Kriget i Syrien och Australiens utrikespolitik

Denna artikel av den australiensiske juristen och geopolitisk analytikern James O’Neill har vänligen översatts av tandläkare Dr. Martin O. Gelin i Australien. Den är insänd till New Dawn med förhoppning om publicering i januari 2019. Australien ligger inte precis runt hörnet, men artikeln och landet har sitt intresse ur svenskt perspektiv. Sverige har kraftigt närmat sig USA genom värdlandsavtal och separata försvarsavtal samt som helt okritiska i USA:s desinformation av Ryssland. Australien har gjort det under en ännu längre period och i ännu större utsträckning. Innebär tydligen brott mot viktiga regler i internationell rätt. Läs också om hur den etablerade pressen har förvanskat information om gasattacker i Syrien.

* Bakom titeln ryms alltså mycket mer än Australien utrikespolitik! Här finns lärdomar för oss i Sverige!*

Kriget i Syrien och Australiens utrikespolitik

Den 23 Sep. 2014 skickade USA en skrivelse till FN:s säkerhetsråd som redogjorde för USA:s påstådda rätt att initiera flygattacker mot vad man hävdade skulle vara ISIL (eller ISIS eller Daesh ). Brevet åberopade rätten till kollektivt självförsvar i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga, där regeringen i en nation mot vilken hot föreligger och som är ovillig eller oförmögen att förhindra användningen av dess territorium i fall av attacker mot en tredje part. Syriens regeringen påstods vara ovillig eller oförmögen att stoppa dessa attacker.

I verkligheten hade dock Syrien kämpat mot olika terroristgrupper, inklusive ISIS, inom det egna landet sedan åtminstone 2011. Faktum kvarstår att ISIS år 2014 kontrollerade en betydande del av det syriska territoriet.

Endast i fantasin skulle man kunna hävda att Syrien skulle vara ovilligt att försvara sig. Trots detta och på grundval av en påstådd oförmåga att effektivt eliminera ISIS använde Förenta staterna just denna motivering för sitt militära ingripande.

Utan att redogöra i detalj, är det tillräckligt att säga att konceptet om ovillighet eller oförmögenhet inte förekommer i någon rättsakt, inte heller har konceptet godkänts i relevant internationell rättspraxis, speciellt inte av den Internationella domstolen. (Oliver Corten ”The Unwilling or Unable Test” Leiden; Journal of International Law (2016) 29 777-799.)

Även akademiska anhängare av begreppet, tvekar att närmare beskriva motiveringen där den påstådda staten i klämma, i det här fallet USA eller Irak, ensidigt använder våld mot staten (Syrien), påståtts vara oförmögen eller ovillig. Av de 15 stater som har deltagit i de USA-ledda bombningarna av Syrien, har endast 4 av 15 staterna uttryckligen åberopat konceptet om ‘Ovillighet eller Oförmögenhets’ testen i en skrivelse skickad till FN, nämligen USA, Kanada, Turkiet (i ett annat sammanhang) och Australien.

Australiens brev till FN: s säkerhetsråd är daterat den 9 september 2015, det vill säga två veckor innan amerikanerna skickade sitt brev. Australiens argument var begränsat till att agera för påståendet om Iraks kollektiva självförsvar. T.o.m. Tony Abbott (översättarens anmärkning: T. Abbot var Australiens Premiärminister under åren 2013-2015) hade sina reservationer. Den 16 september 2014, alltså ett år tidigare, noterade Abbott i en intervju med Australian Broadcasting Corporation, att ”lagligheten av aktiviteterna inom Syrien ter sig helt annorlunda än de juridiska förhållandena för operationerna inom Irak, efter att begäran om stöd givits av den irakiska regeringen.” Denna inställning utvecklades vidare under ett år. Ytterligare ett brev sändes till FN:s säkerhetsråd den 9 september 2015. Här verkade Australien ha antagit begreppet ”Ovillighet eller Oförmögenhet” i motiveringen till att medverka i kriget i Syrien. Kanada genomgick en liknande transformering. Det är inte svårt att föreställa sig vilken typ av diplomatiskt tryck som hade använts under de nämnda tolv månaderna.

Även om man måhända accepterar den lagliga giltigheten av ”Ovillighet- eller Oförmögenhets” doktrinen (som jag, tillsammans med den överväldigande majoriteten av internationella jurister inte accepterar), försvinner den påstådda principen för militärintervention fullständigt när man får klart för sig som i detta fallet, att Irak inte hade gjort en ”snabb begäran” om hjälp i utövandet av sitt kollektiva självförsvar.

