Jonas Sjöstedt banerförare för USA:s krigspolitik i partiledardebatten

Catarina.
Ja. Rysslands efterblivenhet var ett av dom stora problemen för bolsjevikpartiet. Många trodde inte att socialismen var möjlig att genomföra i så utpräglat bondeland och kanske visade sig det vara en helt korrekt iakttagelse. Historien gav dock inte några andra val än att försöka genomföra socialismen eller bli slaktade av dom vita och deras imperialistiska vänner i väst.

I princip hela arbetarklassen och armen bestod av bönder och bondpojkar. Sannolikt var klassmedvetenheten på en mycket låg nivå och något som kan kallas medvetna arbetare en sällsynthet. Dom som ändå var det och gick i spetsen för kampen stupade till stor del i inbördeskriget och WWII.
Kvar blev partiet, byråkratin och inte minst Stalin.

Sven-Eric.
Ingen har väl givit ett ansikte åt hur begreppet ”proletariatets diktatur” manifesterade sig självt i praktiken så som Stalin. Hans brutala diktatur stod helt utanför vanliga arbetares kontroll, likafullt kallades den proletariatets diktatur.

Skall vi någonsin lyckas forma någon slags vänster i Sverige, så måste den ta tydligt avstånd från sådant och istället stå upp för demokrati och yttrandefrihet.
Frågan om yttrandefriheten seglar snabbt upp som den kanske viktigaste frågan idag, jämte klimatet och freden, nu när överheten agerar på ett liknande auktoritärt sätt mot oliktänkande som kommunistpartiet gjorde i Sovjetunionen. Några rena avrättningar har vi inte sett än, men fallet Julian Assange är på väg åt det hållet.

Det stämmer att Kinas enorma utveckling skett först under planekonomi, gradvis inom jordbruket, den dominerande sysselsättningen. Men Kina släppte sin atombomb 1964 och var först i världen med en slags variant av syntetiskt insulin ungefär samtidigt.

Ingen vet förstås hur utvecklingen de senaste 40 åren skett under fortsatt planekonomi. Avgörande betydelse har nog varit statens betydande kontroll över ekonomin. En marknadsekonomi under ovanlig statlig planering. Kina slår nu ned på självständighetssträvanden av storbolag som Alibaba.

Hmmm, Anders…det var du som började: ”Stalinismen och proletariatets diktatur behöver vädras ut för gott, liksom övertron på parlamentarismen.” Är det inte så att Stalin behöver få rätta proportioner. Åtskilliga presidenter och ledare ute i världen har sett till att miljontals människor har mördats i anfallskrig, kupper och inblandningar i andra länder, och då för att försämra levnadsvillkoren för majoriteten av dessa länders invånare. Stalin och kommunisterna i Sovjetunionen kämpade för att förbättra sovjetmänniskornas villkor, och det stod från första stund under enormt hot från övriga världen, vilket ex anfallskriget mot Sovjet visade. Med andra ord, de verkade under enormt tryck, och självklart begicks många misstag, men det går inte att jämföra med ex det som USA:s presidenter gjort. Det spelar ingen roll om det är människor inom landet eller utanför landet som mördas, det är människor. Den propaganda som sprids i Sverige och i världen är att kommunism är lika farlig som nazismen, och nästan automatiskt kopplas kommunismen ihop med Ryssland och “Stalins brutala diktatur” som du kallar det. Och det om något hotar världsfreden.

Dags då, Anders Åberg, att som anglo-sachsarna säger ”set the record straight”.

För det första var Stalin ingen diktator i den meningen att hans ord var lag. Det är en myt. Han var tvärtom omstridd och fick inte alltid sin vilja igenom.

För det andra försökte Stalin ända från mitten av 1930-talet fram till sin död 1953 införa en form av socialdemokratiskt styre med allmänna och hemliga val med deltagande även av tidigare fientliga grupperingar och att frånta kommunistpartiet rätten att direkt styra landet. Den striden förlorade han mot lokala partiledare.

För det tredje var det NKVD-chefen Jezjov som var ansvarig för massdödandet 1937-1938 och inte Stalin. Nytt arkivmaterial har visat att Stalin först i oktober 1938 fick hela vidden klart för sig om Jezjovs framfart. Jezjov försökte sen att ta makten med en kupp på revolutionsdagen den 7 november 1938. Den avvärjdes genom att Jezhovs hejdukar greps i tid. Den 23 november 1938 tvingades Jezhov avgå från sin post (ytterst motvilligt) efter ett möte i Kreml med Stalin och Vorosjilov. Den 3 januari 1939 krävde Stalin i ett brev till statsåklagaren Vysjinskij en offentlig rättegång mot de NKVD-män som förföljt oskyldiga människor. Den rättegången blev inte av. Anledningen oklar. Jezjov syntes sista gången offentligt den 21 januari 1939 i samband med 15 års-dagen av Lenins död. Den 29 januari 1939 fick Stalin i sin hand en rapport från Malenkov, Beria och Andrejev. I den anklagades NKVD i allmänhet och i synnerhet Jezjov personligen för att ha förföljt och dödat helt oskyldiga människor samtidigt som han skyddat verkliga konspiratörer. Hård kritik riktades också mot statsåklagarämbetet som anklagades för att ha sett mellan fingrarna för Jezjovs excesser.

För det fjärde så kan nämnas om dödstalen under den här epoken. Antalet avrättningar under Jezjovs framfart 1937-1938 utgör 85,3 procent av alla avrättningar under Stalin-epoken. Räknar man bort den, kriget mot kulakerna i början av 1930-talet och krigsåren på 1940-talet så är antalet avrättade under den här tiden inte fler än i dagens Kina. Värt också att notera att antalet individer som berördes av det sovjetiska kriminalvårdssystemet under Stalin-tiden i andel av hela befolkningen är lägre än motsvarande i dagens USA.

Jag menar att den här artikeln är intressanta i denna diskussion Vem var Stalin? Ett utdrag:

Den gängse bilden av Stalin beskriver honom som hänsynslös, bedräglig, hemlighetsfull, manipulativ, paranoid och maktgalen. En pendang till denna nidbild är personkultens gudabild, som beskriver Stalin som alltigenom genial och allvetande, som en övermänniska utan fel och brister.

Sedan de sovjetiska arkiven öppnats framträder – enligt Carlsson – dessbättre en mer nyanserad bild, som motsäger såväl demoniseringen som gudabilden och som gör det möjligt att förstå Stalins komplexa roll och ställning i sovjetsystemet.

Den lyssnande Stalin
Carlsson citerar den amerikanske “revisionistiske” historikern John A. Getty som i kapitel 5 (Stalin as Prime Minister: Power and the Politburo) i samlingsvolymen Stalin – A New History (Sarah Davies och James Harris, Cambridge University Press, 2005) framhållit att en källa till Stalins auktoritet ända från hans tidigaste dagar var hans förmåga att arbeta i kommittéer: att lyssna, att moderera, att jämka, att styra upp diskussionen mot ett konsensus.

Stalins kontorsloggbok visar att han ständigt satt i möten med olika konstellationer av människor, som ofta stannade i flera timmar. De tyder inte på en ensam och isolerad diktator som fattade beslut utan diskussion och utan att konsultera andra.

Bilden av en lyssnande Stalin bekräftas av en lång rad personer som var med på dessa möten. Den långvarige politbyråmedlemmen Anastas Mikojan ger följande beskrivning (citaten är hämtade ur Carlssons bok, men jag har angivit ursprungskällan):

”Stalin aktade sig för att inleda mötena så att ingen skulle påverkas av hans uppfattning innan man redogjort för sin egen” (Montefiore, The Red Tsar, p.50).

[caption id="attachment_94736" align="alignleft" width="300"] cmp3.10.3.3Lq4 0xad6b4f35[/caption]

Den legendariske generalen Georgij Zjukov, som ofta arbetade tillsammans med Stalin under andra världskriget, ger följande bild:

”Arbetsstilen var som regel saklig och lugn. Alla kunde uttala sin mening. Stalin behandlade alla lika – strikt och officiellt. Han hade förmåga att lyssna uppmärksamt när någon rapporterade sakkunnigt till honom. Själv var han fåordig och tyckte inte om pratsamhet hos andra… Sammanträdena öppnade han utan några inledande ord. Han talade tyst och ledigt, och bara om det väsentliga i varje fråga. Han var lakonisk och formulerade sina tankar klart. Under de långa krigsåren blev jag övertygad om att Stalin inte var en sådan människa, som man inte kunde ställa frågor till och tvista med och vidhålla sin egen bestämda uppfattning gentemot. Om någon påstår motsatsen, kan jag säga direkt, att dessa påståenden är falska” (Zjukov, Georgij: Minnen och reflektioner. Progress Moskva/Fram Stockholm 1988, band 1 sid 321.)

