Kinas tillslag mot spelindstrin (spelandets ”andliga opium”) är en del av en stor social revolution som ställer kollektivism mot individualism

Denna artikel Kinas tillslag mot spelandets ”andliga opium” (spelberoende) är en del av en stor social revolution som ställer kollektivism mot individualism

har skrivits av Tom Fowdy, som är en brittisk författare och analytiker för politik och internationella relationer med huvudfokus på Östasien. Artikeln är översatt av Rolf Nilsson.

Kinas tillslag mot spelandets ”andliga opium” är en del av en stor social revolution som ställer kollektivism mot individualism

Detta är en fascinerande ny era av socialistiska reformer, en som är mycket ambitiös och radikal och i slutändan syftar till att uppnå ett resultat: att vinna den teknologiska striden med Amerika.

Omfattningen av Xi Jinpings sociala revolution intensifieras varje dag, och ingenting verkar att gå säkert längre. Jämsides med den dramatiska omorganisationen av privatundervisning, kritiken av ’big tech’ och kampanjen mot kändiskultur, vänder den kinesiska staten nu blicken mot vad den uppfattar som överdrivet spelande bland unga. Tuffa nya bestämmelser syftar till att begränsa deras aktiviteter på spelplattformar till bara tre timmar i veckan, beskriver det som ”andligt opium” och betonar att det påverkar deras psykiska hälsa negativt, liksom att man vill försöka se till att barn fokuserar mer på sin utbildning.

Det är ytterligare ett försök att förflytta Kinas samhälle i linje med dess nationella prioriteringar, och ännu en indikation på att ”stora företags” intressen inte alltid representerar hela samhällets intressen, vilket många länder i väst tror. George Soros har nyligen uttryckt sin oro, men det är nog mer ett tecken på att Kina är på rätt väg, än på något annat.

I sitt sammanhang är utvecklingen och tillväxten av videospel något som omfattande förändrat våra liv och hur vi roar oss själva. På bara fyra decennier eller så har datorspel och spelkonsoler helt förändrat fritidsaktiviteter och hobbies för miljoner människor och nästan förflyttat klassiska ”familjebrädspel” till stenåldern. Varje barn från 1990-talet har vuxit upp med olika konsoler, från Playstation, till Nintendo, till XBox, till massiva onlineplattformar som Steam. Tillsammans med dess inverkan på livsstil har modernt spelande också skapat en megaindustri som uppgår till hundratals miljarder i värde.

Kina har tagit en stor bit av den kakan. Men här ligger också i Xis ögon problemet. Tv-spelindustrin frodas på att i evighet fortsätta att utveckla sina produkter och att ta i anspråk allt mer av ungas tid och resurser, även om det stör deras sociala och pedagogiska utveckling. Även om spel är roliga och underhållande, är de i slutändan inte den verkliga världen. De ansträngningar och den tid som man lägger ner på dem ger aldrig någonting konkret eller eftersträvansvärt i gengäld, och det är därför som Kina sätter ner foten och på ett effektivt sätt konstaterar att ”nu räcker det: Barn bör fokusera på sina verkliga prioriteringar i sina liv.” Och prioritet nummer ett är utbildning, inte spelandets fantastiska universum.

Detta är dåliga nyheter för Kinas största spelkonglomerat som Tencent, som redan har fått ta stryk genom Pekings mer allmänna uppryckning, men det finns en naturlig klokskap i detta, och det relaterar till Kinas intensifierade tekniska kamp med USA och sin egen vision om att uppnå utveckling.

Och det innebär att: Kina borde utveckla bättre halvledar-, AI- och avancerade teknologi chip-företag, inte större och allt mer uppsvällda datorspelföretag. Om det finns ett budskap som har framkommit från händelserna under de senaste månaderna, är det att ett lands ekonomiska styrka inte bara definieras av hur många ”Mark Zuckerbergs” det har.

Xi uttrycker obevekligt en direkt och förtydligad vision för Kinas ekonomi och använder socialistiska principer för att motivera det. Han har bestämt att vissa saker är viktigare för Kinas ekonomi och dess strategiska utveckling än andra. Det handlar inte om vem som helt enkelt har flest miljardärer eller de största företagen, utan utmaningen från USA innebär att det finns ett mycket specifikt område av saker som landet behöver utmärka sig i, och dess strategiska framtid och framgång är beroende av det. Därför har Xi slagit ner på på ungdomar och deras spelvanor som en del av hans bredare helhetssyn på utbildning, vilket också har inkluderat ett slut på vinstdrivande privatundervisning.

Men hur kommer denna tretimmars-gräns att verkställas? Vem säger till barnen ”du har haft dina tre timmar, stäng av nu!”. Särskilt om föräldrar inte är samarbetsvilliga? Kina kommer utan tvekan att tvinga regleringsbördan på spelbolagen att genomdriva detta och kommer att straffa dem om de inte gör det. Baserat på hur det moderna Kina arbetar med identitet och data kan människor tvingas att registrera sig på spelplattformar genom att verifiera sin ålder och sin identitet, vilket sedan kommer att leda till begränsning av deras speltid utifrån det.

Det kan mycket väl finnas sätt att komma runt dessa gränser – fråga bara hundratals miljoner kineser som använder VPN (virtuella privata nätverk, som döljer din verkliga identitet eller plats) – så omfattningen av dess effektivitet är oklar, och mycket av det kan vara beroende av föräldrarnas vilja att ta ansvar och disciplinera sina barn.

Sammanfattningsvis säger Kina tydligt ifrån att det inte vill ha, behöver eller värdesätter spelare. Det är ett tidsfördriv som i grunden är en distraktion, något som är okej utövat med måtta, men inte som ett storskaligt beroende, eftersom det har ett litet socialt värde. Genom att stämpla det som ”andligt opium”, berör Kina metaforiskt grunden i ett kraftfullt historiskt minne: att det är inlåst i ett nytt ”opiumkrig” mot väst, med en rad länder som vill tvinga sina ideologiska, ekonomiska och strategiska preferenser på Kina, precis som britterna försökte under 1800 -talet, med sin export av drogen från den indiska subkontinenten.

Men den här gången har Peking beslutat att den här typen av underkastelse aldrig får hända igen. Xi vill inte ha ett spelarsamhälle, han vill ha ett samhälle av ingenjörer, forskare, läkare och innovatörer; den typen av människor som kan se till att Peking vinner den teknologiska kapplöpningen och får övertaget i kampen med USA.

Därigenom utnyttjar han kollektivismens starkaste principer mot västerländska samhällens individualistiska karaktär, där barnen i stort sett gör vad de vill. Detta är en ny era av socialistiska reformer, en som är mycket ambitiös och entydigt radikal. Det kommer att bli ett fascinerande experiment.