Kosovos okända folkmord

8 september, 2024

USA:s jättebas Camp Bond Steel i Kosovo.

Detta är en artikel 1/9 i viktigt ämne av Kit Klarenberg. Vi har berört ämnet tidigare – se under ”Relaterat.” https://www.kitklarenberg.com/p/kosovos-unknown-genocide

__________________

Den 9 juni firade en föga känd årsdag. Den dagen 1999 drog Jugoslaviens armé sig tillbaka från Kosovo, efter 78 dagar av Natos bombningar. I utbyte mot att upphöra med sin kriminella kampanj tilläts den USA-ledda militäralliansen obehindrad, oemotsagd rörelse- och handlingsfrihet i hela provinsen.

Militärens utträde öppnade omedelbart slussarna för ett folkmord på provinsens serbiska befolkning att bryta ut, under vakande öga av Natos och FN:s fredsbevarande styrkor. Än idag lever regionen med katastrofens destruktiva konsekvenser.

Natos flyganfall i mars-juni 1999 på Jugoslavien genomfördes skenbart för att förhindra en förestående massmord av albaner i Kosovo. Ändå, som en brittisk parlamentskommitté i maj 2000 konstaterade, inträffade alla påstådda övergrepp mot albanska medborgare efter att bombningen började. Dessutom befanns alliansens ingripande aktivt ha uppmuntrat Slobodan Milosevic att aggressivt neutralisera den CIA och MI6-stödda, civilt inriktade narkoterroristen Kosovo Liberation Army (KLA), som Belgrad verkligen var i krig med.

UCK hade i åratal vid det här laget försökt skapa ett etniskt rent Kosovo via upprorsvåld för att bygga upp ”Storalbanien” – en irredentistisk, nazistiskt inspirerad enhet som omfattar territorium i dagens Grekland, Makedonien, Montenegro och Serbien. Jugoslaviens militär som lämnade provinsen gav äntligen den Al Qaida-kopplade terrorgruppen en stor möjlighet att uppnå detta mefitiska mål. Det var en lucka på flera dagar innan tusentals Natos och FN:s ”fredsbevarare” – kända som KFOR – anlände till Kosovo den 12 juni 1999.

Red: ” Irredentism är strävan att med en stat förena vissa landområden som tillhör en annan stat (eller andra stater) då landområdena har historisk eller etnisk gemenskap med den förstnämnda staten.^[1]^[2] Ett sådant område kallas en (eller ett) irredenta (plural -or).^[2]Irredentism skiljer sig från andra typer av befrielserörelser i att det område som skall befrias inte sedan planeras bilda en egen stat utan istället uppgå i en redan befintlig stat.”
https://sv.wikipedia.org/wiki/Irredentism

Red: Pristina är huvudstad och största stad i Kosovo.

När de nådde Pristina hade massor av serber redan mördats eller flytt från Kosovo, deras hem och egendom stulits eller förstörts. Trots att dess officiella uppdrag är att säkerställa en ”trygg och säker miljö” i provinsen, gjorde KFORs närvaro ingenting för att kväva det blodiga kaoset. ”Dubbad Operation Joint Guardian”, en eponymisk redogörelse för insatsen författad av den amerikanske militärhistorikern Cody R. Phillips:

”Etniska albaner, förtärda av hat … initierade en våg av förstörelse. Allt serbiskt förstördes eller vandaliserades – även övergivna hus och kyrkor. Mycket av våldet var tydligt organiserat och avsiktligt. Varje dag… Amerikanska soldater konfronterades med nya uttryck för hat… Radikala grupper av etniska albaner var engagerade i våld i Kosovo, med det yttersta målet att uppnå fullständig självständighet från Serbien och ta med sig även bitar av territorium i Serbien och Makedonien som dominerades av etniska albaner… Kaos dominerade när Operation Joint Guardian började på allvar.”

