Kommittén för bedrägerier: Del II Hur CIA och US Navy lurade svenskarna på 1980-talet

Detta är den andra av två artiklar av Ola Tunander om The Deception Committee (Kommittén för bedrägeri) på hans site 26/1. https://olatunander.substack.com/p/the-deception-committee-part-ii Artikeln har flera referenser.

______________________________

På 1950-talet leddes den särskilda interagency-kommittén av CIA-chefen Allan Dulles (till vänster på bilden). På 1970-talet leddes en liknande kommitté, ”The 40 Committee”, av den nationella säkerhetsrådgivaren Henry Kissinger. På 1980-talet leddes en sådan kommitté, ”The Deception Committee”, av CIA-chefen William Casey (till höger).

Ursprunget till bedrägerikommittén

Som nämnts i Del 1 var det William Caseys ”Deception Committee” som hade beslutat om operationerna på svenskt vatten. Marinminister John Lehman sade uttryckligen att det var denna kommitté som hade beslutat om de svenska operationerna. Den leddes av DCI Casey och inkluderade den nationella säkerhetsrådgivaren Richard Allen och hans efterträdare från 1982 William Clark samt representanter från State och Defense, de biträdande sekreterarna, som skulle ha varit William Clark respektive Frank Carlucci. Den kan, som tidigare, ha inkluderat militäre överbefälhavaren (och kanske Under Secretary of Defense for Policy Fred Iklé, som övervakade Psychological Operations, och ibland en biträdande sekreterare med ansvar för området), men detta nämndes inte av Lehman. Casey-kommittén beslutade att den hemligaste av hemliga operationen skulle ge presidenten och utrikes- och försvarsministrarna ”plausible deniability”. De skulle kunna tala med sina motsvarigheter i andra länder utan att veta om eller åtminstone utan att ha fattat något formellt beslut om dessa mycket känsliga operationer.

Denna bedrägerikommitté var dock mer eller mindre samma kommitté som från 1955 och framåt hade kallats ”Special Group” eller ”5412 Committee” (efter National Security Council Directive 5412 från december 1954) under ledning av DCI Allan Dulles och med ovan nämnda representanter. Under 1964-69 kallades motsvarande kommitté för ”The 303 Committee” (efter National Security Action Memorandum 303). Den leddes av den nationella säkerhetsrådgivaren McGeorge Bundy och från 1966 av Walt Rostow, och den innehöll de ovan nämnda representanterna. Under åren 1970-76 hade samma typ av kommitté kallats ”The 40 Commitee” (efter National Security Decision Memorandum 40). Den leddes av den nationella säkerhetsrådgivaren Henry Kissinger, som behöll denna position när han blev utrikesminister. År 1976 ersattes ”The 40 Commitee”  av Operations Advisory Group, som inkluderade både utrikes- och försvarsministern, och därmed inte kunde ge dem den nödvändiga ”plausible deniability”. Från 1977, under president Jimmy Carter, döptes gruppen om till ”NSC Special Coordination Committee” och leddes av den nationella säkerhetsrådgivaren Zbigniew Brzezinski och i denna kommitté ingick fortfarande utrikes- och försvarsministrarna. Detta ändrades av DCI William Casey, som blev ordförande för den nya kommittén 1981 och som en gammal OSS-kollega till Allan Dulles återvände han mer eller mindre till den ursprungliga strukturen för ”The Special Group”. Han ledde dessa operationer från sitt kontor i Vita huset (Old Executive Office Building) i likhet med vad de nationella säkerhetsrådgivarna hade gjort före honom, och för Casey var ”bedrägeri” nyckeln till att styra den politiska scenen. Detta hade han lärt sig när han ledde det europeiska spionaget för OSS under andra världskriget, från planeringen av invasionen i Normandie, sade Lehman. Gemensamt för dessa kommittéer är dock det faktum att de alla godkände och beslutade om hemliga aktioner, inklusive att störta utländska regeringar, men de bar sina ordförandes avtryck, och Casey var extremt hemlighetsfull och förstod nödvändigheten av ”plausible deniability”.

