Kina hjälper Iran och Saudiarabien att återuppta diplomatiska förbindelser!

En ny artikel av

https://www.indianpunchline.com/china-steps-up-a-new-era-has-dawned-in-world-politics/

Även uppmärksammat av svenska medier som SvD där man bl.a. skriver ”USA välkomnar en upptinad relation de rivaliserande länderna emellan, men John Kirby, talesperson för USA:s nationella säkerhetsråd, uttrycker samtidigt viss skepsis: – Det återstår att se om Iran kommer att uppfylla sina skyldigheter. Sunnimuslimska Saudiarabien och shiitiskdominerade Iran står på olika sidor i flera konflikter i Mellanöstern”. Underskattar M.K. denna problematik?

_______________________________________________________________

Kina tar ett steg framåt, en ny era har inletts i världspolitiken
Under kinesisk medling har Saudiarabien och Iran nått en överenskommelse om att återuppta de diplomatiska förbindelserna i Peking, 10 mars 2023.

Det avtal som tillkännagavs på fredagen i Peking om normalisering av de diplomatiska förbindelserna mellan Saudiarabien och Iran och återöppnande av deras ambassader är en historisk händelse. Det går långt utöver frågan om förbindelserna mellan Saudiarabien och Iran. Kinas medling innebär att vi bevittnar en djupgående förskjutning av de tektoniska plattorna i 2000-talets geopolitik.

I det gemensamma uttalande som utfärdades på fredagen i Peking börjar man med att säga att överenskommelsen mellan Saudiarabien och Iran nåddes ”som svar på det ädla initiativet från president Xi Jinping”. Den dramatiska inledningen fortsätter med att konstatera att Saudiarabien och Iran har uttryckt sin ”uppskattning och tacksamhet” till Xi Jinping och den kinesiska regeringen ”för värdskapet och sponsringen av samtalen, och de ansträngningar som den lade ner för att de skulle bli framgångsrika”.

I den gemensamma kommunikén nämns också Irak och Oman för att främja den saudisk-iranska dialogen under 2021-2022. Men det som är framträdande är att USA, som traditionellt sett har varit den dominerande makten i västasiatisk politik i nästan åtta decennier, inte finns med i bilden.

Ändå handlar detta om försoning mellan de två största regionala makterna i regionen kring Persiska viken. USA:s tillbakadragande är ett tecken på ett kolossalt sammanbrott för den amerikanska diplomatin. Det kommer att förbli ett svart märke i president Bidens utrikespolitiska arv.

Men Biden måste ta på sig skulden för det. Ett sådant katastrofalt misslyckande kan till stor del härledas till hans iver att införa sina neokonservativa dogmer som ett komplement till USA:s militära makt och Bidens eget frekventa insisterande på att mänsklighetens öde hänger på resultatet av en kosmisk kamp mellan demokrati och autokrati.

Kina har visat att Bidens överdrifter är illusoriska och att de stöter på verkligheten. Om Bidens moralistiska, ogenomtänkta retorik alienerade Saudiarabien, mötte hans försök att undertrycka Iran ett envist motstånd från Teheran. Och i slutändan drev Biden bokstavligen både Riyad och Teheran att söka efter motkrafter som skulle hjälpa dem att trycka tillbaka hans förtryckande, överlägsna attityd.

USA:s förödmjukande uteslutning från den västasiatiska politikens centrum utgör ett ”Suez-ögonblick” för supermakten, jämförbart med den kris som Storbritannien upplevde 1956, som tvingade britterna att inse att deras imperiala projekt hade nått en återvändsgränd och att det gamla sättet att göra saker och ting – att piska svagare nationer i ledet som en påstådd skyldighet för det globala ledarskapet – inte längre skulle fungera och bara skulle leda till en katastrofal uppgörelse.

Det häpnadsväckande här är den rena hjärnkraft, de intellektuella resurser och den ”mjuka makt” som Kina har tagit i bruk för att överlista USA. USA har minst 30 militärbaser i Västasien – fem bara i Saudiarabien – men har förlorat ledarskapet. När jag tänker efter så gjorde Saudiarabien, Iran och Kina sina viktiga tillkännagivanden samma dag som Xi Jinping valdes för en tredje mandatperiod som president.

Vad vi ser är ett nytt Kina under Xi Jinpings ledning som travar över den höga kullen. Det intar dock en självförnekande hållning och gör inga anspråk på att få några lagrar för sig självt. Det finns inga tecken på det ”medelriket-syndrom” som USA:s propagandister hade varnat för.

Tvärtom, för världens publik – särskilt länder som Indien eller Vietnam, Turkiet, Brasilien eller Sydafrika – har Kina presenterat ett välgörande exempel på hur en demokratiserad multipolär värld kan fungera i framtiden – hur det är möjligt att förankra stormaktsdiplomatin på konsensuell, försonande politik, handel och ömsesidigt beroende och främja ett resultat som alla vinner på.

Det finns ett annat stort budskap som är underförstått i detta: Kina som en faktor för global balans och stabilitet. Det är inte bara Asien-Stillahavsområdet och Västasien som tittar på. Till publiken hör också Afrika och Latinamerika – i själva verket hela den icke västerländska världen som utgör den stora majoriteten av världssamfundet och som kallas det globala syd.

Det som pandemin och Ukrainakrisen har fört upp till ytan är den latenta geopolitiska verkligheten att det globala syd förkastar den nymerkantilistiska politik som västvärlden bedriver under täckmantel av ”liberal internationalism”.

