Daily Beast delade med sig av några förvånansvärt exakta bedömningar av kinesiska intressen
Detta menar Andrew Korybko i https://korybko.substack.com/p/the-daily-beast-shared-some-surprisingly?utm_source=profile&utm_medium=reader2. Publiceringen av andra författare innebär inte nödvändigtvis att jag delar deras bedömning, och i vissa frågor är jag för okunnig över att ha en egen åsikt. Jag är inte säker på att Korybkos bedömning är den rätta.
”Kinas stora strategiska sårbarheter är mer akuta i dag än de har varit någon gång under det senaste halvseklet, sedan det första närmandet till USA. The Daily Beasts artikel delade några överraskande korrekta bedömningar om detta. Även om Andrew Smalls iakttagelser kan verka ”politiskt obekväma” för Kinas anhängare, förklarar de ändå varför Kina just nu utforskar en ny avspänning med USA.
Daily Beast är (ö)känd för sin västvänliga inställning, men precis som alla andra medier har de ibland rätt. Så är fallet med Andrew Smalls artikel i söndags om hur ”China Is Starting To Really Regret Its Friendship With Russia”. För att vara helt tydlig: rubriken är melodramatisk clickbait som inte exakt beskriver tillståndet för deras strategiska partnerskap och inte heller ger en tillförlitlig inblick i dess framtid, men några av de bedömningar av kinesiska intressen som delas i artikeln är utan tvekan helt rätt.
Red: ”Klickbete (från engelskans clickbait) är en pejorativ benämning på en ”vilseledande eller överdriven text eller bild som ska locka folk att klicka på en länk på en webbsida.” https://sv.wikipedia.org/wiki/Klickbete
Ta till exempel Smalls iakttagelse att ”problemet som Peking stod inför 2022 var, att det på viktiga områden fortfarande var för tidigt att bryta med västvärlden”. Han utvecklade att ”Kina var knappast närmare att bygga upp en motståndskraftig alternativ finansiell arkitektur än vad det hade varit 2014. Teknikhistorien var lika problematisk: trots den massiva satsningen på att bygga upp en egen halvledarindustri var kinesiska företag fortfarande smärtsamt beroende av amerikansk intellektuell egendom.”
Betydelsen av båda observationerna är att ”Detta lämnade många av dess företag utsatta om de fortsatte att göra affärer i Ryssland, precis som alla andra sanktionerade enheter”, vilket bidrar till att förklara varför Kina tyst följer USA:s antiryska sanktioner. Som Small drog slutsatsen: ”Nettoeffekten var att från banker till telekomföretag, de flesta av de företag som kanske hade velat dra nytta av det nyöppnade vakuumet på den ryska marknaden i stället ställdes inför ännu större begränsningar av sin verksamhet”.
En annan viktig punkt som han delade med sig av i sin artikel var att ”de sanktioner som infördes av USA, Europa, Japan och en avsevärd rad andra stater i Asien, var inte den tunna gröt som infördes 2014, utan betydligt kraftigare i sin effekt – och oroväckande nog replikerbara även för Kina”. Detta Damoklessvärd hänger över det kinesiska ledarskapets huvud och påverkar i hög grad deras lands svar på den Ukrainska konflikten. Även om de skulle vilja hjälpa Ryssland är deras händer praktiskt taget bundna.
Small bedömde korrekt att Kina är allvarligt oroat för att ryskliknande maximala sanktioner på liknande sätt skulle kunna införas mot landet, i händelse av att Peking en dag militärt försvarar integriteten av sina röda linjer för den nationella säkerheten i Taiwan, precis som Moskva gjorde i Ukraina. Det är dessutom svårt att argumentera med honom när han skriver att västvärldens militära stöd till Ukraina måste ha lämnat ett djupt intryck på Kina när det gäller huruvida det förväntar sig att de ska lämna ett liknande stöd till Taiwan i en framtida konflikt.
Den kombinerade ekonomiska och militära osäkerheten kring den så kallade ”Taiwanfrågan”, i skuggan av Ukrainakonflikten under de senaste nio månaderna, bidrog på ett förutsägbart sätt till att västerlänningar allvarligt övervägde att ”frikoppla” sig från Kina för att i förebyggande syfte skydda sina intressen. Small avslutade med att skriva att ”återförflyttning, närförflyttning, vänförflyttning, diversifiering och en mängd andra fraser har flyttats från marginalen till huvudfåran och in i företagens operativa planering”.
Sammantaget ger hans artikel en förvånansvärt korrekt bedömning av de kinesiska intressena vid denna tidpunkt i det nya kalla kriget mellan den USA-ledda västvärldens gyllene miljard och det gemensamt BRICS– och SCO-ledda globala syd, efter nio månaders Nato-Ryskt proxykrig i Ukraina. Den slutsats man kan dra av detta är, att Kinas stora strategiska sårbarheter som orsakats av de globala systemstörningar som hänger samman med denna konflikt, tog ledningen helt på sängen, vilket är anledningen till att de nu försöker styra om sina långsiktiga planer.
