Det här är en artikel av den kinesiske forskaren Minqi Li, biträdande professor i ekonomi vid University of Utah i USA. Den skrevs 2012 och kan betraktas som en prognos för Kinas utveckling fram till 2020-2030-talet. Democracy and class struggle. Den har uppmärksammats och vänligen översatts av Björn Nilsson, med bloggen ”Björnbrum”, som har stängt för säsongen. Bloggen Björnbrum. Man kan fråga sig om en 6 år gammal artikel är så intressant. Jag bedömer att den är det, då den fokuserar på klassmotsättningar och ekonomiska problem i Kina. De allra flesta artiklar skildrar Kinas stora ekonomiska framgångar, även här. Tillväxttakten har avtagit i Kina sedan 2012, men är ändå mycket hög, jämfört med andra länder. Minqi Li utkom år 2008 med den mycket intressanta boken ”The rise of China and the demise of the capitalist world economy”.
Demokrati och klasskamp – Minqi Lis artikel
Kinas imponerande tillväxt baseras på billig arbetskraft, höga investeringar och västerländsk export. Kan den överleva?
Sedan 1980-talet har Kinas ekonomi vuxit snabbt med en genomsnittlig årlig tillväxttakt av real BNP på cirka 10 procent. Idag är den kinesiska ekonomin världens näst största och kommer att överträffa USA:s, för att bli världens största ekonomi kring 2015, mätt i köpkraftsparitet. [PPP, översättarens anmärkning]
Däremot har olika ekonomiska, sociala och ekologiska motsättningar uppkommit under de senaste åren och Kinas nuvarande modell för kapitalism förblir osannolikt livskraftig bortom medellång sikt. (Definierad som de kommande tio till femton åren) [alltså 2022-2027, översättarens anmärkning].
Kinas ekonomiska tillväxt har baserats på intensivt utnyttjandet av en stor billig arbetsstyrka, ovanligt höga investeringsnivåer samt export till västliga marknader.
Medan den globala kapitalistiska ekonomin kämpar med stagnation och kris kommer Kinas export i bästa fall att uppnå svag tillväxt under de närmaste åren.
Kan de stora investeringarna fortsätta?
Investeringarna har stigit till cirka 50 procent av Kinas BNP. De överdrivna investeringarna har sänkt kapitalavkastningen och hotar att undergräva Kinas finansiella system, eftersom mycket av investeringen har finansierats med banklån och andra former av skuld. En mer hållbar nivåinvestering är förmodligen cirka 30 procent av BNP.
Men för att sänka investeringarna med cirka 20 procent av BNP, måste hushållens konsumtion öka med samma storlek. De flesta hushåll är beroende av lönen som sin huvudsakliga inkomstkälla.
För att hushållens konsumtion ska stiga med 20 procent av BNP måste således en stor del av nationalinkomsten (mellan 15 och 20 procent av Kinas BNP) omfördelas från kapitalisterna till arbetarna.
Klasskamp i Kina
Detta kommer sannolikt att möta starkt motstånd från Kinas kapitalistklass.
I detta sammanhang har en allvarlig debatt uppstått i det kinesiska samhället. Ett växande antal kinesiska intellektuella och sociala aktivister hävdar att Kina måste ompröva sin frimarknadsinriktade ekonomiska reform.
Det offentliga ägandet av produktionsmedlen måste återupptas och inkomst och välstånd måste omfördelas från de rika till de fattiga för att förbättra den sociala stabiliteten.
Dessa intellektuella och aktivister är kända som ”nya vänstern”. Många av dem är också kända som ”maoisterna” eftersom de tenderar att ha ett sympatiskt perspektiv på Kinas maoistiska socialistiska förflutna.
I början av 2000-talet var den maoistiska sociala basen begränsad till äldre arbetare i statsägda företag som drabbades mest under privatiseringen på 1990-talet.
