Maidan coup in Ukraine, 2014. (Wikipedia)
Ingress: I en artikel den 13 maj 2014 i The Guardian som återpubliceras här 24/9 på Consortiumnews: https://consortiumnews.com/2022/09/24/john-pilgers-2014-warning-about-ukraine/, varnade John Pilger för att ”USA hotar att föra världen i krig” över Ukraina, ord som har fått ny betydelse.
John Pilger har två gånger vunnit Storbritanniens högsta journalistpris och har varit Årets internationella reporter, Årets nyhetsreporter och Årets beskrivande författare. Han har gjort 61 dokumentärfilmer och har vunnit en Emmy, en BAFTA och Royal Television Society-priset. Hans ”Kambodja Year Zero” har utnämnts till en av 1900-talets tio viktigaste filmer. Han kan kontaktas på http://www.johnpilger.com/
______________________________________________________
Redaktören: Jag skrev genast efter statskuppen ”Denna utlandsstödda statskupp med starkt inslag av högerextrema organisationer, som också kallas fascistiska eller rentav nazistiska, är enligt min mening inte legitim. Och inte enligt ledare i Ukrainas opposition, EU, USA, Tyskland, Frankrike och Polen 21 februari, men väl 22 februari och framöver.” Statskupp i Ukraina. Bloggen 23/2 2014 och Ökad krigs- och krisrisk i Ukraina. Bloggen 23/4 2014
• Dominerande massmedia vägrar att kalla detta för statskupp och använder uttryck som ”nationalister, högerradikaler och oroligheterna i Kiev” i stället för fascister och kuppmakare.
• För alla hundratals miljoner, ja miljarder vänner av demokratin måste tyvärr tilltron de politiska ledarna i Väst och deras tal om demokratin samt tilltron till etablerade massmedia minska (kraftigt).
• Vinnaren är fascismen och anhängare av utländsk intervention, förlorare är demokratin och den stora gruppen genuint demokratiska människor på Majdan.
• Reellt demokratiska länder kan inte erkänna kuppregeringen.
Bättre läge utan statskuppen? Utdrag ur blogginlägg våren 2014
* Varken USA eller EU har kommit men några ekonomiska bidrag, en stor kontrast till Rysslands generösa bud. I EU finns ett starkt motstånd mot att ge bidrag till Ukraina som behövs inom EU, t.ex. i Bulgarien, Grekland, Portugal.
* Landets ekonomi hade varit klart bättre med Rysslands bidrag på 15 miljarder euro, låga gaspriser, utan krav från Gazprom och Kina (3 miljarder dollar) och med större möjlighet till fortsatt bra ekonomiskt samarbete österut.
* Ukrainas demokratiska anseende hade varit avsevärt större om man hållit fast vid den mödosamt framförhandlade överenskommelsen mellan folkvald president och mestadels folkvalda representanter för politiska partier. Överenskommelsen hälsades först med jubel av USA och EU samt massmedia, vilka dagen efteråt hyllade statskuppen.
* Krim hade kvarstått som del av Ukraina.
* Ett visst demokratiskt anseende hade funnits kvar hos USA,EU och dominerande massmedia, nu är förtroendet för dessas demokratisyn allvarligt försvagat, eller obefintligt. * Fascismen hade varit svagare.
* Vinnarna är förutom högerextremistiska grupper, imperialisterna under ledning av USA som kunnat fortsätta sin inringning av Ryssland, med klart ökat krigshot som följd. http://jinge.se/allmant/okad-krigs-och-krisrisk-i-ukraina.htm och http://jinge.se/allmant/rysk-kupp-pa-krim-ocheller-vaststodd-hogerextremistisk-statskupp-i-ukraina.htm
Utdrag ur Dags att erkänna statskuppen i Kiev, Ukraina, efter åtta år!
