Kan vi reparera jorden när Corona-pandemin väl är över ?

Denna artikel från ansedda Scientific American med titeln ”Repairing Earth once the Pandemic Is Over” har letats upp och översatts av min fina kvinnliga medarbetare på Västkusten.

Denna artikel publicerads av tidskriftens redaktör i novembernumbret av Scientific American i volym 323 nummer 5.

Att reparera jorden när pandemin väl är över

COVID-19 har kastat ljus på hur vi har skadat planeten – och också skadat fattiga och marginaliserade människor.

Samtidigt, som stora delar av den globala ekonomin stängdes ned tidigare i år, men inna antalet dödsfall hade börjat klättra uppåt, kunde många, tillräckligt priviligierade, som kände sig relativt säkra, hänge sig åt fantasier om att pandemin paradoxalt nog skulle göra världen vackrare.

En smogfri himmel avslöjade Himalayas snöklädda toppar; en bläckfisk sågs i en av Venedigs förr så grumliga kanaler; och kakafonin av transoceanisk sjöfart hade tystnat i havens djup, och tillät åter valar att stämma in i varandras sånger, mer än dom någonsin hade kunnat göra under ett halvt sekel.

Det globala dagliga koldioxidutsläppet minskade med mer än 20 procent, och tände hopp om att reella framsteg var möjliga när det gäller klimatförändringarna. Det verkade nästan som om jorden hade börjat försvara sig själv, och släppt lös ett virus över den industriella civilisationen, och lett fram den till ett tvärstopp.

Flera månader senare, när supercyklonen Amphan ödelade Bengaliska vikens norra kust och skogsbränder härjade i Kalifornien, var det lätt att glömma det korta ögonblicket av miljöoptimism. Den chock som coronaviruset åstadkom på den globala ekonomin innebar knappt en skråma på klimatförändringarna.

Det lidande som COVID-19 har fört med sig är katastrofalt. Över hela världen har mer än 30 miljoner människor smittats, och en miljon har dött. I USA, har uppåt 60 miljoner människor blivit arbetslösa, och många riskerar att vräkas från sina hem. Situationen i utvecklingsländerna är nästan ofattbart hemsk, med 265 miljoner människor som står på svältens rand.

Men genom att en del av den smog som har skymt det moderna samhällets struktur, har lyfts bort, kan pandemin också ha peka ut en riktning åt oss, en väg framåt. Den moderna civilisationen grundar sig inte bara på exploatering av naturen, utan också på utnyttjande av människor.

Systematisk ojämlikhet, orättvisor och rasism, en följd av århundraden av kolonialism och slaveri, försörjde den globala ekonomin. Den byggdes inte bara upp på grund av ett litet fåtal människors uppfinningsrikedom och entreprenörsanda, utan på utnyttjande av det stora flertalet….

Denna uppfattning, som bittert har bekämpats har nu blivit trovärdig och till och med självklar. Några av de minst prestigefyllda och sämst betalda jobben – att plocka frukt, leverera paket, duscha patienter – har visat sig vara de mest avgörande. De är också de mest riskfyllda eftersom de innebär pendling och arbete under förhållanden som ökar utsattheten för COVID-19.

Pandemin påminner oss om vem som utför dessa arbeten. I USA, är det fem gånger mer sannolikt att någon som är indian, latinamerikan eller svart ligger på sjukhus på grund av coronavirus än någon som är vit. Och deras familjer kan ha slitits sönder för länge sen eller helt nyligen, på grund av inhemska skeenden eller händelser någonstans ute i världen, som bara har syftat till att öka andra människors förmögenhet.

Marginaliserade grupper drabbas också oproportionerlig miljöförstöring-även om de är de som skadar planeten allra minst. De rikaste 10 procenten i världens påverkar upp till 43 procent av mänsklighetens miljö, medan de fattigaste 10 procenten inte påverkar mer än 5 procent. Över nationsgränserna, korrelerar ojämlikheten med sämre indikatorer på miljön – förmodligen för att de marginaliserade ofta inte kan försvara sig mot förorenande anläggningar, som är vinstmaskiner för de rika. Svarta människor bor i betydligt större utsträckning i de regioner i USA som har sämre luftkvalitet, och de verkar också ha sämre förutsättningar att stå emot COVID-19.

Pandemin har inte bara förvärrat denna totala ojämlikhet och orättvisa, den massarbetslöshet som den har genererat har också gjort det möjligt för, och motiverat miljontals amerikaner att uttrycka sitt raseri. Deras passionerade protester mot systemisk rasism kan bli avgörande för att få USA att röra sig mot en mer rättvis och hållbar framtid. Förändring finns i luften. Stadsbor som några månader tidigare har varit främlingar för sina grannar, räcker nu varandra hjälpande händer. Och lokala livsmedelsrörelser försöker minska sitt beroende av mycket förorenande och ofta exploaterande globala leveranskedjor.

Klimataktivister har länge hävdat, att rädda jorden och kämpa för rättvisa och jämlikhet är en och samma sak. En samling sociala, miljömässiga och ekonomiska reformer som förespråkas av progressiva amerikanska politiker ligger till grund för Green New Deal. Att se till att denna vision och dess internationella motsvarighet, Global Green New Deal, blir verklighet kommer att kräva ihärdiga påtryckningar från sociala rörelser.

Redan före pandemins utbrott har ursprungsbefolkningars kamp, som när Standing Rocks siouxer försvarade sin rätt till rent vatten, och skolbarnens strejker för att tvinga fram åtgärder mot klimatförändringarna, inspirerat miljontals runt om i världen. ”En annan värld är inte bara möjlig, hon är på väg”, profeterade författaren Arundhati Roy. ”Om jag lyssnar mycket noga, kan jag en stilla dag, höra hur hon andas”