Men de senaste åren har maoisterna med ökande ekonomisk och social ojämlikhet fått stöd bland medelklass i städerna samt av en nyare generation i den kinesiska arbetarklassen.
Delvis uppmuntrad av maoismens växande inflytande, försökte Bo Xilai med en måttligt social reformagenda medan han var partisekreterare i staden Chongqing. [Bo var en framstående medlem av partiet som avsattes och fängslades år 2012, strax innan Li skrev den här artikeln. ö.a.]
Bo Xilai slog ner på organiserad brottslighet med förbindelser till de lokala kapitalisterna, ökade investeringar i socialt boende och främjade ”samtidig utveckling” av statligt ägda och privata företag. (I stället för direkt privatisering som har praktiserats i många andra delar av Kina).
Därför är den senaste utrensningen av Bo Xilai politiskt betydelsefull.
Det antyder att ”Kommunistpartiet” är fast beslutet att driva på framåt med ytterligare frimarknadsorienterade ekonomiska reformer utan allvarliga sociala reformer.
Medan en sådan kurs skulle kunna gynna kinesiska kapitalister på kort sikt, är den gjord för att ytterligare intensifiera Kinas olika motsättningar, och potentiellt förbereda villkoren för en allmän social explosion i den inte mycket avlägsna framtiden.
Arbetarklassen
Historisk erfarenhet från Brasilien, Sydkorea och Polen antyder att när ett lands arbetskraft utanför jordbruket ökar till mer än 70 procent av den totala arbetskraften, stiger arbetarklassen sannolikt fram som en stark politisk och social kraft. Med krav på högre löner, social välfärd och politisk demokrati.
Kinas arbetskraft utanför jordbruket står idag för cirka 60 procent av den totala arbetskraften och dess andel har stigit med en årlig takt om cirka 1 procent.
I denna takt kan Kinas icke-jordbrukande arbetskraft överstiga det kritiska tröskelvärdet på 70 procent omkring 2020. Om Kinas nuvarande kapitalistiska system inte tillgodoser kinesiska arbetstagares krav då, kommer en generell ekonomisk och politisk kris att vara högst sannolik.
Kinas kapitalistiska utveckling har skett till priset av massiv miljöförstöring. Enligt den senaste Living Planet-rapporten är Kinas ekologiska fotavtryck redan mer än dubbelt så stort som Kinas egen biokapacitet. Kina har några av världens mest förorenade städer och cirka 40 procent av Kinas jord har redan försämrats.
Enligt en rapport som utarbetats av ”2030 Water Resources Group” kan Kina ha ett vattenunderskott som motsvarar 25 procent av Kinas prognostiserade vattenbehov 2030.
Således kommer under de närmaste en eller två decennierna ekonomiska, sociala och ekologiska kriser att sammanfalla i Kina, och leda till att Kinas nuvarande kapitalistiska modell faller.
Hur kriserna kommer att lösas kommer att ha enorm betydelse inte bara för Kinas, utan för hela planetens framtid.
Minqi Lis uppfattning år 2018 och översättarens anmärkning
För Lis syn på utvecklingen i år, 2018, se intervjun: här
Li anser Kina vara kapitalistiskt, vilket väl är det vanliga numera. En del iakttagare (ofta tillhörande en vänster som Li fnyser åt) hävdar motsatsen. Roland Boer med bloggen Stalin’s moustasche är en. En annan som ser Kina som socialistiskt är nationalekonomen Michael Roberts, som stödjer sitt resonemang på bl.a. statens/partiets kontroll även över den privata sektorn. Även när den kontrollen existerar så är det svårt att få statsägande i sig till socialism (är svenska LKAB ett statligt kapitalistiskt eller statligt socialistiskt företag?).