__________________________________________________________________
John Pilgers varning från 2014 om Ukraina
Varför tolererar vi hotet om ett nytt världskrig i vårt namn? Varför tillåter vi lögner som rättfärdigar denna risk? Omfattningen av vår indoktrinering, skrev Harold Pinter, är en ”briljant, till och med kvick, mycket framgångsrik hypnoshandling”, som om sanningen ”aldrig hade hänt ens medan den hände”.
Varje år publicerar den amerikanske historikern William Blum sin ”uppdaterade sammanfattning av den amerikanska utrikespolitikens historia” som visar att USA sedan 1945 har försökt störta mer än 50 regeringar, varav många var demokratiskt valda, grovt ingripit i valen i 30 länder, bombat civilbefolkningen i 30 länder, använt kemiska och biologiska vapen och försökt mörda utländska ledare.
I många fall har Storbritannien varit en samarbetspartner. Graden av mänskligt lidande, för att inte tala om brottslighet, är föga erkänd i västvärlden, trots att vi har världens mest avancerade kommunikationsmedel och nominellt mest fria journalistik. Att de flesta offren för terrorismen – ”vår” terrorism – är muslimer får inte sägas. Att den extrema jihadismen, som ledde till den 11 september 2001, utvecklades som ett vapen i den angloamerikanska politiken (Operation Cyclone i Afghanistan) förtigs. I april konstaterade USA:s utrikesdepartement att efter Natos kampanj 2011 att ”Libyen har blivit en fristad för terrorister”.
Namnet på ”vår” fiende har ändrats under åren, från kommunism till islamism, men i allmänhet är det alla samhällen som är oberoende av västmakten och som ockuperar strategiskt användbara eller resursrika territorier, eller som bara erbjuder ett alternativ till USA:s dominans.
Ledarna för dessa obstruktiva nationer brukar vanligen skjutas åt sidan med våld, som demokraterna Muhammad Mossedeq i Iran, Jacobo Arbenz i Guatemala och Salvador Allende i Chile, eller så mördas de, som Patrice Lumumba i Demokratiska republiken Kongo. Alla utsätts för en västerländsk mediakampanj för att smutskasta dem – tänk på Fidel Castro, Hugo Chávez och nu Vladimir Putin.
”Om Putin kan provoceras att komma till deras hjälp kommer hans förutbestämda roll som paria att rättfärdiga ett Nato-styrt gerillakrig som sannolikt kommer att sprida sig till Ryssland självt.”
Washingtons roll i Ukraina skiljer sig endast genom sina konsekvenser för oss andra. För första gången sedan Reagan-åren hotar USA att föra världen i krig. När Östeuropa och Balkan nu är militära utposter för Nato, slits den sista ”buffertstaten” som gränsar till Ryssland – Ukraina – sönder av fascistiska krafter som släppts lös av USA och EU. Vi i väst stöder nu nynazister i ett land där ukrainska nazister stödde Hitler.
Efter att ha legat bakom kuppen i februari mot den demokratiskt valda regeringen i Kiev misslyckades Washingtons planerade beslag av Rysslands historiska, legitima isfria flottbas på Krim. Ryssarna försvarade sig, som de har gjort mot varje hot och invasion från väst i nästan ett sekel.
Men Natos militära inringning har accelererat, tillsammans med USA:s orkestrerade attacker mot etniska ryssar i Ukraina. Om Putin kan provoceras att komma till deras hjälp kommer hans förutbestämda ”paria”-roll att rättfärdiga ett Nato-styrt gerillakrig som sannolikt kommer att sprida sig in i själva Ryssland.
I stället har Putin förvirrat krigspartiet genom att söka en uppgörelse med Washington och EU, genom att dra tillbaka ryska trupper från den ukrainska gränsen och uppmana etniska ryssar i östra Ukraina att avstå från helgens provocerande folkomröstning.
Dessa rysktalande och tvåspråkiga människor – en tredjedel av Ukrainas befolkning – har länge strävat efter en demokratisk federation som återspeglar landets etniska mångfald och som är både självständig i förhållande till Kiev och oberoende av Moskva. De flesta är varken ”separatister” eller ”rebeller”, som västmedia kallar dem, utan medborgare som vill leva tryggt i sitt hemland.
