Kinas historiska utveckling senaste 300 åren. Från webbinariet ”Kinas plats i världen”.

Ingress: Den nya stormakten Kina, världens folkrikaste stat diskuteras och kritiseras mycket.
Vad vill Kina egentligen?
Vilket samband finns mellan kolonialisering av Kina och dagens politik?
Är Nya Sidenvägen ett fredsprojekt – eller en slags imperialism?
Hur ser Kinas ekonomi ut egentligen? Kapitalism bara, eller ”Socialism med kinesiska förtecken?”
Vad händer i Xinjiang?
Är vi på väg från en USA-dominerad värld mot en bipolär värld med Kina & Ryssland i andra polen? På väg mot multipolär värld?
Vad kan man tro om allt man hör/läser om Kina?
Berättigad kritik och/eller bara förtal och demonisering?

Folket i Bild Kulturfront, Stockholmsavdelningen ordnade 8 juni ordnade ett unikt webbinarium via Zoom, som besöktes av drygt 60 personer.

”Kinas plats i världen” presenterades i 5 föredrag med plats för frågor och diskussion.

Program.

1. Kinas historiska utveckling senaste 300 åren. Lennart Lundberg, sinolog med många Kina-resor sedan 1966.
2. Kinas ekonomi. Ulf Karlström, miljöexpert, antiimperialistisk folkrörelseaktivist
3. Är Nya Sidenvägen ett imperialistiskt projekt? Karl Lötberg, journalist, f.d. chefredaktör
4. Leder Kina utvecklingen mot en multipolär värld? Anders Romelsjö, bloggare, forskare.
5. Kritiken mot Kina Torbjörn Wikland, ekonom som följt och skrivit om Kinas utveckling och Sveriges förbindelser med Kina sedan slutet av 1960-talet och som besökt Kina många gånger.

Av föredragshållarna på webbinariet har Lennart Lundberg och Torbjörn Wikland besökt Kina många gånger. Lennart Lundberg har bott en tid i Kina, kan kinesiska och översätter skrifter från kinesiska till svenska.

Vi kommer nu att presentera de fem föredragen i viss turordning. Här är det första, av Lennart Lundberg. (Mina svärtningar av texten).

Kinas historia de senaste 300 åren

För 300 år sedan, på 1700-talet, stod det gamla Kina förmodligen på höjden av sin styrka och utveckling. Den sista kejsardynastin, Qing, hade gripit makten 1644, efter några års strider hade det nu rått fred i många år, ekonomi och handel blomstrade. Kina hade fått sitt nuvarande utseende eftersom dominansen över ytterområdena hade konsoliderats – Manchuriet, Mongoliet, Xinjiang och Tibet.

Redan på Romarrikets tid framstod Kina och Indien som synonymt med rikedom och lyx. Samma bild gav Marco Polo på medeltiden. Sedan på 15–1600-talen när jesuiter kom från Europa till Kina (den främste av dem var Matteo Ricci) och började förstå mer om landets organisation och kulturliv, började lärda och intellektuella i Europa också se Kina som föredöme när det gällde visdom och förnuft, god förvaltning och tolerans – Leibniz och Voltaire.

De senaste årtiondena har ekonomer gjort mer noggranna beräkningar av den ekonomiska utvecklingen i olika delar av världen genom århundradena. De visar att Kina och Indien plus Sydostasien i långa tider stod för drygt hälften av produktionen i världen. Det var då liksom nu världens mest tättbefolkade område. Ännu i början av 1800-talet stod Kina för 25–30 % av hela världsekonomin. Kultur, vetenskap och hantverk var högt utvecklade. Kina hade uppfunnit papperet och boktryckarkonsten, och det fanns troligen fler böcker i Kina än i hela resten av världen. Porslinet exporterades över hela världen.

Men så småningom började svagheter visa sig. Efter lång tid av fred och stabilitet kom flera svaga härskare, och korruptionen förvärrades. Det gjorde att Kina inte hade mycket att sätta emot när imperialistmakterna började tränga in i landet.

Utlänningar fick bedriva handel i Kina bara i Kanton i Sydkina, och handeln var strängt kontrollerad. Engelsmännen hade funnit att opiumhandel var ett bra sätt att tjäna pengar, men det förbjöds med omfattande smuggling som följd. När kineserna tog till kraftåtgärder mot smugglingen ledde det till krig. De europeiska vapnen var kraftigt överlägsna, och kineserna hade inte mycket att sätta emot. Genom första och andra opiumkrigen 1840 och framåt öppnades landet för handel och ekonomisk verksamhet, opium tilläts, utlänningar fick privilegier. Flera europeiska fälttåg i Kina blev rena plundringar. 1860 brändes till exempel det kejserliga sommarpalatset utanför Peking – ett palatsområde på tre och en halv kvadratkilometer som brann i fem dagar. En och en halv miljon dyrbara föremål stals och fraktades till Europa.

Allt detta plus de upprepade krigsskadestånden dränerade statskassan och försvagade kejsarregeringen. Det gjorde också Taipingupproret, det väldiga bondeuppror som skakade Kina på 1840–50-talet och som var nära att störta kejsardömet innan det slogs ner med hjälp av engelska och franska trupper. Upproret riktade sig mot både kejsarmakten och imperialismen och var politiskt mycket radikalt, med bland annat jordreform och jämlikhet mellan män och kvinnor på programmet.

Samtidigt dök ett annat hot upp som skulle påverka Kinas utveckling hela första halvan av 1900-talet: Japan. Det hade förut isolerat sig liksom Kina men tvingats av amerikanerna att öppna sig 1858 och då inlett en frenetisk modernisering, industrialisering och militarisering. Ganska snart visade landet sig berett att imitera Europa när det gällde att lägga andra länder under sig. Den första sammandrabbningen kom 1895, då Japan i ett kort krig erövrade Taiwan och öarna norr därom.

I motsats till Japan var de kinesiska härskarna inte i stånd att förnya sig. Kejsardömet levde kvar men urholkades och förlorade alltmer i prestige och legitimitet. De försök till reformer som gjordes var halvhjärtade.

Kejsardömet föll 1911. Det var ett litet militäruppror i Wuhan som snabbt grep om sig. Kejsardömet var ett korthus och föll samman. Men makten föll i händerna på militärgrupper som slogs mot varandra, och kaoset fortsatte. Det var världskrigets slut och ryska revolutionen som gav nya impulser. Segrarmakterna i Versailles gav de gamla tyska besittningarna i Kina till Japan, vilket väckte oerhörd förbittring i Kina. Det stärkte nationalismen och insikten om att de styrande inte var att lita på. Samtidigt visade oktoberrevolutionen att det var möjligt för undertryckta folklager att göra uppror, och Rysslands appell till världens förtryckta folk fick stort gensvar – liksom i många andra fattiga länder, särskilt de som var kolonier. I Kina skapades en bred folklig mobilisering och en livlig kulturell och politisk debatt.

Sun Yat-sen, som hade lett upproret 1911, skapade ett nytt parti med ett program som byggde på nationalism, demokrati och välfärd för folket – Guomindang, det parti som finns kvar än idag på Taiwan. I samarbete med det nybildade kommunistpartiet byggde det upp en armé med syfte att erövra och ena hela Kina. Många frivilliga strömmade till, och när fälttåget började besegrade man ganska lätt de sinsemellan stridande generalerna.

Då var Sun Yat-sen redan död, och hans efterträdare Chiang Kai-shek bröt med kommunisterna i en storskalig utrensning 1927 och allierade sig med de konservativa grupperna av kapitalister och godsägare. Den brytningen tvingade kommunisterna att utforma en ny strategi med baser på landsbygden. Det var nu Mao Zedong blev partiets ledare och började utforma sin nya linje för revolution i ett fattigt land genom att stödja sig på bönderna som utgjorde det stora flertalet i landet. Inbördeskriget fortsatte alltså i nya former.

