasionen, Ukraina etc. bör det infantila skuldbeläggandet, demoniseringen och projiceringen av all skuld på en sida i en så komplex, flerpartisidig och historiskt grundad konflikt upphöra. Det är känslomässigt och står i vägen för ett rationellt och försiktigt politiskt beslutsfattande.

Dessutom är det farligt i sina konsekvenser. Därför är det dags för västvärlden – USA/Nato och EU – att rannsaka sig själv och sluta leva i förnekelse om sin delaktighet i konflikten och detta fruktansvärda krig.

Den övergripande villfarelsen är att tro och tro att eftersom Ryssland gjorde något fel är allt Nato/EU gjorde och gör rätt.

I motsats till god akademisk praxis och mina andra skrifter anger den här artikeln bara punkter och slutsatser, medan mina argument finns i de 200-300 sidor analyser jag har skrivit sedan 2014. En stor del av dem finns här och här.

Jag fokuserar här på Nato-/EU-politiken och varför den är fel och inte kommer att lyckas; det betyder inte att jag tycker att Rysslands politik är rätt och framgångsrik.

Byggstenarna i västvärldens – Nato/EU – politik gentemot Ryssland kan karaktäriseras av följande psykopolitiska begrepp:

Omognad och banalisering – genom att skylla allt på Ryssland i allmänhet och Putin i synnerhet (man kan säga att Putin också skyller allt på väst, men det hjälper inte EU och Nato – det gör bara ”oss” lika korkade som ”vi” tror att han är).

Psykopolitiska projektioner – det Ryssland gör har Nato-/EU-länderna själva gjort och i vissa avseenden mycket värre; och Putin är hysterisk när han känner sig hotad av oss, medan vi har rätt – alltid haft rätt – att Ryssland är ett enormt hot och att Ukraina bara är det första i en rad framtida aggressioner. Med andra ord är jämförande studier och mediala omnämnanden av Natoländernas aggressioner och brott mot internationell rätt förbjudna.

Bara ett exempel: President Joe Biden, ledaren för dagens enda globala imperium med över 600 baser i mer än 130 länder och det mest krigförande och massmördande landet sedan 1945, förklarade den 24 februari 2022 att ”Detta handlade … alltid om naken aggression, om Putins önskan om imperium med alla medel”.

Osannolik oskuld – Nato har enligt sin konstitution aldrig gjort och gör inget fel; det är oskyldigt. Samma osannolika oskuld ger upphov till lögnen att allt började med Rysslands annektering av Krim eller den fullskaliga invasionen av Ukraina och att den var ”oprovocerad”.

Ett exempel på symbolpolitik och ”budskap”.

Grupptänkande – som innebär att en grupp elitbeslutsfattare ständigt och över tid bekräftar varandra i att de har fundamentalt rätt och inte kan vara på fel spår; de träffas (senast i München) och bekräftar varandra;

I det här fallet är det uttalade målet för USA/Nato att försvaga Ryssland militärt och skada dess ekonomi i en sådan utsträckning att det aldrig kan göra något sådant igen – ett straff för vad det har gjort. Grupptänkande är farligt

Hybris – eller arrogans: I verkligheten är ”vi” allsmäktiga. 

Detta gjordes genom att Nato faktiskt hade 12 gånger högre militära utgifter före kriget – kriget inträffade ändå, och dess ”avskräckning” misslyckades.

Militarism – varje ”lösning” som nämns handlar om militära åtgärder. Vi ska vinna på slagfältet. Ingen i Nato-/EU-kretsar vet hur man uttalar ord som fred, konfliktlösning, medling, fredsskapande, fredsbevarande, försoning, dialog, samtal …

Naturligtvis är det underförstått att president Putin befinner sig på en så låg intellektuell och moralisk nivå att det enda han förstår är att vi – de större pojkarna på skolgården – slår skiten ur honom.

Allsmäktighet – EU/NATO-världen har ingen känsla av begränsningar.

