Denna artikel av professor Atilio Borón från Argentina, vars CV framgår nedan har översatts av Eva Björklund och återges med författarens tillstånd. Jag är medveten om att liknande åsikter framförts av andra, men finner den ändå värdefull att purblicera.
_________________________________________________________________
”Kriget i Ukraina är ett omoraliskt krig, framprovocerat av USA och europeiska allierade”
Innan han valdes till USA:s president var Dwight D. Eisenhower NATO förste befälhavare. I februari 1951, några månader efter tillträdet, skrev han ordagrant följande: ”Om alla USA trupper som är stationerade i Europa i syfte att säkerställa det nationella försvaret inte har återvänt till USA om10 år kommer detta NATO projektet ha misslyckats.”
Trupperna återvände inte och deras närvaro i Europa upphörde inte att öka. Inte nog med det, utan sedan föll Sovjetunionen ihop och i strid med västerländska regeringarnas (Clinton, Bush, Obama, Helmut Kohl,Tony Blair) högtidliga men ihåliga löften, att ”NATO inte skulle flytta en tum österut” de förnödenheter och trupper till själva gränsen till Ryssland.
Vilket tilltag! Var fienden inte Sovjetunionen och kommunismen?
Nej. Fienden var, och är, Ryssland, ett alltför stort och mäktigt land vars blotta närvaro, vare sig det är kommunistisk eller kapitalistisk, är ett hinder för USA:s planer på världsherravälde (Chomski dixit).,
Susan hade uppfattat vad George Kennan sagt strax innan – den 5 februari i en artikel publicerad i New York Times – ingen mindre än George Kennan, diplomaten som med sitt berömda ”Långa telegram” den 22 februari 1946, (under pseudonymen Mister X) till president Harry Truman hade lagt upp den politik för ”inneslutning” av sovjetiska expansionismen, som kort därefter skulle leda till att bildades NATO.
Djupt störd av Clintons avsikter skrev Kennan att ”NATO-expansion skulle vara det mest tragiska misstaget i USA:s politik under hela eran efter kalla kriget … eftersom det skulle föra Rysslands utrikespolitik i en riktning som definitivt inte skulle vara det. den vi vill ha.” (https://www.nytimes.com/1997/02/05/opinion/a-fateful-error.html)
Clinton, och med honom hela finans-militär-industriella komplexet, ignorerade veterandiplomatens varningar och fortsatte med sin politik. Att stimulera krig och militära utgifter var vad Washington tänkt göra, eftersom politikerna i regering och kongressen finansierar sina politiska karriärer med bidrag från storföretagen i den militärindustriella sektorn.
Sovjetunionen hade inte hunnit kollapsa när George W. Bush Sr:s biträdande försvarsminister, Paul Wolfowitz, lade fram en ”Guide for Defense Planning” som läcktes till pressen den 7 mars 1992, där det i första avsnittet stod: ”Vårt första mål är att förhindra att en ny rival återuppstår, vare sig det är på forna Sovjetunionens territorium eller någon annanstans, som utgör ett hot. Vi måste eftersträva att förhindra att någon fientlig makt en region, med resurser, som skulle räcka till för att utgöra global stormakt.”
Skandalen var enorm och det extremt ensidiga innehåll ledde till att den, även i vissa etablissemangsmedia, beskrevs som imperialistisk. Det väckte också oro att dess författare utan vidare tvekan hävdade vikten av ”förebyggande militära interventioner” för att neutralisera eventuella hot från andra nationer och förhindra enväldiga regimer från att bli supermakter. Dokumentet handlar naturligtvis uppenbarligen om postsovjetryssland.