Phillips rapporterar att KFOR inte hade ”förutsett nivån av våld och laglöshet” och var dåligt förberedd, dåligt utrustad och underbemannad för att hantera den barbariska, provinsövergripande brottsvåg som de hade klivit in i. ”Mord, misshandel, kidnappning, utpressning, inbrott och mordbrand rapporterades dagligen,” offren var alltid serber. Dessa var bara incidenter ”betydande” nog för KFOR att rapportera. Vanligtvis identifierades de skyldiga aldrig – ”ingen såg någonting” var ”en vanlig refräng.” Drive-by-skjutningar var vanliga. Under tiden:

”Övergivna jugoslaviska militära installationer förstördes, vandaliserades eller minerades. Även gravplatser var fångade. Elektriciteten var intermittent, rent vatten var nästan obefintligt. Frånvaron av ordning och offentlig service var total.”

På en daglig basis attackerades serber i hela provinsen…rutinmässigt…anklagades i offentliga byggnader eller på gatan, och blev sedan rånade, misshandlade eller ”gripnade” och fängslade i fängelser” av rasande gäng av beväpnade albanska militanter. I ett samhälle i Kosovo fördrevs uppskattningsvis 5 000 romer från sina hem, ”som sedan plundrades och brändes.” Albaner och bosnier som stannade kvar i Kosovo under kriget, som av UCK uppfattades som lojala mot Jugoslavien, ”trakasserades … några av dem försvann också.”

”Bad Guys”

Inte långt efter Joint Guardians uppskjutning, svarade en amerikansk marinpatrull på en serie mordbrandsattacker mot hem i Zegra, ”en stad nästan jämnt fördelad mellan serbiska och albanska familjer.” När de kom ”för sent för att stoppa våldet”, hindrades deras inträde i området dessutom av en uppsjö av eld från albanska militanter. ”Varje serbiskt hem hade ställts för facklan”, den lokala ortodoxa kyrkan hade förstörts, en närliggande kyrkogård vandaliserades. Nästan 600 serber tvingades slutligen lämna.

Per Phillips sa att, innan Joint Guardians första vecka var över, ”hade dussintals serber bortförts av UCK.” De sågs aldrig igen, deras kroppar hittades aldrig. På andra ställen mördades en serbisk skoltjänsteman ”som hade skyddat ett albanskt hem och familj” under Natos bombkampanj, och hans fru, och deras ”kroppar [vänster] hängde på torget i staden.” Denna ”våldsnivå” bestod under operationens första månad:

”Den dagliga rutinen innebar samma jobb: bekämpa bränder, skingra folkmassor och dämpa våld. Förråd av vapen och ammunition hittades vanligtvis varje dag. Sårade serber behandlades regelbundet av arméläkare eller evakuerades till lokala amerikanska sjukvårdsinrättningar. Episoderna verkade konstanta och smälte in i en oändlig ström av våld.”

Det fanns också en rutinmässig ”förutsägbarhet” för hur serber ”mobbades” för att lämna Kosovo – ”avlägsna byar var särskilt känsliga för det inofficiella mönstret.” För det första skulle ”omvandlande band” av albanska militanter utsätta serber för eskalerande ”skrämhetstaktik”, i den mån ”hoten blev outhärdliga.” Om dessa aktiviteter ”misslyckades med att uppnå det önskade målet… skulle ligister bryta sig in i utvalda hem och misshandla de boende, och ett eller två symboliska offer skulle dödas.” Processen var ”mycket effektiv” för att tvinga serber att överge provinsen.

I juli anklagades de kvarvarande serbiska familjerna i staden Vitina felaktigt av albanska militanter för en explosiv attack som skadade över 30 serber och sedan trakasserades ut ur området. Innan de lämnade ”gav de sina hus och kvarvarande egendom till sina albanska grannar i tacksamhet för deras vänskap och vänlighet.” Inom några timmar stod husen och deras innehåll i lågor. Enligt Phillips fick denna incident en KFOR-befälhavare att beklaga, ”hatet är så intensivt och irrationellt att det är otroligt.”