Den internationella domstolen fastställde formuleringen om det väsentliga kravet på en ”snabb begäran” i fallet Nicaragua (dom av den 27 juni 1986; 1986 ICJ, Rapport 168, om punkten 232.)

Om det råder tvivel om lagligheten av Förenta staternas/Australiens m. fl intervention i Syrien, så har FN: s säkerhetsråd och FN: s generalförsamling vid flera tillfällen sedan september 2014, bekräftat Syriens territoriella integritet och att alla åtgärder mot terrorism måste överensstämma med FN:s stadga och andra skyldigheter enligt internationell rätt.

Dessa bestämmelser säger, i synnerhet i artiklarna 2 (4), att alla ledamöter ska avstå från hot eller användande av våld i sina internationella förbindelser och artikeln 51 (rätten till individuellt eller kollektivt självförsvar enligt säkerhetsrådet) är mycket tydliga. Paragraferna tillåter inte att Förenta staterna, Australien eller någon annan nation får utföra militära operationer inom Syrien, annat än på den suveräna syriska regeringens inbjudan eller med uttryckligt godkännande av FN: s säkerhetsråd.

Det behöver knappast klargöras att inget andra villkor föreligger. Den syriska regeringen har tvärtom, upprepade gånger, förklarat att Förenta staterna och ”koalitionsstyrkorna” skall lämna Syriskt territorium. Detta har ignorerats, i synnerhet av Förenta staterna, som har etablerat baser på Syriskt territorium. Hybris i högform.

Trots detta har den Australiska regeringen bibehållit sitt ogiltiga utlåtande från den 10 september 2014, då Attorney General (ung. Justitie Kansler) George Brandis hävdade att Australiens handlingar ”var väl förankrade i internationell rätt”. Detta är en komplett fiktion.

Den Australiska regeringens officiella ståndpunkt i denna sak bekräftades nyligen i ett forskningsutlåtande för det australiska parlamentariska biblioteket (Renee Westra, Syrien: Australiens militära operationer, den 20 september 2017).

Det bör noteras att Labourpartiet, f.n. i opposition, stöder denna olagliga handling av Australiska militärstyrkor i Syrien. Både Labour och Regeringskoalitionen godkänner tillsammans tillvägagångssättet av Förenta staterna, England och Frankrike i dess ensidiga och förebyggande svar på påstådda kemiska attacker av syriska regeringsstyrkor.

Efterföljande undersökningar av OPCW bekräftade att a) det inte utövades någon kemisk attack i någon av de påstådda platserna; och (b) där sådana attacker hade inträffat så hade terroriststyrkorna som stöds av Förenta staterna och England utfört dem. (OPCW Delårsrapport om Douma, Media Lens 17 juli 2018; T. Postol En Analys av Nervgiftsattacken 19 april 2017; Newsweek citerar J. Mattis Inga bevis att Assad Använde Giftgas 8 februari 2018; M. McCarty Använde den syriska armén någonsin kemiska vapen www.medium.com 27 april 2018.)

Även anti-Assad “Syriska Observatoriet för mänskliga rättigheter” erkände att den senaste kemiska attacken i Aleppo (november 2018) var utförd av terroristgrupper. Som med tidigare avslöjanden av den verkliga situationen, upplever vi en fullständig tystnad från koalitions- och labourpartiets sida. De var väldigt snabba att producera förtidiga slutsatser om att den syriska regeringen var ansvarig för attacken.

Den 9 september 2015 framtvingade det Gröna partiets senator, Scott Ludlum, en omröstning i senaten i ett försök att få Australiens engagemang i det syriska kriget debatterat och att få regeringen till att delge mer information om sitt resonemang och dess långsiktiga strategi. Rösterna mot Ludlums förslag var 37:10 Endast de Gröna och senator Jacqui Lambie röstade för.

Sedan september 2015 har det inte förekommit någon parlamentarisk debatt om Irak eller Syrien ( eller Afghanistan – ett annat olagligt krig som gick av stapeln på falska premisser och med avsaknad av synbar utträdesstrategi).

