Kommer sionismen att förstöra sig själv?

En artikel av förre brittiske diplomaten Alistair Crooke 22 april i https://strategic-culture.su/news/2024/04/22/will-zionism-self-destruct/

Översatt av Rolf Nilsson.

Denna artikel utgör grunden för ett föredrag som kommer att hållas vid det 25:e Yasin (april) International Academic Event on Economic and Social Development, HSE University, Moskva, april 2024.

Israels strategi från de senaste decennierna kommer att fortsätta med hoppet om att uppnå en, högst osannolik, transformativ ”avradikalisering” av palestinierna som kommer att göra ”Israel säkert”.

Sommaren efter Israels (misslyckade) krig mot Hizbollah 2006 satt Dick Cheney på sitt kontor och beklagade sig högljutt över Hizbollahs fortsatta styrka, och ännu värre, att han tyckte att Iran hade varit den främsta förmånstagaren i USA:s Irakkrig 2003.

Cheneys gäst – den dåvarande saudiske underrättelsechefen prins Bandar – instämde energiskt (enligt John Hannah, som deltog i mötet) och till allmän förvåning förklarade prins Bandar att Iran ännu kunde skäras ned till rätt storlek: Syrien var den ”svaga” länken mellan Iran och Hizbollah som skulle kunna kollapsa via ett islamistiskt uppror, föreslog Bandar. Cheneys inledande skepsis förvandlades till glädje när Bandar sa att USA:s inblandning skulle vara onödig: Han, prins Bandar, skulle organisera och leda projektet. ”Lämna det till mig”, sade han.

Bandar sade separat till John Hannah: ”Kungen vet att inget skulle försvaga Iran mer än en förlust av Syrien, förutom att den islamiska republiken själv skulle kollapsa”.

Därmed inleddes en ny fas av utnötning av Iran. Den regionala maktbalansen skulle på ett avgörande sätt förskjutas mot sunniislam – och regionens monarkier.

Den gamla balansen från shahens tid, där Persien åtnjöt regional överhöghet, skulle upphöra: slutgiltigt, hoppades USA på Israel och den saudiske kungen.

Iran – som redan var svårt sargat av det ”påtvingade” kriget mellan Iran och Irak – bestämde sig för att aldrig mer vara så sårbart. Iran ville hitta en väg till strategisk avskräckning i en region som domineras av motståndarnas överväldigande luftherravälde.

Det som hände lördagen den 14 april – omkring 18 år senare – var därför av yttersta vikt.

Trots all uppståndelse och distraktion efter Irans attack vet Israel och USA sanningen: Irans missiler kunde tränga in direkt i Israels två mest känsliga och välförsvarade flygbaser och flygplatser. Bakom den jublande västerländska retoriken döljer sig israelisk chock och rädsla. Deras baser är inte längre ”oåtkomliga”.

Israel vet också – men kan inte erkänna – att det så kallade ”angreppet” inte var något angrepp utan ett iranskt budskap om att hävda den nya strategiska ekvationen: Att varje israeliskt angrepp på Iran eller dess personal kommer att leda till vedergällning från Iran   mot          Israel.

Detta sätt att fastställa den nya ”maktbalansekvationen” förenar de olika fronterna mot USA:s ”samförstånd med Israels handlingar i Mellanöstern, som är kärnan i Washingtons politik – och på många sätt grundorsaken till nya tragedier” – med den ryske utrikesministern Sergey Ryabkovs ord.

Ekvationen utgör en viktig ”front” – tillsammans med Rysslands krig mot Nato i Ukraina – för att övertyga västvärlden om att dess exceptionalistiska och frälsande myt har visat sig vara en ödesdiger inbillning, att den måste förkastas och att det måste ske en djupgående kulturell förändring i västvärlden.

Rötterna till denna bredare kulturkonflikt är djupa – men har äntligen blivit tydliga.

Prins Bandars utspel efter 2006 om det sunnitiska ”kortet” blev en flopp (till stor del tack vare Rysslands ingripande i Syrien). Och Iran har kommit in från kylan och är fast förankrad som en primär regional makt. Det är den strategiska partnern till Ryssland och Kina. Och Gulfstaterna har idag bytt fokus till pengar, ”affärer” och teknik, snarare än salafistisk rättspraxis.

