Kina, Indien, Amerika och EU: Vem vinner på Ukrainakriget och vem förlorar?

Denna artikel ”Kina, Indien, Amerika och EU: Vem vinner på Ukrainakriget och vem förlorar?” av Ivan Timofeev, Valdai Club Program Director och en av Rysslands ledande utrikespolitiska experter. RT 20/3 2022 har översatts av Rolf Nilsson. Tycker den ger en balanserad framställning. Vad tycker Putin & Co?

_________________________________________________________________

Den ryska militäroperationen sänder chockvågor över hela världen och skapar problem och möjligheter

Rysslands militära operation i Ukraina väcker frågor om balansen mellan förluster och vinster för stora intressenter och globala aktörer. Beträffande Moskva och Kiev är denna balans ännu inte fastställd.

Hittills fortsätter fientligheterna och ingen politisk uppgörelse har utarbetats, så det är svårt att säga om parterna kan uppnå sina politiska mål, för vilka ett enormt pris redan har betalats i människoliv och med ekonomiska skador av kolossala proportioner. Utsikterna för andra globala och regionala aktörer – bland annat EU, USA, Kina, Japan och Iran – är mycket tydligare.

Europeiska unionen lider av skador och förluster på grund av många avbrutna handels- och ekonomiska band med Ryssland. Den viktigaste utmaningen är att hitta alternativ till rysk olja, gas, metaller och andra råvaror på den europeiska marknaden. Detta kommer att kräva en stor koncentration av resurser och politisk vilja. Det kommer att påverka tillväxten i EU:s ekonomi och avgöra hur konkurrenskraftig dess industri kommer att vara under de kommande åren.

Ändå, hur smärtsamt det än må vara, kan ryska råvaror ersättas. För olja tar det inte lång tid, medan rysk gas är lite svårare att skära bort. Situationen kommer att vara olika från nation till nation inom blocket, eftersom deras beroende av ryska resurser varierar. Ändå kan en rad ryska varor sannolikt bytas ut inom några år.

Oavsett utvecklingen på den ukrainska fronten och Rysslands utrikespolitik, kommer det att vara en långsiktig process att driva ut Moskva ur den gemensamma marknaden.

EU måste ta hand om ukrainska flyktingar. Det här är ingen lätt uppgift. Situationen förändras snabbt, vilket gör en korrekt bedömning omöjlig, men vi talar helt klart om miljontals människor. EU-länderna måste ta emot dessa flyktingar och hjälpa dem att anpassa sig och till och med integreras. Många europeiska länder kommer att behöva spendera mer på sociala program. Samtidigt kommer detta att gynna EU på medellång sikt. Man har lång erfarenhet av att hantera migranter. Tyskland är särskilt bra på detta. Till skillnad från migranter från islamiska länder är ukrainare inte så olika EU-européer när det gäller kultur. De är bättre utbildade, anpassar sig och integrerar snabbare och tenderar inte att bilda slutna gemenskaper. För ekonomin kommer detta att vara en stor demografisk injektion.

De flesta EU-länder kommer att kraftigt öka sina försvarsutgifter. Detta kommer dock inte nödvändigtvis att motsvara tillväxten i blockets politiska inflytande. Det kommer fortfarande att förbli en junior partner inom Nato. Vissa medlemsländers politiska och militära roll kommer dock att bli mycket viktigare. Man kommer osökt att tänka på Tyskland, eftersom det har stor kapacitet att öka sina försvarsutgifter, modernisera sin armé och utveckla sin försvarsindustri. För de avancerade militärindustriella komplexen i europeiska länder kommer detta att ge långsiktiga fördelar.

Det kommer också att vara en vinst för det europeiska projektet som helhet. Ryssland har blivit en viktig konsoliderande faktor för EU, som förbättrar sin interna disciplin, stärker sin självidentitet och befäster sin östra flank.