I november 1999 hade UCK:s efterkrigskampanj för ”mord och kidnappning” i Nato-ockuperade Kosovo minskat Pristinas serbiska befolkning från 40 000 till bara 400. Sedan fortsatte ”morden under 2000.” Serber i alla åldrar sköts regelbundet på gatan. En serb som förberedde sig för att resa till Belgrad ”mördades av en alban som maskerade sig som en potentiell köpare” till sitt hem.

Det finns starka skäl att tro att, i motsats till Phillips berättelse om välmenande, tapper impotens och oduglighet från KFORs sida, uppmuntrades detta våld aktivt av UCK:s västerländska stödjare. I december 2010 tillskrev en brittisk ”fredsbevarare” utstationerad i Kosovo under denna tid Pristinas moderna status som ”ett fattigt, korrupt och etniskt polariserat bakvatten” till Natos ”ovilja att kontrollera UCK-gangsters.” Han bevittnade från första hand hur London under hans övervakning konsekvent ”uppmuntrade UCK till större brutalitet.”

Närhelst hans KFOR-team fångade terrorgruppens kämpar på gatorna, tungt beväpnade och ”inriktade på mord och hot”, beordrade hans överordnade dem att släppas:

”Våldet som UCK utövade chockade även de mest hårda fallskärmsjägare. Det systematiska mordet på serber, som ofta sköts inför sina familjer, var vardag. Efter mörkrets inbrott skrämde gäng av KLA-ligister med AK47:or, knogdusters och knivar invånarna i serbiska flerfamiljshus. Många serber flydde och deras hem togs av UCK. Blairregeringens snurrmaskin ville ha moralisk enkelhet…Serberna var ”de onda”, så det måste göra kosovoalbanerna till de ”goda”.

”Bastard Army”

År 2001 eskalerade både smuggling och tecken på en upprorskampanj i provinsen, särskilt i de bergiga och skogbevuxna gränsområdena som skilde Makedonien och Kosovo åt, där KFOR inte patrullerade. Smuggling som kom in i Kosovo var ”inte begränsad till illegala droger eller skattefria cigaretter” – ”allt för vanligt var skjutvapen och ammunition. Hela tiden fortsatte ”slumpmässiga terrorattacker”, med handgranater som ”valfritt vapen”. Granater ”var både rikliga och billiga” och kostade cirka 7 dollar styck – ”mindre än priset för ett pund kaffe.”

Samtidigt fortsatte UCK:s brutala kamp för Storalbanien, med aktivt stöd från London och Washington. KFOR stod passivt medan UCK-upprorsmän trängde sig förbi en fem kilometer bred ”uteslutningszon” in i grannlandet Makedonien, beväpnade med granatkastare och andra dödliga vapen. Detta mörka ingripande fördömdes öppet av andra västmakter. En europeisk KFOR-chef sa bittert i mars 2001:

”CIA har tillåtits göra upplopp i Kosovo med en privat armé utformad för att störta Milosevic. Nu är han borta, det amerikanska utrikesdepartementet verkar oförmöget att tygla sin bastardarmé.

Imperiets omfattande tekniska och materiella sponsring av UCK sträckte sig till att evakuera 400 av gruppens soldater i Skopje, efter att de omringats av makedonska styrkor. Denna uppbackning var avgörande för att terrorgruppen ockuperade och kontrollerade nästan en tredjedel av landets territorium i augusti 2001. Men vid den tidpunkten, på grund av europeiskt tryck, avbröt USA all hjälp till UCK. Lokala ledare ingick ett fredsavtal den 13 augusti 2001.

Makedonska artillerister förbereder sig för att skjuta mot UCK:s positioner, maj 2001
I utbyte mot konstitutionella och administrativa förändringar som säkerställer lika rättigheter för albaner i Makedonien, slutade UCK-upprorsmännen att slåss och lämnade in många av sina vapen till Nato, samtidigt som de fick amnesti från åtal. Bara veckor senare ägde attackerna den 11 september rum. Ayman al-Zawahiri, Al Qaidas medgrundare och Osama bin Ladens ställföreträdare, har utpekats som ”den person som [kunde] göra de saker som hände” den ödesdigra dagen. Av en slump leddes en UCK-enhet av hans bror.