Några år senare invaderade Japan Kina. Japan hade erövrat Korea 1912 och fortsatt in i nordöstra Kina, Manchuriet, 1931. Försöket att lägga under sig hela Kina kom så 1937. Japan var allierat med Tyskland, så det var ett av förspelen till andra världskriget. Nationalister och kommunister slöt fred i nationens intresse, men kommunisterna kunde ta ledningen i kampen genom att bygga upp motståndsfickor på landsbygden och föra gerillakrig mot ockupanterna. Nationalisterna förde mera traditionellt frontkrig.

I och med nederlaget i världskriget kapitulerade japanerna också i Kina. Vid det laget hade kommunisterna byggt upp ett mycket brett stöd över stora delar av landsbygden, särskilt i norra Kina. De föreslog regeringssamarbete mellan kommunister och nationalister, men de senare vägrade. Det blev inbördeskrig, och på några år segrade kommunisterna och tog makten i hela landet utom ön Taiwan. Det var 1949, den så kallade Befrielsen som markerade ingången till ett nytt skede.

Det blev äntligen fred. Kina hade då haft krig och inbördeskrig i olika former nästan oavbrutet sedan kejsardömets fall 1911. Landet var vid den här tidpunkten oerhört fattigt. Nittio procent av befolkningen bodde på landsbygden, många tusen byar hade inte ens en väg, miljoner levde på svältgränsen, i städerna rådde hyperinflation, den lilla industri som fanns gick på sparlåga.

Första steget var förstås att bygga upp en förvaltning, upprätta freden. Därefter jordreformen. Den stora jordreformen i början av femtiotalet var något man hade lovat de jordlösa och fattiga bönderna, men det var också nödvändigt för att få i gång ekonomin. Det blev också ett sätt att bygga upp en förvaltning över hela landsbygden. Jordreformen gjorde att alla byar, också de mest avlägsna, fick kontakt med rikspolitiken och att partiet fick kontakt med de aktivaste och duktigaste i varje by. Det här att partiet och staten når ut till varenda by och kan förklara sin politik och få veta vad folk tycker har varit en oerhörd styrka genom åren, och är det fortfarande. Det har förstås fungerat mer eller mindre bra i olika perioder, men det har alltid funnits där, och gör fortfarande – i städerna också förstås.

Målet var förstås ett socialistiskt lantbruk snarast efter sovjetiskt mönster. Från början föreställde man sig nog att man skulle gå långsamt fram och behålla privat egendom i lång tid, men efter några år inleddes en snabb kollektivisering som kulminerade med folkkommunerna 1958. Det mesta gick väldigt bra under de åren, produktionen ökade kraftigt och folk fick det märkbart bättre.

Flera faktorer ledde till katastrofen under stora språnget 1959–61 – viktigast var nog flera år av dåliga skördar och att förvaltningen inte hade någon beredskap utan förväntade sig ständiga framsteg och anpassade sig långsamt. Men sakta justerades politiken och landet återhämtade sig. Sedan kom kulturrevolutionen som får ses som ett försök att komma åt flera problem: byråkratisering och privilegier bland funktionärer, tendens att förbise landsbygdens problem som hade kommit i skymundan i några år. Plus ett försök att bygga upp entusiasm för socialismen och stärka demokratin på basplanet. Den hade en del framgångar men också en del bakslag och skapade en del kaos och våld.

Det var dock tydligt att både ledningen och folket var delade när det gällde kulturrevolutionen, och efter Maos död 1976 inleddes en stor omläggning av hela den långsiktiga politiken. Folkkommunerna skrotades, jorden delades upp igen i små privata jordlotter, och man började uppmuntra privat företagsamhet. Framför allt lade man nu tonvikten vid ekonomisk utveckling – ytterligare socialiseringsåtgärder fick vänta tills senare.

På flera sätt är det också ingången till ett nytt skede. Maotidens socialism och kollektivism kontrasterar mot det accepterande av privat ägande och betoning av ekonomiska framsteg som utmärker den nya tiden som bär Deng Xiaopings märke. Där finns det många saker att diskutera. Men i det här sammanhanget är det viktigare att betona kontinuiteten. Under båda perioderna var det långsiktiga målet att skapa ett självständigt, modernt och nytt Kina, utvecklat socialt, ekonomiskt och kulturellt. Styresformen har också varit i stort densamma: kommunistpartiet i ledningen, stark statlig styrning, stark offentlig sektor, men också utrymme för privata ekonomiska initiativ.

