Klasskrig i Fakta och i Fiktion

I kvälls-serien ”Aktuella artiklar för ett år sedan och idag” återpubliceras denna artikel som är minst lika aktuell idag.

För ungefär ett sekel sedan förklarade en av europas ledande radikaler att ett fritt och värdefullt samhälle “kräver en komplett spirituell transformation hos massorna som degraderats av århundraden av borgerlig klasstyre. Sociala instinkter istället för egoistiska sådana, allmän initiativ istället för tröghet” och “idealism som besegrar all lidande”.[1] Denna “transformation” – ekonomisk och “andlig” – har under en lång tid varit fullständigt central för den svenska radikala och arbetande rörelsen, men har effektivt krossats de senaste decennierna. Jag tror att det är av stort värde att kort gå igenom denna historik, för att sedan jämföra med dagens situation.

Utan att ha läst någon “teori” eller Marx, var det alltid varit självklart för den svenska arbetarklassen att “De där stora herrarna […] de stora lantpatronerna, de stora köpmännen och adeln” skapat ett system för kontroll och makt, och för den stora massan var det självklart att “röja [eliten] ur vägen, och att själva ta oss rätt” till att ta kontroll över sina liv och institutioner, för att citera de rådande slagorden under tidigt svenskt 1800-tal.[2] Sentimentet var så allmänt och självklart, att böndernas ombudsmän i ståndsriksdagen betraktade det som en trivial sanning att att de “högtförnäma kretsarna” genom ekonomiska “privilegier, anor och börd” utövade outhärdligt “styre” över folkens liv.[3] Och dessa tankar spriddes: under 1800-talets andra halva var arbetarklassens ledande paroll att lönearbete “utgör formen för det moderna slafveriet” där folket är “endast till skenet fri”.[4] “Vi skrifva ej inunder slafkontrakt”, skanderades det under de ständiga strejkerna – återigen någonting helt okontroversiellt under den tidens levande och entusiastiska arbetarklasskultur.[5]

Det var denna allmänna stämning som helt enkelt gav upphov till de socialistiska “tänkarna” och “teoretikerna” senare. Dessa var ett resultat av arbetarrörelsens brännande uppgift: nämligen “agitationen” och att “draga ett strå till stacken” för att förändra samhället, att “Underblås[a] missnöjet hos slafvarna” genom utbildning och organisering, som en av dåtidens flera radikala tidningar formulerade det.[6] Som sagt betraktades dessa uppfattningar som självklara och inte särskilt uppseendeväckande.

Faktum är att de var ledande inom Socialdemokratin. Så exempelvis förklarade en socialdemokratisk pamflett från 1910-talet att “först lönesystemets och profitens upphävande och den moderna statens avskaffande kan verkligt befria arbetaren”.[7] Dessutom den borgerliga flygeln i partiet – representerad av, säg, Hjalmar Branting – förklarade att partiets mål var att “erövra den politiska makten i samhället för att […] börja ombilda detta i socialistiskt” mönster,[8] vilket inte är särskilt förvånande; till och med Otto Järte, som under 1920-talet blev riksdagsledamot för Moderaterna, fördömde klassamhället “som nog i sinom tid skall brännmärkas av historien.”[9]

Vad som följde var ett omfattande och enormt populärt utbyggnadsprogram (framtvingat till följd av en långvarig folklig kamp) av välfärden från 1930-talet till ungefär 1980, då finanssektorns propaganda och reformer äntligen tog definitiv kontroll. Och idag har bussinesklassen lyckats “förändra samhällsklimatet”, för att citera Curt Nicolin. Eller för att låna Gösta Bohmans fras från 1980: affärssektorn har lyckats skapa en “liberal revolution”, det vill säga en “liberalisering i ordets egentliga mening”.[10] För att få en verklig effekt, var denna “revolution” tvungen att äga rum i hela samhället, alltså som socialdemokratiska bankiren samt närings- och arbetsmarknadsminister Anders Sundström påpekade i ett dokument: vi har behov av “ett mer entreprenörsinriktat utbildningssystem”. Och man lyssnade. Reinfeldt fortsatte med projektet att framställa businessmannen “som nationalhjälte”, och förklarade att överföringen av makt till den privata och finansiella eliten “ska löpa som en röd tråd genom hela utbildningssystemet […] Grunden för att utveckla ett entreprenöriellt förhållningssätt läggs tidigt” – det är med andra ord helt avgörande att indoktrinera ungdomen med “rätt” läror, så att de inte får för sig några lustiga tankar senare under livet.[11] Göran Therborn, en av de få faktiskt intellektuella, har beskrivit hur pass väl denna “revolution” genomförts, och hur koncentrerad makt samlats hos privata företag, investeringsfirmor, banker, PR-industrin etc.:

För det andra har huvuduppgiften för en framgångsrik karriärpolitiker blivit att befrämja privat företagsamhet och privata företags vinster, vilket lett till en växande sammansmältning av politik och affärsliv och ett motsvarande växande avstånd till vanliga medborgare. På den borgerliga sidan har ju kopplingen länge varit vanlig, men nu har den spridit sig till de som en gång valdes för att företräda arbetarrörelsen och arbetarklassen […nu…] skyddas dagens ledande politiker från partimedlemmar och väljare av en svärm av pressekreterare, kommunikationschefer, politiska rådgivare, konsulter, lobbyister och PR-byråer. Politiken har blivit innesluten i ett stim av inhyrda experter på opinionsbildning utan demokratiskt mandat […] rikedom och makt, inklusive politisk överhet [blir] alltmer koncentrerad i ett fåtal händer.[12]

Nu över till samtiden, då “samhällsklimatet” äntligen lyckats inställas till “rätt personers” förmån. Överklassen och den finansiella sektorn, som alltid varit de mest klassmedvetna i samhället, har fört ett förbluffande klasskrig mot den generella befolkningen, och det har haft sin effekt. I den mest avancerade och detaljerade litteraturen i ämnet, publicerad förra året, sammanfattades det:

Fördelningspolitiken har också tillåtits tyna bort. Mellan 1981 och 2016 har den rikaste hundradelen av befolkningen mer än tredubblat sin andel av hushållens disponibla inkomster, från 2.5 till 9.0%. Värdet av det samlade ojämlikhetsmåttet, Ginikoefficienten, växte med 60% […] Sedan den ekonomiska krisen 1991-1993 har andelen fattiga ökat från 7.3 till 14.4% (år 2016) […] Bland de som lever  på förtidspension eller arbetslöshetsförsäkring är cirka 40% fattiga enligt EU:s definition, en ökning från 1991 med 6%. Även avståndet mellan medelklass och överklass har ökat kraftigt. Den rikaste tusendelen har 38 gånger högre disponibel inkomst än medianmedborgaren. Dagens svenska inkomstfördelning kan därmed i vissa avseenden mäta sig med Englands 1668 […]

Klyftorna skär inte bara genom klasserna, de delar också landet. Det skiljer 23-24% mellan de län som har högst respektive lägst medianinkomst. och det skiljer omkring 60% mellan de rikaste och fattigaste kommunerna. I Danderyd är antalet barn i fattigdom 2%, i Malmö femton gånger fler. Skillnaderna i medellivslängd är 8 år för män (mellan Danderyd och Överkalix) och 6 år för kvinnor (mellan Lidingö och Åsele). Avståndet i livslängd inom vårt land är därmed ungefär lika stort som det mellan Sverige och Thailand. Mellan kortutbildade och högutbildade i de fattigaste respektive rikaste kommunerna i Stockholms län skiljer sig livslängden så mycket som 18 år.[13]

Med andra ord vad Therborn kallar ekonomisk ojämlikhet i “faraoniska proportioner”. Det passar rätt bra ihop med det faktum att det för ungefär fyra år sedan gick att läsa att Sverige hade 187 miljardärer “som tillsammans ägde 2 147 miljarder kronor (plus förmodligen en hel del placerade utomlands). Det är ungefär hälften (48 procent) av Sveriges BNP”, vilket är värre än länder såsom USA, Brasilien och Sydafrika, enligt en framstående schweizisk rapport.[14] En enorm andel av vinsterna som görs av privata tyrannier – vilka vi av någon anledning kallar “företag” – skickar sina vinster utomlands, främst USA, då en fjärdedel (jämfört med 4% för fyrtio år sedan) till åtta tiondelar av börsbolagens aktier ägs utomlands. Och det kan de göra mycket tryggt; sedan början av “revolutionen”, då Stockholmsbörsens värde var ungefär 12% av BNP, har den ökat till cirka 200%, strax före börskraschen 2008. Faktum är att det endast hann gå ett årtionde efter neoliberalismens jihad i Sverige innan den rikaste hundradelen ökade sina förmögenheter med 81% – samtidigt som den minskade med 129% för 40% av befolkningen. De skall givetvis sättas i skuld, varför 60% av befolkningen 2017 hade skulder som övervägde deras förmögenhet. Det är rätt naturligt, och det finns inga skäl till att eliten i vårt samhälle bör oroa sig över vad som sker runtomkring. De rikaste 100 000 personerna, som mer och mer styr hur samhället fungerar, har inga skäl att klaga över att man, sedan två årtionden tillbaka, ökat sin förmögenhet från 18%, till 42% av nationalförmögenheten.[15]

