Är USA imperialistiskt?

I kvälls-serien ”Aktuella artiklar för ett-två år sedan” återpubliceras denna artikel som är aktuell i högsta grad.

Läsaren Arne Nilsson skriver i en kommentar till artikeln Är Ryssland ett imperialistiskt land? Avsnitt 1.”Lenins broschyr ”Imperialismen som kapitalismens högsta stadium” från 1916 är inte skriven för att avgöra vad som utmärker en imperialistisk stat, utan handlar första och främst om att beskriva den monopolistiska kapitalismens ekonomiska väsen. Det handlar inte om dess politiska och ideologiska aspekter. Inte heller handlar det om andra typer av imperialism. Därför är Lenins beskrivning av imperialismen inte särskilt relevant för oss idag som ett ramverk för att analysera dagens Ryssland.” Jag tycker att Lenins fem karakteristika har en (förvånande?) stor aktualitet, men kan hålla med om att imperialismen av idag bör beskrivas på ett delvis annorlunda sätt. Detta har också skett av olika författare under de gångna dryga hundra åren sedan Lenin gav ut sin bok, och där kan tvingades till viss politisk återhållsamhet pga. censuren.

I skriften ”USA som världspolis” från våren 2020 för Ulf Karlström och jag  en kort diskussion av ämnet. Den kan köpas för 50 kr.

Frågan om imperialismen förtjänar fortsatt diskussion! Återger kapitel 9 i skriften ”USA som världspolis” där frågan behandlas med fokus på USA förstås.

Kapitel 9 Är USA imperialistiskt?

Vi försöker fånga väsentliga delar av den omfattande diskussion som skett om begreppet
imperialism och avslutar med ett försök till beskrivning av USA-imperialismen idag.

9.1 Även i USA talar man om imperialism och imperium.
Begreppet imperialism används då och då av förespråkare för USA:s politik men med
försiktighet och inte officiellt. ”Imperialism” ger hos många negativa associationer till krig,
erövringar och kolonialism. Efter attacken på World Trade Center i september 2001 hördes
den jämfört med ”imperialism” mer utslätande frasen ”ett amerikanskt imperium” oftare inte minst bland neokonservativa (PNAC 2010) och inte alltid nedsättande.
I november 2000 höll Richard Haass, medlem av nationella säkerhetsrådet och nu ordförande i mäktiga Council on Foreign Relations ett föredrag med titeln ”Imperial America”. Han menade att det var nödvändigt att USA med sitt överskott av makt (”surplus of power”) omvärderar sin roll från vanlig nationalstat till imperialistisk makt. Michael Ignatieff, professor i mänskliga rättigheter på Harvard skrev 2002 i New York Times Magazine att ”Faktum är att Amerikas hela krig mot terrorismen är en övning i imperialism. Max Boot, ledande neokonservativ ideolog skrev i oktober 2001 att ”en dos USA-imperialism kan vara bästa svaret på terrorismen.” (Boot & Kirkpatrick 2003). Fareed Zakaria, inflytelserik redaktör på Newsweek och på Time skrev två månader efter intåget i Bagdad att ”I Washington finns en växande bransch av nya imperialister, människor som argumenterar för att Amerika bör anamma sin roll som liberal imperiemakt” (Newsweek 23/6 2003). Niall Ferguson, känd professor vid bl.a. Oxford menar att USA är ett imperium, och anser att detta är en bra sak (Foster 2006). I februari 2013 hade Time en lång artikel med titeln ”NeoImperialism and the Arrogance of Ignorance” med fokus på USA:s insatser i Afrika. (http://nation.time.com/2013/02/27/neo-imperialism-and-the-arrogance-of-ignorance/).

9.2 Imperialism-begreppets historik.
Begreppet ”imperialism” som ”den vite mannens börda” myntades i slutet av 1800-talet av
den engelske författaren Ruyard Kipling, en känd förespråkare för imperialism och
kolonialism som stöd för USA:s mycket blodiga krig för att erövra Filippinerna. Uttrycket har nog uppfattats som hyckleri av många, inte minst de drabbade.

