”Klasskamp i USA i coronatider- “Wildcat Strikes” – eller “”2020-talet” kan bli som 1930-talet”

Ingress:

Min gamle vän Jan-Erik mailade mig och skrev ”Min gamle vän Tom O’Brien i USA sände mig denna text med rapport från en bussförarstrejk i Detroit, en strejk på ett Amazon-varuhus på Staten Island och relevant diskussion om klassmedvetande. Strejkerna för en månad sen, och om du vill publicera så kan jag fråga Tom om det är OK att publicera på Global Politics. Tom O’Brien villa kalla det för ”Wildcat Strikes i Coronaviruseran”. Catarina översatte sedan

Egentligen är det en artikel av en ung afroamerikansk kolumnist, Jamelle Bouie som publicerades 28 april i New York Times, dvs en månad före de nu pågående våldsamma protesterna. Har någon sett en liknande artikel i någon stor svensk etablerad tidning?

Ytterligare en kommentar: Arbetarklassen blir inte medveten om socialismen och dess fördelar, ja nödvändighet (om inte barbari ska ta över) utan kunskap, information utifrån. Studier, teori!

New York Times: Another Way the 2020s Might Be Like the 1930s (2020-talet kan kanske bli likt 1930-talet på ett annat sätt).
Undertitel: Viruset och chefernas ovilja att tillhandahålla säkra arbetsvillkor försätter miljontals arbetare i fara, och detta resulterar i visst motstånd från arbetarklassen.

2020-talet” kan bli som 1930-talet

Protesterna på Amazon och på andra håll om arbetsförhållanden och låga löner har varit små, men de är inte oviktiga.

Medvetenhet om vilken klass man tillhör uppstår inte automatiskt ur ens objektiva klassidentitet. Att vara arbetare betyder inte nödvändigtvis att man kommer att identifiera sig som arbetare. Istället kan man se på klassmedvetenhet som en process av iakttagelser, insikter som härrör från händelser som visar klassmotsättningarna i skarp belysning.

Eller som den politiska teoretikern Cedric J. Robinson observerade om inbördeskriget och frigörelsen:
Det blev logiskt för grupper att genast inse sitt egenintresse och till historiska motsägelser. När medvetenheten utvecklades, uppträdde det senare i processen av händelserna. Revolutionen orsakade revolutionärt medvetande och inte tvärtom. Revolutionen var spontan.

Vi lever ännu inte i en revolutionär situation. Men vi ser hur egenintresset och motsägelser formar medvetandet hos en hel klass av människor. Coronaviruspandemin har tvingat alla utom de mest oumbärliga arbetarna att antingen lämna sina jobb eller arbeta hemifrån.

Och vilka är dessa viktiga arbetare? De arbetar på sjukhus och i livsmedelsbutiker, på lager och i köttförpackningsanläggningar. De sköter om patienter och tar betalt av kunder, de sköter städning och fyller hyllor med varor. De kör lastbilar, levererar paket och hjälper till att upprätthålla detta land som försöker bekämpa ett dödligt virus.

Det betyder också att de som arbetare alldeles i närheten andra människor, utsätts för större risker att utsättas för sjukdomar, och många av dem är rasande på sina arbetsgivare för att de inte gör tillräckligt för att skydda dem. För att skydda sig själva har de börjat göra sina röster hörda. Vissa har till och med bestämt sig för att strejka.

I början av krisen, i mitten av mars, vägrade busschaufförer i Detroit att köra, med hänvisning till säkerhetsproblem. ”Förarna kände sig inte trygga när de gick ombord på bussen, de kunde smitta andra, och andra kunde smitta dem”  sa Glenn Tolbert, ordförande för Amalgamated Transit Union Local 26, i en intervju i The Detroit News. ”Vi befinner oss i frontlinjen och stöter på fler sjuka än läkarna möter. Detta var en sista utväg, men förarna kände sig inte trygga.” Deras aktioner föranledde de ansvariga att öka rengöringen, utrusta både passagerare och förare med masker, och eliminera biljettpriser för att begränsa personliga kontakter till ett minimum.

Samma månad, strejkade en grupp arbetare på ett Amazon- lager i Staten Island, p g a säkerhetsfrågor. De skanderade, ”Hur många fall har vi? Tio!” med hänvisning till att arbetare där testats positivt för coronavirus. Amazon avskedade Chris Smalls, arbetaren som ledde demonstrationen, enligt uppgift, för att han brutit mot lagrets policy om social distans, men detta hindrade inte andra arbetare på andra lager från att organisera strejker för att protestera mot bristande skyddsutrustning. (Värt att notera är att Letitia James, justitieminister i New York, har informerat Amazon om att hennes myndighet ska granska avskedandet av Mr Smalls.)

Arbetare på Whole Foods, som ägs av Amazon, gick ut i strejk för att kräva betald ledighet och gratis testning för coronavirus. 

Detsamma gjorde arbetare på Instacart leverans av dagligvaror, de krävde skyddsutrustning och risktillägg. Sanitetsarbetare i Pittsburgh iscensatte en liknande strejk p g a brist på skyddsutrustning, och arbetare vid USA: s köttanläggningar stannar hemma hellre än att arbeta under osäkra förhållanden.

Det är sant att dessa aktioner har skett i begränsad omfattning. Men om de fortsätter, och om de ökar, kan de komma att representera något som sätter igång något mycket större. Den våg av strejker som följde 1934 – som banade väg för National Labor Relations Act och skapade nytt politiskt utrymme, på uppdrag av arbetarna, för eftertryckliga statliga åtgärder – förebådades av ett år av oro på arbetsplatser över hela landet, från fabriker och gårdar till tidningskontor och Hollywooduppsättningar.

Dessa arbetare var inte bara missnöjda. De började också bli medvetna om sin egen betydelse, se sig själva som en klass som när den organiseras på rätt sätt kan få igenom sin vilja när det gäller landets ekonomi och politiska system.

Amerikanska fackföreningsrörelsen är på sin lägsta punkt sedan New Deal- eran (New Deal, FD Roosevelts reformprogram 1933 som skapade arbetstillfällen för arbetslösa för att häva den djupa depression som hade börjat med börskraschen 1929).

Organiseringen i den privata sektorn ligger på en historiskt låg nivå och hela delar av ekonomin är oorganiserad. Arbetarnas ledare kunde under depressionstiden betrakta president Franklin Roosevelt som en allierad – eller åtminstone någon som var öppen för förhandlingar och köpslående – men i dag måste arbetarklassen möta den obevekligt antifacklige Donald Trump.

Det organiserade kapitalet som arbetar genom det republikanska partiet, har ett kraftfullt grepp om landets rättsliga institutioner, inklusive Högsta domstolen, vars konservativa majoritet verkar redo att göra hela USA till en öppen butik.

Det kapitalistiska samhällets orättvisor och ojämlikhet består. Amerikanska arbetare fortsätter att möta fattigdom och exploatering, en verklighet som coronaviruskrisen har satt i blixtbelysning.

Den senaste månadens strejker och protester har varit små, men de är inte oviktiga. Den militans som föds av ett omedelbart behov av en trygg arbetssituation och egenintresse kan växa till krav på en djupare, bredare omvandling.

Och om Förenta staterna fortsätter att rumla in i ännu en generation av ekonomisk katastrof, kan kanske ännu fler i arbetarklassen komma att se på sig själva som dom som kan åstadkomma handling och förändring.