Här presenteras ett utdrag ur en artikel i The Guardian 19 mars av Jasmine Mooney som hittats och översatts av läsaren Christine Vaple.
ICE (U.S. Immigration and Customs Enforcement) ”är en federal byrå som upprätthåller immigrationslagar och bekämpar gränsöverskridande brottslighet. Hitta information om immigrationsförfaranden, frihetsberövande, avlägsnande, bedrägeri, mest eftersökta flyktingar och mer.” https://www.ice.gov/
Författaren Jasmine Mooney uppger bland annat att ” De här anläggningarna är privatägda och drivs i vinstsyfte.”(Se även längre ned). Jag kan naturligtvis inte bedöma om uppgifterna stämmer.
___________________
Jag hölls i en iskall cell utan förklaring, trots att jag till slut hade advokater och uppmärksamhet i media. Ändå hade jag tur jämfört med andra.
Jag fick ingen förklaring, ingen varning. Ena minuten befann jag mig på ett immigrationskontor och pratade med en tjänsteman om mitt arbetsvisum, som hade godkänts flera månader tidigare och som gav mig, en kanadensisk medborgare, rätt att arbeta i USA. I nästa stund blev jag tillsagd att sätta händerna mot väggen och visiterades som en brottsling innan jag skickades till ett interneringscenter utan möjlighet att tala med en advokat.
När jag var i 30-årsåldern fann jag min sanna passion inom hälso- och wellnessbranschen. Jag fick möjlighet att hjälpa till att lansera ett amerikanskt varumärke för hälsotonics som hette Holy! Water – ett jobb som skulle innebära att flytta till USA.
På mitt andra försök beviljades jag mitt Nafta-arbetsvisum, som gör det möjligt för kanadensiska och mexikanska medborgare att arbeta i USA inom vissa yrkesområden. Det säger sig självt att jag inte finns med i något brottsregister. Jag älskar också USA och anser mig själv vara en snäll och hårt arbetande person.
Jag började arbeta i Kalifornien och reste fram och tillbaka mellan Kanada och USA flera gånger utan några komplikationer – tills en dag, när jag återvände till USA, en gränskontrollant frågade mig om mitt första avslag på visumansökan och det efterföljande visumgodkännandet.
Efter ett långt förhör sa polismannen att det verkade ”skumt” och återkallade mitt visum och sa att jag fortfarande kunde arbeta för företaget från Kanada, men om jag ville återvända till USA skulle jag behöva ansöka på nytt.
Jag var förkrossad, jag hade precis börjat bygga upp ett liv i Kalifornien. Jag stannade i Kanada under de närmaste månaderna och blev så småningom erbjuden en liknande tjänst hos ett annat hälso- och wellnessvarumärke.
Jag började om visumprocessen och återvände till samma immigrationskontor vid gränsen till San Diego, eftersom de hade behandlat mitt visum tidigare och jag var bekant med det. Timmarna gick, med många förvirrade åsikter om mitt fall. Tjänstemannen jag talade med var vänlig, men sa att jag på grund av mina tidigare problem behövde ansöka om visum via konsulatet. Jag sa att jag inte hade varit medveten om att jag behövde ansöka på det sättet, men att jag inte hade några problem med att göra det.
Då sa hon något konstigt: ”Du har inte gjort något fel. Du är inte i knipa, du är ingen brottsling.” Jag minns att jag tänkte: Varför skulle hon säga så? Det är klart att jag inte är kriminell!
Sedan berättade hon att de var tvungna att skicka mig tillbaka till Kanada. Det bekymrade mig inte; jag antog att jag helt enkelt skulle boka ett flyg hem. Men när jag satt och sökte efter flygningar kom en man fram till mig. ”Kom med mig”, sa han.
Jag fick ingen förklaring, ingen varning. Han ledde mig till ett rum, tog mina tillhörigheter ifrån mig och beordrade mig att sätta händerna mot väggen. En kvinna började omedelbart visitera mig. Kommandona kom snabbt, det ena efter det andra, för snabbt för att jag skulle hinna uppfatta dem.
De tog mina skor och drog ut mina skosnören. ”Vad är det du gör? Vad är det som händer?” frågade jag. ”Du är frihetsberövad.” ”Jag förstår inte. Vad betyder det? Hur länge?” ”Jag vet inte.”
Det skulle bli svaret på nästan alla frågor jag ställde under de kommande två veckorna: ”Jag vet inte.”
