Kan Trump rädda USA från sig själv?

En artikel 10 januari av brittiske exdiplomaten Alastair Crooke https://strategic-culture.su/news/2025/01/10/can-trump-save-america-from-itself/

Trump kanske helt enkelt eskalerar den metafysiska trappan för att helt enkelt säga att han ensam har visionen att rädda Amerika från tredje världskriget.

Rysslands premiärminister Lavrov avfärdade förra veckan Team Trumps fredsförslag för Ukraina som otillfredsställande. I grund och botten är den ryska uppfattningen att kraven på en frusen konflikt helt missar poängen: Ur rysk synvinkel är sådana idéer – frusna konflikter, vapenvila och fredsbevarande styrkor – inte ens i närheten av den typ av fördragsbaserad ”Big Picture”-uppgörelse som ryssarna har förespråkat sedan 2021.

Utan ett hållbart, permanent slut på konflikten kommer ryssarna att föredra att förlita sig på ett resultat på slagfältet – även med den höga risken att deras vägran leder till fortsatt eskalerande – till och med nukleär – amerikansk brinkmanship (dvs. att man balanserar på kanten till avgrunden, dvs. ett kärnvapenkrig, ö.a.).

Frågan är snarare följande: En varaktig fred mellan USA och Ryssland – är det ens möjligt?

Den förre presidenten Jimmy Carters död påminner oss om den turbulenta politiska ”revolution” på 1970-talet som sammanfattades i skrifterna av Zbig Brzezinski, Carters nationella säkerhetsrådgivare – en revolution som har försvårat relationerna mellan USA och Ryssland från den tiden fram till idag.

Carter-eran innebar en viktig vändpunkt i och med Brzezinskis uppfinning av den identitära konflikten som vapen och hans förespråkande av samma identitära verktyg – som tillämpades i större utsträckning – för att få de västerländska samhällena under kontroll av en teknokratisk elit ”[som] utövar kontinuerlig övervakning av varje medborgare … [tillsammans med elitens] manipulation av alla människors beteende och intellektuella funktion …”.

Brzezinskis banbrytande böcker förespråkade kort sagt en styrd kosmopolitisk identitetssfär som skulle ersätta den gemensamma kulturen – dvs. de nationella värdena. Det är i den fientliga reaktionen på denna teknokratiska ”kontroll”-vision som vi kan finna roten till dagens problem som bryter ut överallt, på alla globala fronter.

I klartext är dagens händelser på många sätt en upprepning av det turbulenta 1970-talet. Dagens marsch mot antidemokratiska normer inleddes med Trilaterala kommissionens banbrytande The Crisis of Democracy (1975) – föregångaren till WEF (”Davos”) och Bilderberg – där (med Brzezinskis ord) internationella banker och multinationella företag kröntes som den främsta kreativa kraften i stället för ”nationalstaten som den grundläggande enheten i människans organiserade liv”.

Brzezinskis uppfattning om ona Ryssland var inget nytt. Snarare går den tillbaka till Hudson Institute (se här, ö.a.) på 1970-talet och till senator Henry ”Scoop” Jackson, som två gånger kandiderat till demokraternas nominering inför presidentvalen 1972 och 1976. Jackson (av norsk härkomst) hatade helt enkelt kommunismen; han hatade ryssarna, och han hade haft ett stort stöd inom det demokratiska partiet.

Brzezinski, som var av polskt ursprung, delade Scoop Jacksons ryssfobi. Han övertalade president Carter (1979) att föra in en radikaliserad, jihadistisk identitetskultur i Afghanistan för att angripa den sekulära socialistiska kulturen i Kabul, som Moskva stödde. Resultatet av kriget i Afghanistan framställdes därefter som en enorm amerikansk seger (vilket det inte var).

Men – och det är det som är poängen – segern underbyggde ändå uppfattningen att islamistiska rebeller var de idealiska ”lösningsmedlen” i regimförändringsprojekt (och är det fortfarande, som vi ser i Syrien idag).

Men Brzezinski hade ännu fler råd att ge president Carter. I sitt Grand Chessboard (se här, ö.a.) från 1997 hävdade Brzezinski att USA och Kiev potentiellt skulle kunna utnyttja gamla kulturella och språkliga komplexiteter (som gjordes i Afghanistan) för att skapa det gångjärn kring vilket kärnlandets makt skulle kunna upplösas genom att förneka Ryssland kontrollen över Ukraina:

”Utan Ukraina skulle Ryssland aldrig bli en centralmakt, men med Ukraina kan och skulle Ryssland bli en centralmakt”, insisterade han. Ryssland måste trassla in sig i ett liknande ukrainskt kulturellt identitetsträsk, förespråkade han.

Varför var detta politiska beslut så skadligt för utsikterna till en slutlig fred mellan USA och Ryssland? Det berodde på att Kiev, påhejade av CIA, förde fram det helt falska identitetsmässiga påståendet att ”Europa slutar vid Ukraina” – och att bortom det ligger ”slaverna”.