Mängden av sociala konflikter i Kina, och i synnerhet myndigheternas sätt att hantera dem, verkar inte vara av en typ man kunde vänta sig i en stat där arbetare och bönder på något sätt antas ha ledningen. Företag ägnar sig åt grov exploatering, arbetare gör motstånd – vilka är det som drabbas av repression? – Svaret på den frågan är kanske svaret på vilket sorts system som råder i Kina. Och då kan den intressanta följdfrågan bli: om den systemkrasch som Li förutspår verkligen inträffar, kommer kommunistpartiet än en gång lyckas att byta politik och hålla sig kvar i ledningen?
En mycket bra artikel!
Varför drabbades inte Kina av70- och 80-talets oljekris, och av förändringarna i dollarvalutan, så som vad Sovjetunionen gjorde? Året 1978 hade Sovjetunionen en av världens största guldreserver, allt enligt Econstor. 1979 förändrade den förra amerikanska presidenten Carter dollarns värde gentemot guldet till priset på olja, petrodollar. Vilket skapade oljekriser med jämna mellan rum från 1979 till ända in på 80-talet.
Mycket märkligt att oljekriserna inte syns så pass mycket efter 1990-talet. Det fanns knappt någon oljekris från 1990 till 2010.
Själv har jag och andra som är lika gamla som jag upplevt oljekriserna på 70- och 80-talet.
Sovjetunionen drabbades av ett embargo på grund av invasionen i Afghanistan – som inte var någon invasion, utan en intervention som bekämpade Carters invasions styrker (via Proxy) Ett embargo som president Carter införde. Men han ignorerade Kinas invasion av Vietnam – vilket var en invasion. Kina blev emellertid inte drabbade av något embargo från Väst.
Sovjetunionen var redan då en makt att räkna med när det gällde olja och andra naturråvaror. Men på grund av embargot och förändringarna i dollarn, fick de inte in valutan i landet. Sovjetunionen var alltså mycket rikt på guld och olja men inte på valuta.
Så det var inte socialrealismen som misslyckades. Som en professor uttryckte det: ’Sovjetunionen var ett offer för den kapitalistiska affärscykeln.”
Hur kunde Kina bygga upp sitt land med ingenting? De hade inga guldreserver, ingen olja, knappast några andra naturliga råvaror. Men de hade ett stort stöd från USA. Kina införde kapitalismen redan på början av 70-talet då de med Maos samförstånd började samarbeta med USA.
Så Kina är inte mer socialistiskt än vad socialdemokraterna är här i Sverige – men mycket större!
https://www.businessinsider.com/how-china-went-from-communist-to-capitalist-2015-10?r=US&IR=T#today-in-2015-the-shanghai-stock-exchange-is-the-third-largest-in-the-world-by-market-capitalization-7
Kina var ett socialistiskt land under 1970-talet och det är en överdrift att man samarbetade med USA. USA erkände Kina först i början av 1970-talet. Kina framförde en del riktig och en del överdriven kritik av vad man såg som avvikelser från socialism i Sovjetunionen.
Kina byggde upp landet under socialismen utan stöd från USA. Glöm inte Kinas avgörande insats i Korea i krig mot USA, som då hade planer att atombomba Kina. Och man stödde FNLs och Nordvietnams kamp mot USA och dess marionettregering i Vietnamkriget som slutade 1975. Liksom Sovjet. Motsättningarna till USA var stora, och berodde även på USA:s stöd till Taiwan, en kinesisk provins.
1949 låg Kina och Indien på ungefär samma nivå, medan Kina utvecklats mycket bättre under socialismen än Indien fram till 1980 då Kina var socialistiskt. Både Kina och Sovjet hade väsentligen en bra ekonomisk utveckling under socialismen.
Här utdrag från en artikel jag publicerat här och där jag bl.a. nämner uppgifter i Minqi Lis bok:
”Tillväxten i Kina var mycket god även under en stor del av Maos tid, omkring 5-6 % per år, dvs. nästan lika bra som nu, enligt uppgifter jag sett. Enligt uppgifter från Världsbanken var medellivslängden i Kina 36,3 år 1960 , 66,8 år 1980, 70,3 år 2000. Motsvarande siffror i Indien var 44,3 år, 54,2 år och 62,9 år. Medan medellivslängden i Kina ökade med 30,5 år mellan 1960 och 1980, en period då Maos politik i stort sett tillämpades uppgick ökningen i demokratiska, kapitalistiska Indien till 9,8 år.”