Väst strävar efter en hierarkisk internationell ordning. Ingen mindre än EU:s utrikespolitiske chef Josep Borrell uttryckte detta i ett obevakat ögonblick nyligen med en touch av rasistisk underton när han från en offentlig plattform sade att ”Europa är en trädgård”. Resten av världen är en djungel, och djungeln kan invadera trädgården”. Joseph Borell: Europa är överlägset en ”barbarisk djungel i resten av världen”

I morgon kan Kina lika gärna utmana USA:s hegemoni över det västra halvklotet. Det kinesiska utrikesministeriets nyligen publicerade dokument med titeln ”USA:s hegemoni och dess faror” visar att Peking inte längre kommer att vara på defensiven. USA:s hegemoni och dess faror

Samtidigt pågår en omfördelning av krafterna på världsscenen med Kina och Ryssland på ena sidan och USA på den andra. Är det inte ett viktigt budskap att den saudiarabiska utrikesministern prins Faisal bin Farhan Al Saud, precis före det historiska tillkännagivandet i Peking i fredags, plötsligt landade i Moskva på ett ”arbetsbesök” och satte sig i ett möte med utrikesminister Sergej Lavrov, som var uppenbart nöjd (här, här och här)?

Vi kommer naturligtvis aldrig att få veta vilken roll Moskva skulle ha spelat bakom kulisserna i samordning med Peking för att bygga broar mellan Riyad och Teheran. Allt vi vet är att Ryssland och Kina aktivt samordnar sina utrikespolitiska åtgärder. Intressant nog hade president Putin den 6 mars ett telefonsamtal med Irans president Ebrahim Raisi.

Hoppets djärvhet

Förvisso kommer den geopolitiska situationen i Västasien aldrig att bli densamma igen. Realistiskt sett har vårens första sparv dykt upp, men isen har bara smält tre eller fyra stavtag från stranden. Solens strålar ger ändå hopp och signalerar att det kommer att bli varmare dagar. Red: Tjusig metafor !

Riyad kommer förmodligen inte längre att ha något att göra med de djävulska komplotter som kläcks i Washington och Tel Aviv för att återuppliva en anti-iransk allians i Västasien. Det är inte heller möjligt att Saudiarabien kommer att delta i eventuella amerikansk-israeliska attacker mot Iran.

Detta isolerar Israel allvarligt i regionen och gör USA tandlöst. I sak är det en splittring av Biden-administrationens febriga ansträngningar på senare tid att övertala Riyad att ansluta sig till Abraham-avtalet.

I en kommentar i Global Times noterades dock, vilket är betydelsefullt, något djärvt att överenskommelsen mellan Saudiarabien och Iran ”utgör ett positivt exempel för andra regionala frågor som är viktiga, som t.ex. en lättnad och lösning av konflikten mellan Israel och Palestina”. Och i framtiden kan Kina spela en viktig roll när det gäller att bygga en bro för länderna för att lösa långvariga, taggiga frågor i Mellanöstern, precis som den här gången”.

I den gemensamma kommunikén som utfärdades i Peking står det faktiskt: ”De tre länderna [Saudiarabien, Iran och Kina] uttryckte sin vilja att göra alla ansträngningar för att stärka den regionala och internationella freden och säkerheten”. Kan Kina trolla fram en kanin ur hatten? Det får tiden utvisa.

För närvarande kommer dock det saudisk-iranska närmandet säkerligen att få positiva återverkningar på ansträngningarna att nå en förhandlingslösning i Jemen och Syrien samt på den politiska instabiliteten i Libanon.

I den gemensamma kommunikén betonas dessutom att Saudiarabien och Iran har för avsikt att återuppliva 1998 års allmänna avtal om samarbete på områdena ekonomi, handel, investeringar, teknik, vetenskap, kultur, idrott och ungdom.

Sammantaget har Bidenadministrationens strategi för maximalt tryck mot Iran kraschat och västvärldens sanktioner mot Iran har blivit verkningslösa. USA:s politiska alternativ gentemot Iran har krympt. Annorlunda uttryckt får Iran ett strategiskt djup för att förhandla med USA.

Den avgörande frågan i USA:s sanktioner ligger i begränsningarna av Irans oljehandel och tillgång till västerländska banker. Det är fullt tänkbart att en motreaktion är på väg att inledas när Ryssland, Iran och Saudiarabien – tre av de största olje- och gasproducerande länderna – börjar påskynda sitt sökande efter betalningsmekanismer för att kringgå den amerikanska dollarn.

Kina diskuterar redan ett sådant arrangemang med Saudiarabien och Iran. I handeln och de ekonomiska transaktionerna mellan Kina och Ryssland används inte längre den amerikanska dollarn som betalningsmedel. Det är väl känt att varje betydande urholkning av dollarns status som ”världsvaluta” inte bara kommer att innebära en undergång för den amerikanska ekonomin, utan också kommer att förlamas i USA:s förmåga att föra ”eviga krig” utomlands och att införa sin globala hegemoni.

Slutsatsen är att försoningen mellan Saudiarabien och Iran också är en föregångare till att de inom en snar framtid kommer att bli medlemmar i BRICS. Det finns förvisso redan en rysk-kinesisk överenskommelse på detta område. Saudiarabiens och Irans medlemskap i BRICS kommer att radikalt ställa om maktdynamiken i det internationella systemet.