John Lehman sade att Strategic Defense Initiative, även kallat ”Star Wars”-programmet, ursprungligen var en produkt av Deception Committee. Vi fick Sovjet att tro att du var ”20 fot lång”. Caseys idé var att lura dem att tro att USA faktiskt kunde utveckla ett strategiskt försvarsinitiativ som kunde slå ut inkommande sovjetiska missiler och därmed skapa ett existentiellt hot mot Sovjet som skulle tvinga dem att påskynda sin högteknologiska militära uppbyggnad till den grad att det skulle slå sönder deras ekonomi. Detta tekniska bedrägeri kombinerades med den största CIA-operationen någonsin till stöd för de muslimska mujahedin och det pakistanska ISI (Inter-Services Intelligence) i Afghanistan

Det var en stor amerikansk och saudisk operation för att ”lura Sovjet” så att de skulle ingripa till förmån för den afghanska regeringen i ett krig som de inte kunde vinna. Tanken var att gillra en fälla för Moskva för att ge Sovjet sitt eget ”Vietnam”, för att citera Brzezinski. Det amerikansk-saudiska initiativet ökade radikalt de sovjetiska utgifterna. Samtidigt övertygade Casey saudierna om att öka oljeproduktionen för att pressa ner priset på råolja. Oljan var den viktigaste inkomstkällan för Sovjetunionen, så Casey uppmanade västeuropéerna att sluta köpa sovjetisk gas och olja. Casey ville pressa den sovjetiska ekonomin genom att öka kostnaderna och samtidigt radikalt minska inkomsterna, vilket han trodde skulle påskynda den sovjetiska ekonomiska kollapsen. Det är precis så hans specialassistent Herb Meyer och Thomas Reed (assistent till presidenten och till den nationella säkerhetsrådgivaren William Clark) beskriver hans strategi. Meyer säger:

”Vi pressade dem ekonomiskt. När vi väl hade fått veta att den sovjetiska ekonomin var mer bräcklig än någon trott […] började vi pressa ekonomin, t.ex. genom att tvinga fram en nedskärning av den sovjetiska energiexporten – olja och gas – till Västeuropa. Det var deras främsta källa till hårdvaluta. Vi pressade ner den. Vi arbetade också med saudierna för att sänka oljepriset, vilket hjälpte vår ekonomi men skadade deras, eftersom lägre oljepriser var bra för oss och dåligt för dem. Det var förresten Bill Casey som var inblandad i detta. Vi samarbetade med våra europeiska allierade för att minska […] volymen på de pipelines som höll på att byggas, gaspipelines som skulle transportera gas från Sovjetunionen till Västeuropa. De var tvungna att hålla nere sina intäkter. Så vi pressade dem ekonomiskt. Vi pressade dem militärt. Vi inledde den största upprustningen i USA:s historia. [John Lehmans] 600-fartygsflotta till exempel. Vi gjorde också något som inte hade gjorts tidigare, vi startade antikommunistiska uppror [i Afghanistan, Nicaragua och Moçambique…]. Det skulle knäcka dem. Inte för att de inte hade den tekniska kompetensen. […] De hade inte pengarna. Det var därför det här var så lysande. Jag brukar säga till folk att det bästa sättet att tänka på president Reagan och Gorbatjov är att Gorbatjov var som en patient i en sjukhussäng med slangar och allt möjligt och Reagan var läkaren som lutade sig över honom och sa att allt kommer att bli bra, medan han mycket försiktigt trampade på hans syrgastub och dödade honom. Det var Reagan och Gorbatjov.”

Herb Meyer, specialassistent till CIA-chefen (från Arte-intervjun), hans chef, CIA-chefen Bill Casey (officiellt foto), och president Reagans biträdande nationella säkerhetsrådgivare Tom Reed (från Arte-intervjun 2014).

Man kan hävda att Reagans politik stärkte Sovjets hårdföra linje, sköt upp de gorbatjovska reformerna och förlängde det kalla kriget. Casey-strategins framgång är kontroversiell, men jag talar inte om dess framgång. Jag talar om uppfattningarna: Caseys idéer, hans stora spel. Redan i juli 1981, efter att han hade fått franska underrättelser om ett sovjetiskt nätverk som smugglade högteknologi till Sovjetunionen, hade han, för att citera Thomas Reed, ”tillräckligt med förnuft för att inte bara säga: ’låt oss gå ut och arrestera alla dessa människor'”. Istället översvämmade Casey det sovjetiska systemet med manipulerade datachips som, för att citera Reed, ”kommer att fungera bra i ett par miljoner cykler och sedan kommer de att gå bärsärkagång. Programvaran kommer att fungera bra ett tag, men sedan kommer den att ha en trojansk häst. […] Det var verkligen briljant.” Caseys idé var att de förr eller senare kommer att veta att deras system är översvämmat av manipulerade datachips, men de kommer inte att veta var. Datorerna kommer att gå bärsärkagång, stridsflygplan kommer att falla från himlen och kärnkraftverk och gasledningar kommer att explodera, och åtminstone det sista hände. Gus Weiss på CIA var djupt involverad i detta. Han informerade Reed, tidigare minister för flygvapnet och chef för National Reconnaissance Office och nu särskild assistent till president Reagan och Bill Clarks ställföreträdare i Nationella säkerhetsrådet (NSC). Reed berättade för Arte:

”Sovjet ville bygga denna pipeline. Vi ville inte att de skulle bygga [den]. Vi kunde förstå att det skulle ge hårdvaluta och att det skulle göra västeuropéerna beroende av gas. [… Vi ’hjälpte dem’ med] programvaran som fick pumparna att gå bra i ett par månader, men den hade en trojansk häst som sa att efter x tidsperiod […] kommer vi att köra alla pumpar med dubbelt så högt tryck för rörledningen. […] Sommaren 1982 gick rörledningen sönder. […] Jag fick höra av Dr Weiss att det resulterade i explosionen. […] Ni vet, jag var på NSC [… Vi] hörde talas om denna explosion och Gus Weiss arbetade för NSC. Han kom ner i korridoren för att prata med mig och [den nationella säkerhetsrådgivaren] Bill Clark, och han sa: ”Oroa dig inte […] det är ett CIA-jobb, oroa dig inte för det”. Okej, vi har andra saker att göra. […] Underrättelsefolket trodde att det var en kärnvapenhändelse, men det [fanns] inga kärnvapenprov och inga kärnvapensignaler. […] Chefen för försvarets underrättelsetjänst sa i princip, som jag minns det, att det rörde sig om en explosion på 3 kiloton. […] Ja, CIA är i bedrägeribranschen, det är vad de gör. Så ja, det fanns en [bedrägeri]kommitté.”

Thomas Reed och Gus Weiss, som också ingick i Nationella säkerhetsrådets stab, avslöjade hur de sprängde gasledningen i Sibirien 1982, den största icke-nukleära explosionen någonsin, en femtedel av en Hiroshimabomb, en hemlig aktion som fortfarande är hemligstämplad. Operationen bekräftades också av den tidigare nationella säkerhetsrådgivaren Richard Allen, som just hade lämnat sin position. John Lehman talade ovan om en lika spektakulär operation som leddes av Caseys Deception Committee, men den är fortfarande hemligstämplad, sa han. De hade placerat ut små undervattensfarkoster i vatten ”nära Sovjetunionen”, och de svenska operationerna är de enda som passar in på denna beskrivning. Vidare berättade han i privata samtal att de amerikanska operationerna med västliga ubåtar i svenska vatten hade beslutats av Caseys Deception Committee, men det var tydligt att detta fortfarande var mycket hemligt.

Exakt ett år efter oktoberhändelserna 1982 dök Casey upp med sitt eget flygplan på ett hemligt besök i Stockholm för att träffa militärer och en tjänsteman från Statsrådsberedningen och en från Försvarsdepartementet. Jag frågade Olof Palmes statssekreterare Ulf Larsson vem på Statsrådsberedningen som kunde ha träffat Casey. Larsson sade att det bara var en person som hade den här typen av kontakter, senare utrikesminister Jan Eliasson, men Eliasson förklarade för min kollega Ola Frithiofson att han inte kunde minnas att han hade träffat Casey 1983. Peter Schweizer beskriver hur Casey lämnade Rom för ett ”isande kallt” Stockholm. Han förväntade sig att ”svenskarnas välkomnande skulle bli ungefär lika trevligt. […] Försvarsdepartementet var bekymrat över de sovjetiska ubåtarnas upprepade intrång på svenskt vatten, som nu skedde nästan dagligen. Den svenska flottan hade svårt att spåra ubåtarna och var intresserad av alla underrättelser som amerikanerna kunde bidra med”, skrev Schweizer, men han nämnde inte Caseys svenska verksamhet. Svenskarna blev totalt lurade och operationerna fick Sovjet att ”känna sig sårbart”, för att citera John Lehman. Bedrägerikommittén kunde förändra europeisk politik från ett år till ett annat. Den var förmodligen mer inflytelserik än vad ”The 40 Commitee”  någonsin hade varit. Casey ”älskade att sätta ihop saker och få dem att hända ute på fältet”, för att citera Reagans mångårige förtrogne Glenn Campbell. Caseys efterträdare som DCI, Robert Gates, skrev 1997 att Casey var lika ”risktagande” som i OSS när han trodde att han ledde krigsoperationer mot Sovjetunionen.