Alla dessa länder kan införa sanktioner ad libitum Vi är oöverträffade, och vi kan göra allt samtidigt.

Bristande världsmedvetenhet – 80-85 procent av mänskligheten lever i länder vars regeringar inte står på Nato-/EU-världens sida. Detta är också intressant eftersom Nato inte bara har 30 medlemmar, utan också 42 partner – vissa på alla kontinenter – och man försöker mycket tydligt att gå mot att bli en global snarare än transatlantisk organisation.

Denna dimension sammanfattas briljant av Josef Borells rasistiska uttalande från slutet av 2022, som är hög representant för EU:s utrikes- och säkerhetspolitik (och medlem av det spanska socialistiska arbetarpartiet): ”Europa är en trädgård. Vi har byggt en trädgård. Allt fungerar. Det är den bästa kombinationen av politisk frihet, ekonomiskt välstånd och social sammanhållning som mänskligheten har kunnat bygga – de tre sakerna tillsammans. Resten av världen”, fortsatte han, ”är inte precis en trädgård. Större delen av resten av världen är en djungel, och djungeln kan invadera trädgården.” (Detta sades vid invigningen av den europeiska diplomatakademin (!) i Brygge).

Intressant också? Slut på kampen i Ukraina
Detta leder till:

Intellektuell fattigdom – EU:s och Natos politik bygger nu på förenklande Twitter-liknande uttalanden, påståenden, icke-dokumenterade anklagelser, självlegitimerande marknadsföringsspråk, slogans, tomma löften och symboliska blågula emblem, slipsar och klänningar – i stället för på analyser, argument och komplex förståelse.

Politikens, mediernas och forskningens medvetenhet eller fokus ligger på vapen, krigsrapportering, mediakrig, fler vapen snabbt in i Ukraina – och ”vi ska vinna” och ”Ryssland får inte vinna”.

De uppenbara frågor som aldrig ställs är: Och sedan vad? Till vilket pris för vem? Och hur kommer Europa och världen att se ut efteråt – om den finns?

Dessutom kommer det till uttryck genom att alla kritiska röster avskaffas och att människor som är kapabla att se två sidor i en konflikt kallas ”putinister” eller ”Putinförespråkare” – det dåliga tricket att sätta ramarna, att angripa budbäraren i stället för att säga något intellektuellt kvalificerat.

Så nio psykopolitiska byggstenar i synergi.

1.Verklighetskontroller är mycket osannolika – åtminstone tills krisen är på gränsen till fullständigt sammanbrott. Enbart dessa byggstenar garanterar enligt min mening att detta inte kommer att gå bra, och att Nato-/EU-ledarna sannolikt kommer att göra allt större felbedömningar och leva på illusioner.

Bildtext: Ukraina i Nato? Snarare Nato i Ukraina de senaste 30 åren. Och fred?

2. Vad innebär det att vinna?

Det vanliga, återigen intellektuellt bristfälliga, argumentet är att ”vi” måste och kommer därför att vinna, ”de” ska förlora. Och, underförstått, vi vinner eftersom de förlorar, vi vinner över dem. Detta kan visa sig vara fel eftersom ”de” kan vinna och ”vi” kan förlora.

Men låt oss hålla oss till den vinnande idén. Vad innebär den? Att vinna militärt, naturligtvis – men också att vinna politiskt, moraliskt, ekonomiskt och kulturellt? Vem kommer att vara starkare i vilka avseenden när kriget är slut?

Det mest sannolika scenario som jag ser på denna första årsdag av kriget är en lång kamp snarare än ett snabbt slut på kriget. Ju längre den pågår, desto svårare blir det att lösa de underliggande konflikterna – på grund av det enorma ackumulerade hatet, trauman, förödelsen, dödsfall och sårade, de förstörda ekonomierna osv.

Även om den mänskliga och materiella förstörelsen i Ukraina än så länge är ganska begränsad i jämförelse med till exempel Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien, Jemen osv. – är den redan lika enorm som den är hjärtskärande.

Därför är parollen ”Detta krig måste upphöra nu!” – är den mest kraftfulla och sanningsenliga – men det är osannolikt att parterna kommer att lyssna någon gång snart.

Bortsett från vapenproducerande företag och stora energibolag ser jag ingen av de många konfliktparter som nämns ovan som kommer att ha det bättre efter detta krig än före 2014 (det av USA instiftade och finansierade regimskiftet i Kiev och den ryska annekteringen efteråt av Krim) eller före den 24 februari 2022.

I stället kommer alla – även du och jag – att betala olika typer av priser. Detta gäller för tiden omedelbart efter, men också för decennier framåt. Det kommer att ta flera decennier att läka denna konflikt och såren från detta krig, bygga upp förtroende samt ett nytt säkerhetssystem.

Sammanfattningsvis kan man säga att detta krig inte kan vinnas i någon rimlig mening. Den ad nauseam upprepade Nato-/EU-slogan ”Vi ska vinna, stå vid Ukrainas sida så länge det behövs” är ogenomtänkt, intellektuellt dålig och illusorisk.

3. Alla grundläggande antaganden från Nato/EU är antingen helt fel, orealistiska eller ohållbara.

1 – Putin ville splittra Nato, men vi står enade.

Det första är helt fel. Om Nato inte är en part i konflikten, varför är Rysslands invasion av ett land som inte tillhör Nato ett försök att splittra alliansen?

Det är dock sant att det enda som västvärlden står enad kring är hat, demonisering och upprustning – att vinna kriget på Ukrainas territorium. Västvärldens sammanhållning har mycket att tacka Putin för – så länge den varar.

2 – Putin är ute efter att erövra det ena landet efter det andra.

Tja, hittills har det inte gått så bra i Ukraina, och varför har han inte gjort det under de senaste 20 åren under vilka han varit president? Har Ryssland – med 8 procent av Natos militära utgifter och fallande – verkligen kapacitet att invadera det ena landet efter det andra, ockupera och administrera en rad Nato-medlemmar?

3 – Ryssland/Putin hotar Finland och Sverige och kan till och med göra en isolerad attack mot den svenska ön Gotland – därför måste Sverige gå med i Nato.

Nå, vad sägs om en gnutta bevis för en sådan avsikt? Någon bedömning av ”styrkeförhållandet”?

Sverige kommer istället nu att tidigt dras in i krigföring och måste acceptera amerikanska och kanske andra baser/vapenprepositioneringar på sitt territorium och därmed se till att ryska missiler kommer att rikta sig mot Sverige. Sverige har sagt farväl till 200 år av fördelaktig alliansfrihet, en självständig utrikespolitik, möjligheter att vara medlare och förespråkare för gemensam säkerhet och FN:s mål om allmän och fullständig nedrustning.

Den svenske statsministern Kristersson har – utan mandat – lovat full lojalitet även med Natos kärnvapendoktrin. Svenskarna kommer nu att leva mycket farligare – med skarpa, konfrontativa gränsdragningar i stället för neutrala buffertar. Och med mycket mindre mångfald och fritt uttalade åsikter i en mer militaristisk säkerhetsdebatt.

4 – Ryssland kommer att falla sönder ekonomiskt.

Ja, naturligtvis finns det ekonomiska problem och de kan sannolikt öka år för år – men Ryssland är långt ifrån att falla sönder – av minst fyra skäl.

Ukraina är en existentiell fråga för Ryssland och många ryssar, men absolut inte för USA/Nato –

Ryssland har dessutom världens överlägset största territorium och naturresursfyndigheter – landet kan säkert sakta men säkert vända EU och Natoländerna ryggen och i stället samarbeta mycket närmare med Kina, Indien, Iran, Mellanöstern och resten av världen,

5 – Vi kan vinna detta krig genom att låta ukrainarna utkämpa det åt oss.

Vi har alla hört det upprepade gånger: Ukrainas sak är vår sak. Ukraina kämpar för våra liberala värderingar, för oss, för Europa. Ukraina kämpar på ett imponerande sätt för frihet, demokrati, mänskliga rättigheter – och därför har vi en skyldighet att stödja landet med vapen och humanitärt bistånd.

Denna idealiserade, eller glansiga, bild i västerländska medier av ”vårt” Ukraina har ett politiskt syfte och bör diskuteras. Det är förståeligt att ett land som kämpar för sin överlevnad kan tvingas kompromissa om vissa av dessa fina värden. Den relevanta frågan är hur Ukraina skulle kunna se ut – med tanke på delar av dess historia och de de-moraliserande effekterna av flerårig krigsföring.

Har ukrainarna dessutom den militära, politiska, ekonomiska och psykologiska styrkan att bära västvärldens börda på sina axlar och kämpa i åratal mot Natos påstått formidabla kärnvapenfiende? För en tid, ja, men knappast mycket längre.

Vi bör inte bli förvånade om fler och fler ukrainare börjar undra: Hur mycket av vårt land och vår framtid måste förstöras för att – kanske – bli Nato-medlem? Gör vår president vad som är bäst för Ukraina eller är han faktiskt mer lojal mot USA/Nato än mot sina medborgare? Hur blir det med interna konflikter, maktkamper, kuppförsök och krigsmotstånd om detta krig drar ut på tiden och i åratal inte leder till något som kan kallas seger?

Och kommer Europa att ta emot fler miljoner ukrainska flyktingar som måste fly eller som inte ser någon framtid där?

Vad vi ser är de små stegens tyranni – gradvis Natos de facto-inblandning ”så länge det behövs”. Det innebär både stridsflygplan, långdistansmissiler och en väsentlig utarmning av Natos militära arsenaler. Det kommer inte att ske för Ukrainas skull – landet kan mycket väl pulvriseras – utan för att ”vi” måste vinna detta krig.

Bildtext: Ingen vapenvila, inga samtal, ingen medling, inget FN eller OSSE, inget Kina, inga fredsbevarande styrkor, ingen demilitarisering, ingen brainstorming om möjliga lösningar – kort sagt, ingen brainstorming och därför ingen fred.

6 – Etiken är avskyvärd.

Är Ukraina verkligen tillräckligt viktigt för att USA och Nato ska riskera ett stort krig, kanske ett kärnvapenkrig? Har Natoländerna verkliga ideal och vill de visa att handlingar är viktigare än ord? Vill Nato verkligen vinna och betala segerns pris?

Dagens ledare skulle säga ”Ja”. Då kan det moraliska dilemmat formuleras på följande sätt: Varför inte sätta in 300 000-400 000 Natotrupper och föra det krig som ni har utvecklat planer för sedan flera decennier tillbaka Så hur mycket är ukrainarna villiga att offra för ”våra” mål? Och hur länge?

7 – Fred kommer att uppstå ur segern på slagfälten i Ukraina.

Det kommer den inte att göra. Det har den aldrig gjort. Militarism och att vara berusad av vapen utesluter varje tanke på fredsskapande – de ord som nämns ovan under militarism.

Nato/EU-länderna har, till skillnad från Putin 2014, aldrig föreslagit att FN ska komma in som medlare, avväpnare och dialogförmedlare. Minskprocessen var inget annat än ett sätt att köpa tid för Ukraina att beväpna sig så mycket som möjligt innan det stora slaget om ”våra värderingar” och dödandet av 14 000 ryssvänliga ukrainska medborgare.

Det otroligt konflikt- och fredsanalfabeterade antagandet verkar vara att Nato-/EU-länderna kan vara både stridande part och senare medlare.

8 – Europas folk kommer att stå ut med allt detta eftersom vi säger till dem att det är en existentiell kamp.

Jag tror inte att de kommer att göra det. Det finns redan tvivel och demonstrationer mot USA/Nato/EU:s mediala berättelse. Det kommer att gå upp för EU:s 420 miljoner medborgare att de skyhöga priserna inte är ”Putins priser” utan deras egna politikers verk.