Efter att dokumentet läckt till pressen publicerade Pentagon en urvattnad versionen, i själva verket bara ett försök till ”skadekontroll” som utan framgång försökte mildra sitt mest brutala avsikt med diplomatiskt språk, men utan att till minsta uns överge ”Guidens centrala teser”. (”USA:s strategi var att se till att inga rivaler skulle uppstå.” The New York Times. , 3/8/1992)
Återuppbyggnaden av Rysslands ekonomiska och militära makt gav upphov till nya funderingar och ”policypapper” som rekommenderade Vita huset olika handlingsvägar. De militära framstegen i Ryssland blev uppenbara i dess avgörande betydelse för det jihadistiska upproret nederlag i Syrien, ett träsk som skapades av Washingtons beslut att störta Bashar al-Assad med hjälp av Islamiska staten och dess seriehalshuggare. Detsamma, när efter kuppen 2014 i Ukraina, i en plötslig operation Vladimir Putin, återintegrerade Krim i rysk jurisdiktion.
Men 2019 dyker ett viktigt dokument upp, publicerat av ingen mindre än Rand Corporation och vars rubriken säger allt: ”Om att utvidga och få Ryssland ur balans.”
Det är en lista på ”icke-våldsamma och kostnadskrävande alternativ som USA och allierade skulle kunna främja för att stressa Ryssland att obalanserat överutvidga sin ekonomi, och väpnade styrkor och undergräva regimens stabilitet.
Rand Corporation undersöker noggrant de olika områdena och lägger fram alternativ för vart och ett . Till exempel inom ekonomin, införa sanktioner och handelshinder, sätta stopp för Europas beroende av rysk gas, gynna USAs gasexport till Europa och uppmuntra forskare och personer med hög teknisk utbildning att utvandra för att beröva Ryssland dessa mänskliga resurser. För vart och ett av dessa alternativ uppskattades sannolikheten för att åtgärden skulle lyckas, dess fördelar, samt dess kostnader och risker, och därifrån formulerades en rekommendation.
På det militära området övervägde USA först och främst att ge vapenhjälp till Ukraina, öka stödet till de syriska rebellerna, främja liberalisering i Vitryssland, stärka banden mellan USA och länderna i Sydkaukasien och minska det ryska inflytandet i Vitryssland och Centralasien. Återigen bedöms sannolikheten för framgång, fördelar och dess kostnader.
Rapporten finns på: htp://(https://www.rand.org/content/dam/rand/pubs/research_briefs/RB10000/RB10014/RAND_RB10014.pdf )
Slutsats: som vi sa innan vi kände till detta dokument och när vi kollar nogrannare har kriget i Ukraina omoraliskt provocerats fram av USA och europeiska allierade. Utan att beakta krigets fruktansvärda mänskliga kostnaderna, som västmakterna nu gråter krokodiltårar över, stängde de alla alternativ för Ryssland, som till och med vid ett tillfälle föreslog att de skulle inleda samtal om att gå med i Nato, en attityd som inte väckte minsta avsikt i de mycket demokratiska och humanistiska västmakterna att ens börja prata om ämnet.
Inget av de befogade ryska kraven i fråga om säkerhet hörsammades, som om en stabil och säker världsordning kunde byggas för alla, utan att beakta en supermakt som Ryssland, som trakasseras från Östersjön till Svarta havet.
Wolfowitz och Rands ondsinta planer är ovedersägligt vältaliga. Det är den färdplan som USA har utformat för att, med de föraktliga europeiska regeringarnas medverkan, förstöra Ryssland som det gjorde med Jugoslavien.
Ingen kan förutse hur detta krig kommer att sluta. Det är dock värt att komma ihåg med Clausewitz att Ryssland i århundraden angreps, trakasserades och invaderades. I varje fall verkade det först som att debaclet skulle vara oundvikligt, men Ryssland lyckades vända det som verkade vara ett förutsägbart resultat och besegra sina angripare. Blir det annorlunda den här gången?
__________________________________________________________________________
Atilio Borón, argentinare, Filosofie doktor Harvard University.[2]
Fd professor i statsvetenskap vid Latin American Social Sciences Institute och vid Buenos Aires universitet i.[3] Han varit generalsekreterare för CLACSO, latinamerikanskt akademiskt paraplyorgan 2005 skrev han World Social Forums Porto Alegre-manifest.