Det har hävdats att en sådan kommitté under 1980-talet var National Security Planning Group (NSPG), som leddes av president Ronald Reagan eller vicepresident George H.W. Bush (med den nationella säkerhetsrådgivaren Allen, underrättelsechefen Casey, utrikes- och försvarsministrarna, presidentens stabschef, hans ställföreträdare och presidentens rådgivare samt ibland  mili8täre överbefälhavaren). Men denna grupp försåg inte presidenten eller utrikes- och försvarsministrarna med ”plausible deniability”, vilket skulle ha varit nödvändigt för denna typ av mycket känsliga operationer. Peter Schweizer skriver att det redan från februari 1981 enbart var NSPG som granskade de hemliga operationerna, men han har uppenbarligen blandat ihop två olika enheter. Han säger att hemliga operationer beslutades ”av NSPG ensamt, men han säger också att de beslutades av Casey i en liten snäv grupp. ”Det var ett extraordinärt arrangemang för Casey” och ”en återspegling av det förtroende Reagan visade honom”. Den senare gruppen kan dock inte ha varit NSPG, där Casey hade en underordnad roll. ”Casey skötte sina operationer, det förekom väldigt lite policydiskussioner. De ville inte ha några läckor”. Casey-gruppen, som den beskrivs av Schweizer, skulle ha varit ”Deception Committee”. Han diskuterar några nu hemligstämplade operationer som utfördes av denna kommitté, men han tar inte upp själva kommittén.

Den amerikanske underrättelsehistorikern Jeffrey Richelson tar istället upp ”Senior Interagency Group – Intelligence” (SIG-I), med mer eller mindre samma personer som ”Deception Committee”. Den leddes av DCI William Casey och bestod av den nationella säkerhetsrådgivaren Bill Clark (som ersatte Dick Allen), ställföreträdarna för utrikes- och försvarsdepartementen samt ordföranden för militäre överbefälhavaren, general John Vessey (senare amiral William Crowe). Denna grupp var dock ansvarig för all underrättelseverksamhet utom hemliga aktioner. Den inrättades formellt 1982, medan ”Deception Committee” enligt Lehman inrättades redan innan Reagan tillträdde. SIG-I blev möjligen en formell täckmantel för ”Deception Committee”. CIA:s tidigare chefshistoriker Ben Fischer har hävdat att denna Casey-kommitté kanske inte hade något formellt namn. Det var också vad Lehman antydde. Kommittén var mycket hemlig och Casey ”hade för avsikt att genomföra hemliga operationer som verkligen var hemliga”, för att citera Schweizer.

Vänster: General Richard Stilwell (foto: i offentlig ägo). Höger: DCI Caseys schema för mötet den 8 april 1981 med general Stilwell från 10:40 till 11:45 ”DoD brief on US strategic deception program” (National Security Archive ).

USA:s användning av bedrägeri för att lura sina europeiska allierade

Jeffrey Richelson hänvisar till Caseys kollega från Normandiebedrägeriet, Fred Iklés vice försvarsminister för policyfrågor general Richard Stilwell (1981-85), som hade tjänstgjort i CIA och som stabschef för general Westmoreland i Vietnam. Den 8 april 1981 informerade han och chefen för försvarets underrättelsetjänst, general Eugene Tighe, William Casey om ”USA:s strategiska bedrägeriprogram”. DCI Casey erbjöd dem sitt fulla stöd. Stilwell ”hanterade mycket känsliga frågor” som ”specialplaner”. Richelson skriver:

”[De speciella planerna”] hänvisade till ”perceptionshantering”, som har två nyckelkomponenter. Den ena är bedrägeri – att få en motståndare att tro något som inte är sant. […] Den andra är ”sanningsprojektion” – att försäkra sig om att motståndaren tror på vissa sanna uttalanden, inklusive de som hotar med militära åtgärder som svar på vissa provokationer. [… ”En] serie större, ömsesidigt stödjande åtgärder och meddelanden skulle kunna inledas”. Dessa åtgärder skulle vara avsedda att öka uppfattningen om sovjetisk aktivitet i regionen och utlösa någon form av reaktion.”