Källa: Världsbanken. World Development Indicators online. I Minqi Li. The rise of China and the demise of the capitalist world economy. New York:Monthly Review Press, 2008.
Sovjet utvecklades från svagt industrialiserat fattigt land 1917 till världens andra supermakt på 50 år, trots egna ”fel” och över 20 miljoner döda i kampen mot nazisterna som förstörde en stor del av landet.
Kinas äventyr i Vietnam var inte någon invasion. Med invasion förstås att ett land erövra ett annat i syfte att behålla det, kontrollera det och styra det, och göra det en del av det egna landet. Vietnameserna uppträdde hotfullt och erövringslystet, dom har alltid genom historien varit expansiva, Kina en kraftfull militär markering mot Vietnam, och drog sig sedan tillbaka. Militärstrategiskt helt korrekt. Du kan heller inte jämföra Socialdemokraterna med Kina. Skillnaderna är dramatiska. (S) är en modern version av trettiotalets Nationalsocialister med centralstyrning som filosofi. Kina är motsatsen.
Om man menar att kärnan i termen socialism är det arbetande folkets kontroll över produktionsmedlen och den därmed sammanhängande fördelningenen av produktinsresultatat har aldrig varken Ryssland/Sovjetunionen eller Kina varit socialistiska stater. Detta kan även uttryckas: utan demokrati ingen socialism.
Så vad var de då, Arne?
Du talar om kommunism – och inte socialism. Socialism är förstadiet till kommunism. En stat kan både vara socialistisk och kapitalistisk men inte kommunistisk. I ett kommunistiskt samhälle har det arbetande folket kontroll över produktionen [och så vidare], och gör därför staten onödig.
Jag personligen tror att Sovjetunionen var mer eller mindre socialistisk vissa tider, särskilt efter Krusse. Deras instutioner, som bankväsendet, kollektiviseringen, industrier, etc, tyder allt på det. Men det var inte en perfekt socialism, det eftersom Sovjetunionen (och andra socialistiska länder) var tvungen att rätta sig efter den kapitalistiska världen, t ex när det gällde handel.
Kerstin!
Uppenbarligen är vi överens om att det arbetande folken i varken Kina eller Ryssland/Sovjetunionen har har haft makten över produktionsmedlen och produktionsresultat. Makten i dessa länder har innehafts av byråkratklasen, det övre skiktet i parti, stat och företag. Denna makt har grundats på kontrollen över produktionsmedlen via det statliga ägandet. Arbetarklassen i dessa länder har varit rättslösa lönearbetare. Om detta skall kallas statskapitalism eller ett nytt produktionssätt, byråkratiskm eller liknande, är inte relevant i detta sammanhang.
Det vore intressen att veta hur du skulle beskriva Ryssland/Sovjetunionen mellan 1917 och 1991 i termer av produktionsförhållanden och produktionssätt. Samma för Kina efter 1949.
Jag tror att den sovjetiska arbetarklassen hade större makt än svenska arbetare på LKAB. Arbetare drev dessutom kollektiv där de gemensamt – utan statlig inblandning – kunde genomföra beslut i demokratisk ordning. De statliga sovshoserna (ursäkta stavningen) – statliga kollektiv – hade emellertid en statlig inblandning. Hur detta fungerade vet jag inte.
Det finns en hel del som YoyTube kanalen har gjort som kan förklara det bättre än vad jag kan.
https://www.youtube.com/watch?v=SK6Gr4kfZGk&t=966s
Jag vet inte vad du menar med byråkratklassen. Men jag vet att för att bli medlem i SUKP fanns många förbehåll. Det var inte bara att ansöka om ett medlemskap. Det var därför det inte var så ’många’ medlemmar i SUKP.