Liksom ruinerna i Irak och Afghanistan har Ukraina förvandlats till en nöjespark för CIA – personligen styrd av CIA-chefen John Brennan i Kiev, med dussintals ”specialenheter” från CIA och FBI som upprättar en ”säkerhetsstruktur” som övervakar grymma attacker mot dem som motsatte sig kuppen i februari. Titta på videorna, läs ögonvittnesskildringar från massakern i Odessa denna månad. Fascistiska skurkar som bussades dit brände fackföreningens högkvarter och dödade 41 personer som var instängda där inne. Se hur polisen står på plats.
How NATO has brought the world to the brink of WW3. Read this and understand the difference between perception and facts:https://t.co/R9KbyBfw2e
— John Pilger (@johnpilger) September 23, 2022
En läkare beskrev hur han försökte rädda människor, ”men jag stoppades av pro-ukrainska nazistiska radikaler. En av dem knuffade bort mig ohövligt och lovade att jag och andra judar i Odessa snart skulle möta samma öde. Det som hände igår ägde inte ens rum under den fascistiska ockupationen av min stad under andra världskriget. Jag undrar varför hela världen håller tyst.” [se fotnot]
Rysktalande ukrainare kämpar för sin överlevnad. När Putin meddelade att de ryska trupperna dragit sig tillbaka från gränsen skröt Kievjuntans försvarsminister Andriy Parubiy – en av grundarna av det fascistiska Svoboda-partiet – om att attackerna mot ”upprorsmännen” skulle fortsätta. I Orwellsk stil har propagandan i väst vänt detta till att Moskva ”försöker iscensätta en konflikt och provokation”, enligt William Hague. Hans cynism motsvaras av Obamas groteska gratulationer till kuppjuntan till dess ”anmärkningsvärda återhållsamhet” efter massakern i Odessa. Juntan, säger Obama, är ”vederbörligen vald”. Som Henry Kissinger en gång sa: ”Det är inte vad som är sant som räknas, utan vad som uppfattas som sant”.
I amerikansk media har Odessas illdåd tonats ner som ”skumt” och en ”tragedi” där ”nationalister” (nynazister) attackerade ”separatister” (människor som samlade in namnunderskrifter för en folkomröstning om ett federalt Ukraina). Rupert Murdochs Wall Street Journal fördömde offren – ”Deadly Ukraine Fire Likely Sparked by Rebels, Government Says”. Propagandan i Tyskland har varit rena kalla kriget, med Frankfurter Allgemeine Zeitung som varnar sina läsare för Rysslands ” icke förklarade krig”. För tyskarna är det en gripande ironi att Putin är den enda ledare som fördömer fascismens framväxt i 2000-talets Europa.
En populär truism är att ”världen förändrades” efter den 11 september 2001. Men vad har förändrats? Enligt den store visselblåsaren Daniel Ellsberg har en tyst kupp ägt rum i Washington och en otyglad militarism styr nu. Pentagon bedriver för närvarande ”specialoperationer” – hemliga krig – i 124 länder. På hemmaplan är ökande fattigdom och förlorad frihet den historiska följden av en evig krigsstat. Lägg till risken för kärnvapenkrig och frågan är varför vi tolererar detta.
_______________
FOTNOT: The Guardian bifogade följande fotnot till Pilgers artikel, som enligt Pilger antyder ”att ett citat från ett vittne till illdådet i Odessa är obekräftat”. Detta fanns bara med bara upp i den senaste utgåvan. I själva verket kom citatet inte från ett inlägg på Facebook, utan från en sändning av Voice of America, och det verifierades”. Detta är The Guardians fotnot: ” Följande fotnot bifogades den 16 maj 2014: Citatet från en läkare som säger att han ’stoppades av pro-ukrainska nazistiska radikaler’ kom från ett konto på en Facebook-sida som senare har tagits bort.”