Det kanske går upp för dem att Nord Streams förstörelse var en ekonomisk terrorhandling mot vänner och allierade, en djup förödmjukelse av Tyskland och förbundskansler Scholz personligen – en hittills osedd amerikansk arrogans som inte kommer att glömmas bort, även om medierna undviker det så mycket de kan – en 26 september som en europeisk 11 september?

9 – Vi kan göra Ukraina till Nato-medlem och ignorera Rysslands oro, protester och ilska.

I min nätbok TFF:s katalog Abolish NATO Catalogue har jag analyserat denna expansionsprocess och behandlat i huvudsak viktiga och trovärdiga analyser. Och Ted Snider skriver i sin artikel ”We all knew the dangers of NATO expansion” att:

”2008 varnade William Burns, som nu är Bidens CIA-chef men som då var ambassadör i Ryssland, för att ”Ukrainas inträde i Nato är den ljusaste av alla röda linjer för den ryska eliten (inte bara Putin)”. Han varnade utrikesminister Condoleezza Rice för att ”jag har ännu inte hittat någon som ser Ukraina i Nato som något annat än en direkt utmaning för ryska intressen”. Burns, som inte ens var beredd att expandera till Ukraina, kallade Natos expansion i Östeuropa för ”i bästa fall förhastad och i värsta fall onödigt provocerande”. Om det skulle komma till Ukraina, varnade Burns, ”kan det inte råda något tvivel om att Putin skulle slå tillbaka hårt”.

Detta är en av många fakta som ni systematiskt hindras av våra politiker och medier att känna till och diskutera.

10 – Västvärlden kommer att gå stärkt ur detta och behålla sin roll som världsledare.

Det kommer den inte att göra, den kommer att försvagas. Om den vill utkonkurrera Kina, Belt and Road Initiative samt andra stormakter vore det klokare att sova ut den militaristiska baksmällan och gå upp tidigt i morgon. Om något kommer detta extremt resurskrävande krig om ett oviktigt land som inte tillhör Nato att försvaga västvärlden mer än det kommer att försvaga Ryssland, som kommer att ansluta sig till den framväxande nya multipolära världsordningen.

Det kommer i stället att påskynda nedgången för USA:s globala imperium och leda till att det faller förr snarare än senare. Vilket är vad jag förutspår till exempel i artikeln ”The Occident is now militarising itself to death for a second time”.

I stället för slutsatser

– Vi befinner oss där vi befinner oss nu av en rad skäl. Vi hade inte behövt vara här. Allt detta kunde ha undvikits.

– Den – överlägsna – Nato-/EU-världen är i förnekelse, och dess politik har ingen chans att lyckas eftersom den är intellektuellt och moraliskt bristfällig.

– Detta gäller oavsett vad man tycker om Putin och Ryssland. Om du eller västvärlden tycker att han är dum eller ond, så tro inte att allt ni gör är klokt och bra. Det har det inte varit. Och ge aldrig samma sak tillbaka – tit-for-tat – för det gör dig till en spegelbild av Putin. (Läs din Gandhi).

– Var och en som säger att ”vi” ska vinna detta krig och ”de” ska förlora bör lämna sandlådan och inse att han/hon blir medansvarig för det gränslösa lidandet för de oskyldiga ukrainska medborgarna, kanske i miljontals.

– Detta krig måste upphöra, och det måste upphöra nu. Vi måste börja tänka och ta oss ur den emotionalistiska, självförhärligande autopilotspännväskan.

– Annars kommer vi alla att förlora.

– Kunskapsbaserad och intelligent civil konfliktlösning är den enda vägen till fred, samarbete och samexistens i framtiden.

– Fred är fortfarande möjlig.

– Och fredsskapande är den enda chansen för USA och Europa att spela en positiv roll i morgondagens nya och mycket annorlunda värld.

Bildtext: De flesta konflikter har bara en deltagare, eller hur?