Kommer Iran att slå hårt mot Israel med smart makt?

Av M.K. Bhadrakumar som påstår att ”Iran kommer att slå hårt mot Israel med smart makt” i en artikel 5/8 på sin blogg https://www.indianpunchline.com/iran-to-hit-israel-hard-with-smart-power/

Mitt i tilltagande spänningar i Mellanöstern efter att Israel mördade Hamasledaren Ismail Haniyeh och löften om ”hämnd” i Teheran tog president Massoud Pezeshkians nya regering, som svors in på tisdagen, sitt första steg på torsdagen. Den tidigare iranske utrikesministern Mohammad Javad Zarif utsågs till den iranska presidentens ”strategiska ställföreträdare” och anförtrodde honom ansvaret för Centre for Strategic Studies (CSS).

CSS är forskningsavdelningen för presidentens kansli. Utnämningen av Zarif markerar hans återkomst till den utrikespolitiska arenan och Pezeshkians höga bedömning av hans unika förmåga att genomföra Teherans ”Spår 1.5-diplomati ”spår och en halv diplomati”.

Zarifs långvariga kontakt med amerikanska politiska kretsar under sin långa tid som FN-ambassadör och hans aktiva sociala nätverk i New York är hans strategiska fördelar. Zarif är ett bekant ansikte och är högt ansedd i de västerländska huvudstäderna.

Pezeshkian prioriterade utnämningen av Zarif. Han har ännu inte meddelat sitt val som utrikesminister. Zarifs återkomst till diplomatiska kretsar kan inte annat än ses som en signal till västmakterna. Det finns en paradox här. Medan Iran tar hänsyn till att USA skulle förlora stort i varje direkt militär konfrontation, kvarstår faktum att endast amerikanerna och européerna är kapabla att stoppa ett fullskaligt krig i regionen i den snabbt utvecklande krissituationen.

Detta verkar också vara Moskvas tankesätt. I ett telefonsamtal med Irans tillförordnade utrikesminister Ali Bagheri Kani på torsdagen uppmanade Rysslands utrikesminister Sergey Lavrov alla parter utan undantag som kan påverka situationen i Gazaremsan och i Mellanöstern i allmänhet att undvika åtgärder som kan leda till ytterligare destabilisering av situationen och nya offer bland civila” – enligt det ryska protokollet [kursivering tillagd.]

I anmärkningar vid Majlis på tisdagen efter eden, bekräftade president Pezeshkian att hans regerings utrikespolitik kommer att sträva efter ett konstruktivt engagemang med världen samtidigt som Irans nationella värdighet och intressen upprätthålls. (Majlis är Irans nationalförsamling)

Pezeshkians valseger tyder på att reformismen har förvandlats från att vara en stor trend till att bli Irans mainstreampolitik. Den iranska dialektiken är fylld av konsekvenser för Israel och USA i den mån att deras gamla beräkningar av att blåsa upp lågorna för att skapa oliktänkande och utlösa social oro i Iran inte längre kommer att fungera. Och tvivla inte på att ett spöke hemsöker Israel, och vad man fruktar är ett konstruktivt engagemang mellan väst och Iran.

Israel kommer att se Zarifs återkomst som en symbol för en förnyad iransk satsning på förhandlingar om ett kärnkraftsavtal som kan öppna en väg för avskaffandet av västerländska sanktioner, samt utsikterna till ett brett samarbete. I detta sammanhang, i en beslöjad hänvisning till det nukleära icke-spridningsfördraget, gjorde Pezeshkian det klart i sina kommentarer i Majlis att ”vi har stått och kommer att fortsätta att stå vid våra åtaganden.”

Mot en sådan lovande bakgrund har IAEA:s generaldirektör Rafael Grossi bett om ett brådskande möte med Pezeshkian ”så snart som möjligt”. I ett brev till Pezeshkian skrev Grossi: ”Samarbete mellan Internationella atomenergiorganet och Islamiska republiken Iran har varit i fokus för internationella kretsar under många år. Jag är övertygad om att vi tillsammans kommer att kunna göra avgörande framsteg i denna avgörande fråga.” 

Återigen, en annan underintrig som utspelar sig här är att Israel inte längre kan hoppas på att få Gulfländerna – särskilt Saudiarabien och Emiraten – att anpassa sig till Iran. Tiderna har förändrats i Iran och regionen såväl som internationellt, inklusive USA, där för första gången öppen förbittring och ogillande av israelisk politik uttrycks. 