Richelson frågar: ”Vems uppfattningar är måltavlan”? Han spekulerar inte, men vi vet nu vad general Stilwell eventuellt syftade på. Den extrema känsligheten i fallet tyder på att USA inte bara hade riktat in sig på Iran, som Richelson skriver om, utan även på allierade eller vänner. USA:s bedrägerier och åtgärder i regionen var ”avsedda att öka uppfattningen om sovjetisk aktivitet” och att ”utlösa något svar” (vilket här skulle vara ett europeiskt svar). Dessa amerikanska åtgärder var i detta fall inte i första hand riktade mot Sovjetunionen och dess allierade.

Innebörden är att USA borde rikta in sig på amerikanska vänner (eller allierade) som Sverige så att de skulle bli medvetna om ”det verkliga sovjetiska hotet” (”truth projection”), till exempel genom att regelbundet simulera bombattacker mot det sovjetiska hemlandet som skulle framkalla en ”hotande militär aktion” av Sovjet, eller som i detta fall genom att inleda hemliga provokationer under vattnet som tros vara sovjetiska militära aktioner (”deception”) för att utlösa en svensk eller västerländsk reaktion. Målen skulle i detta fall uppenbarligen vara några västeuropeiska stater som inte anslöt sig till den amerikanska diskursen och inte tog det sovjetiska hotet på tillräckligt stort allvar. Stilwell rekommenderade provokationer som ökade ”uppfattningen om sovjetisk aktivitet” för att ”utlösa någon reaktion”. Men att rikta in sig på vänner var extremt känsligt. Richelson skriver: ett meddelande om annullering av några mycket känsliga dokument skickades ut på begäran av Stilwell den 4 februari 1983. ”I meddelandet ombads mottagarna att ’omedelbart ta bort och förstöra’ alla kopior av två direktiv från försvarsdepartementet som de hade i sin ägo” med titeln ”The Defense Special Plans Office”. Detta skulle tyda på extremt känsliga dokument relaterade till ”perception management” och ”deception”, aktiviteter som ”inte auktoriserats av kongressen”, för att citera Stilwell. Dessa aktiviteter skulle kanske ha ägt rum 1981-82 eller kanske snarare under hösten 1982.

Vänster: Författaren och Robert Bathurst i Sponvika i södra Norge vid gränsen till Sverige 1996. Till höger: USA:s försvarsminister Caspar Weinberger tilldelar amiral Bobby Ray Inman Distinguished Service Medal, Washington 1981 (foto: public domain).

De allmänna begrepp som Stilwell presenterade ovan måste omsättas i handling genom användning av vissa hemliga instrument som var lämpliga för uppgiften, och i det svenska fallet hade den svenska flottan varit paranoid över utländska ubåtsintrång. Användningen av ubåtar och undervattensfarkoster var ett idealiskt instrument för att öka den svenska ”medvetenheten om det sovjetiska hotet”. Detta skulle tvinga svenskarna att öka sin militära upprustning och att vända sig till den amerikanska underrättelsetjänsten, vilket de gjorde i mitten av 1960-talet när en överenskommelse träffades mellan den svenske underrättelsechefen generalmajor Bo Westin och den amerikanske chefen för Naval Intelligence viceamiral Rufus Taylor. Den unge amerikanske marinofficeren Bobby Ray Inman fick tjänsten som biträdande marinattaché i Sverige, men hans främsta uppgift var att studera den sovjetiska ubåtsaktiviteten längs den svenska kusten. Tre dagar i veckan gjorde han det på sitt kontor på Försvarsdepartementet i Stockholm. Hans kollega, USA:s dåvarande biträdande attaché i Moskva, Robert Bathurst, brukade besöka Inman i Stockholm för att ”andas lite västluft”, som Robert brukade säga. Han berättade att Bobby Inman hade lyckats få till stånd ett avtal med någon i Sverige om att placera ut hydrofoner längs den svenska kusten. Dessa hydrofoner var extremt känsliga och kunde inte ha någon landförbindelse. De underhålls med hjälp av små ubåtar, och medan Robert var stationerad i London och ledde U.S. Naval Intelligence Europe (1960-72) var detta system i full gång.

Amiral Inman berättade för mig i ett samtal jag hade med honom 2021 att han inte ”förstod kommentaren” från Bob [Bathurst], men en tredje amerikansk underrättelseofficer berättade för mig att dessa ”små specialubåtar” byggdes i Italien, och de fördes in i Östersjön på ombyggda civila handelsfartyg som släppte ut ubåten i till exempel Stockholms skärgård, levererade sin olja eller andra produkter till låt säga Helsingfors och sedan plockade upp ubåten på sin väg tillbaka. En tidigare chef för den norska underrättelsetjänsten, konteramiral Jan Ingebrigtsen (1979-85), berättade för mig att dessa handelsfartyg hade en ”dörr” i botten för att släppa ut den lilla ubåten utan att någon visste om det.