John Pilger har två gånger vunnit Storbritanniens högsta journalistpris och har varit Årets internationella reporter, Årets nyhetsreporter och Årets beskrivande författare. Han har gjort 61 dokumentärfilmer och har vunnit en Emmy, en BAFTA och Royal Television Society-priset. Hans ”Kambodja Year Zero” har utnämnts till en av 1900-talets tio viktigaste filmer. Han kan kontaktas på http://www.johnpilger.com/
Tack för bra texter/artiklar,
de är väl behövliga i många viktiga sammanhang👍
Hela världen hotas av den totala okunnigheten hos en amerikansk styrande elit
Som jag har beskrivit har vi närmat oss ett ödesdigert ögonblick i världshistorien, inte på grund av global uppvärmning, covid, överbefolkning, vit rasism eller någon av de “kriser” som ett okunnigt media överdrivit om, utan för att vi står inför ett kärnvapenkrig med sitt ursprung i den västerländska elitens totala dumhet.
David Johnson publicerar dagligen en lista med kommentarer av presstituerade och påstådda “ryska experter”. Jag betar av dessa kommentarer, men jag stöter sällan på något som är det minsta intelligent.
I USA och bland våra europeiska marionetter består “rysk analys” av russofobiska utbrott. Ryssland si, Ryssland så, och så vidare. Dessa okunniga utbrott har skapat en sinnesstämning bland västerländska beslutsfattare som inte är verklighetsförankrad och som lurar Washingtons beslutsfattare till att begå dödliga misstag.
Jag läste att Ryssland har besegrats i Ukraina eller kommer att bli det. Jag läste att den 4-stjärnige general Petraeus, en av de dummaste av Washingtons politiska generaler, har förklarat att Putin är desperat och befinner sig i en oåterkallelig situation samt att Ukraina kommer att bli NATO-medlem efter segern mot Ryssland.
Jag sitter och funderar på hur en så här fullständigt korkad person får vara fyrstjärnig amerikansk general. Gud hjälpe oss.
Förr i tiden innan det kalla kriget, som jag var inblandad i, lyssnade vi på varandra och debatterade om vem som var ansvarig för det kalla kriget.
I The Committee on the Present Danger (CPD), där jag var medlem, lyssnade vi också på Sovjet såväl som på den amerikanska vänstern som trodde att konflikten existerade för att tjäna budgetintressen och makten i det amerikanska militära säkerhetskomplexet.
Aldrig har sovjetiska ledare förolämpats och ignorerats på det sätt som Putin. President Reagan berättade för kontingenten som följde honom till Reykjavik till ett möte med Gorbatjov, att alla som intog en oförskämd eller avfärdande inställning till den sovjetiska delegationen omgående skulle bli avskedade.
Under de för länge sedan civiliserade dagarna, tog den amerikanska regeringen inga risker som kunde leda till ett kärnvapenkrig med Sovjetunionen.
Under 2000-talet är den amerikanska regeringens oförskämda avfärdande av våra bekymmer med Ryssland utan motstycke. Genom att störta Ukrainas regering och tvinga fram ett krig, överdriver nu Washington kraftigt sin egen krigskapacitet.
Vad förklarar då bristen på Washingtons försiktighet?
Svaret är att ett västerländskt media har reducerat sig till ett lydigt propagandaministerium, så Washingtons beslutsfattare får därmed ingen tillförlitlig information.
Pressen, västerländska politiker och så kallade “ryska experter” har skapat en låtsasvärld för beslutsfattare som får dem att tro att de fortfarande kontrollerar situationen. Ingenting kanvara längre från sanningen.
Så vi har en situation som består av arroganta amerikaner som svämmar över av hegemonisk hybris, europeiska marionetter som lyder instruktioner från Washington och en rysk regering som tvingas försvara sig själv och det ryska folket.
Detta är en explosiv situation, särskilt som Putin har varit långsam med att inta en fast ståndpunkt. Putins respekt för internationell rätt betyder ingenting för Väst, för vilka internationell rätt inte är något annat än ett vapen som ska användas mot dem som inte lyder. Putins respekt för internationell rätt läses av Washington som en obeslutsamhet inför att försvara ryska intressen.