Läs gärna boken jag länkade till.
Och jag kan förmodligen hänvisa till den boken när det gäller frågan om produktionsförhållanden och produktionssätt – om jag nu förstår dig rätt. Eller så får du utveckla den.
Den här boken bör alla som säger att Sovjetunionen var kapitalistiskt läsa. Den är skriven av två författare varav den ena var rådgivare till Kjell-Olof Fäldt, och som nu tillhör högerflygeln inom socialdemokratin!
https://marxistarkiv.se/sovjet/sovjets_karaktar/ar_sovjet_kapitalistiskt.pdf
Boken är lång men väl värd att läsa.
Jag arbetade tillfällig i Sovjet, tror det var omkring 1970, och vad den nu var så var det i alla fall inte kapitalistisk. Den var byråkratstyrd.
Kanske var Kina ett socialistiskt land ända fram till början av 70-talet då Mao tog ställning för USA, USA tog ställning för Kina. Det var då det började gå utför.
https://nsarchive2.gwu.edu/NSAEBB/NSAEBB106/
Detta trots att Sovjetunionen vid upprepade tillfällen ville på 60-talet ha bra relationer med Kina. Men Kina – och Mao – vände dem ryggen och började samarbeta med USA mot Sovjetunionen.
USA hade nog närmare relationer med Sovjetunionen än med Kina. Kinas kritik mot Sovjet fokuserade på att man upplevde att Sovjet rörde sig bort från socialismen – USA:s kritik var av helt annat slag.
Nja, t o m USA säger att Kina öppnade upp sig i början av 1970-talet.
https://www.nixonfoundation.org/exhibit/the-opening-of-china/
Knappast mer än det lilla Sovjet gjort förr. USA erkände väl Sovjet i början av 1930-talet, 15 år efter 1917 och Kina drygt 20 år efter 1949.
Man kan erkänna ett land utan att ge dom säkerhetsklassad info om ett annat land. Sovjetunionen fick aldrig en sådan info av USA om Kina! I alla fall har jag inte funnit något på nätet som talar för detta.
Sovjetunionen ville öppna upp sig inför omvärlden och ha ett samarbete med andra länder – oavsett ekonomiskt system. Men det var USA som isolerade dom genom antisovjetisk propaganda, som vissa inom vänstern upprepade. Det fanns/finns de inom VPK som inte ville ha med Sovjetunionen att göra.
Och jag vill bara tillägga att artikeln från Nixon Foundation har en hel del faktauppgifter som stämmer inte riktigt i verkligheten. Det var Kina som attackerade Sovjet 1968 – och inte som det står i texten att det var Sovjet som invaderade Kina.
När man läser historien slås man av hur personligt allt detta var. Mao beundrade Stalin mycket och Stalin var en av Mao’s rollmodeller. När Stalin dog 1953 tog Nikita Khrushchev över, och som vi vet tog han avstånd från Stalin, ”avstaliniseringen” som det kallades, vilket inte föll i god jord hos Mao. Mao kom att förakta Khrushchev som vek och oduglig. Vid ett statsbesök 1958 tog han emot Khrushchev i badbyxor för att förnedra honom, och inbjöd Khrushchev att bada. Mao var en mycket god simmare, Khrushchev kunde inte simma, så han använde ”waterwings”. Det blev den egentliga brytpunkten och sedan dalade relationerna och Mao tog Kina mot en egenuppfunnen form av kommunism, mycket annorlunda än den Sovjetkommunism svenskarna känner. Nästa stora brytpunkt var Nixons besök 1972. Sovjets målsättning var att införliva Kina i det kommunistiska globalisationen som avsågs ha Moskva som ”huvudstad”. Kina hade andra planer.