De tog med mig ner på nedervåningen för en rad intervjuer och medicinska frågor, sökte igenom mina väskor och sa att jag var tvungen att göra mig av med hälften av mina tillhörigheter eftersom jag inte kunde ta med mig allt. ”Ta med mig allt vart?” frågade jag.
En kvinna bad mig om namnet på någon som de kunde kontakta för min räkning. I sådana här stunder inser man att man faktiskt inte kan någons telefonnummer längre. Genom något mirakel hade jag nyligen memorerat min bästa vän Britts nummer eftersom jag hade lagt mina matbutikspoäng på hennes konto. Jag gav dem hennes telefonnummer.
De gav mig en matta och ett hopvikt ark med aluminiumfolie. ”Vad är det här?” ”Din filt.” ”Jag förstår inte.”
Jag fördes till en pytteliten, iskall cementcell med starka lysrör och en toalett. Där låg fem andra kvinnor på sina mattor med aluminiumlakan lindade över sig, så de såg ut som döda kroppar. Vakten låste dörren bakom mig.
I två dagar satt vi i den cellen och fick bara gå ut en kort stund för att få mat. Lamporna släcktes aldrig, vi visste aldrig vad klockan var och ingen svarade på våra frågor. Ingen i cellen talade engelska, så jag försökte antingen sova eller meditera för att inte få ett sammanbrott. Jag litade inte på maten, så jag fastade och antog att jag inte skulle vara där länge.
På den tredje dagen fick jag äntligen ringa ett telefonsamtal. Jag ringde Britt och berättade att jag inte förstod vad som hände, att ingen ville berätta när jag skulle få åka hem och att hon var min enda kontakt.
De gav mig en bunt papper att skriva under och berättade att jag skulle få fem års inreseförbud om jag inte ansökte om återinresa via konsulatet. Polismannen sa också att det inte spelade någon roll om jag skrev under papperen eller inte, det skulle ske oavsett.Jag var så förvirrad att jag bara skrev under. Jag sa att jag skulle betala för min flygresa hem och frågade när jag kunde åka. Jag fick inget svar.
Sedan flyttade de mig till en annan cell – den här gången utan matta eller filt. Jag satt på det iskalla cementgolvet i flera timmar. Det var då jag insåg att de höll på att föra mig till ett riktigt fängelse: Otay Mesa Detention Center.
Jag blev tillsagd att duscha, fick en fängelseuniform, fingeravtryck togs och jag intervjuades. Jag tiggde om information. ”Hur länge ska jag vara här?” ”Jag känner inte till ditt fall”, sa mannen. ”Det kan bli dagar. Det kan bli veckor. Men jag säger det nu – du måste förbereda dig mentalt för månader.”
Jag togs till sköterskans kontor för en medicinsk kontroll. Hon frågade vad som hade hänt med mig. Hon hade aldrig sett en kanadensare där förut. När jag berättade min historia tog hon tag i min hand och sa: ”Tror du på Gud?”
Jag berättade att jag nyligen hade funnit Gud, men att jag nu trodde på Gud mer än något annat. ”Jag tror att Gud förde dig hit av en anledning”, sa hon. ”Jag vet att det känns som om ditt liv är i en miljon bitar, men det kommer att ordna sig. Genom det här tror jag att du kommer att hitta ett sätt att hjälpa andra.”
Då visste jag inte vad det betydde. Hon frågade om hon kunde be för mig. Jag höll hennes händer och grät. Det kändes som om jag hade fått en ängel till mig.
Jag placerades sedan i en riktig fängelseavdelning: två våningar med celler som omger ett gemensamt utrymme, precis som på film. Jag placerades i en pytteliten cell med en våningssäng och en toalett.
Det bästa var att det fanns filtar. Efter tre dagar utan filt svepte jag in mig i min egen och kände mig äntligen lite trygg.
Under den första dagen lämnade jag inte min cell. Jag fortsatte att fasta, livrädd för att maten skulle göra mig sjuk. Det enda tillgängliga vattnet kom från kranen på toaletten i våra celler eller från ett handfat i det gemensamma utrymmet, och inget av dem kändes säkert att dricka.
Till slut tvingade jag mig själv att gå ut, träffa vakterna och lära mig reglerna. En av dem sa till mig: ”Inget bråk.” ”Jag är en älskare, inte en slagskämpe”, skämtade jag. Han skrattade.
Jag frågade om det någonsin hade varit något slagsmål här. ”I den här enheten? ”Nej”, sa han. ”Ingen i den här enheten har ett brottsligt förflutet.”