Bobby Inman undvek denna diskussion. Vad han var villig att säga var att de [tack vare de amerikanska hydrofonerna] kunde identifiera de enskilda sovjetiska ubåtar som opererade längs den svenska kusten. Han fick reda på att de specifika sovjetiska ubåtskaptener som patrullerade den svenska kusten, var samma kaptener som senare hade opererat med atomubåtar längs den amerikanska östkusten. De sovjetiska intrången i svenska vatten hade varit träningsuppdrag för dessa kaptener, men Sovjet gick aldrig in i svenska skärgårdar eller inre svenska vatten, säger Inman. De flesta svenska marinofficerare trodde dock att de små ubåtar och dvärgar som ofta dök upp i svenskt inre vatten kom från Sovjetunionen och att Sovjet förberedde ett angrepp mot Sverige. När DCI Wiliam Casey var missnöjd med den svenska politiken från 1981 och framåt och inte minst med statsminister Olof Palme från 1982, lät Casey bara dessa små ubåtar visa sina periskop och segel i svenska marinbaser och skärgårdar, och svenskarna blev hysteriska och vände sig till USA för stöd mot ”de sovjetiska inkräktarna”.

Vänster: US Navys X-1 (15 meter) användes för att testa säkerheten vid amerikanska baser och hamnar under 1950- och 1960-talen (foto: public domain). Höger: Italienska COSMOS SX-506 (23 meter) användes för att testa hamnsäkerheten och för att landsätta specialstyrkor från 1970. Alla bevis pekar på att dessa italienska ”små specialubåtar” användes för att underhålla de amerikanska hydrofonerna längs den svenska kusten från 1970 och för att testa säkerheten vid flottbaser och hamnar under 1980-talet (foto från början av 1970-talet).

En högt uppsatt tjänsteman i Vita huset berättade för mig att dessa amerikanska operationer i svenska vatten som Caspar Weinberger hade talat om var ”det mest hemliga vi hade”, och han sa att de leddes av ett sambandskontor mellan CIA och DIA, vilket skulle tyda på National Underwater Reconnaissance Office (NURO), en kusin till CIA-Air Force National Reconnaissance Office (NRO) som ansvarade för satelliterna. NURO hade en underrättelsestab från CIA och flottan, och dess existens var fortfarande hemlig efter år 2000. Den använde ubåtar utrustade med DSRV (se ovan) för extremt hemliga operationer i främst sovjetiska farvatten. Douglas MacEachin, tidigare Deputy Director for Intelligence (DDI) vid CIA, berättade för mig att operationerna i sovjetiska vatten bara var en del av NURO:s verksamhet. NURO hade också opererat ubåtar i skandinaviska vatten, sade han. Under 1970-talet rapporterade NURO direkt till ”The 40 Commitee”, till Henry Kissinger. Under 1980-talet skulle NURO ha rapporterat till Caseys Deception Committee. Som marinminister hade John Lehman tillsyn över NURO:s verksamhet. Lehman stod också nära Richard Allen och hade rekryterats av Allen till Reagans team redan innan Reagan tillträdde. Lehman skulle också ha känt till bedrägerikommittén genom Allen. Bobby Inman berättade dock för mig att operationerna i Östersjön inte leddes av NURO. Amiral Inman hade varit Director Naval Intelligence (DNI) 1974-76, och som DNI ledde han också NURO. Chefen för Naval Intelligence var alltid chef för NURO, sade han. Som biträdande chef för DIA (1976-77), chef för NSA (1977-81) och biträdande CIA-chef fram till juli 1982 var han fortfarande välinformerad om den amerikanska marinens och CIA:s verksamhet i Sverige. Han var nära vän med den svenske marinchefen viceamiral Per Rudberg, och de åkte på semester tillsammans, fick jag veta av en Björn Eklind, Sveriges tidigare biträdande chef för Försvarsstabens underrättelsetjänst. Bobby Inman skulle ha känt till operationerna i svenska vatten, och han lämnade CIA i juli 1982 i konflikt med DCI William Casey om hemliga operationer.

