Kommer Kina att återuppbygga det krigshärjade Syrien? Varför stärker Peking sitt partnerskap med Assad?

Denna artikel ”Kommer Kina att återuppbygga det krigshärjade Syrien? Här är anledningen till att Peking stärker sitt nyligen etablerade partnerskap med Assad” har skrivits av Tom Fowdy på RT och översatts av Rolf Nilsson.

Tom Fowdy är en brittisk författare och analytiker för politik och internationella relationer, med ett primärt fokus på Östasien.

Den kinesiske utrikesministerns besök nyligen i Damaskus, som den första utländske gästen sedan president Bashar Assad svors in för en andra sjuårsperiod, är betydande – och signalerar en förändring som kommer att irritera Washington och London.
Wang är känd för sin mycket proaktiva diplomati, där han ofta skyndar över flera regioner i världen för att träffa sina motsvarigheter, men just detta besök var särskilt anmärkningsvärt och det av ett antal skäl.

Först och främst var det det första kinesiska besöket på hög nivå i Syrien sedan inbördeskriget började. Kaoset som trasat sönder landet och västerländska ansträngningar för regimförändring, omöjliggjorde det under många år. Utöver detta, var det faktum, som för det andra gjorde det mera anmärkningsvärt, att Wang deltog samma dag som Assad svors in för en ny period som president, efter valet i maj.

Det är milt sagt en viktig bekräftelse. Tidpunkten och symboliken för besöket var utformade för att ge Assad legitimitet som Syriens president, vilket Peking inte har gjort tidigare. Efter besöket gick Kina sedan ut med ett nästan manifestliknande åtagande om Peking och Damaskus, återigen något som man inte hade gjort tidigare.

Kina utlovade stöd för Syriens territoriella integritet och nationella suveränitet, bekräftade sitt motstånd mot regimförändring och utländsk inblandning, motsatte sig sanktioner och utlovade också sig  själv som en ekonomisk partner, genom att bjuda in det arabiska landet att gå med i Belt and Road Initiative. I utbyte gav Assad sitt ”ovillkorliga” stöd till Kina i Hong Kong, Xinjiang och Taiwan.

Vad som hände i Damaskus är utan tvekan retoriskt; man kan se att det inte utlovar något i förväg, inte ens ett öre i investeringar. Men det är betydelsefullt och har substans genom att det markerar en dramatisk eskalering av Pekings förhållande till Syrien, mitt i den kontrovers och de attacker som Assad under det senaste decenniet har upplevt från väst.

Även om detta inte egentligen innebär en förändring av Kinas ståndpunkt eller dess diplomatiska principer, är det en övergång från att vara en bakgrundsfigur i Syrien-frågan till att stå i frontlinjen, bort från en tidigare strategi i att vara försiktig med att inte förarga väst under tiden kriget pågick.

Nu placerar Kina sig själv i förarsätet och utvidgar sitt diplomatiska fotfäste över hela Mellanöstern. Detta inkluderar Kinas nyligen förstärkta förhållande till Iran, inklusive ett investeringslöfte om uppskattningsvis 400 miljarder pund. Assad har hittills inte fått något sådant löfte. Men för Damaskus och Ba’athist-partiet är detta ändå ett politiskt godkännande, som stärker deras hand, efter att ha utsatts för bördan av sanktioner och politisk isolering av USA och dess allierade.

Varför händer detta nu? Av alla länder som Kina ska stärka sitt förhållande till verkar nyttan av att omfamna Syrien låg och riskerna är höga. Det är ett drag som speglar ett förändrat geopolitiskt sammanhang, och som visar hur Pekings egen strategiska inställning till väst både förändras och hårdnar. Kina är mindre villigt att fortsätta att ”blidka” dessa länder.

Medan Peking alltid i tysthet har stöttat stater som föraktats av väst, med utgångspunkt från icke-inblandning, har det tidigare ändå också varit snabbt att kasta dem under bussen, för att behålla sina band till västmakter.

Men dagens värld är annorlunda och USA pressar alltmer sina allierade att på en strategisk nivå angripa Kina. Som ett resultat är Peking nu mindre villigt att ”blidka” dessa länder och är berett att ”erbjuda skydd” mot deras agenda genom att aktivt stödja de länder som västmakterna inte gillar och stärka banden till dem. Kina var aldrig anti-Assad, men under större delen av inbördeskriget valde Peking att ”ligga lågt” och tyst följa Moskvas ledning och utvecklade aldrig sin egen agenda i frågan, till stor del av hänsyn till USA:s prioriteringar.

Men nu visar inte Kina längre USA den respekten; Washingtons växande ansträngningar för att på olika sätt försöka isolera Peking och driva geopolitisk konkurrens, har till sist avslutat denna epok.

Ändå handlar det här skiftet inte om väst. Det finns också ett regionalt inslag i det, beträffande Mellanöstern. Kinas steg för att stärka banden med Assad ger det en strategisk hävstång, vilket ger det styrka när det kommer till att hantera andra makter i regionen.

Exempelvis har grannlandet Israel nyligen uttryckt en ökad villighet för att ansluta till USA:s läger mot Peking. Kina syftar inte till att skapa sig en fiende i Tel Aviv, så hur förhandlar man med dem? Svaret: genom att ha ett större engagemang på plats och att kunna använda Assad som en bricka i förhandlingarna. Peking fortsätter framför allt att inta en ”prata med alla sidor” -attityd i regionen, även om man förstärker Assad. Kina har också goda relationer med Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. Man ersätter regionala rivaliteter med att i stället försöka vara en ”allas vän” – men man kommer att bli mer framgångsrik i att få dessa stater att följa sin vilja om man själv är en intressent i regionen, och det är just vad man gör här.

Men förutom att stärka banden, kommer Kina faktiskt att hjälpa till att återuppbygga Syrien, en nation som har decimerats av krig? Detta är osäkert och för närvarande inte troligt. Som nämnts ovan är detta hittills ett penninglöst närmande.

Syrien är fortfarande ett extremt högriskområde. Kriget är inte över, i konventionell mening. Medan Assad har vunnit tillbaka kärnan i landet, står han fortfarande inför fickor av rebeller i norr, spänningar med Turkiet och Israel, och har hälften av sitt land olagligt ockuperat av hundratals amerikanska trupper, som stöder tusentals kurdiska styrkor. Det är rörligt.

Detta innebär att utrymmet för att bygga infrastruktur i landet är begränsat och Kina kommer inte att pytsa in miljarder i en de facto krigszon. Det må vara ett tag sedan vulkanen hade sitt utbrott, men det är fortfarande kokande varmt. I det här fallet var Wang Yis besök rikt på diplomatisk symbolik men fattigt på verklig substans.

Kina kan vara beredda att erbjuda Damaskus några saker till hjälp, men för det mesta handlar det om ett diplomatiskt budskap, som orsakar krusningar i Mellanöstern och västs huvudstäder. Det är en resa som räcker för att irritera västvärlden och frustrera dess agenda, och visar på Kinas växande fotavtryck, men förvänta dig inte att Peking kommer att inleda ännu ett projekt, typ Kina – Pakistan Economic Corridor, för Syrien ännu.