Kommentar:Boken skrev flera år efter Stalins död, då Chrustjov demoniserat Stalin.

Apropå Georgij Zjukov skall sägas att hans biograf Geoffrey Roberts instämmer med Getty vad gäller Stalins förmåga att arbeta i grupp:

”Enligt mångas förmenande var Stalins sätt att styra sina generaler lika viktiga i sammanhanget som den enskilda generalens talang, skicklighet och bedrifter. Genom att använda sin ledarstil och auktoritet för att hålla samman en grupp starka och ofta tvistande personligheter lockade han fram deras bästa egenskaper som individer i ett kollektiv och krävde lojalitetsband som höll i vått och torrt”. Roberts, Geoffrey: Stalins general Georgij Zjukov. Historiska media, Lund 2012, sid 340.

En liknande bild ges av Andrej Gromyko, som arbetade nära Stalin under de internationella konferenserna i slutet av andra världskriget och som senare var utrikesminister 1957–85:

”Vad var mest slående med Stalin vid första anblicken? I varje situation lade man först märke till att han var en tänkande man. Jag har aldrig hört honom säga något som inte var relevant för den fråga som diskuterades. Han tyckte inte om inledningar, långa meningar eller mångordiga tal. Å andra sidan var han tålmodig med människor som på grund av bristande utbildning hade svårt att uttryck sina tankar klart. … Han talade tyst, ibland nästan mumlande. Hans tal hade en originell stil. Hans tänkande bestod av exakt formulerade idéer på ett högt plan.… I sitt beteende var Stalin alltid korrekt. Det var aldrig någon familjär förtrogenhet eller klappar på axeln. . . . Även när han var arg, vilket jag sett, överskred han aldrig några gränser och han svor knappt” (Andrei Gromyko: Memories. Hutchinson, 1989, sid 99-101).

Inom politbyrån hade Stalin framförallt en sammanhållande och medlande roll, där hans förmåga att lyssna, jämka och ena var hans styrka. Ledarskapet var fortsatt med nödvändighet kollektivt. Påståendet om en ”personlig diktatur” motsägs, enligt Carlsson (s. 250) alltså av tillgängliga fakta.

[caption id="attachment_94728" align="alignleft" width="750"] Det fanns en förbluffande god personkemi mellan Josef Stalin och Winston Churchill. I bakgrunden skymtar den amerikanske toppdiplomaten Averell Harriman.. Bild från artikel på Knut Lindelöfs blogg.[/caption]

Sven-Eric.
”set the record straight”! Ingen, inte ens du kan genomföra en sådan uppgift Sven-Eric. Allt vi kan göra är att försöka bedöma sannolikheten i alla olika påståenden, även dom som skrevs ner i dom sovjetiska arkiven. Misstanken att även arkiven friserades under personkultens tid är definitivt inte långsökt. Sannolikheten i att Stalin inte skulle ha noterat hur alla hans politiska fiender försvann är oerhört liten. Nästan hela Lenins gamla gäng rensades ut och många avrättades som ”nazistiska agenter”, vilket i sig är högst osannolikt att dom var. kvar blev iallafall Stalin med oinskränkt makt.
Att han var en lyssnande person eller att han kanske aldrig svor som Anders R. skriver ändrar inte på detta. Att han inte kunde styra varje detalj i det jättelika landet, som både en del av hans anhängare och hans belackare påstår är ju en självklarhet och den illustreras bra i Carlssons bok.

I Zjukovs memoarer framgår också mycket tydligt hur Stalin alltid hade det sista ordet, även om han med tiden och efter en del rejäla misstag lärde sig att lyssna bättre på generalernas expertis.

Man kan bygga vilka slott man vill av alla motstridiga uppgifter om den tiden, men om någon är ute efter att försöka upprätta Stalins heder, så kommer det med stor säkerhet att misslyckas.

Anledningen till att jag nämnde det var just att vänsterns tröskande av Stalin är otroligt kontraproduktivt och verkligen behöver vädras ut.
Nu har jag ägnat mig åt tröskandet själv ett tag här och det kan möjligtvis ha varit ett misstag, så därför få det räcka om Stalin nu för min del.