Konsekvensen blir, som jag alltid har sagt, att Washington misstolkar situationen och korsar alltför många ryska röda linjer. Då tar det hus i helvetet. Det som oroar mig är att vi är mycket nära den punkten.
Putins senaste offentliga uttalanden och hans tal till det ryska folket visar tydligt att Rysslands ledning äntligen och motvilligt har tappat all tro på att nå en överenskommelse med väst. Det är den västerländska diplomatins totala misslyckande som har berett vägen för krig. Kreml vill inte ha krig, men Washington har övertygat Kreml om att det inte går att förhandla bort krig.
Västvärldens orimlighet att vägra ett ömsesidigt säkerhetsavtal med Moskva, västvärldens fullständiga inblandning i vad Kreml betraktade som en polisiär aktion i Donbassregionen och nu Washingtons sabotage av Nord Stream-ledningarna, tillsammans med oupphörliga hot för att hantera Rysslands förödande motslag, har resulterat i att Moskva förbereder sig för krig.
NATO är en obetydlig militär styrka och USA har ingen chans att segra mot Ryssland i ett konventionellt krig. Det enda sättet Washington kan undvika ett förödmjukande nederlag är genom att använda sig av kärnvapen. Man ka kan färvänta sig att Kreml vet det och därför inte väntar på en första attack.
Washingtons fullständiga och totala misslyckande med att skapa en allierad affärspartner av ett villigt Ryssland, är det värsta diplomatiska misslyckandet i världshistorien.
De judiska neokonservativa kräver en hegemoni på Rysslands bekostnad. Det amerikanska militärindustriella komplexet kräver ett Ryssland som en fiende för att motivera sin makt och budget. Utrikesdepartementet behöver ett ryskt hot mot Europa för att hålla normala relationer mellan Europa och Ryssland från att lossa Washingtons grepp om sitt europeiska imperium. En amerikansk president som hade för avsikt att normalisera relationerna med Ryssland drevs bort från sin tjänst.
Alla dessa själviska materiella intressen, utan ett ärligt media för att avslöja och kontrollera dem, har öppnat vägen till ett tredje världskrig, ett krig som för alltid kommer att ta bort Väst som en makt ur historieböckerna.
Text: Paul Craig Roberts
Det skrivs av kommentariatet på www att. Putin vinner genom att förlora, genom
mobilisering och annektering anses att
hotet mot Rysslands suveränitet, genom
Natos och västs eskalering, kan medföra
att Putin använder taktiska kärnvapen.
Detta kan inte väst svara på, utan får backa, det räcker med en luftexplosion,
men även, mot Natotrupp, eftersom det är
Ryssland som existentiellt är hotat, (men
även Ukraina givetvis). Nato kan inte svara, och attackera Ryssland.
Då. vinner Putin, och västs kärnvapen-avskräckning faller samman, lika som Nato, och Putin kan använda atomvapen
återigen.
Ryssar i gemen kommer inte att acceptera
Natoinringning, och Ukraina som klient-stat, på sin gräns, och det kan finnas tuffare cirklar än Putins, som vill ”go big”.
Stoltenberg som nu dämpat sig, – :”Ni skall
få mer Nato – inte mindre! ” är en exem-pellös krigsförklaring, provokativt, tokiga norrmän. Alltså mer av vad som inte fun-gerar, mer sanktioner.
Får Zelensky fredspriset i år, av Norge, som vi känner dem, men delar med
Biden, och Nato som fredsorganisation.
Vi väntar med spänning, Norges ”atom-vapen.”
Alla som vistats på en skolgård, vet ju hur
oväntat saker kan gå överstyr. Ukrainas
situation är inte i egentligt USA-intresse,
eller EUs, som proxyvapen mot Ryssland.
Nu har t. o.m. Sverige fått en ”bakgård”, när man spärrat av Nordstream, som brottsplats, i strid mot internationell lag.
Tack, för översättningen av Paul Craig Roberts
Du menar väl John Pilger?