Syrien, som väst då riktade in sig på och uteslöt, har inte bara överlevt allt som väst kunde ”kasta på det”, utan har också varmt omfamnats av Arabförbundet och rehabiliterats. Och Syrien håller nu långsamt på att hitta tillbaka till sig självt.

Men även under den syriska krisen uppstod en oförutsedd dynamik i prins Bandars spel mellan islamistisk identitet och arabisk socialistisk sekulär identitet:

Jag skrev då 2012:  ”Under de senaste åren har vi hört israelerna betona sitt krav på erkännande av en specifikt judisk nationalstat, snarare än en israelisk stat i sig”;

– en stat som skulle förankra judiska politiska, juridiska och militära exklusiva rättigheter.

”[Vid den tiden] … sökte muslimska nationer ’omintetgöra’ de sista resterna av den koloniala eran. Kommer vi att få se denna kamp alltmer förkroppsligad som en ursprunglig kamp mellan judiska och islamiska religiösa symboler – mellan al-Aqsa och Tempelberget?”

Det som var uppenbart redan då – 2012 – var ”att både Israel och dess omgivningar marscherar i takt mot ett språkbruk som tar dem långt bort från de underliggande, till stor del sekulära begrepp som denna konflikt traditionellt har konceptualiserats utifrån. Vad [skulle] bli konsekvensen – när konflikten, genom sin egen logik, blir en konflikt mellan religiösa poler?”

Om huvudpersonerna för tolv år sedan uttryckligen rörde sig bort från de underliggande sekulära begrepp med vilka västvärlden konceptualiserade konflikten, försöker vi däremot fortfarande förstå den israelisk-palestinska konflikten genom sekulära, rationalistiska begrepp – även om Israel uppenbarligen grips av en alltmer apokalyptisk frenesi.

Och i förlängningen har vi fastnat i att försöka hantera konflikten med hjälp av våra vanliga utilitaristiska (maxial nytta, ö.a.), rationalistiska politiska verktyg. Och vi undrar varför det inte fungerar. Det fungerar inte eftersom alla parter har tagit steget från mekanisk rationalism till ett annat plan.

Konflikten blir eskatalogisk (läran om de yttersta tingen och döden, ö.a.)

Förra årets val i Israel innebar en revolutionerande förändring: Mizrahim (se här, ö.a.) gick in på premiärministerns kontor. Dessa judar kommer från den arabiska och nordafrikanska sfären – nu möjligen i majoritet – och har tillsammans med sina politiska allierade på högerkanten anammat en radikal agenda: Att fullborda grundandet av Israel på Israels mark (dvs. ingen palestinsk stat), att bygga det tredje templet (i stället för Al-Aqsa-moskén) och att införa halachisk lag (i stället för sekulär lag) (se här, ö.a.).

Inget av detta är vad som skulle kunna kallas ”sekulärt” eller liberalt. Det var avsett som en revolutionär störtning av den ashkenaziska (se här, ö.a.) eliten. Det var Begin som knöt mizrahierna först till Irgun (sionistisk terrorgrupp på 1930—40-talet i Palestina, ö.a) och sedan till Likud. De mizrahim som nu sitter vid makten har en vision av sig själva som de sanna företrädarna för judendomen, med Gamla testamentet som sin vägkarta. Och är nedlåtande till de europeiska ashkenaziska liberalerna.

Om vi tror att vi kan lägga bibliska myter och påbud bakom oss i vår sekulära tid – där mycket av det samtida västerländska tänkandet gör en poäng av att ignorera sådana dimensioner, avfärda dem som antingen förvirrade eller irrelevanta – misstar vi oss.

Som en kommentator skriver: ”Vid varje tillfälle dränker nu politiska figurer i Israel sina proklamationer i bibliska referenser och allegorier. Den främsta av dem [är] Netanyahu … Ni måste komma ihåg vad Amalek har gjort mot er, säger vår heliga bibel, och vi kommer ihåg – och vi kämpar …”Här åberopar [Netanyahu] inte bara Jesajas profetia, utan formulerar konflikten som ”ljus” mot ”mörker” och gott mot ont, och utmålar palestinierna som mörkrets barn som ska besegras av de utvalda: Herren beordrade kung Saul att förgöra fienden och hela hans folk: ”Gå nu och besegra Amalek och förgör allt vad han har, och ge honom ingen nåd, utan döda både man och hustru, från ungdom till spädbarn, från oxe till får, från kamel till åsna” (15:3)”.

