Kommer USA att utvidga det ekonomiska kriget, från Ryssland till Kina?

Denna informativa och intressanta artikel av Chen Feng publicerades 17 mars i Asia Times, och har översatts av Rolf Nilsson.

https://asiatimes.com/2022/03/from-russia-will-us-expand-economic-war-to-china/

___________________________________________________________________

Kommer USA att utvidga det ekonomiska kriget, från Ryssland till Kina?

Nya sanktioner mot Kina skulle ge Peking mindre anledning att avstå i strategiska frågor, inklusive Taiwan

Från en höjd av 223 miles, tog en av expeditionens 40 besättningsmedlemmar ombord på den internationella rymdstationen den 27 juli 2014 denna sneda nattbild av Taiwan och en del av Kinas fastland. Hundratals fiskefartyg, kanske för att skörda både fisk och bläckfisk samt andra former av marint liv, ses i kluster i hela panoramat. Två blixtar – en på vardera sidan av bilden – är också synliga. Foto: NASA

Anmärkning: ”Observer”-kolumnisten Chen Feng pekar på vad han anser vara grundläggande svagheter i USA:s position: avindustrialiseringen av den amerikanska ekonomin, USA:s skuldberoende och en accelererande förändring i handel med amerikanska dollar och reservvalutor, efter sanktionerna mot Ryssland. Kina utövar tålamod i strategiska frågor, inklusive beträffande Taiwan, på grund av de ömsesidiga fördelarna med handeln mellan USA och Kina; om USA tillämpar nya sanktioner mot Kina kommer Kina att ha mindre anledning att göra det.

Kriget i Ukraina riskerar att utlösa det tredje världskriget. En strid med Nato kan inte uteslutas, som en konsekvens av Rysslands militära aktion. USA och NATO undviker å ena sidan militär konflikt och går andra sidan hårt ut med ekonomiska sanktioner. Rysslands militära aktion syftar till att vinna utrymme för sin säkerhet, medan USA:s ekonomiska politik syftar till att förstöra den ryska ekonomin, som ett sätt att utlösa ett regimskifte och till och med avveckla Ryssland.

Detta kan bli det första i en ny typ av asymmetriskt världskrig, där Kinas roll är särskilt värd att uppmärksama.

Kina förblir på vänskaplig fot med både Ryssland och Ukraina, främjar alltid fred och blåser aldrig under elden, men är också ett ”excentriskt neutralt land” som både förstår och sympatiserar med Rysslands säkerhetsproblem.

Kina stöder inte Rysslands krig, men det fortsätter också att upprätthålla normala handelsförbindelser med Ryssland, och den kinesisk-ryska handeln kommer sannolikt att öka kraftigt, inte bara genom att absorbera stora mängder import av olja och gas och vete från Ryssland, utan också genom att avsevärt öka exporte av konsumtionsvaror och industriell teknik till Ryssland, för att kompensera för nedgången i Rysslands handelsförbindelser med väst.

Kina behöver inte kringgå några sanktioner, när USA har framfört uppmärksammade hot mot det. Dessa är bara sanktioner baserade på amerikansk inhemsk lag, inte FN:s säkerhetsråds sanktioner. Transport av varor mellan Ryssland och Kina behöver inte gå genom andra länder, eller enbart genom vänskapligt sinnade länder.

Kina är en suverän stat, och USA har ingen rätt eller makt att beordra Kina att följa USA:s sanktioner mot Ryssland, baserat på USA:s inhemska lagar. Inte heller kan USA driva sanktioner mot Ryssland genom FN:s säkerhetsråd.

Förutom energi, som är oskiljaktig från Europa, är Rysslands handel med Europa och USA bara grädde på moset, medan handel med Kina är det som verkligen räknas. Så länge Kina fortsätter att upprätthålla normala ekonomiska och handelsmässiga förbindelser med Ryssland, och till och med utökar dem, kommer Rysslands ekonomi inte att kollapsa.