Vägran att hålla parlamentariska debatter om Australiens fortsatta engagemang i krig (även om de skulle vara lagliga) är att motsätta sig situationen i våra allierades parlament, bland annat Förenta staterna, Kanada, England och Frankrike, vilkas engagemang i krig diskuteras regelbundet. Australiens situation är både förvånande och alarmerande. Det är ännu ett exempel på den ständigt växande klyftan mellan retorik och verklighet gällande Australiens påstådda åtaganden. Inte bara den Regelbaserade Internationella Ordningen “glöms”,utan också parlamentarisk demokrati, som ministrarna själva är så förtjusta i att åberopa ,(vanligtvis i samband med kritiserandet av påstådd, bristande efterlevnad i länder som Kina och Ryssland).

Australiens militär-matriella verksamhet i Syrien verkar ha begränsats till RAAF (Ö.s anm.: Royal Australian Air Force) med tre komponenter: F18 Super Hornets; E-7A Spårviddobservations- och kommunikationsflygplan; och KC 30A för inflights tankning (tankning under flygning). Faktiska flygvapenoperationer i Syrien var oregelbundna med ett relativt litet antal flygtillfällen och ofta med månadslånga pauser. F18 krigsflygplanen flög in i det syriska luftrummet enbart i februari och juni 2017. E7 A användes 101 gånger och KC-30A togs i anspråk 129 gånger.

Bomb/raketflygplanen drogs tillbaka från Syrien i Januari 2018, men rekognoserings- och tankningsplanen fortsätter sin verksamhet. Australien förblir därmed en del av det så kallade ”Koalitionsflyget” som opererar olagligt i det syriska luftrummet.

Därmed blir också Australien en deltagare i krigsförbrytelser som utförs av koalitionsstyrkorna, till exempel i den 80-procentiga förstörelsen av Raqqa med dess stora antal civila dödsfall och den pågående användningen av vit fosfor av de amerikanska styrkorna som ju också har inbäddad Australisk militärpersonal. En inblick i hur Irakierna, som vi påstås hjälpa, ser Australien, syns i den Irakiska regeringens vägran att underteckna ett försvarsavtal med Australien. Som ett resultat har all Australisk militärpersonal i Irak diplomatiska pass, vilket ger dem immunitet mot åtal.

Att kunna förstå resonemanget bakom beslutet att ingripa tillsammans med de allierade, eller vad de långsiktiga målen för regeringens politik i Mellanöstern är, ter sig mycket svårt. Detta är inte bara på grund av bristen på parlamentarisk debatt eller icke existerande publicering av
policydokumenten. Regeringens godtagna lagliga motivering är uppenbart falsk. Den militära betydelsen av Australiens intervention blir trivial, om man jämför med till exempel de lyckade och effektiva Ryska, Iranska och Hizbollah-interventionerna som med blygsamma styrkor opererat sedan 2015.

Återigen i stark kontrast mot USA, Australiska och andra ”koalitions-styrkor som opererar i Syrien, så har Ryssarna, Iranierna och Hizbollah formellt inbjudits av den Syriska regeringen.

Det är inte en slump, och det är i min åsikt, att Förenta staterna eskalerade från att hemligt stödja sina utvalda terroristformeringar i Syrien för senare utföra direkta militärangrepp samtidigt (September 2015) som ryssarna anlände.

Ryssarnas ankomst hade en omvandlande effekt.

USA:s regimförändringsambitioner blev nu motverkade, men intressant är att nu kunna urskilja uppenbara meningsskiljaktigheter inom de olika fraktionerna i USA:s djupa stat.

Som presidentkandidat uttryckte Trump uppfattningen om att de amerikanska styrkorna skulle dras tillbaka från Syrien. Makteliten som faktiskt kontrollerar USA:s politik tycker annorledes. Efter två år under Trumps presidentskap, hänvisar USA tydligt på en lång aktivitet i Syrien.

Det är viktigt, enligt min uppfattning, att även om ISIS har besegrats militärt i alla utom i några isolerade smärre områden, så har USA öppet uttalat sin avsikt att trupper skall förbli i Syrien, trots den Syriska regeringens tydliga önskemål att de skall dras bort. Återigen finns det absolut inget juridiskt underlag för att USA eller andra utländska trupper skall lagligt kunna stanna kvar utan den Syriska regeringens samtycke.

De Australiska medierna gör inga försök till att förena den ursprungliga internationellt spridda orsaken till USA/Allierades intervention p.g.a. Syriens påstådda ovilja eller oförmåga att besegra ISIS, med USA/Allierades nya och uppenbara avsikt att bibehålla sin ovälkomna närvaro, även om ISIS har besegrats.