År 2000 kontaktade Robert Bathurst sin efterträdare som chef för Naval Intelligence Europe fram till hösten 1981, Norman Channell. Channell skrev några fina ord om min analys, men han sa också att han ”förmodligen ändå inte skulle ha blivit informerad”. Trots att han var chef för Naval Intelligence Europe fick han ingen information om ”Agency-folket [CIA] och SOF-folket [Navy SEALs] spel” inom sitt eget ansvarsområde. Han var fortfarande upprörd över det. Om vi ska lita på Channell och amiral Inman bör vi snarare leta efter en parallell hierarki som kan kringgå Naval Intelligence. Enligt CIA:s nationella underrättelseofficer för Sovjetunionen, Fritz Ermarth, hade Lehman-ministerns nära allierade, amiral James ”Ace” Lyons, varit ansvarig för några ”mycket hemliga operationer i norra Europa”. Lyons hade varit befälhavare för Andra flottan (Nordatlanten inklusive europeiska vatten) 1981-83 och vice chef för marinens operationer (1983-85). ”Ace” Lyons och hans stab skulle ha använt lockbeten, små ”specialubåtar”, för att visa sig på ytan; USA hade testat sin egen hamnsäkerhet med hjälp av små ubåtar eller undervattensfarkoster sedan 1950-talet (se bilden ovan). I större skala från 1980-talet skulle de ha använt samma system i syfte att ”lura” svenskarna och göra dem medvetna om ”sanningen”, ”det sovjetiska hotet”, för att ”utlösa någon form av reaktion”. USA skulle försöka utlösa en uppbyggnad av militära styrkor och få Sverige att vända sig till USA för stöd. I Arte-intervjun talade Lehman också om ”påståenden” om att ubåtar från andra NATO-länder vid ”många tillfällen […] gått in i hamnar, örlogshamnar [även i Sverige]”.

Efter bombattentatet mot US Marine Barracks i Beirut 1983 (241 US Marines dödades) ringde Casey direkt till Lyons och bad honom komma på något för att öka säkerheten på amerikanska baser världen över – för att förbereda dem för terroristhotet. Lyons sade att Casey ”visste vad jag hade gjort i Nordatlanten och därför sade jag ’naturligtvis! Ingen fråga'”. Lyons initierade Red Cell (formellt: ”The Naval Security Coordination Team OP-06D”) 1984 under ledning av tidigare SEAL Team 6 Commander Richard Marcinko för att testa marinbaser inför terroristattacker världen över. Red Cell agerade som ”riktiga terrorister” på samma sätt som de tidigare hade spelat ”sovjetiska” inkräktare för att testa flottan mot sovjetiska attacker, sade Marcinko.

Amiral Lyons idé var enkel: för att öka säkerheten och beredskapen räcker det inte med instruktioner. Man kunde inte bara ge order om ökad beredskap. Man var tvungen att vara ”fysisk”, sade han. Man var tvungen att agera som ”riktiga terrorister” eller ”riktiga sovjeter”. Röda cellen infiltrerade amerikanska flottbaser över hela världen. De detonerade bomber på basen, kidnappade amerikanska amiraler och torterade marinpersonal, de erövrade kärnvapen och en atomubåt, och när marinbasens säkerhetsansvarige hävdade att deras säkerhet inte hade äventyrats, ”sade vi: kör bandet!” Red Cell hade spelat in hela händelsen på band och baschefen var tvungen att erkänna att de inte hade någon säkerhet.

Efter Ermarths kommentarer om amiral Lyons mycket hemliga operationer i Nordeuropa berättade jag för Dirk Pohlmann, som höll på att göra en dokumentärfilm för Arte om USA:s bedrägerioperationer. Pohlmann åkte sedan till USA för att intervjua amiral Lyons och frågade honom om Red Cell. Lyons sade att Casey hade ringt honom i oktober 1983 (faktiskt efter att Casey hade återvänt från Stockholm och efter att ha fått höra om de framgångsrika operationerna i Sverige). Lyons ombads att komma på något liknande med ”fysiska operationer” mot amerikanska flottbaser över hela världen för att öka deras säkerhet, beredskap och medvetenhet (The Red Cell), som han hade gjort i norra Europa. Det enda nordeuropeiska vatten där sådana operationer hade genomförts under dessa år var i Sverige. Casey sa till Lyons att han inte kunde berätta för militäre överbefälhavaren och försvarsgrencheferna, eftersom han inte ville läsa om det i Washington Post nästa dag. Casey, Lehman och Lyons drev ”hemliga operationer som verkligen var hemliga”. De operationer som beslutades av Caseys ”Deception Committee” leddes inte av presidenten och hans närmaste kabinett utan av ett lager under, som en Close-to-Cabinet (C2C) policy.