Vi skulle kunna kalla detta ”het eskatologi” – en inställning som är vild bland de unga israeliska militära kadrerna, till den grad att det israeliska överkommandot förlorar kontrollen på marken (och saknar en mellanskikts NCO-klass (Non-Commissioned Officer)) (underofficer, ö.a.).

Å andra sidan Upproret som inleddes från Gaza kallas inte Al-Aqsa Flood för intet. Al-Aqsa (se här, ö.a.) är både en symbol för en historisk islamisk civilisation, och det är också ett bålverk mot byggandet av det tredje templet, för vilket förberedelser pågår. Poängen här är att Al-Aqsa representerar islam i sin helhet – varken shiitisk, sunnitisk eller ideologisk islam.

Sedan, på en annan nivå, har vi så att säga en ”lidelsefri eskatologi”: När Yahyah Sinwar (Hamas politiska ledare, ö.a.) skriver om ”seger eller martyrskap” för sitt folk i Gaza, när Hizbullah talar om offer och när Irans högste ledare talar om Hussain bin Ali (profetens sonson) och omkring 70 följeslagare år 680 e Kr, som i rättvisans namn stod inför en obeveklig slakt mot en 1 000 man stark armé, så är dessa känslor helt enkelt utom räckhåll för västerländsk utilitaristisk förståelse.

Vi kan inte enkelt rationalisera det senare ”sättet att vara” i västerländska tankesätt. Men som Hubert Védrine, Frankrikes tidigare utrikesminister, konstaterar – även om västvärlden är sekulär – är den ändå ”uppslukad av proselytismens (strävan efter att omvända folk, ö.a.) anda”. Att Sankt Paulus uppmaning ”gå och evangelisera alla nationer” har blivit ”gå och sprid mänskliga rättigheter till hela världen”… Och att denna proselytism är extremt djupt rotad i [västvärldens DNA]: ”Även de allra minst religiösa, helt ateister, de har fortfarande detta i åtanke, [även om] de inte vet var det kommer ifrån”.

Vi skulle kunna kalla detta för sekulär eskatologi, så att säga. Det är verkligen följdriktigt.

Militär revolution: Vi är redo nu

Trots västvärldens alla påfrestningar har Iran fortsatt sin kloka strategi med ”strategiskt tålamod” – att hålla konflikter borta från landets gränser. En strategi som i hög grad fokuserat på diplomati och handel, och på mjuk makt för att skapa positiva relationer med både nära och avlägsna grannar.

Bakom denna tystlåtna fasad låg dock utvecklingen mot ”aktiv avskräckning” som krävde långa militära förberedelser och vård av allierade. Vår förståelse av världen blev föråldrad.

Bara ibland, mycket ibland, kan en militär revolution omkullkasta det rådande strategiska paradigmet. Detta var Qasem Soleimanis (den iranske general som president Trump lät mörda, ö.a.) viktigaste insikt. Det är vad ”aktiv avskräckning” innebär. Övergången till en strategi som kan omkullkasta rådande paradigm.

Både Israel och USA har arméer som traditionellt sett är mycket mäktigare än deras motståndares, som mestadels består av små icke-statliga rebeller eller revolutionärer. De senare behandlas mer som myterister inom den traditionalistiska koloniala ramen, och för dem anses en gnutta eldkraft i allmänhet vara tillräckligt.

Västvärlden har dock inte fullt ut tagit till sig de militära revolutioner som nu pågår. Det har skett en radikal förskjutning av maktbalansen mellan lågteknologisk improvisation och dyra, komplexa (och mindre robusta) vapenplattformar.

De ytterligare ingredienserna

Det som gör Irans nya militära strategi verkligt omvälvande har varit två ytterligare faktorer: Den ena var framträdandet av en enastående militärstrateg (nu mördad); och för det andra, hans förmåga att blanda och tillämpa dessa nya verktyg i en helt ny matris. Fusionen av dessa två faktorer – tillsammans med lågteknologiska drönare och kryssningsrobotar – fullbordade revolutionen.

Den filosofi som ligger bakom denna militära strategi är tydlig: västvärlden är överinvesterad i luftherravälde och i sin eldkraft. Man prioriterar ”chock och förskräckelse”, men blir snabbt utmattad tidigt i striden. Detta kan sällan upprätthållas under en längre tid. Motståndsrörelsens mål är att trötta ut fienden.