Det var då jag började träffa de andra kvinnorna. Det var då jag började höra deras berättelser.
Och det var då jag fattade ett beslut: Jag skulle aldrig tillåta mig själv att tycka synd om mig själv igen. Oavsett hur svårt det här var, var jag tvungen att vara tacksam. För varje kvinna jag träffade befann sig i en ännu svårare situation än min.
Vi var cirka 140 personer i vår enhet. Många kvinnor hade bott och arbetat lagligt i USA i flera år men hade överskridit giltighetstiden för sina visum – ofta efter att ha ansökt på nytt och fått avslag. De hade alla blivit frihetsberövade utan förvarning.
Inte en enda av dessa kvinnor hade ett brottsregister. Deras frustration handlade inte om att de hölls ansvariga, utan om det oändliga, byråkratiska limbo som de hade fastnat i.
Den verkliga frågan var hur lång tid det tog att komma ur systemet, utan tydliga svar, utan tidsgräns och utan något sätt att gå vidare. När de väl har deporterats har många inget annat val än att lämna allt de äger eftersom kostnaden för att skicka tillbaka sina tillhörigheter är för hög.
Jag träffade en kvinna som hade varit på en bilresa med sin man. Hon sa att de hade 10-åriga arbetsvisum. När de körde nära gränsen till San Diego kom de av misstag in i en fil som ledde till Mexiko. De stannade och berättade för handläggaren att de inte hade sina pass på sig och förväntade sig att bli omdirigerade. Istället blev de kvarhållna. De är båda präster.
Jag träffade en familj på tre personer som hade bott i USA i 11 år med arbetstillstånd. De betalade skatt och väntade på sina gröna kort. Varje år var mamman tvungen att genomgå en bakgrundskontroll, men den här gången blev hon tillsagd att ta med sig hela familjen. När de anlände togs de i förvar och fick veta att deras status nu skulle behandlas inifrån förvaret.
En kvinna hade ett 10-årigt visum. När det löpte ut flyttade hon tillbaka till sitt hemland Venezuela. Hon medgav att hon hade stannat en månad för länge innan hon åkte. Senare återvände hon på semester och reste in i USA utan problem. Men när hon tog ett inrikesflyg från Miami till Los Angeles plockades hon upp av ICE och frihetsberövades. Hon kunde inte deporteras eftersom Venezuela inte tog emot deporterade personer. Hon visste inte när hon skulle få komma ut.
Det fanns kvinnor som hade plockats upp från gatan, utanför sina arbetsplatser och från sina hem. Samtliga berättade för mig att de hade varit frihetsberövade i allt från några veckor till 10 månader. En kvinnas dotter stod utanför häktet och protesterade för att hon skulle friges.
Vid en gudstjänst bad de för mig: De bildade en cirkel runt mig, tog mina händer och bad. Jag hade aldrig känt så mycket kärlek, energi och medkänsla från en grupp främlingar i hela mitt liv. Alla grät.
Klockan 03.00 nästa dag väcktes jag i min cell. ”Packa din väska. Du ska åka.” Jag ryckte till och reste mig upp. ”Får jag åka hem?” Polismannen ryckte på axlarna. ”Jag vet inte vart du ska.” Självklart inte. Ingen visste någonsin något.
Jag tog mina saker och gick ner för trappan, där tio andra kvinnor stod tysta med tårar i ögonen. Men det var inte glada tårar. Det var i det ögonblicket jag lärde mig termen ”överförd”.
För många av dessa kvinnor hade förvaret blivit en förvriden version av hemmet. De hade knutit band, etablerat rutiner och funnit en gnutta tröst i de vänskapsband de hade byggt upp. Nu, utan förvarning, slets de isär och skickades någon annanstans. Att se dem ta farväl, klamra sig fast vid varandra, var gastkramande.
Jag hade ingen aning om vad som väntade mig härnäst. Så här i efterhand var det nog bäst så.
Nästa anhalt var Arizona, San Luis Regional Detention Center. Överföringsprocessen varade i 24 timmar, en sömnlös, utmattande prövning. Den här gången var det män som transporterades med oss. Ungefär 50 av oss trängdes in i en fängelsebuss under de följande fem timmarna, tätt packade – kvinnorna längst fram och männen längst bak.
Vi var bundna med kedjor som satt tätt runt våra midjor, våra händer var fastkedjade vid kroppen och våra fötter var fastkedjade med bojor som tvingade varje rörelse till en långsam, rasslande kamp.