Utvecklingen efter den här omläggningen i slutet av sjuttiotalet har ju varit otroligt framgångsrik, men det är på sin plats att påpeka att utvecklingen under Maotiden, alltså 1949–76, också var det. Medellivslängden steg på dessa 27 år från under 40 till omkring 65, en fenomenal utveckling som knappast något annat land har gjort efter. Man utvecklade jordbruket och gjorde landet självförsörjande, skapade början till en industriell bas, sjukvården och skolväsendet förbättrades kraftigt. Utan den grund som lades då hade den senare utvecklingen knappast varit möjlig.

När Sovjet bröt samman på nittiotalet följde man som bekant chockdoktrinen – ju snabbare förändringar desto bättre. I Kina gick man nu mycket försiktigt fram – ledorden var ”söka sanningen ur fakta” och ”känna sig för i vattnet efter stenar att gå på”. Man provade sig fram med reformer och provade ofta ut en åtgärd på några ställen innan de blev godkända för hela landet. Den stora reform som det var att avskaffa folkkommunerna och privatisera jordbruket tog fem år att genomföra.

Industrialiseringen tog fart. Små verkstäder som tillverkade enkla produkter för närområdet kunde mycket snabbt expandera med statligt stöd. Utländska företag började etablera sig, först bara i vissa områden och med olika begränsningar, men dessa togs stegvis bort.

Staten hjälpte både inhemska och utländska företag med att skaffa arbetskraft. Den togs från landsbygden där det fanns överskott på arbetskraft. Det gjordes planerat och styrt, vilket gjorde att städerna inte översvämmades av arbetssökande, man slapp kåkstäder och slum, och arbetarna fick bättre villkor och större trygghet än i andra länder på samma utvecklingsnivå. Med tiden har flera hundra miljoner människor flyttat in till städerna, de flesta för att stanna. Det problem som inte är löst än är att dessa fortfarande inte är fullvärdiga stadsbor utan räknas som skrivna på den ort de kom från. Det ger svårigheter med bostad, sjukvård, barnens skolgång. Det är en fråga som måste lösas de närmaste åren.

Under de gyllene åren på 90- och 00-talen hade Kina en tillväxt på över tio procent om året. Landet gick med i WTO och handeln ökade med praktiskt taget alla länder i världen. Men den snabba utvecklingen skapade en rad problem.

Korruptionen ökade dramatiskt. Den snabba utvecklingen skapade stora möjligheter för tjänstemän på alla nivåer att berika sig.
Miljöförstöringen ökade dramatiskt. I början fanns det i stort sett ingen miljölagstiftning. Det är något Kina kommer att få dras med i lång tid framöver.
Inkomstskillnaderna ökade enormt.
Under 80-talet hade bönderna fått bättre villkor, men sedan hade deras inkomster stagnerat medan städerna utvecklades.

Under 00-talet ökade protesterna mot dessa och andra missförhållanden. Det kunde vara tiotusentals demonstrationer och kravaller om året, ofta bönder som protesterade mot att myndigheterna hade tagit folks land för ett vägbygge, en fabrik eller liknande, mot alldeles för låg ersättning. Eller arbetare strejkade för högre lön eller mot dåliga villkor. Staten har, efter vad jag kan se lyssnat till protesterna. Efter en bred diskussion om landsbygdspolitiken har man gjort stora satsningar form av vägbyggen, lokal småindustri, diversifiering av jordbruket, skolor och sjukvård på landsbygden, pensioner för bönderna. De senaste tio-tjugo åren har också arbetarnas löner stigit kraftigt.

Sedan Xi Jinping tillträdde som ledare har man slagit hårt ner på korruptionen, betydligt hårdare än förut, satsar på att gottgöra tidigare försyndelser på miljöområdet har inlett en stor omställning med tanke på den globala miljökrisen, och man försöker lösa kvarvarande fattigdomsproblem – på individnivå, bynivå och regional nivå.