Enbart denna manipulation gjorde det möjligt för Kiev att förvandlas till en ikon för ett totalt kulturellt identitetskrig mot Ryssland, trots att det ukrainska språket (som korrekt kallas rutenska) inte är ett germanskt språk. Inte heller finns det något vikingatida (germanskt) DNA att hitta bland dagens västukrainare.

I sin önskan att stödja Kiev och göra Biden nöjd hoppade EU på denna ukrainska strategiska revisionism: ”Ukraina” framställdes som ”europeiska värden” som försvarade sig mot ”ryska” (asiatiska) värden. Det var en pol, om än en falsk sådan, kring vilken europeisk enighet kunde skapas i en tid då verkligheten var att EU:s enighet höll på att försvinna.

Så är en ”hållbar fred” med Ryssland möjlig? Om man skulle försöka upprätthålla en rest av Ukraina som en krigiskt förbindelse med ”Europa och dess värderingar” som står mot den ”regressiva slaviska sfären”, då är fred inte möjlig. För den underliggande premissen skulle vara helt falsk och skulle med säkerhet leda till förnyad konflikt i framtiden. Moskva skulle med största sannolikhet förkasta ett sådant avtal.

Ändå finns det en växande oro bland den amerikanska allmänheten för att kriget i Ukraina verkar vara låst i en evig upptrappning, med en påtaglig allmän rädsla för att Biden och ”hökarna” i kongressen för USA mot en ”nukleär förintelse”.

Ska vi – mänskligheten – fortsätta att vackla på randen till förintelse om en Trump-”uppgörelse” – som är snävt begränsad till Ukraina – förkastas i Moskva? Det är uppenbart att det är bråttom att hejda utvecklingen mot en upptrappning, men det politiska manöverutrymmet krymper hela tiden, eftersom Washington- och Brysselhökarnas tvång att rikta en dödlig attack mot Ryssland inte överges.

Men sett ur Team Trumps perspektiv är uppgiften att förhandla med Putin allt annat än okomplicerad. Allmänheten i väst har helt enkelt aldrig varit psykologiskt betingad att förvänta sig möjligheten av ett starkare Ryssland.

Tvärtom har de fått utstå att västvärldens ”experter” har hånat den ryska militären, förtalat det ryska ledarskapet som inkompetent och i deras TV-apparater framställt det ryska ledarskapet som enbart ondskefullt.

Med tanke på Brzezinskis banbrytande bidrag om demokrati, och dess senare ”koncentrat” i en elitstyrd teknohanterad ”identarisk sfär”, är det inte svårt att se hur ett så fragmenterat land som USA hamnar i bakvattnet när världen glider mot en kulturellt baserad multipolaritet.

Det är naturligtvis inte helt sant att säga att Amerika inte har någon gemensam kultur, med tanke på den stora mångfalden av invandrarkulturer i USA. Men det är sant att det som ses som traditionell kultur har varit under belägring. Detta var trots allt den springande punkten i det senaste presidentvalet – och i val i många andra länder.

Föreställningen att Trump, så snart Trumps sändebud har varit i Moskva och åkt därifrån tomhänt, kommer att svepa in för att sluta ett avtal med Ukraina, återspeglar inte det som Moskva oavbrutet har betonat.

Vad som krävs är ett fördragsbaserat avtal med en ”stor bild” som fastställer säkerhetsarkitekturen och gränserna mellan säkerhetsintressena i hjärtlandet och randlandet.

Men kommer en sådan överenskommelse att av många amerikaner ses som ”svaghet”, som ett erkännande av USA:s ”ledarskap” och ”storhet”? Naturligtvis kommer det att uppfattas på det sättet – eftersom Trump i praktiken skulle besegla USA:s nederlag och ompositionera USA som en stat bland likar i en ny Concert of Powers – dvs. i en multipolär värld.

Det är en stor ”fråga”. Kan Trump göra det – svälja den amerikanska stoltheten? En framkomlig väg skulle vara att återvända till den ursprungliga gordiska knuten och lösa upp den: dvs. att lösa upp knuten genom att det inte finns något skriftligt fördrag från tiden efter andra världskriget som avgränsar Natos ständigt framåtriktade rörelse, och genom att göra detta få slut på låtsasföreställningen att Natos förflyttning till vart det vill inte angår någon annan än sig självt.

Tyvärr kan Trumps hökaktiga rådgivare anse att det andra möjliga sättet att ”balansera” intrycket av USA:s och Natos nederlag i Ukraina är att pulvrisera Iran – som en signal om amerikansk ”virilitet”.

Förhandlingar handlar i slutändan om intressen och om att lösa gåtan att två parter uppfattar hur ”den andre” uppfattar sig själv – som svag eller stark.

Om Trump hamnar i ett bokstavligt dödläge om Ukraina kan han helt enkelt ta den metafysiska trappan och säga att han ensam har visionen att rädda USA från 3:e världskriget. Att rädda Amerika från sig självt.