Man bör tillägga att allt detta sker mellan partigränserna, trots deras retorik och motstånd från befolkningen – som existerar mellan partigränserna. Och det är precis vad man skulle förvänta sig av ett samhälle där makt håller på att förflyttas till privata institutioner, och där den finansiella sektorn för ett klasskrig Marx endast kunde ha drömt om. I en granskning utförd av två statsvetare, Mikael Gilljam och Mikael Persson, fann man att regeringarna 1956-2014 till stor grad fattade politiska beslut som gynnade höginkomsttagare, i kontrast till låginkomsttagare – två gånger fler beslut gynnsamma för höginkomsttagare istället för låginkomsttagare, av socialdemokratiska regeringar, tre gånger fler av borgerliga regeringar.[16]

Hursomhelst, finns det problem. Problemet är, bland annat, att vi inte tillräckligt nog lever upp till vad den ledande businesstidningen, Dagens Industri, kallar “kärnvärden i den klassiska västerländska marknadsekonomin. Ägaren har den yttersta makten. Individen är det yttersta subjektet.”[17] Då är det självklart vad som bör göras: nämligen att göra av med de traditionella centren för arbetarklassen (deras partier, föreningar etc.) och fackföreningens makt, så att folkets historiskt starkaste organiseringmedel inte ställer till med trubbel, särskilt bland de inom den privata sektorn. Effekterna är dessutom markanta. Så exempelvis tappade LO på bara några år nästan 25% av sina medlemmar sedan början av 2000-talet, och en enorm andel av arbetarklassen röstar i strid med sina egna intressen till följd av en enorm propagandakampanj av finanssektorn, dokumenterat i detalj vid det här laget.[18]

Kanske några av de mest omfattande försöken i att förverkliga den totalitära ideologin om att göra “Individen” till “det yttersta subjektet” medan den finansiella eliten mer och mer tar hand om att sköta hela samhället, sköts av PR-industrins tänkare, och det är mycket effektivt, pågår för fullt och är noggrant uttänkt – de har ett jobb att göra och är inte där för nöjets skull. Deras vision går ut på förvandla folket till en stor klump icke-organiserade atomer som konsumerar dag in och dag ut, sätter sig i meningslös skuld, och de bör sitta ensamma framför sina elektroniska apparater helt frånvända vad som sker i den verkliga världen. Man måste få det borrat igenom människors skallar att de enda värden i livet är att skaffa fler varor, att leva som den där rika familjen som är på TV-rutan, och att inte skapa problem för “harmonin” i samhället. Man måste få dem att köpa “fullkomligt värdelösa” produkter genom “det moderna annonseringskriget” (Ernst Wigforss’ fras [19]) trots att de egentligen inte har något behov eller intresse av dessa. Om den stora massan skulle visa tecken på att inte vilja vara “det yttersta subjektet”, måste vi förleda deras uppmärksamhet och skrämma upp dem med prat om farliga invandrare, kriminalitet och så vidare.

Återigen: det finns en särskild uppfattning om demokrati bakom allt detta. Uppfattningen är precis den som finansklassen öppet beskriver dagligen. Folket skall shoppa och se på Allsång på Skansen, och en gång på några år får de väl trycka på en knapp eller annan om vilka som skall “representera” dem. Men emellan dessa “val” måste de lära sig de rätta värdena, som professor Jacob Östberg beskrivit. Man ska “sätta likhetstecken mellan att bli framgångsrik och att ha rätt prylar”. Folket får inte prata om störande saker såsom att hålla företagens makt i styr: företagen är snarare “en kompis på vägen som förverkligar idén om att man har potential som är större än den man faktiskt får utlopp för”, och det är genom “konsumtion som vägen till lycka och framgång” hittas – det får inte talas om klasskamp eller om att organisera sig.[20] Dessutom bör den föraktade massan inte prata med sina medmänniskor om de problem vi står inför, snarare måste vi spendera våra liv i den “digitala verklighet” som man hoppas “ska ersätta vår trista fysiska vardag i framtiden”, som businesspressen entusiastiskt och ärligt informerar oss om, då de oftast har “rätt” läsekrets som inser att “Ägaren” bör ha “den yttersta makten”.[21]