Vi står nu inför en accelererande process från överheten av att avskaffa yttrandefriheten och att knyta upp hela västvärlden till det döende amerikanska imperiets försök att starta krig mot Ryssland och Kina. Vår egen regering spelar med i detta vanvett och vänstern gafflar om Stalin!
Så ser inte vägen framåt ut mina vänner. Vi måste släppa den gamla skåpmaten nu och fokusera på verkligheten. Kommunismen är stendöd och arbetarrörelsen har i all praktisk mening krossats av överheten.
Nu står vi inför hotet om det tredje världskriget. Domedagsklockan har aldrig varit så nära tolvslaget som nu.
Knappt några folkliga organisationer finns kvar som motkraft. Vad fan skall vi göra är frågan som vi måste ta tag i.

Sven-Eric.
Du jobbar uppenbarligen hårt för att upprätta Stalins ära och det står dig naturligtvis fritt, men det du kallar fakta ät bara åsikter.

Varför man eventuellt skulle frisera verkligheten under en pågående personkult kan nog dom flesta räkna ut..
Jag hade oturen att en gång läsa boken ”Stalin den stålhårde ledaren” som gavs ut i Sovjetunionen 1947 och den boken illustrerar väl hur det skrevs om Stalin på den tiden. Att idag tvärsäkert påstå att det aldrig spred sig till arkiven är knappast seriöst. Varken du eller jag kan veta detta med säkerhet.
Jag har dessutom varit medlem i det parti som gav ut detta pekoral på svenska och som lade mycket energi på att tröska Stalin. Vad jag vet så har dom fortfarande med sig detta, även om dom kanske inte kan sägas tjata om det längre.

Du är lika tvärsäker på att dom som dömdes i Moskvarättegångarna var skyldiga. Du är nog ganska ensam om den ståndpunkten idag och även här är tvärsäkerhet påfallande oseriös. Du motsäger dessutom dig själv där du tidigare kallade detta för ”Jezjovs framfart 1937-1938”.

Att Stalin var överbefälhavare är det som är konstigt Sven-Eric. Han hade ingen militär kompetens. Att samma person är både nationen högste politiske ledare och överbefälhavare säger väl det mesta om maktstrukturen i personkultens Sovjetunionen.

USA:s president är överbefälhavare också. Stalin hade hela tiden nära samarbete och möten med de ledande generalerna och lyssnade på dem. Framgår tydligt av den ledande generalen Zjukovs memoarer. Stalin lär ha haft mycket höga tankar om Zjukov.

Nej, Anders Åberg, jag ”jobbar inte hårt för att upprätta Stalins ära”. Jag jobbar för att upprätthålla den historiska sanningen, inget annat!

Jag väntar fortfarande på en förklaring till vad du menar med ”frisera arkiven”. Det är ett påstående som har absolut NOLL verklighetsförankring. Vi kan som exempel ta Gulag. De rapporter som finns i arkiven om lägren var till för att ge ledningen exakt information om vad som pågick i lägren in i detalj. De var inte till för att lura godtrogna västerländska forskare 70-80 år senare!

Jag är till etthundra procent övertygad om de åtalades skuld därför att det är vad BEVISEN säger. Dyker det upp nya bevis så måste man givetvis ompröva tidigare ståndpunkter. Det är skillnaden mellan dig och mig. Du är totalt fastlåst vid gamla dogmer och helt oförmögen att frigöra dig från det. Sen det är med Jezjov. Exakt på vilket sätt skulle det vara ”motsägelsefullt”?

Då det gäller Stalin som överbefälhavare så räcker det med att citera de ledande militärerna långt efter Stalins död. De är eniga om att misstag begicks men att överlag var han en god överbefälhavare som lyssnade på sina generaler och inte hade några problem att ändra uppfattning om han kunde övertygas om att han själv hade fel.

Anders R.
Att samma struktur återfinns hos efterkrigstidens värsta massmördare USA och dessutom även fanns i Nazityskland ger inga pluspoäng till Stalin.

USA och gamla Sovjetunionen har dock ytterst lite gemensamt.
I USA köper dom stora företagen sig den president dom vill ha. Dom företagen är b.la. dom oerhört mäktiga vapentillverkarna. Anledningen till allt ovett President Trump fick i västvärldens media grundar sig sannolikt i vapentillverkarnas missnöje med att han inte startade några nya profitabla krig åt dom och i dessa företags inflytande över media, även här i Sverige.

Sovjetunionens hårda styre grundade sig inte i imperialistisk erövrarlusta, utan snarare i västvärldens ständiga försök att slå ihjäl denna utmaning mot deras välde. Hade Sovjet staten fått utvecklas i fred så hade säkerligen situationen sett helt annorlunda ut.