Ingen har hittills kommenterat Björn N:s insiktsfulla påstående: ”[D]et [är] svårt att få statsägande i sig till socialism”. Ingen verkar heller ta särskilt allvarligt på att demokrati är EN avgörande för socialism.
bästa kerstin, kommunism för mej betyder ett klasslöst samhälle, och jag vet inte var det finns ,ej häller funnits, t,e.x. i sovietunionen åkte eliten med lyxbilar på sina filer, och angivarna hade högre status än en arbetare, visst är kommunismen bra för det arbetande folket, men den har aldrig förverkligats
Helt sant. Bilarna var ofta amerikanska Buick. Ett intressant undantag, nämligen XiJinping, som föredrog att cykla istället för att använda den tilldelade limon.
Ervin,
Du har rätt i att det inte har funnits några kommunistiska samhällen. Det har bara funnits mer eller mindre socialistiska samhället – och givetvis kapitalistiska. Enligt mig var Sovjetunionen ett socialistiskt samhälle, andra säger att det var någonting mellan socialism och kapitalism.
Angivare finns i alla samhällen, oavsett ekonomiska system. En visselblåsare kan vara en angivare för att uppmärksamma missförhållanden med chefer på arbetet. Eller att en brottsling anger en annan brottsling för att förhindra ett brott.
Jag har också hört talas om att angivare i Sovjetunionen hade högre status än en arbetare. Men jag har inte kunnat hitta någon fakta för det. Det är kanske så att det har funnits angivare i kriminella kretsar och därmed har fått en belöning av polisen. Precis som det sker i en hel del kapitalistiska länder. Sverige och andra länder uppmanar ju de svenska medborgarna – särskilt i förorterna – att vara uppmärksamma på IS aktivitet och rapportera detta till polisen. Så gjorde även Sovjetunionen – uppmanade folket att vara uppmärksamma mot terrorism.
I fullt utvecklade kommunistiska samhällen är klasserna utraderade. Allt medan i socialistiska samhällen fortfarande existera/existerade ett klassamhälle. Så Sovjetunionen hade en viss en stor arbetarklass, medelklass och en liten överklass. Emellertid fanns det arbetare som tidigare var arbetare övergick till att bli medelklass, kanske på grund av studier. Arbetare kunde alltså bli läkare, ingenjör, bibliotekarie, forskare, etc och därmed flytta upp en klass.
Så givetvis fanns det de som hade det bättre och de som hade det sämre i Sovjetunionen. Men jag vet inte vad du menar med eliten. Läkare eller forskare t exempel åkte inte med lyxbilar på ’deras’ filer.
Den politiska sovjetiska ’eliten’ gjorde åkte med lyxbilar på sina filer i de större städerna. Men det var sovjetiska lyxbilar – och inte några BMW! Detta kan kritiseras – och folket på gatan gjorde så också (och utan att bli bestraffade för det)! I de mindre samhällen eller i byarna fanns sannolikt inte den förmånen för den lokala kommunistiska politikern. Men självklart fanns det korruption men det kan inte Sovjetunionen (eller socialrealismen) lastas för. De bekämpade korruptionen men korruptionen är alltid svårt att utrota till fullo. Mot slutat av 80-talet fanns det enorma mängder med korruption i och utanför Kreml, vilket förmodligen bidrog med den borgerliga kontrarevolutionen med Jeltsin i spetsen.
Om jag förstår dig rätt anser du att ett socialistiskt samhälle inte behöver demokrati. Delar inte den uppfattningen. Om det hade genomförts fria och hemliga val i Sovjetunionen hade kommunistpartiet fått max 20 % av rösterna. Vid valen till den konstituerande församlingen i slutet på 1917 fick kommunistpartiet cirka 25 %. I dagens Ryssland får kommunistpartiet cirka 15 % av rösterna.
Detta är tre separata kommentarer från Kerstin Stigsson till Arne Nilsson, vilka jag för enkelhets skull fört samma till en kommentar.