När vi kom fram till nästa destination tvingades vi gå igenom hela intagningsprocessen en gång till, med läkarundersökningar, fingeravtryck – och graviditetstest; de ställde upp oss i en smutsig cell, hukade över en gemensam toalett och höll Dixie-muggar med urin medan sköterskan släppte graviditetstest i var och en av våra muggar. Det var äckligt.
Vi satt i iskalla fängelseceller i timmar och väntade på att alla skulle bli behandlade. På andra sidan rummet fick en av kvinnorna plötsligt syn på sin man. De hade båda varit frihetsberövade och träffades nu för första gången på flera veckor.
Hennes ansiktsuttryck – ren kärlek, lättnad och längtan – är något jag aldrig kommer att glömma.
Vi var helt utmattade. Jag kände mig som om jag hallucinerade.
Vakten kastade en filt till oss var: ”Hitta en säng.”
Det fanns inga kuddar. Rummet var iskallt och en filt räckte inte. Runt omkring mig låg kvinnor hopkurade med täckta huvuden och såg ut som ett rum fullt av lik. Det här stället fick det förra fängelset att kännas som Four Seasons.
Jag fortsatte att intala mig själv: Låt inte det här knäcka dig.
Vi var trettio personer som delade på ett rum. Vi fick en frigolitmugg för vatten och en plastsked som vi var tvungna att återanvända för varje måltid. Till slut var jag tvungen att försöka äta, och mycket riktigt blev jag sjuk. Ingen av uniformerna passade, och alla hade herrskor på sig. Handdukarna vi fick för att duscha var små handdukar. De ville inte ge oss fler filtar. Lysrörslamporna var tända dygnet runt.
Allt kändes som om det var menat att bryta ner en. Ingenting förklarades för oss. Jag fick inte ringa ett telefonsamtal. Vi var inlåsta i ett rum, utan dagsljus och utan en aning om när vi skulle få komma ut.
Jag försökte hålla mig lugn medan varenda fiber i min varelse rasade mot panikläge. Jag visste inte hur jag skulle berätta för Britt var jag var. Då visade en av kvinnorna mig, som om hon var sänd från Gud, en surfplatta som var fäst vid väggen där jag kunde skicka e-post. Jag kom bara ihåg min VD:s e-post. Jag skrev ett meddelande och hoppades att han skulle se det.
Han svarade.
Genom honom fick jag kontakt med Britt. Hon berättade att de arbetade dygnet runt med att försöka få ut mig. Men ingen hade några svar, systemet gjorde det näst intill omöjligt. Jag berättade för henne om förhållandena på den nya platsen, och det var då vi bestämde oss för att gå till medierna.
Hon började arbeta med en reporter och frågade om jag kunde ringa henne så att hon kunde slussa in honom. Det internationella telefonkonto som Britt tidigare hade försökt ordna åt mig fungerade inte, så en av de andra kvinnorna erbjöd sig att låta mig använda hennes telefonkonto för att ringa samtalet.
Vi satt alla i samma båt.
Eftersom jag inte hade något annat att göra i min cell än att prata fick jag nya vänner – kvinnor som hade riskerat allt för att få chansen till ett bättre liv för sig själva och sina familjer.
Genom dem lärde jag mig den hårda verkligheten bakom att söka asyl. De visade mig sina fysiska ärr och förklarade hur de hade betalat smugglare mellan 20 000 och 60 000 dollar för att ta sig till USA:s gräns, genom brutala djungler och under fruktansvärda förhållanden.
En kvinna hade erbjudits asyl i Mexiko inom två veckor, men hade uppmuntrats att fortsätta till USA. Nu var hon fast, levde i en mardröm och hade varit skild från sina små barn i flera månader. Hon snyftade och berättade att hon kände sig som den sämsta mamman i världen.
Många av dessa kvinnor var högutbildade och talade flera språk. Ändå hade de fått rådet att låtsas att de inte talade engelska eftersom det förmodligen skulle öka deras chanser att få asyl.
Vissa trodde att de användes för att statuera exempel, som varningar till andra att inte försöka komma hit.
Kvinnorna började få panik på den nya anläggningen, och eftersom de visste att jag troligen var den första som skulle komma ut skrev de brev och meddelanden som jag skulle skicka till deras familjer.
Det kändes som om vi alla hade kidnappats och kastats in i något slags sjukt psykologiskt experiment som skulle beröva oss varje uns av styrka och värdighet.
