Detta är den första av tre viktiga artiklar av Emanuel Karlsten som jag fick tips om av en läsare. Återges med tillstånd – var god se nedtill.

Sveriges unika censur strider mot grundlagen – men ingen vill ta ansvar

______________________________________________

Sveriges unika censur strider mot grundlagen – men ingen vill ta ansvar

Sedan mars förväntar sig Sverige att internetoperatörer förbjuder användare att läsa ryska statsmedier. Det är en unik censur. Aldrig i modern historia har Sverige gått ut med påbud om att viss information inte får nå svenska medborgare. Det har inte hänt med IS-propaganda, inte med barnporr eller något av de många övergrepp som tillgängliggörs på internet.
Men med ryska kanalen RT har det hänt – i strid med svensk lag.

Det här är en berättelse i tre delar om ett unikt statligt ingrepp i en grundläggande medborgerlig rättighet – där ingen vill ta ansvar.
Del 1: Den unika censuren

För den som knappar in RT.com på dator eller mobiltelefon ser det ut som att sajten inte existerar. Eller som att internet slutat fungera: ”Webbplatsen kan inte nås”. Det kan den, men inte om du är abonnent hos någon av Sveriges största internetleverantörer. Samma sak med Sputniknews.com. De är båda ryska, statskontrollerade medier och i den första vågen av EU-sanktioner beslutade Europeiska unionens råd – ett slags toppmöte av statsöverhuvuden från EU:s samtliga länder – att anta en förordning om att förbjuda dessa etermedier att sändas i EU. Beslutet togs snabbt och passerade inte parlamentet och ännu snabbare gick det efter beslutet då EU:s tjänstemannaregering, EU-kommissionen, gjorde en egen tolkning av förordningen. Nu handlade censuren inte bara om fall där ryska statsmedier sände utan också i de fall medierna kunde uppsökas. I ett brev till internetföretag som läckt ut, men vars innehåll en högt uppsatt person på svenska Google bekräftat för mig, krävde kommissionen att de ryska statsmedierna skulle blockeras från sökmotorer och sociala medier. Därför är RT.com också borta från både Google-resultat och även mer oberoende aktörer som Duckduckgo. Det är som att de ryska statsmedierna aldrig existerat.

En sådan censur, där alltså staten avgör vad medborgare ska få ta del av, är unik i Sverige. Inte ens med de grövsta av brott har Sverige utövat internetcensur. Inte för propaganda, inte terrorism, inte ens barnporr. Senast staten försökte sig på ett censurförsök var när utrikesminister Laila Freidvalds utövade påtryckningar så att ett webbhotell stängde ned en Sverigedemokratisk hemsida med muhammedkarikatyrer. Ingreppet ledde senare till att Freivalds fick lämna sin post. För i Sverige finns lagar om informationsfrihet och grundlagar om yttrandefrihet.

Därför var också beslutet i Europeiska unionens råd kontroversiellt för Sverige och därför lyckades regeringen förhandla in en brasklapp om att förordningen ska respektera medlemsländernas lagar. Alltså: Om det finns en svenska lagar som går på tvärs med förordningen, trumfar svensk lag. Med detta undantag upplevdes förordningen riskfri för samtliga EU-länders regeringar, samtidigt som beslutet blev en viktig kraftmarkör mot Ryssland under krigets första dagar.

Nyheten om rådets beslut drunknade bland övriga nyheter om kriget, men en dryg vecka senare uppmärksammades det. Då, i början av mars, hade Post- och telestyrelsen (PTS) skickat ut ett meddelande till samtliga svenska internetoperatörer och förtydligat att förordningen gäller i Sverige: ”Att blockera innehåll i nät kan stå i strid med nätneutralitetsförordningen. Detta regelverk tillåter dock blockering om den krävs t.ex. för att uppfylla kraven från EU. Den aktuella förordningen skapar ett sådant undantag”, skrev myndigheten. Men ingenting nämndes om någon svensk grundlag, inte heller något om informationsfrihet. I en uppföljande intervju i Dagens nyheter förtydligade PTS:
– Det här innebär att operatörerna förväntas genomföra den här blockeringen, säger pressansvarige Petter Öhrn.

De stora operatörerna Telia, Tele2, 3 och Telenor kände sig samtliga tvingade att rätta in sig i ledet och stoppade tillgången till ryska statsmedier. Reportrar utan gränser rasade mot censuren, kallade det ”vansinnigt” och Journalistförbundet krävde att beslutet skulle rivas upp. Men Sveriges kulturminister visade istället uppskattning till de operatörer som följt förordningen och menar att det var rätt eftersom de ryska medierna ”sprider rysk propaganda och desinformation”.

Redaktörens markering: Just den formuleringen fick juristen Daniel Westman, specialiserad på medierätt, att reagera. För propaganda är, i strikt mening, politisk information. Den kan vara rätt eller fel, men den är inte olaglig.
– Att börja allmänt prata om att det här inte är ett problem ur en yttrandefrihetssynpunkt för att det är falsk information eller propaganda, det är en oerhört farlig argumentation, säger Daniel Westman.
Westman menar att det är domstol som ytterst avgör frågan, men att det för honom är tydligt.
– Min uppfattning är att det här går alldeles för långt och är en alldeles för stor begränsning i yttrande- och informationsfriheten, säger Daniel Westman.

Men om experter anser att lagen är tydlig, varför respekterar varken myndigheter, operatörer eller ministrar den?

Mer om det i del 2 – skriv upp dig på nyhetsbrevet för att få nästa del i mejlen, eller bli Patreon och läs alla tre delar direkt.

Den här artikeln är kostnadsfri tack vare personer som varje månad bidrar ekonomiskt för att journalistiken ska vara tillgänglig. 
Du kan också bidra, från 20 kr i månaden, genom tjänsten Patreon.
Artikeln är skriven under licensen CC-BY, fri att dela och återpublicera om du hänvisar tillbaka hit.