Vid CLACSO är han direktör för Buenos Aires programmet för distansutbildning för, chef för Centrum för europeisk och latinamerikansk forskning i Buenos Aires.[3] Är också krönikör i en nationell argentinsk tidning.[2]
Han har kallat USA för ett ”terroristhot mot världsfreden”.[5] Han har också varit kritisk till Israels systemiska rasism.[2] Han har uttryckt sitt ogillande mot den USAs hantering av Julian Assange.[5] Borón har också fördömt Barack Obama för att ha beordrat mordet på Muammar Gaddafi.[6]
2009 fick han UNESCOs internationella José Martí-priset för sitt bidrag till de latinamerikanska och karibiska ländernas integrationen, och inte minst, min vän
Rva Bibliography[edit]
• The Right and Democracy in Latin America (co-edited with Douglas A Chalmers and Maria Do Carmo Campello de Souza, 1992)
• State, Capitalism, and Democracy in Latin America (1995)
• Peronismo y Menemismo: Avatares del Populismo En La Argentina (1995)
• Tiempos Violentos: Neoliberalismo, Globalizacion y Desigualdad En America Latina(1999)
• Tras El Buho de Minerva: Mercado Contra Democracia En El Capitalismo de Fin de Siglo (2000)
• The Clasicos En El Debate Latinoamericano (2002)
• Estado, Capitalismo y Democracia En America Latina (2004)
• Nueva Hegemonia Mundial: Alternativas de Cambio y Movimientos Sociales (2004)
• Las Reformas Educativas En Los Paises del Cono Sur (2005)
• Empire and Imperialism: A Critical Reading of Michael Hardt and Antonio Negri (2005)
• Que Hacer? (2005)
• La Teoria Marxista Hoy: Problemas y Perspectivas (2006)
• Politica y Movimientos Sociales En Un Mundo Hegemonico (with Gladys Lechini, 2006)
• Reflexiones Sobre El Poder, El Estado y La Revolucion (2007)
• Socialismo Siglo XXI: Hay Vida Despues del Neoliberalismo? (2008)
• América Latina en la Geopolítica del Imperialismo (2012)
• El hechicero de la tribu. Mario Vargas Llosa y el liberalismo en América Latina(Ediciones Akal, S.A., 2019)
Just för att Atilio Borón är från Argentina, finner jag hans åsikter vara intressanta. Han liksom Vijay Prashad, MK Bhadrakumar med flera kommer nämligen från det globala Syd. Det är där jordens framtid nu håller på att formas. Just deras åsikter är därför extra intressanta. Redaktörens kommentar ”Jag är medveten om att liknande åsikter framförts av andra, men finner den ändå värdefull att purblicera.” förstår jag nog inte riktigt.
28 maj 2022, 15:30
Vilket öde räknar Zelensky med? Zelensky tror att han med Nato-vapen kommer att avsluta konflikten om några veckor.
https://vz.ru/politics/2022/5/28/1160532.html
Den utgående veckan har blivit svår för Ukrainas ledning. Efter överlämnandet av Azovbataljonen föll bevisen på det katastrofala tillståndet vid fronten ner, och sedan kollapsade själva fronten: Rysslands styrkor, DPR och LPR gick på en massiv offensiv.
”Situationen är fruktansvärd”, rapporterar den ständigt pigga Aleksey Arestovich, en speciell talare för bloggare från myndigheterna i Kiev. Mycket begåvade befälhavare, ökad nivå av operativ ledning och kompetens hos den ryska armén. Nu kommer Kiev alltid att vara hotat. Vi har fortfarande ingenting att kriga med, förutom de ukrainska soldaternas mod.” Han har många goda skäl att gnälla.