Det har du totalt fel i, Arne! Jag anser att vi behöver mycket mera demokrati. Demokrati som är går ännu längre än den borgerliga demokrati som vi har idag. Den borgerliga demokratin stannar hos företag och hos medelklassen och överklassen. Vi har endast en dag vart fjärde år som vi kan göra oss hörda. Var tar de andra dagarna vägen? Jo, de dagarna bestämmer sådana som Wallenberg, banker, finansinstitut, etc. Idag har vi kapitalismens diktatur. Jag vill ha proletariatets och massornas diktatur, vilket är detsamma som socialistisk/kommunistisk demokrat.
Vid valet till den konstituerande församlingen i slutet av 1919 kan du läsa här:
https://www.marxists.org/svenska/lenin/1919/valen_till_konstituerande_forsamlingen.html
Jag har för mig att det inte fanns några fria val före 1917. I alla fall inte sådana val som vi har idag. Kvinnorna t ex fick inte rösta i Ryssland. Så Ryssland var inte någon demokrati före 1917.
1996 skulle Rysslands kommunistparti vinna – men Jeltsin och Väst fick skrämselhicka och fuskade i det valet. Så den ryska nuvarande borgerligheten bygger på valfusk.
Det var likadant i Vladivostok för några veckor sedan. Kommunisterna var på väg att vinna när valet plötsligt riggades till förmån till det borgliga partiet Enade Ryssland. Och anser du att detta är demokrati, Arne?
Här är vad Lenin ansåg vad som var skillnad mellan demokrati och diktatur.
https://marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1918/om_demokrati_och_diktatur.pdf
Den demokrati du föredrar – den borgerliga (vilket socialdemokraterna är en del av) – fuskar när de är på väg att förlora.
”To ensure that Yeltsin survived Clinton was willing to close his eyes to electoral irregularities […]”.
https://nsarchive.gwu.edu/briefing-book/russia-programs/2018-10-02/clinton-yeltsin-relationship-their-own-words
Läs mycket gärna hela artikeln där det står vad de gjorde för att förhindra att kommunisterna skulle vinna 1996.
Så mycket är din demokrati värld, Arne!
Oavsett vad de västerländska globalisternas medier hävdar är varken Ryssland eller Kina inte något militärt hot mot någon.
För övrigt.. Vänstersocialisternas ”nya utopiska världsordning” och deras mediamarionetter gillar inte ”ekonomisk nationalism” och den ekonomiska utvecklingen i dessa länder.
Korp,
Ekonomisk nationalism är inget annat än nyliberalism den form som Reagan och Thatcher utvecklade på 70-talet. Nyliberalism är kapitalism. Kapitalism är i sig själv profitsökande. Kapitalet måste ha vinst för att inte stagnerar. Och kapitalet ser att den stagnerar så är den tvungen att söka sig till andra affärsområde – oavsett om det sker inom eller utomlands.
Kina har under de senaste åren lagt under sig länder i Sydafrika, Asien, Sydamerika, Venezuela, etc. De har även köpt hamnar i Europa, och var på väg att köpa en hamn här i Sverige.
Kina är på god väg att gå om USA när det gäller handel med Europa, både privat och företag.
Det har blivit en ’Vem tar vad’-situation i världen. I de länder som USA inte har sina klåfingrar i så kan du räkna med att det är Kina eller Ryssland eller båda har det. Folket har enbart ett val – att välja vem man vill utnyttjas av.
Så den ’ekonomiska nationalismen’ du pratar om är enbart kapitalism av den mycket gamla sorten, Reagan- och Thatcher varianten vilket är lika med nyliberalism. Och som nyliberalism alltid har gjort hotar den arbetare i alla länder.