Förenta staterna påstår nu att de kommer att stanna kvar i Syrien tills Iran och Hizbollah har lämnat. Det finns absolut inget rättfärdigande eller laglig rätt för ett sådant påstående.

Ännu ett uttalande som utelämnas i Australiska media.

Enligt min uppfattning bekräftar dessa fakta helt enkelt hyckleriet i de ursprungliga anvisningarna om deras agerande till förmån för Iraks kollektiva självförsvar.

Samma gäller för den australiska regeringens påståenden i likhet med amerikanernas. Det verkliga målet för Förenta staterna och de allierades militära närvaro i Syrien måste därför ses som en del i en bredare geopolitisk målsättning.

Målsättningen inkluderar stöd till

* den rasistiska och våldsamma regimen i Tel Aviv.

( en “serieförbrytarere” av internationell rätt). –

* Stöd till det oljerika Saudiarabien, trots landets väl dokumenterade stöd för islamisk terrorism över hela världen. Stödet manifesterar sig till exempel i USAs och Storbritanniens beväpning av Saudiarabien- och UAE-kriget mot Jemen. Detta är en katastrof av monumentala proportioner, endast nyligen omnämnd i Australiska medier. Mordet på Jamal Khashoggi är en betydande distraktion från mycket större brott som begås av Saudiarabien.

* De pågående fientligheterna av Förenta staterna mot Iran (med Australiens godkännande), eftersom Iranierna hade mage att störta USA-marionettregimen 1979 (som var installerad i en amerikansk-brittisk kupp 1953 på uppdrag av det anglo-persiska oljebolaget ).

* Englands MI6 (Operation Boot) och CIA (Operation Ajax) var anstiftarna till kuppen. Det tog fram till 2013 för CIA att erkänna sin roll. Britterna har aldrig medgivit sin inblandning.

* Att med alla tillgängliga medel blockera den fortsatta expansionen av Kinas och Rysslands inflytande i regionen genom projekt som t.ex. BRI; NSTC; och SCO. Iran och Turkiet är båda centrala i dessa projekt. Men samtidigt som man måste vara försiktig med Turkiets skiftande politiska stämning, klart är dock att markanta förändringar pågår här. Ett separat ämne i sig självt.

Vad är då Australiens roll i dessa epokalyptiska förändringar? Mest sannolikt är den fortsatta, långvariga rollen som varande den lojala (duperade) USA-vasallen.

Jag använder ordet ”duperad” eftersom vi under perioden efter 1945 kunde iakttaga Australien som gick med i flera utvalda krig på uppdrag av USA:s imperium; från Korea, till Vietnam, Afghanistan, Irak, Syrien och Sydkinesiska havet.

Väsentliga nationella intressen för nationen Australien i dessa stormaktskrig var försvinnande sällsynta. Man kunde faktiskt argumentera att dessa oändliga engagemang i Amerikas imperialistiska krig, står i motsats till Australiens egna nationella intressen.

Ett parallellt argument för att betrakta involvering i USAs krig som en slags försäkringspremie som “betalats” enligt ANZUS-fördraget, är likaledes tunnt. Det görs vanligen av personer som inte har läst villkoren i ANZUS-fördraget ordentligt. (Ö‘s anmärkning: ANZUS= en försvarspakt mellan Australien, Nya Zealand och USA som ingicks 1 Sep. 1951)

Till skillnad från artikel 4 i Nato-fördraget, föreskrivs i artikel III i ANZUS-fördraget, att parterna ska ”samråda” när de ”hotas i Stillahavsområdet”, och då i relation till ”territoriell integritet, politiskt oberoende eller nationell säkerhet.” Syrien, Irak och Afghanistan ligger som bekant långt ifrån Stilla havet.

Ironiskt nog innehåller ANZUS-fördragets artikel I, beskrivna krav på hur man löser tvister fridfullt på samma sätt som i FN-stadgan.

De personer som missförstår ANZUS-fördraget har vanligtvis lika bristfälliga kunskaper om Kinas och Rysslands ytterst överlägsna militära vapen som t.ex. Andrei Martyanov nyligen visat (Losing Military Supremacy Clarity Press 2018). Att Australien köper franska ubåtar och undermåliga USA F35 stridsplan gör inte saken bättre.