Den ”oövervinnliga bataljonen av hjältar” i Mariupol överlämnade sig till vinnarnas nåd och kommer nu att bedömas i analogi med rättegångarna mot det förflutna nazisterna.
Försvarsfronten för Ukrainas väpnade styrkor i Donbass rasade, vilket ledde till en framgångsrik och mycket kontroversiell offensiv i flera riktningar samtidigt med befrielsen av ett antal viktiga bosättningar (det senaste ”förvärvet” – Krasny Liman ).
Om detta ämne.. Hur Zelenskijs feghet ledde till en rysk specialoperation. Repressalier mot Medvedchuk kommer inte att rädda Zelensky från kollaps.
Sex illusioner som får Ukraina att tro på sin seger.. På fredagen blev den östligaste delen av fronten för Ukraina helt dålig – Ukrainas väpnade styrkor var omringade i tätorten Severodonetsk-Lysichansk, alla vägar att försörja och retirera var avskurna för dem.
Och allt detta mot bakgrund av rykten i ukrainska medier om den förestående kapitulationen av staden Zaporozhye, som sannolikt inte kommer att återvända till Ukraina senare.
Och också om den ryska arméns återkomst till positioner nära Chernigov på grund av det faktum att det formellt inte var en omplacering av trupper, utan en ”handling av välvilja” i förhållande till förhandlingar – själva förhandlingarna från vilka Kiev drog sig tillbaka och nu skickar ömsesidigt uteslutande signaler.
Volodymyr Zelensky är redo att bara prata med Rysslands president och först efter en återställning till positionen den 24 februari, medan utrikesminister Kuleba säger att Ukraina inte ställer några förutsättningar. Det vill säga, Ukraina satsar inte, men det gör Zelensky?
I princip kan Zelenskys uttalanden ignoreras och ingenting går förlorat. Han är nu inte så mycket politiker som (som alltid) en showman. Svävar ut vackra och högljudda fraser, vars syfte är att imponera på sponsorer. De kan delvis korrelera med verkligheten, eller de kanske inte korrelerar alls.
Till exempel, för ett par dagar sedan, när han läste sin senaste stand-up-video för det lettiska parlamentet, sa Ukrainas president till letterna: ”Ryssland förklarar öppet att dess handlingar inte kommer att begränsas till Ukrainas territorium.” Detta är en enkel, oförskämd lögn som är lätt att vederlägga, men under det kreativa överfallet av de tidigare KVEN-arbetarna på Bankova beslutades det att sätta press på det lettiska folkets nationella minne – och de satte press på det. Som den tidigare nämnda Arestovich sa vid ett liknande tillfälle, ”får tar också tag i det.”
Ett annat citat från presidenten, lite fräschare: ” Kriget i Ukraina kan avslutas om några veckor .” Detta betyder – i händelse av att Kiev ges ”allt nödvändigt”, men för närvarande är förseningen i leveransen av tunga vapen från väst uppenbar. Detta är ytterligare en anledning till det oändliga ukrainska gnället de senaste dagarna.
Det faktum att ”Ukrainas seger om några veckor”, med hänsyn till alla slags förnödenheter, är en myt och ett krångel, behöver förmodligen inte förklaras. Med sådana fraser springer Zelensky förmodligen igenom sina tankar från sina kommande memoarer, som ”Jag tvivlade inte på segern en enda sekund, även när alla runt omkring gnällde”.
Frågan är en annan – vad hoppas han på i princip, vad är det för mirakel han räknar med? Detta är nästan en retorisk fråga i en tid då den ryska ekonomin stod emot en sanktionsstrejk utan motstycke, och Ukrainas huvudfront – Donbassfronten, den mest befästa och förberedda av alla, uppriktigt sagt flöt. Det finns dock åtminstone två uppenbara svar på denna fråga.
För det första räknar Zelensky verkligen med ”wunderwaffle” – Natos mirakelvapen, som kan vända utvecklingen vid fronten till hans fördel. Sådana förhoppningar är typiska för de dömda arméernas politiska kommando och baseras vanligtvis på en kritisk underskattning av fienden.
Hur som helst, med ”underbarnet” är inte särskilt bra. Mycket av det de lovade att ge skickades antingen inte, eller nådde inte frontlinjen, eller ”fångades upp” av den ryska ”Caliber”, eller producerades inte ens, men de rapporterar från europeiska huvudstäder – och så gav de redan för mycket . Därför kräver Zelenskij acceleration från väst, och precis tvärtom från Ukrainas väpnade styrkor – att spela för tiden.
På marken ser det ut så här. De tar någon territoriell försvarsenhet och kastar den på frontlinjen i Donbass med maskingevär mot stridsvagnar och missiler, och om de gör det med RPG, då utan tillräckliga instruktioner om hur de ska användas. De militärer som inte går med på ett så uppenbart självmord skickas i arrest. De som talar öppet om den aktuella situationen är också arresterade, vilket var fallet med kompanichefen Lapko för att ha gett den oändligt lojala Washington Post inte en propaganda, utan en ärlig intervju om den katastrofala situationen i trupperna.
För att ”stå hela dagen och hålla hela natten” kastar RF Armed Forces och LDNR:s styrkor bokstavligen ukrainskt kött på dem. Detta är det viktigaste som måste förstås nu om den militära taktiken för kommandot i Kiev.
Förseningarna i leveransen av ”wunderwaffle” från ett antal länder är baserade på tvivel av en annan karaktär. Naturligtvis stödjer de Ukraina där, men de förstår så småningom att Zelenskij gnuggar pekar till världen om den ukrainska arméns stridsförmåga. Att tillhandahålla supervärda militära leksaker till Ukraina är som att kasta dem i avgrunden eller ge dem till vinnaren, som inte kommer att vara Ukraina.
Men Ukraina kan vara den som med hjälp av ultramoderna vapen kommer att skapa just de ”omvälvningar och spänningar” som Henry Kissinger talade om i Davos . Sådana vapen kan användas utifrån principen ”vi har inget att förlora”, så att våldsspiralen kommer att snurra ännu starkare, Moskva kommer att tvingas ta hård och avslöjande hämnd, och väst kommer att dras in i en direkt militär konflikt med Ryska federationen mot dess egen vilja. Detta är vad den gamle vise Kissinger fruktar. Och detta är vad Zelensky söker.
Ukrainas president jämförde förresten Kissingers uppmaning att kompromissa med Ryssland med ”Münchenöverenskommelsen”. Antydan är genomskinlig, men vulgär och dum – i Zelenskys kreativa överfalls anda. Om du inte vill förhandla i München måste du ta Berlin. I Zelenskys fall är Berlin en kärnvapenmakts huvudstad. Ett sådant uppdrag är uppenbarligen omöjligt, trots att bara Kievs ledning ser en ”chans” i det, medan alla andra ser en kärnvapenapokalyps.
Därför är det inte detta förtalsscenario som kommer att fungera, utan troligen ett annat – det andra av dem som Zelensky kan räkna med. Efter att de flesta av de ukrainska trupperna krossats under fientligheterna kommer han och hans kamrater personligen att fly först till Warszawa och sedan till London eller Washington. Han kommer att äta gott där, bo vackert, tillbringa ledig tid med sin familj och arbeta som chef för exilregeringen – en politisk irritation för Ryssland.
Det är möjligt att Zelensky till och med kommer att bjudas in för att döma något humoristiskt tv-program. Vem vet, helt plötsligt vill denna person, som är redo att offra många liv, städer, ett helt land för sina ambitioners och andras geopolitiska projekts skull, i verkligheten, mer än något annat, sitta i juryn för major league i KVN igen. Åtminstone är det bekvämare och säkrare än den glidande fronten, överlämnande av ”Azov” och gnällande Arestovich.
När Putin anfaller är det någon annans fel. Skämtare där.
Men när USA anfaller – vilket sker mycket oftare…
Är du kapabel att föra en diskussion utan att slänga ur dig men USA då? Kan du inte svara på påståendet istället.
Allt dåligt som händer är av automatik Usas fel. Ryssland anfaller Ukraina och drumroll please Usas fel.
Det är ofta relevant att framföra information och kritik av USA, som ju är helt ledande i olagliga krig, statskupper mot demokratier och interventioner i andra länders val. Det vore fel att inte nämna detta då så är aktuell. Återkom gärna med kritik med exempel på felaktig rapportering.
Robert.
Försök föra en diskussion där man beaktar alla ingående faktorer?
Allt tyder på att kriget i Ukraina provocerades fram av USA för att kunna legitimera dom drakoniska sanktioner som dom trodde skulle krossa Ryssland.
Grundsatserna för detta skrevs ner redan 1992 i den sk. Wolfowitzdoktrinen.
Robert, det ÄR ju så att 90% av alla krig och elände i världen kan tillskrivas USA:s agerande. Och kriget i Ukraina beror ju på den USA-stödda kuppen 2014 varefter regimen startade kriget mot Luhansk och Donetsk…Dessutom är krigen och provokationerna, sanktionerna USA och vasallerna håller på med alla olagliga men ligisterna som styr i Washington t o m skryter om hur de bär sig åt som den här McFaul som bara skrattade när han berättade hur de lurade Ukraina om Nato-medlemskap.
Jokeraina är på väg att implodera. Arméns kollaps i Donbas är en fråga om högst en vecka. Vad ska allehanda ”experter” som högtidligt basunerade om nederlag för Ryssland ta vägen? Vilken rappakalja blir det från privat ägda medier som Dagens Nonsens (DN) eller Aftonljuget (AB) som kommer det att hagla över stackars svenskar?
https://www.youtube.com/watch?v=u8mOw_HMSy4&t=713s
USA är en nation genomsyrad av skam. Europeer bosatta på från urbefolkningarna stulet land. Hemlösa européer i en
flerhundraårig diaspora. Skamfylda folk kan utveckla kollektiv narcissism. Skam byts till uppblåst överlägsenhet. Dessa människor kan aldrig samverka med andra. De kan bara vinna eller försvinna. Ryssarna bor i sitt eget land sedan minst 1.500 år. Ett land dom aldrig övergivit. Inte undra på att folk som övergivit sina europeiska hemländer och bosatt sig på stulet land, som burit helt andra kulturer i 5.000 år, känner sig i djupet underlägsna och vill utrota allt som påminner dom om det.
Du menar på samma sätt som att hela Latinamerika är befolkad av européer på från urbefolkningarna stulet land. Hemlösa européer i huvudsak från Spanien och Portugal i en flerhundraårig diaspora.
Kan mycket väl tänka mig att denne Atilio Borón tillsammans med sina landsmän känner skam.
Tja, hela den amerikanska kontinenten präglas av våld och mord, möjligtvis lite bättre i Kanada, så något måste det bero på. Men våldsmentaliteten kanske är ett arv efter hur de bar sig åt mot ursprungsbefolkningarna? Eller kanske är det samma typ av skam som tyskarna kände efter Hitler-Tyskland där man lät en klick nazister styra och ställa precis som Ukraina efter 2014. ”Historien upprepar sig inte men den rimmar” som en vis man sa en gång!
På samma sätt som apartheid israel är befolkat av marktjuvar som stulit mark/land från Palestinier genom folkmord. Ingen överträffar sionisterna i det avseende i vår tid. Den väsentliga skillnaden är dock den att sionister har ingen skam alls – just därför är sionister alldeles ensamma om
Ja så menar jag. Skammen är sällan medveten hos dem, men lämnar dem ingen ro att leva i harmoni och förnöjsamhet.