Den andra viktiga principen bakom denna nya militära strategi är den noggranna kalibreringen av konfliktens intensitet, där man höjer och sänker tonläget efter behov, samtidigt som man behåller den eskalerande dominansen inom motståndsrörelsens kontroll.

I Libanon 2006 förblev Hizbollah djupt nergrävda medan det israeliska luftangreppet svepte fram över landet. De fysiska skadorna på ytan var enorma, men deras styrkor var opåverkade och kom upp ur djupa tunnlar – först efteråt. Sedan följde 33 dagar av Hizbollahs missilbeskjutning – tills Israel gav upp.

Finns det då någon strategisk poäng med ett israeliskt militärt svar på Iran?

Israelerna tror allmänt att utan avskräckning – utan att världen fruktar dem – kan de inte överleva. Den 7 oktober började denna existentiella rädsla brinna i det israeliska samhället. Hizbollahs blotta närvaro förvärrar den bara – och nu har Iran skickat missiler direkt till Israel.

Öppnandet av den iranska fronten kan på ett visst sätt inledningsvis ha gynnat Netanyahu: IDF:s nederlag i Gazakriget, dödläget med gisslan, den fortsatta fördrivningen av israeler från norr och även mordet på hjälparbetarna från World Kitchen – allt är tillfälligt bortglömt. Västvärlden har grupperat sig på Israels – och Netanyahus – sida igen. Arabstaterna samarbetar igen. Och uppmärksamheten har flyttats från Gaza till Iran.

Så långt, så bra (ur Netanyahus perspektiv, utan tvekan). Netanyahu har i två decennier försökt dra in USA i ett krig med Israel mot Iran (även om flera på varandra följande amerikanska presidenter har avvisat den farliga utsikten).

Men för att minska Irans betydelse skulle det krävas militärt stöd från USA.

Netanyahu känner av Bidens svaghet och har de verktyg och den kunskap som krävs för att manipulera den amerikanska politiken: Genom att arbeta på detta sätt kan Netanyahu tvinga Biden att fortsätta beväpna Israel och till och med acceptera hans utvidgning av kriget till att omfatta Hizbollah i Libanon.

Slutsats

Israels strategi från de senaste decennierna kommer att fortsätta med hoppet om att uppnå en högst osannolik transformativ ”avradikalisering” av palestinierna som kommer att göra ”Israel säkert”.

En tidigare israelisk ambassadör i USA hävdar att Israel inte kan få någon fred utan en sådan ”transformativ avradikalisering”. ”Om vi gör det på rätt sätt”, insisterar Ron Dermer, ”kommer det att göra Israel starkare – och USA likaså”. Det är i detta sammanhang som krigskabinettets insisterande på vedergällning mot Iran bör förstås.

Rationella argument som förespråkar återhållsamhet tolkas som att man inbjuder till nederlag.

Allt detta för att säga att israelerna psykologiskt sett är mycket långt ifrån att kunna ompröva innehållet i det sionistiska projektet om judiska särrättigheter. För tillfället är de inne på en helt annan väg och litar på en bibelläsning som många israeler har kommit att betrakta som obligatoriska påbud enligt den halachiska lagen.

Hubert Védrine ställer oss följdfrågan: ”Kan vi föreställa oss ett väst som lyckas bevara de samhällen som det har fött – och ändå ”inte är proselytiskt, inte interventionistiskt? Med andra ord, ett väst som kan acceptera olikheter, som kan leva med andra – och acceptera dem för vilka de är”.

Védrine säger att detta ”inte är ett problem för de diplomatiska maskinerna: det är en fråga om djupgående självrannsakan, en djupgående kulturell förändring som måste ske i det västerländska samhället”.

Ett ”styrkeprov” mellan Israel och de motståndsfronter som står mot landet kan sannolikt inte undvikas.

Tärningen har medvetet kastats på detta sätt.

Netanyahu spelar högt med Israels – och USA:s – framtid. Och han kan förlora. Om det blir ett regionalt krig och Israel lider nederlag, vad händer då?

När utmattningen (och nederlaget) slutligen har lagt sig och parterna ”letar i byrålådan” efter nya lösningar på sina strategiska problem, skulle den verkligt omvälvande lösningen vara att en israelisk ledare tänkte det ”otänkbara” – att tänka på en stat mellan floden och havet.

Och för Israel – som får smaka på de bittra örterna av att ”saker och ting har fallit isär” – att tala direkt med Iran.