9.2.1 Hobson och Hilferding.
Boken ”Imperialism – a study” (1902) av den liberale engelske ekonomen och politikern
Hobson fick stor betydelse. Han menade att det centrala i imperialismen var ekonomisk
exploatering, och att den avvek mycket från kolonialismen. Hobson fann att de brittiska
utlandsinvesteringarna ökade kraftigt från 1880-talet, och menade att en imperialistisk
utrikespolitik behövdes för att trygga dessa. Han ansåg att imperialism beror på
överproduktion, ojämn inkomstfördelning och kan avhjälpas genom att höja arbetarnas löner, eller omfördela via skatter. Hobson förespråkade avkolonialisering och investeringar i
England i stället för utomlands. Lenin och andra socialister kritiserade dessa uppfattningar,
men accepterade i stort sett hans syn att den nya imperialismen innebar ekonomisk
exploatering. Den österrikiske ekonomen Hilferdings bok ”Das Finanzkapital” 1910 betonade framväxten av ett starkt finanskapital inriktad på nya marknader, vilket medfört militära rustningar och aggression.

9.2.2 Lenins teori.
Lenins bok ”Imperialismen som kapitalismens högsta stadium” från 1916 var inspirerad av
Hobson (1902) och Hilferding (1910). Den fick ett stort inflytande under decennier och
baseras på grundlig analys av omfattande ekonomiska data. Lenin menar att imperialismen
har fem kännetecken:
• Koncentrationen av produktion och kapital har uppnått ett så högt utvecklingsstadium,
att den skapat monopol som spelar en avgörande roll i det ekonomiska livet.
• Bankkapitalet har smält samman med industrikapitalet och en finansoligarki har
uppkommit på grundval av detta finanskapital.
• Kapitalexporten, till skillnad från varuexporten, erhåller mycket stor betydelse.
• Det bildas internationella monopolitiska kapitalförbund vilka delar världen mellan sig.
• Jordens territoriella uppdelning mellan de kapitalistiska stormakterna är avslutad.
Lenin ansåg att kapitalismen sedan Marx’ dagar övergått från konkurrenskapitalism till en
”monopolkapitalism”. Han menade att kolonialism existerade långt före imperialismen, och
att dessa inte var identiska. Lenin skrev att ”superprofiter” från kolonierna bidrog till att ett
skikt arbetare i de imperialistiska länderna kunde leva ganska gott och bli mindre radikala,
och att imperialismen hindrade kolonier från självständig ekonomisk utveckling. Han föregick därmed beroendeteorin som lyfte fram detta förhållande under 1960-talet (Frank 1967; Amin 2006). Vi menar att fakta talar för riktigheten av bedömningen av Hobson, Hilferding och Lenin m fl. att imperialism är ett nytt stadium, som började tydligt framträda för mer än 100 år sedan, fast kapitalismen lång tidigare sökt marknader utomlands (Amin 2006). Sedan dess har vissa av Lenins kännetecken försvagats, och nya karakteristika har tillkommit.

Lenin kritiserade den ledande tyske socialdemokraten Kautskys teori om ultraimperialism (https://en.wikipedia.org/wiki/Ultra-imperialism) som innebär att imperialister går samman för att gemensamt suga ut världen och avstår från att föra krig mot varandra. Världskrigen, kampen om marknader inom Triaden* och ökad krigsrisk mellan USA och Kina och Ryssland styrker bedömningen att denna teori är felaktig.

9.2.3 Magdoffs analys av imperialismen.
I den inflytelserika boken ”Imperialismens politiska ekonomi” (1969) menade ekonomen
Harry Magdoff att tyngdpunkten har flyttats från kamp om världens uppdelning till kamp mot inskränkningar i det kapitalistiska systemets geografiska utbredning genom uppkomst av olika socialistiska länder, och genom att kolonier blivit självständiga, ofta efter hårda strider. USA hade fått en ny hegemonisk roll. Magdoff betonade den nära relationen mellan ekonomi, utrikespolitik och militära insatser. Som viktiga karakteristika för imperialismen nämns tillväxten av transnationella företag (TNC)*, jakten på råvaror och erövring av nya
marknader, USA:s roll som ledande kapitalexportör, en kraftigt ökad internationalisering av
kapitalflöden och bankverksamhet, och dollarns ställning som enda världsvaluta.
Magdoff skriver ”Imperialismen är inte någonting som ett kapitalistiskt samhälle kan välja att tillämpa eller avstå från – den är det kapitalistiska samhällets sätt att fungera”. Magdoff
ansluter till Lenins gamla analys, men överskrider den då förhållanden ändrats.