Detta betyder inte att de ”verkligen ångrar sin vänskap med Ryssland” som Small löjligt hävdade i sin rubrik, eftersom det påskyndar ömsesidigt fördelaktiga multipolära processer, utan bara att de nya omständigheter som Kina oväntat befann sig i tvingar fram svåra politiska val. Dess supermaktsbana spårade nog ur till följd av Ukrainakonflikten, och därför verkar Kissingers förutsägelse om ett begynnande närmande mellan Kina och USA bära frukt.
Detta förklarar varför Kina tog det första steget för att tina upp förbindelserna med sin rival efter G20-mötet, eftersom den nya nationella kongressen fortfarande behöver tid för att styra om landets stora strategi, vilket innebär att man måste utforska parametrarna för en ny avspänning med USA. I detta syfte diskuterar båda parter möjligheterna till en rad ömsesidiga kompromisser som syftar till att varaktigt minska spänningarna, som en del av deras planerade balanserade intressen för att på ett ansvarsfullt sätt hantera detta skede av deras nya kalla krigskonkurrens.
Detta resultat eftersträvas just nu, eftersom Kina inte befinner sig i en lika säker eller stark position som för nio månader sedan, tvärtemot vad dess anhängare hävdar. På samma sätt har detta resultat ännu inte uppnåtts, eftersom Kina inte heller är så sårbart och svagt som dess motståndare påstår, vilket är anledningen till att Kina inte ensidigt kommer att ge upp sina objektiva intressen i utbyte mot en lättnad av trycket. Det återstår att se vad som händer, men Blinkens resa i början av nästa år kommer att ge ytterligare klarhet.
Fram till dess är det enda som är säkert är att Kinas stora strategiska sårbarheter är mer akuta i dag än de har varit vid någon tidpunkt under det senaste halvseklet, sedan det första närmandet till USA. Daily Beasts artikel delade några överraskande korrekta bedömningar om detta, även om dess rubrik är melodramatisk clickbait. Hur ”politiskt obekväma” Smalls iakttagelser än kan verka för Kinas anhängare, förklarar de ändå varför Kina just nu utforskar en ny avspänning med USA.
Man kan vända på resonemanget: ”Small bedömde korrekt att Kina är allvarligt oroat för att ryskliknande maximala sanktioner på liknande sätt skulle kunna införas mot landet”. Har Väst verkligen råd att både förlora Rysslands råvaror och hela världens fabrik (Kina)? Sanktionerna mot Ryssland har skadat Europa men vilka effekter skulle liknande sanktioner mot Kina ha även på den amerikanska ekonomin?
Kina har parallellt med detta föreläst på ett sätt som fick det att låta som om vissa rörelser i riktning mot mer socialistisk utformning av ekonomin. Jag tolkar det som lugnande besked för dom som är mer ideologiska att inga långtgående nyliberala hot figurerar. Men eftergifter av något slag blir det antagligen då.
Även i väst är oligarkin mer realistisk än vad man skulle tro när man hör den värsta propagandan
Dom fattar nog att det gäller att rädda någon form av kompromiss. Det som hotar är ju att väst helt förlorar möjligheten att leva på sedelpressen. Den möjligheten lär fasas ut men på vägen dit kanske man kan göra på olika sätt. En tanke man kan ha är att man längre fram kräver av utländska investerare att dom innan de får vinster måste bygga upp materiell verksamhet inklusive att leverera hela utrustningen och därefter erhålla vinst i landets valuta inte dollar.
Det är förstås väldigt drastiskt jmf med nu. Men det skadar inte att man skissar åt vilket håll det skulle behöva gå för att parasitismen ska evoluera till något acceptabelt.
Investerare måste helt enkelt växa samman mer med de områden där de vill bedriva affärer.
Det är detta, anser jag, som låg bakom britternas skräck för Tyskland före WWI dvs att deras bankirer skulle välja en sån process för att få medverka i tex Baghdadjärnvägen och det som komma skulle med en utvecklad handel den vägen.
Och det förklarar varför Britterna så intensivt underminerade judarnas möjligheter på kontinenten då samtidigt som samma britter genom att sprida liberalismen öppnade upp bland annat Tyskland för ekonomiskt inflytande som inte var av det goda slaget utan fick Bismarck att peka på den brittiska liberalismen som det onda. Han följde i stället det tidigare amerikanska systemet med tariffer. Britterna insåg att finansvärlden skulle vilja samarbeta med Tyskland och flera historiska händelser bland annat Jack the Ripper 1888 tror jag ska ses som relaterat. Bismarck tvangs avgå 1890 efter Prinsen av Wales’ inflytande över sin yngre kusin Wilhelm och Cecil Rhodes sällskap växte fram med syfte att fånga in USA och etablera den privatägda FED
Frågan är om den senaste tidens protester i Iran och Kina är spontana eller om det finns stora finansiella resurser för mutor och värvningar?
Jag tänker både på all brottslighet som verkar figurera kring Covid, Ukraina och Bitcoin. Det sistnämnda tycks vara det största bedrägeriet någonsin? Det tyder på att västimperiet har mycket i börsen för omstörtningar.