USA vill täppa till detta ”stora kryphål” med Kina, möjligen genom att utvidga det ekonomiska kriget mot Ryssland till Kina, och därmed tvinga Kina att antingen underkasta sig USA:s styre. sanktioner, eller att få sin ekonomi förstörd. Den här idén är galen. Det är inte omöjligt, men osannolikt.

USA:s ekonomiska sanktioner är koncentrerade till flera områden och avser att:

1. Stänga av Ryssland från SWIFT, beslagta dess dollarreserver och utesluta det från västerländska lånemarknader;

2. Beslagta ryska tillgångar utomlands;

3. Genomföra ett större tillbakadragande av utländska investeringar;

4. Begränsa resor;

5. Begränsa rysk import och export.

Det måste sägas att sådana åtgärder, riktade mot Kina, skulle utgöra mycket allvarliga hot mot den kinesiska ekonomin. Men folk verkar glömma att handelskrigets första salva avfyrades den 6 juli 2018, när USA införde ytterligare 25 % tull på de första 34 miljarderna dollar av kinesisk export till USA.

Enligt § 301 måste detta omprövas inom 60 dagar innan fyraårsperioden löper ut, annars avbryts det automatiskt. Det är ingen idé att gissa om resultatet av den amerikanska granskningen, men det säger sig självt hur frustrerade USA är över det fyra år långa handelskrig som hittills har utkämpats.

Handelskriget var tänkt att utgöra en ombalansering av import och export mellan Kina och USA, ökad export till Kina och minskad import från Kina, snarare än en minskning i båda riktningarna. Men Trump lade till tre tullomgångar, som inte hjälpte till att återbalansera import och export, och USA:s underskott har istället vuxit sig större, medan tullbördan i huvudsak bärs av amerikanska konsumenter.

Detta tillåter bara en slutsats: USA:s ekonomi är mycket mer beroende av Kina än USA:s politiker brukar föreställa sig.

För att pressa Kina till eftergifter uppmuntrade USA utländska investerare att lämna Kina och försökte driva bort kinesiskt kapital från den amerikanska aktiemarknaden. Man försökte också blockera normala ekonomiska, handelsmässiga, tekniska och utländska studentutbyten genom att använda visumrestriktioner och övergripande utredningar, åtgärder som alla genomfördes i varierande grad under Trump-eran.

Att skada människor kommer inte att fungera för att stoppa Kinas framsteg. Att förbjuda Kina att använda den amerikanska dollarn, att ”konfiskera” USA:s skulder från Kina och att förbjuda Kina att använda SWIFT övervägdes också, men kostnaden var för stor för att USA skulle våga ta den risken.

Naturligtvis kan man också säga att Trump-eran var en ”friktionsfas” mellan USA och Kina, inte ett fullskaligt krig. Om Kina skulle äventyra USA:s överlevnad skulle USA vidta alla möjliga extrema åtgärder för att säkerställa överlevnaden, oavsett förluster.

Men Kina äventyrar inte USA:s överlevnad. Förhållandet mellan Kina och USA har åtminstone inte förändrats väsentligt från Trump-eran. Viktigare ändå är, att det står klart från det fyra år långa handelskriget, att extrema åtgärder från Förenta staternas sida inte bara kommer att misslyckas; de kommer att allvarligt skada USA självt.

Ekonomin står inför allvarlig inflation, och alla störningar i handeln mellan USA och Kina kommer att addera kränkningar till skadorna. Ett embargo i rysk stil kommer säkerligen att tvinga många amerikanska tillverkare att lägga ner produktionen och att stänga butiker, vilket direkt påverkar den amerikanska ekonomin och samhället. Det aktuella epidemiutbrottet, som ledde till partiella avstängningar i Shenzhen och Shanghai är en förhandstitt.

Beslagtagandet av kinesiska tillgångar utomlands kommer säkert att få Kina att lägga beslag på amerikanska tillgångar i Kina, vilket skulle vara ett förlustbringande företag, med tanke på asymmetrin mellan kinesisk export till Europa och USA och utländska investeringar i Kina. Att dra tillbaks utländska investeringar är ett ännu större förlustföretag, eftersom kinesiska fabriker och marknader i decennier har varit en stor källa till vinst för stora multinationella företag. Att stoppa resor skulle vara mycket smärtsamt för individer, men det skulle inte komma i närheten av att krossa Kina.

Att förbjuda SWIFT och den amerikanska dollarn skulle i grunden skada USA:s finansiella trovärdighet, medan skadorna på Kina är hanterbara, eftersom Kina fortfarande har CIPS (det kinesiska alternativet till SWIFT, ö.a.) och RMB (den kinesiska valutan, renminbi eller yuan, ö.a.). Vissa av CIPS-transaktionerna dirigeras fortfarande via SWIFT, men detta är inte nödvändigt; likaså behovet av att i vissa lägen flytta utländska valutor från den amerikanska dollarn.

Konsekvenserna för USA:s skulder skulle bli katastrofala för USA:s ekonomi. År 2021 låg USA:s federala utgifter på cirka 30 procent av BNP. Med federala intäkter på 4,05 biljoner dollar och utgifter på 6,82 biljoner dollar överstiger underskottet 30 % av de federala utgifterna, och skillnaden på 2,77 biljoner dollar är helt beroende av möjlighet till skuldfinansiering.

Räntan på USA:s skulder beror å ena sidan på Federal Reserves referensränta, som kommer att höjas under hårt inflationstryck; å andra sidan beror det på kreditvärdigheten hos amerikanska skulder, som skulle ta extrem skada i detta scenario. Om USA inte kan öka skuldutgifterna måste den federala regeringen omedelbart stänga ner.

Inflationstrycket i USA kommer också från återflödet av den överemitterade dollarn. Den överskjutande dollaremissionen kommer från dollarns hegemoni som en handelsvaluta i världshandeln, vilken har frikopplats från storleken på den amerikanska inhemska ekonomin. Nu när Kina och Ryssland går över till euron och yuanen för energi- och allmän handel, och Saudiarabien har börjat acceptera kinesiska betalningar för oljeexport i yuan, kommer detta att leda till en massiv återföring av överemitterade dollar till USA, vilket ytterligare ökar inflationstrycket i USA.

Även om de-dollariseringen av handeln mellan Kina och Ryssland inte innebär någon överraskning, är Saudiarabiens drag ett genombrott. De Saudi-ledda oljeexportörerna från Mellanöstern gick med på att använda US-dollarn som sin handelsvaluta för olja, det viktigaste steget för att förankra US-dollarn sedan Nixon avskaffade dollar-guldstandarden, vilket gjorde den ”icke-standardiserade” dollarn till ”oljestandard-dollarn” och därmed den valuta som utgjorde riktmärke för världshandeln.

Detta ledde till att ”guldstandard”-dollarn blev ”oljestandard”-dollarn och blev därmed referensvalutan för världshandeln. Av olika anledningar regleras Kinas import och export huvudsakligen i amerikanska dollar, som indirekt har status som ”varustandard” och är dubbelt robust. RMB själv har ”varustandard”-egenskaper och behöver inget annat ankare.

Saudiarabien och Kina kommer kanske inte att flytta sina oljetransaktioner till yuanen helt plötsligt. Det finns inget behov av detta. Kinas stora reserv av dollar kan inte lämnas att mögla i ladorna. De måste flöda för att vara av värde. Men yuanen håller gradvis på att bli avräkningsvalutan för internationell handel, vilket har större betydelse än 1 000 kärnvapenbomber. Detta är en viktig händelse.

Den massiva omdirigeringen av rysk olja till Kina, på grund av de europeiska och amerikanska embargona, tillsammans med Saudiarabiens övergång till handel i RMB, kan tvinga fler och fler länder, som exporterar olja till Kina, att byta till betalning i RMB. Situationen för tankarna till det gamla talesättet, ”Jag behöver inte springa snabbare än björnen – jag måste bara springa snabbare än nästa man.”

Kina är världens verkstad, och till och med en massövergång till RMB-betalning för bilateral handel som involverar Kina, skulle massivt tränga ut dollarns cirkulation, vilket skulle leda till att överutgivna dollar återvände och sålunda skapar en viss överemission av RMB.

Kina kan också kraftigt minska sina valutareserver och sälja av en stor mängd amerikanska skulder för att frigöra medel, vilket allt skulle skapa en perfekt kris för dollarn.

Saudiarabiens kursändring representerar också en kritisk punkt i nedgången av USA:s inflytande. Saudiarabiens acceptans av yuanen som betalning för olja, är ännu inte pro-Kina, men att ge upp kravet på betalning i dollar är ett omisskännligt avståndstagande från USA. Lägg till detta att när Biden uppmanade Saudiarabien att öka oljeproduktionen och sänka oljepriserna, så svarade Saudiarabien inte ens i telefon. Det är tydligt att trenden med fjärmande från USA är ännu starkare.

Saudiarabien kommer inte att vara det enda landet. Fler och fler länder kommer att följa efter. Förenade Arabemiraten stod emot USA:s påtryckningar och vägrade att avstå från Huaweis 5G, på bekostnad av att överge köpet av F-35-flygplan; man gjorde helt om och beställde kinesiska L-15 skolflygplan, ett tydligt tecken på fjärmande från USA av ett annat stort oljeproducerande land i Mellanöstern. Olja är inte heller den enda stora råvaran, eftersom mer och mer handel med råvaror, utan betalning i dollar, kommer att följa.

Renminbins köpkraft i världen har länge överskridit den status som representeras av dess vikt i internationell handel. De flesta länder i världen har ett handelsunderskott med Kina, och det finns inga problem med ”gratisluncher” med att använda RMB. Efter detta första steg förväntas det att RMB kommer att användas som en valuta för handelsavtal mellan tredjeländer som inte är relaterade till Kina. Till exempel, om handeln mellan Ryssland och Vietnam avgörs i RMB, kommer ingen av parterna att oroa sig för att inte ha några pengar att använda, efter att ha använt RMB. Detta är hur den amerikanska dollarn fick status som världens referensvaluta för handelsavtal.

Dessa förändringar kommer att ta tid. Utan kriget i Ukraina och ”omdirigeringen” av rysk olja till Kina, hade det kanske tagit minst 20 år. Nu, när kriget har accelererat avsevärt, kanske det tar tre till fem år att se de första resultaten.

Problemet för USA är att inget av detta kan stoppas genom att avbryta ekonomiska och handelsmässiga band till Kina. USA tänker fortfarande nedlåtande, som om den kinesiska ekonomin var beroende av amerikansk generositet. Detta är fel. Och att stänga portarna till flodmynningen hjälper inte när tsunamin kommer.

USA utkämpar ett ekonomiskt krig mot Kina, men dess tillkortakommanden balanserar med dess fördelar. Den amerikanska ekonomin är redan mycket ihålig och belånad. Amerikansk avindustrialisering har passerat ’point of no return’ på många sätt, och det amerikanska välståndets skepp flyter, under de senaste 30 åren, på kinesiskt vatten. Den amerikanska tekniken och ekonomin är fortfarande imponerande, men det är som en fotbollsanfallare som ser ut att göra många mål och är väldigt slipad, men utan att inse att ett fantastiskt lag är beroende av mittfältet.

I jordbrukseran måste vi ”odla något” och i den industriella eran måste vi ”tillverka något.” Kina är världens fabrik och har ett stabilt mittfält. Den amerikanske anfallaren och den kinesiske mittfältaren slog sig ihop. Den amerikanske anfallaren måste göra mål. När det amerikanska laget och det kinesiska laget spelar mot varandra är den amerikanska forwarden kraftfull men lider av ett svagt mittfält, medan den kinesiska forwarden är lite svagare men backas upp av ett starkt mittfält. Utgången är fortfarande oviss.

Det är inte omöjligt för USA att återuppbygga tillverkningsindustrin, men även om detta är genomförbart kommer det att ta 20 år. Nu är det helt enkelt för sent. Om USA nu skulle utkämpa ett ekonomiskt krig med Kina, skulle det bara vara ekonomiskt självmord.

Det finns ett annat problem: The Five Eyes (USA, Kanada, UK, Australien och Nya Zealand, den anglosaxiska världen, ö.a.), Europa, Japan och Sydkorea deltog i Rysslandssanktionerna, bara Singapore i Sydostasien. Inte ens Mexiko och Indien ställde upp. Den viktigaste landet, som avstod från att rösta för sanktioner, gäckade allas uppmärksamhet: Israel deltog inte heller i sanktionerna mot Ryssland.

Om USA och Europa deklarerar att, ”Om Kina inte deltar i sanktionerna, då sanktionerar vi Kina,” måste de i så fall sanktionera hela världen? Omringar USA och Europa alla länder de inte gillar, eller isolerar de sig från världen?

Men den större frågan är denna: de ekonomiska fördelarna med handeln mellan USA och Kina kan vara en stor anledning till att Kina alltid har utövat återhållsamhet i Taiwansundet. Om USA tar initiativet till att bryta denna balans, finns det ingen anledning till varför Kina inte ska driva på hårt för återföreningen med fosterlandet. Detta innebär verkligen inte omedelbar väpnad återförening; det är inte för sent för Taiwan att ta initiativet och be om fred.

Om PLA går i krig för återföreningen av fosterlandet kommer den inte att kunna dra sig tillbaka som den ryska armén i Ukraina. PLA har förberett för detta sedan 1996. I takt med att militären moderniseras och landet växer sig starkare förändras metoder och utrustning hela tiden, men beslutsamheten förändras aldrig. Med ett enda kommando kan PLA slå till hårt och sikta på seger idag.

Den amerikanska opinionen anser att de amerikanska väpnade styrkorna fortfarande har en militär fördel, men den amerikanska militären i sig är mer nykter: den har för länge sedan upphört att ha fördelar.

För ett dussin år sedan umgicks den amerikanska militären med tanken på luft-sjökrig för att föra kriget till den kinesiska kusten och krossa PLA:s förmåga att slåss över havet. Nu oroar man sig inte bara för säkerheten för sia baser, från Kadena till Guam. Man försöker övertala Taiwan att anta igelkottstaktik och följa Ukrainas exempel genom att använda MANPADS (från axeln avfyrade luftvärnsmissiler och pansarvärnsmissiler, ö.a.) för att skapa massiva dödstal och stoppa PLA:s operationer.

Problemet är att detta är en taktik som bara kan användas när en stor PLA-armé har landstigit på ön. Om PLA verkligen skulle landsätta en stor armé på ön, skulle kriget redan vara nästan över. PLA är inte den ryska armén.

Och när PLA väl är på ön är det omöjligt att dra sig tillbaka. Taiwan kommer då att återvända till fosterlandets famn för alltid.

Om Kina utgör det största hotet mot USA:s långsiktiga intressen är Taiwan det sista låset som håller Kina på plats. När detta lås öppnas kommer Stilla havet och hela världen att vara vidöppet. Med en önskan om att besegra Kina med ett ekonomiskt krig kan USA komma att sluta med ett brutet militärt försvar – vilket inte är en bra affär på något sätt.

Det ligger i USA:s bästa intresse att upprätthålla status quo i Taiwansundet. I förlängningen kan USA inte utöka sin ekonomiska krigföring mot Kina på obestämd tid och samtidigt undvika att bryta status quo i Taiwansundet.

Det går inte inte utesluta möjligheten att USA blir tokigt. I detta fall kommer Kina inte att vara rädd för att tjäna på det värsta möjliga scenariot.

Den här artikeln publcerades först på guancha.cn (”Observer”), en kinesiskspråkig nyhets- och opinionssida, där Chen Feng är militärkrönikör. Den översätts och återpubliceras med tillstånd.