Vi kom från olika länder, talade olika språk och utövade olika religioner. Men på den här platsen spelade inget av det någon roll. Alla tog hand om varandra. Alla delade på maten. Alla höll om varandra när någon bröt ihop. Alla kämpade för att hålla varandras hopp vid liv.
Jag fick ett meddelande från Britt. Min berättelse hade börjat spridas i media.
Nästan omedelbart därefter fick jag veta att jag skulle släppas.
Min ICE-agent, som jag aldrig hade pratat med, sa till min advokat att jag kunde ha åkt tidigare om jag hade skrivit på ett utträdesformulär, och att de inte hade vetat att jag skulle betala för mitt eget flyg hem.
Från det ögonblick jag anlände bad jag varje polis jag såg att låta mig betala för min egen biljett hem. Inte en enda av dem talade någonsin med mig om mitt fall.
För att sätta saker och ting i perspektiv: Jag hade ett kanadensiskt pass, advokater, resurser, uppmärksamhet i media, vänner, familj och till och med politiker som försvarade mig. Ändå var jag frihetsberövad i nästan två veckor.
Föreställ er hur det här systemet är för alla andra där inne.
En liten grupp av oss fördes tillbaka till San Diego klockan 02.00 på natten – en sista bilresa, återigen fastkedjade. Jag fördes sedan till flygplatsen, där två poliser väntade på mig. Medierna var där, så poliserna smög in mig genom en sidodörr och försökte undvika att någon skulle se mig fastbunden. Jag var oerhört tacksam för att jag åtminstone inte behövde gå genom flygplatsen i kedjor.
Till min förvåning var poliserna som eskorterade mig otroligt snälla och till och med roliga. Det var första gången jag hade skrattat på flera veckor.
Jag frågade om jag kunde få sätta på skosnörena igen.
”Ja”, sa en av dem med ett flin. ”Men det är bäst att du inte springer.”
”Ja”, tillade den andre. ”Annars måste vi tackla dig på flygplatsen. Det skulle verkligen bli rubriker.”
Jag skrattade och berättade sedan att jag hade tillbringat mycket tid med att observera vakterna under min internering och att jag inte kunde tro hur ofta jag såg människor behandla andra människor med sådan hänsynslöshet. ”Men oroa er inte”, skämtade jag. ”Ni två får fem stjärnor.”
När jag till slut landade i Kanada väntade min mamma och mina två bästa vänner på mig. Det gjorde även media. Jag pratade med dem lite kort, avtrubbad och förvirrad av utmattning.
Det var overkligt att höra mina vänner berätta om allt de hade gjort för att få ut mig: de hade arbetat med advokater, vänt sig till medierna, ringt otaliga samtal till förvarsenheter och desperat försökt nå ICE eller någon annan som kunde hjälpa till. De sa att hela systemet kändes riggat, utformat för att göra det nästan omöjligt för någon att komma ut.
Verkligheten blev tydlig: ICE-förvaret är inte bara en byråkratisk mardröm. Det är en affärsverksamhet. De här anläggningarna är privatägda och drivs i vinstsyfte.
Företag som CoreCivic och GEO Group får statligt stöd baserat på antalet personer de förvarar, vilket är anledningen till att de lobbar för en striktare invandringspolitik. Det är en lukrativ verksamhet: CoreCivic tjänade över 560 miljoner dollar på ICE-kontrakt under ett enda år. År 2024 tjänade GEO Group mer än 763 miljoner dollar från Ice-kontrakt.
Ju fler interner, desto mer pengar tjänar de. Det säger sig självt att dessa företag inte har något incitament att släppa människor snabbt. Det jag hade upplevt började äntligen bli begripligt.
Det här är inte bara min historia. Det är berättelsen om tusentals och åter tusentals människor som fortfarande är fångna i ett system som tjänar pengar på deras lidande. Jag skriver i hopp om att någon där ute – någon som har makten att förändra allt detta – kan hjälpa till att göra något.
Den styrka jag såg hos dessa kvinnor, den kärlek de gav trots sitt lidande, är det som ger mig hopp. Att oavsett hur bristfälligt systemet är, hur grymma omständigheterna är, så kommer mänskligheten alltid att lysa igenom.
Även på de mörkaste platserna, inom de mest trasiga systemen, finns mänskligheten kvar. Ibland visar den sig i de minsta och mest oväntade vänliga handlingarna: en gemensam måltid, en viskad bön, en hand som sträcks ut i mörkret. Vi definieras av den kärlek vi visar, det mod vi visar och de sanningar vi är beredda att berätta.