9.3. Uppfattningar om imperialism sedan omkring 1970.
Under 1960- och 70-talen behandlades frågan om imperialismen även av beroendeskolan i
Latinamerika, varvid André Gunder Frank menade att underutvecklingen i Latinamerika,
liksom på andra håll berodde på de rika ländernas imperialism (Frank 1967) och att
imperialismen lett till framväxten av en parasitär, beroende borgarklass, en
”kompradorbourgeoisi”*, som kom att inta ledande poster i sina lände. För detta har termen ”nykolonialism” etablerats (Magnusson 2002). Samir Amin bidrog till att utveckla
”beroendeteorin”. Genom att lönerna är mycket lägre i den perifera kapitalismens länder,
även vid lika arbetsproduktivitet överförde stora summor ”den imperialistiska räntan” till
metropolerna, vilket har uppmärksammats mycket på senare år (Amin 2010; kapitel 2).

9.4 Aktuella diskussioner om imperialism.
David Harvey ser kamp om utrymmet som central och använder begreppet ”dispossesion” för ett undanträngande av människor och menar att ockupationen av Irak bland annat skedde för att minska utrymmet för konkurrenter som Kina. (Harvey 2003, 2010). Han har föga empiriskt stöd för sitt synsätt. Han menar att dagens neoliberala kapitalism kan ersättas med Keysianism* (Harvey 2003), och han hävdar felaktigt att utsugningen är större i utvecklade imperialistländer. Smith (2017) och andra förhåller sig kritiskt till Harvey, och menar att han förnekar imperialismen. (https://mronline.org/2017/08/26/a-critique-of-david-harveysanalysis-of-imperialism/)

I Sverige gav Andreas Malm för 15 år sedan ut boken ”När kapitalet tar till vapen. Om
imperialism i vår tid” (2004). Malm överbetonar krigens betydelse för krigsindustrins och för sysselsättning och ekonomisk utveckling (hos segrarna) men ger inte en tydlig analys av imperialismens ekonomi. Liksom hos Hossein-Zadeh (2007) överbetonas militärens roll.

Hardt & Negri (2000) menar att olika staters suveränitet håller på att ersättas av ett nytt
globalt ”Empire”, via sammansmältning av nationella och internationella organisationer utan tydlig hierarki eller imperialism. Boken har fått mycket positiva recensioner i ledande
tidningar som New York Times och Time. Från andra håll (Amin, Foster) har Hardt & Negri
kritiserats skarpt. Deras idéer framstår som lösa spekulationer, som motsägs av fakta. Monthly Reviewskolan har sedan boken ”Monopoly capital” (Baran & Sweezy 1966) med emfas betonat frågan om monopolens roll, även om termen monopol inte skall tolkas för snävt, Skolan menar att utan teorin om monopolkapitalismen kan man inte förklara övergången till den nya fasen ”finansialiseringen” (Foster et al. 2011). Mot detta hävdar Shaikh (2016;354ff) att skolbildningen rymmer uppenbara motsägelser vad gäller prisbildning och monopolisering, samt att någon konsistent teori om monopol idag inte är möjlig att presentera (jfr kapitel 2.7).

Fuchs menar (2010) att beskrivningar av imperialism kan ses som ett kontinuum, från de som menar att imperialism inte längre finns (t.ex. Hardt & Negri 2003) till de som menar att kapitalismen i stort sett är lika imperialistisk idag som för hundra år sedan (Foster 2006; Amin 2006; Smith 2015), om än med något ändrade karakteristika.