På ytan är USA:s kostnader inte lika betydande, även om ett förbud mot rysk olja kan orsaka vissa svårigheter inhemskt, till exempel i form av skyhöga gaspriser. Washingtons huvudproblem ligger dock någon annanstans. Den kraftiga upptrappningen i konfrontationen med Ryssland är en distraktion från Asien-Stillahavsområdet. USA kommer att behöva bygga upp sin militära närvaro i Europa, vilket ger färre möjligheter att hålla tillbaka Kina.

USA är också oroat över möjligheten att den ukrainska krisen kommer att förvandlas till ett krig mellan Nato och Ryssland. Om det tas till det yttersta kan detta leda till kärnvapenupptrappning. Washington kommer att behöva hålla tillbaka Moskva men agera inom vissa gränser för att undvika eskalering här och nu. Det verkar som att den nuvarande prioriteringen är att hantera konfliktens intensitet och se till att den inte kokar över.

Inom andra områden kommer USA definitivt att göra vinster.

Den nya nivån av konfrontation med Moskva hjälper Nato att stärka den interna disciplinen och uppmuntrar europeiska medlemmar att bidra mer till gemensam säkerhet.

Donald Trump, Barack Obama och George W. Bush kunde inte uppnå detta. Nu görs det utan någon som helst svårighet. Faktum är att Nato kan expandera ännu mer. Medlemskap för neutrala Sverige och Finland är nu uppe för diskussion, och stödet för denna idé växer i båda länderna. Om Finland går med i Nato kommer blockets makt att projiceras över Rysslands nordvästra områden.

I teorin skulle USA också kunna använda behovet av att avleda resurser till Europa till sin fördel. Washington och dess allierade är nu fria att arrangera ett aldrig tidigare skådat slag mot Rysslands ekonomiska och tekniska potential. Ryssland kommer utan tvekan att förbli en stor militär utmaning för Amerika och väst. De kommer dock att kunna undergräva ekonomin som denna militära potential bygger på och sedan rikta sin uppmärksamhet mot Asien.

Den amerikanska energisektorn har mycket att vinna på krisen. Snart kommer den att ta över en ansenlig del av den europeiska marknaden. Det kommer nu också att bli lättare för amerikanerna att pressa ut Ryssland från världens vapenmarknader. Medan Kina och Indien kommer att förbli stora konsumenter av ryska vapen, kommer Moskva att få svårare att konkurrera på andra marknader, på grund av stark press från USA.

Under åren har USA samlat på sig en mängd inhemska frågor. ”Ryssland-faktorn” skulle kunna hjälpa både kongressen och det amerikanska samhället att återfå en känsla av enhet och sammanhållning, om än kortvarig. Som sagt, i vilken grad den pågående krisen kan påverka presidentvalet 2024 är fortfarande oklart.

Samtidigt får Kina ett stort utrymme för handling. Till skillnad från EU och USA kommer Kina att förlora mycket lite på grund av den nuvarande krisen. Washingtons militära och politiska tryck på Peking avtar. Med ett omfattande paket av antiryska sanktioner nu på plats kan Kina göra anspråk på en betydande del av den ryska marknaden, som nu har lämnats av det kollektiva väst. Även om det kan finnas infrastrukturella och logistiska hinder att övervinna, kommer ryska energiresurser att bli mer tillgängliga för Kina, till lägre priser än tidigare. Dessutom kommer Kina att bli Rysslands viktigaste finansiella partner – ett partnerskap som kommer att vara kraftigt snedvriden till Kinas fördel. Därmed stärker Peking ytterligare sina positioner vid sina norra och nordöstra gränser.

Det verkar inte finnas några alternativ till att Ryssland samarbetar med Kina.

Kina kommer snart att få nya möjligheter att utöva inflytande i Centralasien. Eftersom man lärt sig av Rysslands erfarenhet av sanktioner, kommer Peking att skärpa sin egen ekonomiska och finansiella säkerhet, för att stå emot en liknande konfrontation med väst. Som sagt, den nuvarande utvecklingen kommer sannolikt inte att resultera i en fullfjädrad rysk-kinesisk militär och politisk allians. Det verkar som att Kina kommer att behålla sin distans och försöka förbli så flexibelt som möjligt.