Ekonomisk Nationalism kan mycket väl jämföras med mercantilism, en mycket gammal ekonomi som har rötter i kolonialismen.
https://en.wikipedia.org/wiki/Mercantilism
Här är vad Engels äger om mercantilism:
https://www.marxists.org/svenska/marx/1844/01-d004.htm
@Kerstin Stigsson Kina har inte lagt under sig några länder, men däremot har man öppnat upp för handel, båda riktningarna. Inte heller var Kina på väg att ”köpa” någon hamn i Sverige, man ville anlägga en ny hamn, men svenskarna ville inte ha den investeringen så handel, välfärd och investeringar hamnade på andra platser. https://kinarummet.wordpress.com/2018/01/31/handeln-och-valfarden-som-forsvann/ Kina utnyttjar dessutom inte sina handelspartners, man är mycket noga med att skapa en balans. Det är just den metoden som varit så framgångsrik inom Kina och lett till att 800 miljoner lyfts ur fattigdom.
USA bygger militärbaser s.k lilypads i praktiskt taget ALLA Afrikas stater.
USA’s strategi är att via ”demokratiska” val placera en mycket korrumperad ledning och envåldshärskare på plats. Sedan ”avlönas” dessa med ”bistånd” och uppgiften är att förhindra landets utveckling och att komma åt naturrikedomar och genomföra en strategisk ockupation. Sedan placerar man militär på plats för att försäkra sig om att ”säkerheten” inte äventyras. Militären sitter naturligtvis inte och dricker Bourbon runt lägerelden utan är USA’s ”ögon” på plats som övervakar att ledningen sköter sitt uppdrag enligt USA’s villkor för ”biståndet”.
Uno Nilsson Tveksamt. Som tillväxtfaktor måste en imperialistisk tendens nämnas med Öst- och södra Afrika som mål.
Mankell var tidigt ute med sin ”Kinesen”, läsvärt.
Jag vill varmt rekommendera den här fantastiska – och roliga – videon av socialisten Michael Parenti till signaturen Ervin, Arne, Anders Romelsjö och alla andra. Den är lång, men njutbar at lyssna på. Parenti är inte samma sort som alla andra tråkiga – och inte minst långrandiga – socialistiska professorer (känd dig inte träffad nu, Anders, det är inte dig jag menar)!
Den tar upp det kapitalistiska Kina men mestadels tar han upp Sovjetunionen/Ryssland, och som tillhör artikelns ämne (anser jag).
https://www.youtube.com/watch?v=05tz0V9IBi0&t=1764s
Om du vill, Anders, kan du publicera videon i sin helhet här på kommentatorsfältet.
Här är den!
Sällan har jag sett så mycket dravel och förfalskning på ett ställe. Det finns sociala motsättningar i Kina, men Kina har hittills inte haft något problem med att hantera dom. Principen man arbetar efter är inte svensk typ utjämning, alltså att plundra de rika och fritt dela ut till de fattiga, utan man lyfter de fattiga till att bli rika utan att plundra någon. Kinas tillväxt baserades i början på billig arbetskraft, precis som Japan, men inte längre så. Det finns ingen ”omfördelning” till ”arbetarna”. Det klassystem som finns i sverige finns inte i Kina. Det finns heller ingen ”kapitalistklass” i Kina. Kina fungerar i et slags rollspel. Visst finns det radikala aktivister som vill återinföra Mao-kommunismen, men dom är ungefär lika viktiga som NMR i Sverige. Bo Xilai är politiskt ointressant. Han petades därför att an arbetade efter samma system under Mao regimen, person-populism, först stoppade han pengarna i egen ficka han fick tag i, sedan delade han ut dom enligt eget godtycke. Egentligen gjorde han ett bra jobb, men systemet tolererades inte av Peking. Bo Xilai blev alltså den gode envåldshärskaren och populistdiktatorn liknande Mao. Det gick stick i stäv mot Pekings sätt att inte tillåta personkulter som Mao Zedong som kunde egenmäktigt styra. Det vinns otroligt gott om vatten i Kina, men tyvärr finns det på fel ställe och det är utspritt på otaliga vattentäkter. Problemet är alltså inte brist på vatten utan att antingen flytta vattnet dit det behövs, eller att flytta behovet dit vattnet finns. Därav Nord-Syd projektet men mycket annat pågår även.