9.5 USA-imperialismen idag – kännetecken.
Vår karaktärisering nedan är ett försök till övergripande syntes av empiri och gäller främst USA, men även i betydande utsträckning andra länder i Triaden.
1. Koncentrationen av produktion och kapital i oligopol eller ”monopol” har ökat kraftigt under de senaste 3–4 decennierna, bl.a. genom uppköp och sammanslagningar. (Kapitel 2.7).
2. Utlandsinvesteringar (FDI) är mycket viktiga, men har efter stor ökning minskat sedan 2015. Kan kanske bero på en tillfällig mättnad och ökad kontraktering för tillverkning.
3. En stagnationstendens med underutnyttjad produktionskapacitet är tydlig inom Triaden.
4. Den pågående processen med globalisering har intensifierats och en internationell arbetsfördelning har skett, med bl.a. utskiftning av industriproduktion från Triaden.
5. Finanskapitalets ställning inom ekonomin har stärkts markant efter en tidigare omfattande avreglering med ökning av spekulation, skuldsättning och ekonomiska kriser.
6. Den ekonomiska ojämlikheten och otryggheten har ökat.
7. Världshandeln av varor och tjänster har ökat mycket kraftigt, inklusive andelen från Triaden. Produktion i fattiga utvecklingsländer har gett TNC superprofiter. Många utvecklingsländer är fast i skeva utbytesrelationer pga. fluktuerande råvarupriser, vilka skall finansiera importen av prismässigt höga och stabila industriprodukter.
8. Dollarn är fortfarande världshandels- och reservvaluta, vilket ger USA möjlighet att finansiera underskott genom att ge ut dollar och är ett generellt maktmedel.
9. Konkurrensen och kampen om kontroll över jordens råvaror och naturresurser har hårdnat. Frånsett olja och gas är USA idag mer beroende av tillgång till externa råvaror och naturresurser. USA använder kontroll av oljetillgångar, på olika sätt som maktstrategi, för att t ex motarbeta Kina och Ryssland (Huawei, Nord Stream 2), samt straffa länder som Iran, Syrien, Venezuela (kapitel 1.7–1.8).
10. Imperialismen har visat sig oförmögen att vidta tillräckligt kraftfulla insatser för att stävja den fortskridande uppvärmningen av jorden med högst sannolikt mer negativa än positiva effekter. Jakten på ökad produktion och ökad vinst står i vägen. Kan medföra ökad klimatekonomisk migration mot kanske främst Europa, med ökade kostnader.
11. USA:s utlandsinvesteringar, kontrakteringar, handelsvägar och utländska råvaror, samt nära allierade ”måste skyddas”, liksom potentiella konkurrenter, fram för allt BRI ”måste avskräckas” För detta krävs stora militära resurser.
12. USA har rustat upp kraftigt sin militära kapacitet, och svarar för cirka 35 % av militärutgifterna i världen. USA har idag också världens största krigsmakt. (Kapitel 10)
13. Satsningen på militär styrka göder ett stort militärindustriellt komplex, med produktion i många av USA:s delstater, USA är dessutom världens största vapenexportör. (Kapitel 10.8).
14. Privatägda nationella och internationella massmedia spelar en central roll för att legitimera USA:s brutala politik. Den rättfärdigas med fraser om ”make the world safe for democracy” och efter 2001 ”the war against terrorism”. (Kapitel 8).

9.6 Vilka är dagens imperialistiska stater?
Det är helt klart att USA och flertalet ekonomiskt utvecklade stater i Triaden uppfyller kriterierna för imperialism. Gör även Kina det? Det är tveksamt om man avser dagens Kina, men vad som sker framöver vet vi inte. Kina ger idag frikostigt med lån till utvecklingsländer. Det anses allmänt att investeringar i infrastruktur utgör ekonomiskt sunda satsningar, till skillnad för investeringar i palats och skrytbyggen. Emellertid kan fluktuerande råvarupriser drabba ett utvecklingsland, så att det hamnar i en form av ”skuldfälla”. Hur kommer då stormakten Kina att agera? Det är en öppen fråga. Däremot kan vi konstatera att Kina inte för en aggressiv utrikespolitik, vilket utmärker USA. Kina anser sig bygga en socialism med kinesiska förtecken. Bland marxister och andra statsvetare finns olika uppfattning. Amin menar att Kina inte är imperialistiskt. (https://monthlyreview.org/2013/03/01/china-2013/), medan Turner har motsatt uppfattning (https://oktoberforlaget.se/produkt/ar-kina-ett-imperialistiskt-land-av-n-b-turner-m-fl/). Vi avstår här från att ytterligare penetrera frågan. Ryssland uppfyller inte flera viktiga kriterier, med begränsad kapitalexport, relativt outvecklad produktivitet och stort beroende av råvaruexport, samt få betydande monopol i förhållande till särskilt PPP-justerad BNP. (https://www.globalpolitics.se/ar-ryssland-imperialistiskt/).