Kommer Israel-Hamas att orsaka ett världskrig?

3 november, 2023

Gaza

En artikel på https://unherd.com/2023/11/will-israel-hamas-cause-a-world-war/ av Thomas Fazii Italien. Andra artiklar av honom på Globalpolitics.se finns här. Vi publicerade ganska nyligen en artikel med liknande bedömning Är ett regionalt krig i Västasien (Mellanöstern) oundvikligt?

Red: Vi vet inte hur kriget kommer att utvecklas och sannolikhetsbedömningar sker. Jag tror att Iran och Hizbollah har starka skäl till återhållsam, liksom Syrien. Visst, de kommer att få förståelig kritik för att man inte stödjer Israels massiva dödande av palestinier, ett dödande som enligt flera bedömare väl uppfyller krav på folkmord. Wikipedia: Folkmord. Världens ledande krigarstat USA har laddat upp massivt i området, troligen med främst syfte att låta Israel fortsätta sitt massiva dödande av sannolikt tusen och åter tusen oskyldiga palestinier, och av ett okänt Hamas-kombattanter. Vi väntar idag på ett uttalande av Hizbollah-ledaren Hassan Nasrallah. USA:s och Israels anseende runtom i världen kommer att försvagas, även inom EU. Det är möjligt att Israel kommer att permanent besätta en del av Gaza som en del i en långsiktig etnisk rensning. Fruktansvärt grymt.

Detta krig visar alla tecken på en förödande global konflikt.

När Israel fortsätter att sörja och Gaza fortsätter att förminskas till spillror, kommer många i Mellanöstern till en dyster insikt: att saker och ting snart kan bli mycket, mycket värre. Enorma tektoniska förändringar hotar nu att störa status quo – och till och med utlösa ett globalt krig.

Israel är redan inblandat i dagliga sammandrabbningar med den Iran-kopplade väpnade gruppen Hizbollah längs den israelisk-libanesiska gränsen och har inlett flera flygangrepp mot Syrien, ett land som stöds av Ryssland och Iran. På andra ställen stoppade ett amerikanskt krigsfartyg nyligen tre missiler avfyrade av Iran-stödda Houthi-rebeller i Jemen som kan ha varit riktade mot Israel . Amerikanska styrkor i regionen har också utsatts för en rad drönare- och missilattacker, som de svarade på genom att utföra luftangrepp mot två anläggningar kopplade till iranskstödda miliser i Syrien.

Svaret i arabvärlden har varit lika fientligt, där alla regeringar – inklusive de, som Saudiarabien, som hade börjat normalisera relationerna med Israel – har uttalat starka fördömanden av Israels agerande. Men den skarpaste responsen har kommit från Turkiet, trots att det är Nato-medlem. President Erdogan beskrev Israels bombningar av civila i Gaza som ”folkmord” och hävdade att Hamas inte är en terroristgrupp utan ”befriare som skyddar sitt land”. Turkiet är också värd för flera Hamas-tjänstemän och har vägrat att utvisa dem de senaste veckorna. Allt detta är en del av Erdogans försök att hävda sitt ledarskap i regionen.

Ett annat land med fot i båda lägren är Qatar. Landet är hem för USA:s största militärbas i Mellanöstern, det är också basen för Hamas politiska ledning som har haft kontor i Doha sedan 2012. Landet är särskilt väl lämpat att fungera som medlare mellan Israel och Hamas och har krediterats för att ha spelat en avgörande roll för att säkra frigivningen av fyra israeliska gisslan.

Sedan finns det Iran, som har långvariga band till Hamas och som uppmuntrade attacken den 7 oktober. Medan amerikanska och israeliska tjänstemän har uttalat att det inte finns några tecken på direkt iransk inblandning i massakern, råder det föga tvivel om att Iran drar nytta av attacken på flera sätt, kanske till och med genom att använda sina stödjare – i Libanon, Syrien och Jemen – för att ytterligare maximera vinsten.

När allt kommer omkring har Hamas attack nästan dödat USA:s strategi att främja arabiskt-israeliskt närmande som ett sätt att återhämta USA:s inflytande i regionen på bekostnad av Iran och Kina. I september intog Netanyahu scenen i FN:s generalförsamling och presenterade en karta med titeln ”Det nya Mellanöstern”, som föreställer en del av regionen skuggad i grönt – de arabländer som Israel var i färd med att ”normalisera” relationerna med.

När det gäller Israel självt avbildades det som om landet sträckte sig hela vägen från Jordanfloden till Medelhavet – från floden till havet, som man säger – utan några avgränsningar som visar ockuperat palestinskt territorium. Netanyahu drog sedan en röd linje över kartan, hela vägen från Arabiska havet till södra Europa, och talade om ”en ny korridor av fred och välstånd som förbinder Asien genom Förenade Arabemiraten, Saudiarabien, Jordanien, Israel till Europa.” Både Trump- och Biden-administrationerna, med Abraham-avtalet och andra överenskommelser, spelade en viktig roll i att främja denna idé om ett ”nytt Mellanöstern”, där Israel, som Biden sa, skulle åtnjuta ”större normalisering och ekonomisk anslutning . ”

Om Abrahamavtalen

En av huvudpelarna i detta projekt var Indien-Mellanöstern-Europas ekonomiska korridor (IMEC) – ”korridoren för fred och välstånd” som Netanyahu nämnde. Projektet, som presenterades förra månaden vid G20-toppmötet i Delhi, planerar att skapa en logistikkorridor som förbinder nordvästra Indiska oceanen med östra Medelhavet via hamnar, järnvägar och vägar som passerar genom Förenade Arabemiraten, Saudiarabien, Jordanien och Israel. USA har uttryckligen framställt korridoren som en konkurrent i Mellanöstern till Kinas Belt and Road Initiative . Målet var uppenbart: att begränsa Kinas inflytande i regionen och isolera Iran.