Vår del av världen har förändrats radikalt under det senaste hälften av 1900 talet, liksom typen av Australiens handel, geopolitiska och strategiska intressen. Tyvärr har vårt politiska ledarskap, med några få undantag, helt misslyckats med att förstå någon enda av dessa nya realiteter, tillsammans med skapandet av en framtid, som återspeglar vår geografiska läge, vårt försvinnande status som Asiens vita område och en klar förståelse om var vårt nationella intresse bör eftersträvas.

Ovan nämnda sakförhållande har nyligen exemplifierats genom förslaget av Premiärminister Scott Morrison/Sharma/Frydenberg att flytta den Australiska ambassaden i Israel från Tel Aviv till Jerusalem. Det strider inte enbart mot internationell rätt (FN: s resolutioner från 1948 och 1980 (alltså på två ställen). Dessutom står Israel, med sina 8 miljoner människor, för endast 0,1% av Australiens export.

Australiskt stöd för den Israeliska regimen började inte i och med Wentworthvalet. (Ös anm.: Wentworth är ett elektorat i Sydneyområdet som efter avsättningen av förre Premiärministern Malcolm Turnbull kom upp för omröstning. Till mångas förvåning förlorade Turnbull elektoratet till Sydneyläkaren Dr Karen Phelps.)

Australien har i många år bibehållit en mycket oönskad vana att rösta emot FN-resolutioner som fördömer Israels ständiga brott mot internationell rätt.

FN höll tidigare i November ( 2018) omröstningar i frågor som påverkar Palestinas rättigheter, inklusive olaglig ockupation av Palestinska territorier, och den fortsatta olagliga ockupationen av de syriska Golanhöjderna.

Nio omröstningar hölls på dessa frågor. Australien stödde en, avstod från 6 och röstade nej på 2. Alla röster var av storleksordningen 155, 2-5 mot och 8-14 nedlagda röster (UN Watch 16 november 2018).

Ett av Australiens nedlagda röster var på ett förslag som fördömde Israels fortsatta olagliga ockupation av de syriska Golanhöjderna med status sedan 1967-kriget, vilket inte bara strider mot FN: s säkerhetsrådsresolutioner utan också mot internationell rätt.

Resolution 242 godkändes enhälligt av säkerhetsrådet. Den krävde Israels tillbakadragande från alla ockuperade territorier (Gaza, Sinai, Jerusalem och Golanhöjderna).

Resolution 2234 från 2016, på liknande sätt. Säkerhetsrådet röstade då 14: 0 för, medan Förenta staterna avstod.

Den senaste generalförsamlingens omröstning (november 2018) som krävde tillbakadragande, fick 151 röster för, 2 emot (USA och Israel) och 14 nedlagda röster, inklusive Australien.

Återigen är det omöjligt att förena Australiens retorik med den Regelbaserade Internationella Ordningen, exemplifierat av det påstådda värnandet om mänskliga rättigheter, beredvilligheten att fördöma Ryssland och Kina för påstådda brott och Australiens röstningsstatistik i FN om frågor som involverar en av de största serie-förbrytarna mot den Regelbaserade Internationella Ordningen: Staten Israel.

Situationen diskuteras utan att betänka den föreslagna flyttningen av ambassaden, liksom PM Morrisons tendens att äventyra vår handel med Indonesien (262 miljoner invånare), vår nionde största handelspartner, 24 gånger större handel än med Israel. Vidare bör noteras att Indonesien också är nationen med världens största muslimska befolkning.

År 1964 skrev Donald Horne ”The Lucky Country”. Titeln är ofta citerad. Mindre citerad är Hornes tolkning av titeln. Han menade att Australien var ett lyckosamt land som leds av mindre skickliga politiker som också tycks ha fått del av stor tur. En tursamhet som har genomsyrat Australiens utrikespolitik. Hittills har vi, med en god portion tur, lyckats med att undvika de oundvikliga bakslagen, resulterande från våra högst okloka interventioner, för det mesta olagliga och i främmande länder.

Det är osannolikt att turen kommer att hålla i sig. Tiden för en radikal omprövning av våra vitala intressen och vår plats i världen som återspeglar genuina intressen, är övermogen. Denna omprövning skulle innefatta utvecklingspolitiken, som i sin tur återspeglar betydelsen bakom retoriken. I stället för hyckleriet, som döljer verkligheten i vårt internationella beteende, bör vår politik vara principfast i enlighet med internationell rätt och återspegla Australiens egna nationella intressen.