De framgångar arbetarklassen kämpade för håller snabbt på att försvinna. Det har skett, och kommer fortsätta ske, till följd av utspridd likgiltighet. Utvecklingen kan ändras endast genom allmän och aktiv organisering och protest; situationen är allvarlig och ser just nu inte ljus ut. Men vi bör komma ihåg vad Kata Dalström – en av de mest outtröttliga aktivisterna – sade 1906, och inte falla för uppgivenhet: “Rösträttsfrågan är som död – ingen entusiasm” och det rådde “fullständig ‘likgiltighet’ helt enkelt.”[22] Några år senare exploderade frågan, och kvinnor lyckades få rösträtten. Vi har alla skäl till att tro att viljan till att förändra samhället till det bättre finns sjudande bland befolkningen idag, precis som då, och att vi skattar de värden som för arbetarklassen var självklara för århundraden sedan.

1] Luxemburg, Rosa Luxemburg Speaks, Pathfinder (1997), s. 391.

[2] Geijerstam et al., Från Bondeuppror till Storstrejk: Dokument om Folkets Kamp 1720-1920, Ordfront (1987), s. 72.

[3] Ibidem, s. 76f.

[4] Quiding, Slutliqvid med Sveriges Lag – Första Boken: Revision af Lagens yttersta Grunder, Carlshamn 1871 (citerad ur Gidlunds faksimilutgåva, 1978), s. 48ff. Quiding frågade: “Är denna frihet något att försvara med lif och blod?”

[5] Andersson et al., Strejk!: Strejker och Strejkvisor 1873-1909, Arkivet för Folkets Historia (1974), s. 49.

[6] Johannesson, Agitatorerna, Carlssons (1996), s. 12 et seq.

[7] Höglund et al., Det Befästa Fattighuset, först utgiven 1913, och återgiven i Arkiv för Studier i Arbetarrörelsens historia (1979), s. 32.

[8] Branting, Stridsfrågor Inom Arbetarrörelsen, först utgiven 1929, och återgiven i Arkiv för Studier i Arbetarrörelsens historia (1979), s. 118.

[9] Lindgren, Från Per Götrek till Per Albin: Några Drag ur den Svenska Socialdemokrtiens Historia, Albert Bonniers Förlag (1936), s. 73.

[10] Elmbrant, Så Föll den Svenska Modellen, Atlas (2005), s. 58f.

[11] Therborn, Kapitalet, Överheten och Alla Vi Andra: Klassamhället i Sverige – det Rådande och det Kommande, Arkiv Förlag (2018), s. 60f.

[12] Ibidem, s. 107f, 143.

[13] Se exempelvis förordet i Klass i Sverige: Ojämlikheten, Makten och Politiken i det 21:a Århundradet av Suhonen et al., Arkiv Förlag (2021).

[14] Therborn (2018), op. cit., s. 19f., 97.

[15] Ibidem, s. 51, 87, 98f,

[16] Ibidem, s. 111. Om högerväljares omfattande motstånd till neoliberala reformer, se s. 109.

[17] DI, Nilsson, 1 november 2021. För en historisk bakgrund, cf. Ericsson Kapitalets Politik och Politikens Kapital: Högermän, Industrimän och Patriarker 1890-1986, Santérus Förlag (2008).

[18] Arbetet, Wreder, 26 januari 2018; se exempelvis Therborn, Klass, Allianser och Välfärdsstat: Analys och Teori i Arbete 1967-2021, Arkiv Förlag (2021), s. 398f.

[19] Wigforss, Vision och Verklighet, Bokförlaget Prisma (1971), s. 33f.

[20] SvD Näringsliv, Leyman, 15 november 2021.

[21] DI, Åkerman, 7 januari 2022. Cf. SvD Näringsliv, Wisterberg, 22 oktober 2021.

[22] Dalström, Brev till Hjalmar Branting och Fredrik Ström, Arkiv Förlag (1987), s. 86. Hennes kursivering.