Men även om IMEC:s dröm nu verkar mer orealistisk än någonsin, är sanningen att den alltid var utom räckhåll, baserad som den var på en farlig illusion – att palestinierna kunde vara inlåsta för alltid inne i Gaza. Som Marwan Kabalan, chef för policyanalys vid Arab Center for Research and Policy Studies, förklarar , undergrävde de USA-förmedlade avtal som normaliserade relationerna mellan Israel, Förenade Arabemiraten och Bahrain en långvarig panarabisk ståndpunkt att en palestinsk stat var en en förutsättning för upprättandet av normala förbindelser med Israel. Det är därför palestinska tjänstemän fördömde avtalen som ett ”hugg i ryggen”. Under ytan av ett relativt stabilt status quo har ilska och instabilitet byggts upp.

Efter den senaste attacken har varje makt i Mellanöstern använt kaoset för att främja sina egna, ofta motstridiga, intressen i ett geopolitiskt spel som är lika farligt som det är komplext. Men detta kommer med sina egna risker. Som en insider från Washington sa till Financial Times : ”Alla inblandade länder har trösklar som, om de passeras, kommer att få dem att känna att de måste agera. Men ingen vet riktigt vad den andra sidans tröskel är.”

Naturligtvis kommer mycket att bero på vad Israel gör härnäst. Iran och Hizbollah har till exempel båda uttalat att de anser att en fullskalig markinvasion av Gaza – särskilt om den syftar till att fullständigt utplåna Hamas och tvångsutvisning av delar av Gazas befolkning – är en röd linje som inte bör passeras. Under helgen utfärdade Irans president Ebrahim Raisi ett tydligt hot : ”[D]en sionistiska regimens brott har passerat de röda linjerna, vilket kan tvinga alla att agera. Washington ber oss att inte göra något, men de fortsätter att ge ett brett stöd till Israel.”

Ändå har detta inte avskräckt Israel från att utöka sina markoperationer i Gaza de senaste dagarna. Ännu mer oroande är att det finns allt fler bevis för att Israels plan kan vara att driva många palestinier – potentiellt tiotals eller till och med hundratusentals – ut ur Gaza och in i Egypten. En vecka in i Israels militära operation i Gaza har pensionerade IDF-brigadgeneralen Amir Aviv uppmanat Egypten att ”öppna gränsen och tillåta alla civila palestinska att flytta söderut in på Sinaihalvön”. Den egyptiske presidenten, Abdulfattah al-Sisi, varnade att ”det som händer nu i Gaza är ett försök att tvinga civila invånare att söka skydd och migrera till Egypten, vilket inte bör accepteras.” Sedan, den 17 oktober, utfärdade en israelisk tankesmedja med anknytning till Netanyahu en rapport , som senare läckte ut, som främjade den ”unika och sällsynta möjligheten” av ”förflyttning och eventuell bosättning av hela Gazas befolkning”. Nyligen läckte ett ” konceptdokument ” ut, denna gång från det israeliska underrättelseministeriet, som rekommenderade permanent överföring av hela befolkningen på Gazaremsan till Egypten.

Den israeliska regeringen har sedan dess hävdat att dokumentet är spekulativt och inte anses vara ett alternativ. Detta kan bara vara goda nyheter med tanke på att en sådan politik, förutom att vara en katastrof för Gazaborna, oundvikligen kommer att utlösa någon form av vedergällning från den Iran-ledda så kallade motståndsaxeln, som inkluderar den syriska regeringen, Hizbollah och Houthi. rörelse i Jemen. Då kan situationen snabbt eskalera. Israel skulle inte bara svara med att kraftigt bomba iranskstödda styrkor i Libanon och på andra håll – utan USA skulle nästan säkert också bli inblandade.

Under de senaste veckorna har USA och Nato faktiskt samlat den största flottan som setts i östra Medelhavet och viken på decennier, bestående av inte mindre än 73 fartyg från ett dussin länder, inklusive Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Italien och Spanien. Enbart USA har utplacerat två kärnkraftsdrivna fartyg, samt flygplan, kryssare, jagare och ubåtar utrustade med Tomahawk-missiler.

Föga överraskande svarade Vladimir Putin med att meddela att Ryssland över Svarta havet har börjat dygnet runt-rotationer av MiG-31-interceptorer beväpnade med Kinzhal hypersoniska anti-skeppsmissiler, vars operativa räckvidd sträcker sig till 2 000 km. – Det här är inget hot, men vi kommer att utöva visuell kontroll – kontroll med vapen – över vad som händer i Medelhavet, sa Putin till reportrar. Kina följer också händelserna i regionen mycket noga, med upp till sex kinesiska krigsfartyg närvarande i Mellanöstern under de senaste veckorna.

Det är inte svårt att se hur det hela kunde sluta. Med alla världens stormakter närvarande i Mellanöstern är det nästan säkert att USA och Nato kommer att dras in i en konflikt mot Ryssland och Kina vid en eventuell eskalering. Konsekvenserna av detta skulle bli katastrofala, dess ekonomiska, militära och humanitära konsekvenser kommer att ge eko i väst. Inför en sådan risk ligger det inte längre bara i Gazas intresse att uppmana till vapenvila, utan för hela världen.

Denna artikel publicerades av UnHerd: