I kvälls-serien ”Aktuella artiklar för ett eller flera år sedan och idag” återpubliceras denna artikel som är lika aktuell idag – tyvärr. Eller hur?
Och man kan borra vidare i en senare artikel av Ulf Karlström Att ställa frågan – våga ifrågasätta de postmoderna dogmerna
Kommer ”vänstern” någonsin att erkänna sitt postmoderna misstag?
Vi befinner oss mitt uppe i ett ”populistiskt ögonblick”. Den nyliberala ordning som varit gällande under de senaste decennierna har hamnat i kris, men det är alltjämt oklart vad som kommer att ersätta den. Insatserna är höga, med ökad klasspolarisering, då högerpopulismens seger inte kan uteslutas. Därför är behovet av att förtydliga vägvalen akut. Detta skriver den belgiska statsvetaren Chantal Mouffe i boken ”Till vänsterpopulismens försvar” (Tankekraft 2019). Hon blev känd för en något större krets när Ernesto Laclau och hon gav ut boken ”Hegemonin och den socialistiska strategin” (1985).
Chantal Mouffe var nyligen i Sthlm och föreläste om sin bok ”Till vänsterpopulismens försvar”
Jag var inte där, och kan inte säga om hon drog folk elle ej.
Postmodernismen (PM), i dess mera politiska form, debuterade på 1970-talet med ”nya franska filosofin”, med namn som Bernard-Henri Lévy, André Glucksman m fl. Budskapet var ”deras öppna antimarxism och antikommunism som chockerade och framkallade ursinniga motinlägg” (Svante Nordin, Filosoferna, s. 570).
PM hade även andra källor och fylldes ut med höggradig relativism, inom vars ram stora tankesystem som marxismen reducerades till berättelser, narrativ. Laclau & Mouffes bok kom att fungera som en dödskyss för den akademiska vänstern, vilken alltmer samlade sig kring postmodernism, poststrukturalism m m. Detta amalgam gjorde att nyliberalismens ideologer såg en chans att utmåla ”vänstern” som anti-intellektuella flummare och Timbro öppnade portarna för litteratur som Johan Lundberg Ljusets fiender (2013), Stephen Hicks, Postmodernismens förklaring (2014).
Vad säger då Mouffe i sin senaste bok? Hon analyserar förtjänstfullt Thatchers stora roll som nyliberal banerförare och hur Tories förmådde – genom hård klasskampspolitik mot bl a kolgruvearbetarna – förändra det förhärskande politiska synsättet (hegemonin) i England. Likt rädda harar skyndade då Labour mot mitten. Och man fick Tony Blairs New Labour, och efterhand ”Den tredje vägens politiska manifest”, vilket tre stora S-partiledare stod upp för – Blair, Schröder och Jospin.
Av detta drar Mouffe två slutsatser – en riktig respektive en grovt felaktig. Sossarnas fanflykt mot mitten gav intrycket att det endast fanns en framkomlig väg, och då kan man lika gärna lämna över politiken till s k experter. Vi hamnar därmed i en postpolitiskt situation: Låt experterna styra (läs: de borgerliga ekonomerna). Under viftande med experter kapitulerar politiken! Och vi har sett alltför många uttryck för denna s k opolitiska nyliberalism.
Redan i boken från 1985 hävdar paret att arbetarklassen i stort sett spelat ut sin roll. ”Vänsterpartierna” är havande med – förlåt hennes akademiska – en ”klassessensialism”, vilket torde betyda att arbetarklassen inte längre a priori skall ha ”en privilegierad position”.
I stället är det andra grupper som tagit över avantgardets fana: ”feministernas andra våg, gayrörelsen, antirasistiska kamper, olika miljörörelser”. Här ser vi – om jag får vara lätt demagogisk – hur bockfoten PM sticker fram.
Det är som om Mouffe förirrar sig i en slags idealism: identitetsrörelserna skall gå i spetsen,eller gå parallellt, med arbetarklassens 50-60 % av befolkningen (Therborn, Kapitalet, överheten och alla vi andra; Arkiv 2018). Milt uttryckt är det ju som att spänna hästen bakom vagnen. Här förblindar PM författaren, då hon verkar tro att identitetsrörelser, med ett samhälleligt förändringsperspektiv lika långt som deras näsor, skall bära en allmän politisk förändring.
Och vad är det nu identitetsrörelser och arbetarklassen tillsammans – enligt Mouffe – skall kämpa för? Är det konkreta dagskrav eller revolution?
Nej, ingetdera – det är är den parlamentariska demokratins, dvs dagens förhärskande och förkrympta demokrati, vi initialt skall mobilisera och slåss för (”återerövra och fördjupa demokratin”, s. 52). Demokratin – som abstrakt begrepp – tycks rymma föreställningar om jämlikhet. Mouffes bok är tankemässigt inte korrekturläst: å ena sidan skall ”interventionen… ske på en mängd olika fronter”, men å andra sidan är parollen fördjupa demokratin. Om nu ”olika fronter” är viktiga, varför då inte konkretisera kraven? Det räcker inte att proklamera jämlikhet. Eller handlar det rätt och slätt om identitetsrörelsernas krav?
Författaren konstaterar att många socialistiska och socialdemokratiska partier i Europa befinner sig upplösning till följd av sin center-vänster-orientering. Nedmonteringen av välfärden – i bred mening – har ju i stort skett i centerkonstellations namn.
Och i denna lucka, eller vakuum, dyker högeropportunismen upp, och är mycket framgångsrik! Här är Mouffe och jag eniga.
Att återgå till en konsensuspräglad mittenpolitik, vilket länge varit socialdemokratins huvudspår, är inte längre möjligt, eftersom denna ”postpolitiska” modell numera helt har förlorat sin legitimitet.
Vägen framåt ligger i stället enligt Mouffe i ett radikalt vänsterpopulistiskt projekt för social jämlikhet och fördjupad demokrati.
Om jag skall försöka tolka Mouffe konstruktivt talar hon – måhända – om en eller kanske flera enhetsfronter, byggda kring några få viktiga krav, vilka håller fronten samman, trots partipolitiska och separtistiska agendor. I så fall menar jag att det abstrakta ”fördjupa demokratin” är en bortkastad satsning. I stället bör det handla om Greider & Lindborgs formulering av ”Vänsteropportunismen” i boken Populistiska manifestet (N&K 2018) och med krav på en massiv keynesiansk satsning, i stil med Katalys och s-föreningen Reformisternas övergripande förslag.
Det är ingen lösning, men väl en början!
Relaterat.
Filosofins problem eller problemens filosofi – på Södertörn?
Ulf Karlström: Klass och den katastrofala nyliberalismen börjar träda fram.
Postmodernism – en inte så tjusig epok.
Att över huvud taget tala om att ”fördjupa demokratin” är ett försök till lurendrejeri. Varför det då du gnällige? Först därför att begreppet är oerhört mångtydigt, borgerlig demokrati (dvs inte gällande ägandet), socialistisk demokrati (dvs även gällande ägandet), arbetsplatsdemokrati etc. Avses det första så har vi även i Sverige så rik erfarenhet av denna demokrati att vi lugnt kan säga att det hittills gått andra vägen en ”uttunning av demokratin”, eftersom vi nu dels är med i EU med stenhårda regler mot till exempel förstatligande, och dels eftersom våra makthavande nu alltmer strävar efter att komma in i ”den transatlantiska länkens” gastkramande grepp.
Jag köpte ”Till vänsterpopulismens försvar” för ett par månader sedan. Tack vare Ulf Karlströms artikel kan jag nog lägga undan denna bok för ett bra tag. Jag läser ju så långsamt.
Jag har noterat, genom frågor till deltagare i demonstrationståg under 1 maj i Stockholm,
att nästan helt oavsett vänster (inkluderande försäljare av Proletären och försäljare av
material om Lenin och Stalin), att sången ”Den Pobedy” var helt okänd för dem.
Den som inte kan sjunga åtminstone första versen av ”Den Pobedy” tillsammans
med människor som upplevt (eller har äldre släkt som drabbades) av kriget, visar inte
respekt för Sovjetunionens enorma krigsansträngning i krossande av Hitlertyskland.
Och var har och hur befolkningen i Sverige informerats om den sången?
”Vad säger då Mouffe i sin senaste bok? Hon analyserar förtjänstfullt Thatchers stora roll som nyliberal banerförare och hur Tories förmådde – genom hård klasskampspolitik mot bl a kolgruvearbetarna – förändra det förhärskande politiska synsättet (hegemonin) i England. Likt rädda harar skyndade då Labour mot mitten. Och man fick Tony Blairs New Labour, och efterhand ”Den tredje vägens politiska manifest”, vilket tre stora S-partiledare stod upp för – Blair, Schröder och Jospin.”
På 1970-talet började jag som bilmekaniker. Helt ointresserad av politik men jag minns det kunde vara svårt eller näst intill omöjligt att få fram reservdelar till engelska bilar. Förklaringen var alltid ”de strejkar i England så vi har inte kunnat få några leveranser”. Ja vadå? Det var bara att vänta både för verkstaden och kunden som hade bilen. Så här idag tänker jag alla strejker i England måste lamslagit och på det sättet skadat samhället. Strax senare kom Margaret Thatcher till makten med någon ny ekonomisk modell. Men den engelska bilindustrin repade sig aldrig. Deras tidigare hyggliga marknadsandel stod inte att rädda. Jag vet inte varför men för exportens del var kanske ryktet alltför skadat?
Svensk ekonomi klarade sig från en sådan vildsint arbetsmarknad tack vare ett avtal som tidigt ingåtts mellan arbetsgivare och den politiska delen av arbetarrörelsen. Alltså det Socialdemokratiska partiet. Något sådant avtal har jag aldrig hört talas om i England.
Nyliberal politik röstas fram genom demokratiska institutioner så därför måste det finnas något behov av den. För det gemensamma intresset alltså. Man kan då undra om alltför kampvilliga fackföreningar (som de i England på den tiden?) kan föra samhället framåt eller om de skapar kaos som på något (bistert) sätt måste ordnas politiskt för att förhindra ekonomisk kollaps som i sin tur riskerar slå ut samhällets olika funktioner?
Förvisso införde Margaret Thatcher brutala och genomgripande ekonomiska reformer men någon utbredd fattigdom och elände under hennes tid som premiärminister har jag inget minne av. Har ni?
Snarare minns jag ekonomin ökade gradvis samtidigt som de flesta fick det bättre.
Därefter har ett antal regeringar, både Labour och Tories, kommit och gått och fortsatt i ungefär samma ekonomiska stil.
Det får mig att undra om Margaret Thatcher gjorde något som var tvunget att göras men som är helt omöjligt för en Labour eller vänsterregering?
Arbetarklass skriver angående alltför kampvilliga arbetare.
”Men den engelska bilindustrin repade sig aldrig. Deras tidigare hyggliga marknadsandel stod inte att rädda. Jag vet inte varför men för exportens del var kanske ryktet alltför skadat?”
Håller med att den Engelska bilindustrin har aldrig repat sig. Redan tidigt 70 tal befann sig deras bilexport på en nedåtgående trend.
Och den främsta orsaken vill jag mena är deras kvalitet som hade hamnat långt efter, allt vad gäller motorer, el utrustning till plåt och rostskyddakvalitet.
För övrigt, frågan om kampvilliga fackföreningar -arbetare-. och deras uppoffrande betydelse för vår positiva välfärdsutveckling, är det en obestridlig sanning att förhålla sig till knappast ens någon Moderat kan förneka.
Betänk vilken kraft rädslan har till förmån för den som makten äger.
Trots att vår moderna arbetsmarknad i regel ger utrymme till frihet för den enskilde att påtala brister, råder en tystnadskultur som riskerar att breda ut sig genom den förestående ändringen i Lagen om anställningsskydd. Vilka konsekvenser detta för med sig i vårt tilltagande segregerat samhälle är svårt att överblicka och bådar inte gott i ett samhälle som skall verka för frihet, rättvisa och jämlikhet. Vi ser redan nu att enskilda LO förbund är oense och Centralorganisationen LO var förmodligen till nöd tvingade att ingå avtalet med Arbetsgivarna.
Vill också mena att vår viktigaste investering för framtiden är att bygga en skola för alla och samhällen som ger förutsättningar att bryta ned den förödande segregationsbilden som tagit ett skrämmande fäste i oss alla.
”Vänstern” har övergett dem som en gång gav vänstern den politiska makten. Därför överger dessa nu ”vänstern”.
”Ett spöke går genom västvärlden” – se Göran Greiders artikel i ETC:
https://www.etc.se/ledare/den-konservative-arbetarens-spoke-drar-genom-vastvarlden?fbclid=IwAR0IbBeD58encAiev7sJbQ5qmt3SdcueJtPppYBcMu0wU7ABQnr5sz6uTPU
”Vänstern” inom citationstecken är ett välkommet implicit erkännande av att hundra år gammal vänster och dagens vänster faktiskt saknar släktskap. Etthundra år gammal vänster organiserade arbetare, och arbetarna hade en mission, låt vara fantastisk. Dagens vänster är en genomborgerlig och sipp församling, rakt igenom manshatande, teknikfientlig och ibland rena landsförrädare.
Skriver under på detta.. ☺
Postteorierna fick luft under vingarna i stor utsträckning efter Sovjets sammanbrott. Många frågade sig om det verkligen är sant att historien tuffar fram fr.om 10 000 f.kr till 10 000 e.kr enligt ett utlagt spår som bygger på produktivkrafternas utveckling. Postteorierna kom att ifrågasätta givna sanningar och intressera sig för kulturens roll när det gäller frågan om hur den härskande klassen gör när den härskar. Det blev ett vilt experimenterande med teorier, många svårförståeliga, många vansinniga och några nazitidens filosofer. Många nyttiga reflektioner. Mot detta stod stalinismens utlagda spår som kan åskådliggöras av Nynningens Ingenting sker mekaniskt:
När produktivkrafternas utveckling har nått en given nivå
Och vi har lärt oss att fatta en smula mer än det var menat att vi skulle förstå
Då hotas de produktionsförhållanden som utgör samhällets bas
Snart är det dags för dem där nere att slå hela byggnaden i kras
Produktionsförhållandena är de lagar och regler som gör
Att en klass sitter vid makten och en annan står utanför
Och kräver förgäves att få njuta frukten av sin möda och svett
För ingenting sker mekaniskt, det finns inget utlagt spår
Så länge lagarna garanterar den härskande klassens äganderätt
Produktivkrafter är allt som vi mödosamt lärt om hur man kan
Utnyttja naturen och befria människan
Från hunger och köld, från sjukdom och svält, från nöd och från okunnighet
Och som till och med en dag ska befria oss ur vår ofrihet
Också du måste välja sida och försvara din klasståndpunkt
I en kamp som pågår också just där allt verkar aldrig så lugnt
Men lugnet rasar mot stormen som en av ideologi
Som vill få oss tro att klassmotsättningar bara är hårklyveri
För ingenting sker mekaniskt, det finns inget utlagt spår
Som gör att man bara kan vänta och se hur dagarna kommer och går
Det krävs kunskap och medveten kamp, det krävs enhet och organisation
För att bevisa nödvändigheten av en socialistisk revolution
För ingenting sker mekaniskt, det finns inget utlagt spår
Som gör att man bara kan vänta och se hur dagarna kommer och går
Det krävs kunskap och medveten kamp, det krävs enhet och organisation
För att bevisa nödvändigheten av en socialistisk revolution
Text: Leif Nylén
Gillar inte ”slå allt i kras”.
Ingen bra idé med tanke på kärnvapen, klimatförändringar, artutrotning?
Hur vore det med ”fred” som grundtema för en revolutionerande rörelse?
Fred mellan man och kvinna.
Pride för fred.
Fred mellan folken.
Fred med planeten.
Fred med naturen.
Fredligt motstånd mot den rika klicken.
Reformer mot klassklyftor – för social fred.
Vänsterns svårigheter med att erkänna misstag begänsar sig inte till postmodernismen som liksom allt annat som varit skadligt understöddes av samma oligarkiska elit i väst som hemsöker mänskligheten.
Nej till de tidigare upplagorna av omstörtningar understödda av sagda elit hör även samtliga kommunistrevolutioner och den franska ditto.
Det är motviljan mot att kännas vid detta som hämmar alla inom vänstern från att få luft under vingarna och vässa geniknölarna så det kommer fram något mer konstruktivt än marxism och nivellering.
(Och jag påstår inte att anhängare av socialism i allmänhet har haft ngt ont i sinnet bara att dom är lurade till att leda in sina tankar i ett för alltför ideologiskt tänkande utan eftersträvan av att lösa problem rationellt och förutsättningslöst – det är där som nuvarande Kina visar vägen om ni lär av dom)
Det som driver den oligarkiska eliten är en vilja att slå sönder nationell sammanhållning för att en överstatlig hegemoni ska ta världsherraväldet.
I det ingår att sabotera allt som förknippas med människans vetenskapliga och kulturella skaparkraft.
Att avsiktligt stärka fördummande och förvirrande tankemönster är ett medvetet oligarkiskt vapen.
Och det är inte som många tycks tro bara något som händer oavsiktligt.
Det är en metod bland många som går ut på att försvaga rivalerna och deras samhällssystem inifrån.
Vänsterns typiska sätt att analysera hämmar dom från att se det destruktiva mönster som jag skissade. Dom vill se allt som mer omedelbart knutet till ekonomisk girighet men dom som styr världen satsar mycket mer på psykologisk erövring och manipulation på lång sikt.
Skarpa hjärnor med god formuleringskonst och förmåga att vinna hjärtan och hjärnor men med det dolda syftet att utmanövrera rivalerna till denna intellektuella elits uppdragsgivare.
misstag och misstag….
Vilka alternativ skulle ha funnits menar du?
Av en tillfällighet tittade jag på Riks Utrikessvepet häromkvällen och där påpekades att vänstern alltid måste ha en ”fråga” att peka på annars dör vänstern.
”Fråga” tycker jag var en missvisande beskrivning jag skulle hellre vilja säga motsättning som ofta blir en förfördelning eller orättvisa.
Jag ser det ofta på den här bloggen där det med jämna mellanrum kommer upp att ”fattiga dör på gatorna i USA” eller något i den stilen. Hur och ofta kan diskuteras liksom det händer på andra ställen ex. vis i Ryssland.
Dock tas aldrig upp att i vårt land Sverige döda äldre ibland hittas i sina lägenheter och kan ha legat där kanske i flera år.
Men som sagt någon orättvisa att peka på krävs för (radikal) vänstern annars dör den.
Och just där kommer identitetsvänstern in.
För när alla munnar är någorlunda mättade krävs fortfarande en orättvisa för att hålla vänstern vid liv.
Teorier om för mycket koldioxid är en orättvisa mot Moder Jord och måste göras till en politisk kamp.
Det är en möjlighet som visat sig varit möjlig.
Jag får den nu dagligen serverad i påtvingad reklam när jag tittat på Youtube filmer från Ryssland. Då från privata företag. Den här vänstervridningen av företag och kapital brukar kallas ”woke”.
Ovaccinerade är en orättvisa mot den ekonomiska tillväxten och de skyldiga måste pekas ut medelst vaccinpass och liknande.
Sedan har vi alla marginella grupper som måste visas upp för att kunna påvisa en orättvisa.
Så jag vet inte riktigt hur du skulle klara politisk vänster och socialism idag utan en identitetsvänster?
Väcka liv i den gamla insomnade eller närmast döda klassiska klasskampen kanske?
Ja, försöker duger. Men jag tror det är lika meningsfullt som att försöka få det gamla Sovjetimperiet att återuppstå.
Men man vet ju aldrig. Jesus är ju vid liv trots han enligt vittnen fick utstå en plågsam död uppspikad på korset.
Det är lätt att vara ordentligt vänster helt utan den makabra identitetspolitiken, som är ungefär lika makaber när NMR, feminister eller islamister bedriver den.
För att vara ordentligt vänster, måste man nog bli kallad för Stalinist av Dyngans Nyheter och för att få den beteckningen så räcker det nog att visa upp förmögenhetsfördelningen i nationen, samt dess utveckling över tid, samt att föreslå progressiva skatter som utjämnar dessa förmögenheter OCH man kan motivera de allra rikaste med att vetenskapliga metastudier pekar på att mer jämlika samhällen har lägre mordfrekvens och är tryggare även för dem och deras barn.
Svenskar och invandrare kan gilla det, transor, homo och hetero kan gilla det, muslimer och kristna kan gilla det, ateister och agnostiker kan gilla det, ja t.o.m. kapitalister och liberaler kan gilla det, särskilt om dessa egoister nyligen blivit nedstängda av monopolkapitalets skapade pandemi (gain of function research) eller blivit skadade av spikproteinerna och är emot monopolkapitalisternas ”Great Reset”, men när olika narcissisters identitet, sekterism och symbolik görs till huvudfokus så börjar givetvis det fruktlösa käbblet mellan de identitära narcissisterna.
Ingen behöver repelleras med identitetspolitisk dynga. Att vara klassiskt vänster räcker gott för att skapa en bred vänster som gynnar precis alla!
”Att vara klassiskt vänster räcker gott för att skapa en bred vänster som gynnar precis alla!”
Problemet med en sådan ”vänster” är att den saknar progressiviteten och snarare är tillbakablickande och som sådan kommer den aldrig att räcka till att nå folkflertalet.
Den enda grupp en sådan vänster räcker till är 68:orna.
Men hur ska du locka alla de unga som på sitt sätt vill skapa en ”bättre värld”?
Det är precis som varje tid kräver nya idéer för att kunna bli en ny tid.
Enda undantaget skulle vara nyupptäckter från äldre tider liknande renässansen.
Jag nördar i Sovjetkommunism men har svårt att tänka mig den skulle kunna uppstå på nytt. 68-kommunisterna är barn av sin tid.
Finns nog en del av dem kvar som då här i Sverige fantiserade om lyckoriket där på andra sidan Järnridån.
Dråpslaget kom när muren revs.
Sovjetunionens kollaps rev upp ett rejält sår i 68-kommunisterna för ett trettiotal år sedan men även stora sår kan läka vilket man ser på den här bloggen.
De brukar säga att det sista som lämnar oss är hoppet.
Ryssland vann andra världskriget men förlorade Kalla kriget.
Eller gjorde en vinst i förlusten.
Det beror på hur man ser det.
Tycker det verkar som ryssar idag är mer stolta än missnöjda.
De hyllar sitt Ryssland och jag får lust att stämma in i hyllningssången.
Jag hittar inget ”Om” eller ”Kontakt” på sidorna. Det är vanligt att de flesta publikationer har för att förklara vem man är och vad inriktningen är. Det förvånar mig att det inte är mer genomtänkt och att det är ganska anonymt. Dock kan man se vilken person som står för sidorna, men vet man inte något om denne så blir saken inte klarare.
Men då det finns annonser för Clarté och Fib Kulturfront så får jag en aning om vilket håll verksamheten håller sig på.
Hittade ingen annan plats att ställa frågor/kommentera.
[…] artiklar i ämnet av Ulf Karlström. Kommer ”vänstern” någonsin att erkänna sitt postmoderna misstag? Filosofins problem eller problemens filosofi – på Södertörn? Ulf Karlström: Klass och den […]
Vänsterns emotionellt störda och antiintellektuella grundbias är bitterhet (resentment) och avund (envy). Ingenting gott har någonsin kommit ur vänstern med mindre än att det kostat mer än det smakat.
Det finns ingenting att ”erkänna”, den övertydligt deklarerade avsikten är att förstöra för andra. Det står redan utanpå paketet vad det innehåller, man behöver inte öppna det.