För Japan kommer förlusterna på kort sikt sannolikt att uppväga fördelarna. Utsikterna att underteckna ett sedan länge försenat fredsavtal med Ryssland börjar bli mycket svaga. Redan före denna nya fas av konfrontation stod det klart att Ryssland och Japan hade hamnat i ett dödläge i förhandlingarna. Även om det inte ens fanns en antydan om framsteg på det spåret, fanns åtminstone den teoretiska möjligheten kvar. Efter händelserna 2014 (då Krim förenades med Ryssland, ö.a.) förde Tokyo en balanserad och pragmatisk utrikespolitik, och införde mestadels symboliska sanktioner mot Ryssland, samtidigt som man förblev aktiv på den ryska marknaden och upprätthöll konstruktiva relationer med Rysslands ledarskap. Efter den 24 februari 2022 övergav Japan detta tillvägagångssätt och valde att stå med USA och EU.

Tokyo kommer att bära vissa kostnader, som ett resultat av att dra sig tillbaka från den ryska marknaden och behöva hitta substitut för ryska råvaror, men dessa kommer inte att vara kritiska. Den huvudsakliga konsekvensen är att upptrappningen av förbindelserna med Ryssland, precis som vi såg med Tyskland, kommer att ge ett starkt incitament för en definitiv omprövning av det nationella säkerhetsparadigmet efter andra världskriget, när det gäller användningen av väpnat våld. Japan kommer nu att ha förtroendet att börja återta sin status som en fullfjädrad politisk och militär makt i regionen. Som ett resultat av detta kommer lösningen på ”Northern Territories”-frågan att ses, allt oftare, ur ett militärt perspektiv.

Indien kommer knappt att påverkas. New Delhi kommer att upprätthålla en dialog med Moskva och omintetgöra varje försök att hindra militärt och tekniskt samarbete mellan de två länderna. Ändå kan lobbyister för västerländska vapentillverkare hamna i en mer gynnsam position. Kinas växande styrka till följd av krisen är ett problem för Indien, men detta är inget nytt.

Den ukrainska krisen kan också gynna ett antal länder, som för närvarande lider av amerikanska sanktioner. Först och främst handlar det om Venezuela och Iran. Washington kan komma att häva vissa påföljder för att kompensera för förluster som härrör från förbudet mot rysk oljeimport. Politiskt sett är detta lättare att göra i Venezuelas fall, eftersom problemet där ytterst bara handlar om landets regeringssystem – något som USA skulle kunna blunda för ett tag. Venezuelas råolja skulle kunna ersätta rysk import på den amerikanska marknaden, medan Nicolas Maduros regim skulle kunna andas lite lättare och säkra lite vinster i utländsk valuta.

Det är svårare med Iran, på grund av landets militära kärnkraftsprogram och den nya versionen av JCPOA. Det senare är en multilateral process, som även involverar Ryssland. Tekniskt sett skulle USA kunna låta Iran återuppta handel med olja på den globala marknaden, utan ett kärnkraftsavtal på plats. Till exempel kan Biden-administrationen ta tillbaka de undantag som Donald Trump skrotade, vilket hade gjort det möjligt för ett antal europeiska och asiatiska länder att importera råolja från Iran. Problemet för USA här är att Teheran också skulle få uppskov och kunna stärka sin förhandlingsposition, vilket skulle leda till påtryckningar från republikaner som är emot avtal med landet. I ljuset av att man pressar tillbaka mot Ryssland kan dessa skillnader dock tronas ner. Iran skulle i alla fall få chansen att dra nytta av detta. Detta skulle också hindra de sanktionerade länderna från att bilda en koalition som teoretiskt skulle kunna omfatta Kina, Ryssland, Iran och Venezuela. Kina kommer att handla med de andra tre, men inte på bekostnad av sina band med väst.

Sammantaget kommer det nya skedet av den ukrainska krisen att få återverkningar på en global skala. För vissa länder kommer det att innebära förluster på kort och medellång sikt – och då betydande förluster – men för många andra kommer det att öppna nya möjligheter att på lång sikt utöka sitt inflytande.

Den här artikeln publicerades först på ryska på kommersant.ru