Saudiarabiska kronprins Mohammed bin Salman gratulerade Pezeshkian per telefon till valsegern förra månaden för att uttrycka sin tillfredsställelse med stärkandet av relationerna mellan Iran och Saudiarabien på olika områden, och betonade behovet av att stärka relationerna så mycket som möjligt. Det saudiska draget registrerade hoppet och förväntningarna att de kan göra affärer med den nya regeringen i Teheran.

Likaså kommer Arabförbundets nyligen avförda Hizbollah från terroristlistan att berätta mycket om i vilken utsträckning Saudiarabien och andra arabstater rör sig bort från Washingtons antiiranska positioner. De regionala staterna är allt mer tillmötesgående mot Iran och försöker hitta sätt att ”dela grannskapet” med Teheran – för att låna USA:s dåvarande president Barack Obamas berömda ord.

Hizbollah är kronjuvelen i Irans islamiska revolution. Därför förmedlar Arabförbundets signal om att Hizbollah är en viktig aktör ett stort budskap från Riyadh att minska det regionala stödet för USA:s politik som syftar till att pressa Iran och Teheran-influerade aktörer i arabvärlden.

Faktum är att den saudiske premiärministern, prins Mansour bin Miteb bin Abdulaziz, på torsdagen personligen överlämnade till Pezeshkian ett brev från kung Salman bin Abdulaziz Al Saud som uttryckte hopp om mer konstruktiva steg i utvecklingen av bilaterala förbindelser med Iran och för fortsättningen av samordning och samråd för att främja regional fred och säkerhet.

Sammantaget, i den snabbt utvecklande regionala säkerhetsbalansen, märker Gulfmonarkierna, som noga bevakar Iran, ett paradigmskifte. Poängen är Pezeshkians uppmaning till regional enhet för att motverka extremistiska influenser. Han sa: ”Radikala röster bör inte överrösta rösterna från de nästan två miljarder fredsälskande muslimerna. Islam är en fredens religion”. 

Fyrtiofem år efter den iranska revolutionen 1979 talar den islamiska republiken som måttfullhetens och förnuftets röst! Naturligtvis betyder detta inte att Iran och de andra medlemmarna av Motståndsaxeln kommer att moderera sitt svar på Israels senaste agerande. Irans vedergällning för mordet på Haniyeh kommer säkerligen att vara allvarligare, mer smärtsam än något Tel Aviv har upplevt hittills.

Ett krig med Iran skulle skilja sig mycket från Israels tidigare krig med arabstaterna. Det kommer att vara utan slut tills Israel tillåter skapandet av en palestinsk stat. Israels förmåga att hämnas kommer att fortsätta att vara uttömd, vilket hände med Hizbollah. Fördelen på medellång och lång sikt ligger hos Iran, ett mycket större land än Israel, eftersom det kommer att bli ett flerfrontskrig med icke-statliga aktörer. 

Å andra sidan är det svårt att tro att Israel agerade på egen hand för att attackera Irans suveränitet, vilket är liktydigt med en krigshandling, utan någon form av USA:s godkännande . Det är denna ”kända okända” faktor som gör situationen mycket farlig. Irans högsta ledare Ayatollah Khamenei har redan beordrat en direkt attack mot israeliskt territorium.

Washington Post, med hänvisning till tjänstemän från Pentagon, har skrivit att i väntan på en möjlig eskalering har den amerikanska flottan redan samlat 12 krigsfartyg i regionen. Bland dem finns hangarfartyget Theodore Roosevelt, som ligger i Persiska viken med sex jagare. Det finns också fem amerikanska krigsfartyg i östra Medelhavet. Premiärminister Netanyahu har sagt att Israel ”går inför svåra dagar” och är ”berett för alla scenarier”.

Netanyahu är säker på USA:s stöd, vilket manifesterades i det varma välkomnande han fick under sin senaste resa till Washington. Möjligen var det detta stöd som gjorde det möjligt för Netanyahu att avbryta sitt besök i USA, återvända hem och omedelbart inleda en sådan försämring av situationen.

I så fall samordnar USA situationen, men då är amerikansk-israelisk historia också en berättelse om svansen som viftar med hunden, oftare än inte. Det är tydligt att Netanyahu försöker skapa en ny verklighet i Mellanöstern och skriver scenarier av dessa händelser direkt för sig själv. Det räcker med att säga att han är både regissör och manusförfattare, medan de andra huvudspelarna, inklusive USA och européer, tvingas antingen spela tillsammans med honom eller att förvandla snyggt utseende till vanliga spel.