Vänster: Officiellt foto av amiral ”Ace” Lyons som befälhavare för Stillahavsflottan (1985-87), sedan tillsammans med sin starke supporter, tidigare marinministern John Lehman, som mottog en Freedom Flame Award 2011; och höger: ”Ace” Lyons intervjuad av Arte och Dirk Pohlmann 2014.
Amiral Lyons hade arbetat med John Lehman när han utvecklade Sea Plan 2000 i slutet av 1970-talet. Nu, i början av 1980-talet, ledde han Lehmans mest känsliga operationer. TV-kanalen Arte med Dirk Pohlmann frågade 2014 amiral Lyons om en parallell mellan Röda cellen och operationerna i Sverige. Var det en liknande idé bakom dessa operationer?

Arte: Ubåtsoperationerna i Sverige, fanns det en liknande idé [som Röda cellen] att väcka svenskarnas uppmärksamhet?

Lyons: Ja, ja, just det, just det.

Arte: Kan du förklara det?

Lyons: Tja, inte riktigt [Stora skratt …].

Arte: Lehman nämnde för mig […] att det hade funnits en bedrägerioperationskommitté som planerade dessa saker. Vem var det?

Lyons: Det var min personal – jag! Precis här! Det var jag som satte ihop det: bedrägeriförbanden, alla lockbeten och allt det där. Det var jag och min personal som gjorde det. […]

Arte: Var strandningen av ubåten i Sverige [Whiskey on the Rocks 1981], var det också en bedrägerioperation?

Lyons: Ja, det kunde det ha varit. (Stora skratt). Lyons: Ja, ja.

Arte: När jag tittar på de här sakerna finns det en signatur. Jag kan se en likhet.

Lyons: Ja, det kan det vara.

Arte: Men du får inte prata om det?

Lyons: Vissa saker håller man fortfarande för sig själv. […]

Arte: Gjordes ubåtsintrången i Sverige för att få den svenska militären att förstå att vi kan göra det här och gå vidare med oss?

Lyons: Tja, jag är säker på att de insåg vad vi gjorde […]. De stod liksom på sidlinjen och höll i din rock. Så, ja.

Lyons missförstod uppenbarligen frågan om bedrägerikommittén, men han bekräftade att det var han och hans stab som satte ihop ”bedrägeriförbanden”. Han ville göra svenskarna medvetna om fienden. När en hög CIA-officer säger att Lyons ledde de mycket hemliga ”nordeuropeiska operationerna”, och när Lyons talar om sig själv som ansvarig för sådana bedrägerioperationer och särskilt ”i Sverige” och säger att den svenska marinledningen ”stod vid sidlinjen och höll i din rock”, måste man ta det på allvar. Medan de amerikanskledda styrkorna ”lekte” med svenskarna och svenskarna eller snarare ett par svenska amiraler ”stod på sidlinjen” för att vid behov ingripa – t.ex. genom att begränsa våldsanvändningen. Den brittiska flottan kan i första hand ha bidragit med en MOSUB med ett par undervattensfarkoster och specialstyrkor. USA skulle ha behållit ett övergripande ansvar, men använt några små specialubåtar som förts till svenska vatten för att underhålla hydrofonerna. USA föredrog alltid att använda andras fartyg för dessa extremt känsliga operationer, så att ingenting fysiskt kunde spåras tillbaka till USA, och det mest uppenbara alternativet var, förutom en brittisk MOSUB och ett par dvärgar, att använda några små italienska ”specialubåtar”. Italien var den enda stat som hade en betydande produktion av dessa små fartyg.

Uttalanden av Secretary Weinberger och Secretary Lehman är ganska trubbiga. Samråd mellan USA:s och Sveriges flottor om operationer i svenska vatten och beslut som fattades på högsta nivå av Caseys bedrägerikommitté var förenliga med Lehmans uppfattning om hur man skulle öka medvetenheten och beredskapen hos lokala militära styrkor. En högt uppsatt CIA-tjänsteman sade att amiral Lyons hade lett dessa mycket hemliga operationer i Nordeuropa, och Lyons bekräftade tydligt sin roll i dessa operationer. Dessa operationer skulle snarare syfta på ovan nämnda ”perception management operations” med några västerländska ubåtar maskerade som sovjetiska ubåtar i svenska vatten, för att göra svenskarna medvetna om ”det sovjetiska hotet”.

Relaterat
Gladio (NATO:s ”Staybehind”-rörelse) åter på tapeten
Ola Tunander: ”Det svenska ubåtskriget”: Om hur Sverige lät sig luras i det internationella maktspelet.