Kriget mellan två världar har börjat – Del 5

På https://sonar21.com/the-war-of-two-worlds-has-begun-part-5/ har publicerats denna artikel av 16 mars av Peter Haenseler

Peter Hanseler är en geopolitisk analytiker som rapporterar från Moskva. Peter föddes i Zürich, Schweiz. Han har en J.D. (lic. iur.) och Ph.D. (Dr. iur.) från Zürich University Law School och Master i International Commercial Law (LL.M.) från Georgetown University Law School, Washington, D.C. Han har bott i USA, Spanien, Schweiz, Thailand och Ryssland. Peter är oberoende, hans arbete stöds inte av statliga eller privata enheter. Peters webbplats https://voicefromrussia.ch/en/  publicerar sitt innehåll på engelska, ryska och tyska.

______________

Missa inte det stora spelet: Hegemonen kämpar för överhöghet mot en multipolär men heterogen värld. President Trump försätter dagligen västvärlden i ett tillstånd av hopp och indignation – detta imponerar inte på kineserna eller ryssarna.

Inledning

Efter att Ukraina natten till den 11 mars 2025 skickade en svärm drönare till Moskva, vilket resulterade i dödsfall och skador och betraktas som en terroristattack på grund av de valda målen – endast bostadshus – hölls samtal mellan amerikaner och ukrainare i Saudiarabien. Det är värt att nämna att (president) Zelensky inte tilläts närvara på amerikanernas uppmaning: Han är ute ur leken; om han redan har insett det är oklart på grund av hans drogmissbruk.

 

Man kom överens om ett eldupphör på 30 dagar och USA kommer omedelbart att återuppta det militära biståndet och underrättelseverksamheten. Att kalla detta för en överenskommelse är dumt eftersom ryssarna skulle behöva gå med på det, vilket de inte gjorde: Ryssarna har alla kort på hand, ukrainarna inga alls – enligt president Trumps ursprungliga uttalande.

Ryssarna städar upp i Kurskregionen, det finns inget annat sätt att uttrycka det på.  Detta innebär att Zelensky förlorar det sista kortet för förhandlingar med Ryssland.

Ryssarna kommer att lägga ner sina vapen om deras förhandlingsvillkor uppfylls för att uppnå en varaktig fred (territoriella anspråk, Ukrainas neutralitet, tillbakadragande av alla västliga trupper, nyval i Ukraina, hävande av västliga sanktioner). Donald Trumps förhandlingsmetoder, som går ut på att dagligen ge västvärlden varma och kalla duschar tills mottagarna inte längre vet vad som är upp och vad som är ner, har fått genomslag i västvärlden, men är inte produktiva i förhållande till Ryssland och Kina. Jag antar att Donald Trump och hans team kommer att inse detta senast i helgen.

De varningar som jag flera gånger har utfärdat om finansmarknaderna verkar bekräftas av den nuvarande verkligheten. Ingen vet om detta är början på den stora kollapsen eller inte.

Jag hänvisar här kortfattat till del 1 – USA:s strategi under 1:a och 2:a världskriget; USA:s och det kollektiva västvärldens tillstånd; del 2 – BRICS och det globala syd; del 3 – USA:s helomvändning i Ryssland; del 4 – Prognoser på medellång sikt. (Länkar till detta?)

Ingen förändring i USA:s geostrategi

USA:s långsiktiga strategi har inte förändrats till följd av omsvängningen gentemot Ryssland. USA ser sig fortfarande som den självklara nummer ett i världen med en hegemonisk position. Man kommer att göra allt som står i ens makt för att behålla denna överlägsenhet – med alla medel.

Det vore därför ett stort misstag att tolka Trumps omsvängning gentemot Ryssland de senaste veckorna som en övergripande strategiförändring. Ryssland har varit i britternas och sedan amerikanernas skottlinje i över 120 år. Efter Berlinmurens fall skaffade sig amerikanerna ett enormt inflytande över ekonomin och politiken i det då svaga jätteimperiet genom att finansiera de ryska oligarkerna och har aldrig varit så nära sitt mål – att stycka upp Ryssland.

President Putin skar helt bort oligarkernas politiska makt och neutraliserade därmed USA:s och City of Londons inflytande i Ryssland. Amerikanerna svarade med Natos östutvidgning, som stred mot avtalet och som Ryssland gjorde diplomatiskt motstånd mot i 30 år. En annan manipulation från USA:s sida var kriget i Georgien, som USA orsakade genom sin marionett Saakasjvili och som USA misslyckades med. Efter det spelade USA på vänskap när Hillary Clinton och Sergei Lavrov träffades i Genève och Hillary Clinton lovade en ny början, bara för att samla tid och krafter för förberedelserna av Maidan. Den här gången varade trumelden mot Ryssland i över 10 år sedan Maidan och återigen misslyckades USA med att tvinga Ryssland på knä ekonomiskt, åstadkomma regimskifte (t.ex. med Navalnyj) och besegra Ryssland militärt. Den här gången var USA:s inblandning i kriget, tillsammans med sina Nato-partners, mer direkt än någon gång sedan andra världskriget. Ändå misslyckades de igen.

Man bör därför vara ytterst försiktig med att läsa in för mycket i USA:s nuvarande beteende eller ens vilja erkänna en strategiändring, för bortsett från dess beteende gentemot Ryssland finns det inget som tyder på att USA ändrar sin utrikespolitiska strategi, tvärtom: USA intar en extremt aggressiv hållning gentemot Kanada, Mexiko, Panama, Grönland, Gaza, Venezuela och är i färd med att driva sina ekonomiska intressen genom att utöva påtryckningar på EU, Indien, Kina och – något under ytan – Saudiarabien. Dessutom stämmer USA:s folkmordsvänliga beteende i Gaza inte alls överens med den bild som USA vill förmedla som fredsmäklare i Ukraina.

USA:s geopolitiska aggression har därför inte förändrats alls, och dess politik gentemot Ryssland är ett undantag som drivs av opportunism.

Europa är helt ute och cyklar och offside

Jag ser Europas soloinsats, som inte kommer att bli mycket till insats, som en direkt känslomässig reaktion på USA:s kursändring gentemot Ryssland. Det ligger inget mer i det än att, som vi har diskuterat i tidigare delar, staterna i Västeuropa med fog kan beskrivas som vasaller och EU som ett instrument för USA.

Jag tror att européernas reaktion – särskilt Tysklands, Frankrikes och Storbritanniens – inte är något annat än ett dvärguppror som snart kommer att kollapsa. Dessa europeiska stater kommer snart att bli tvungna att komma överens med USA. De upptåg som det politiska ledarskapet i Frankrike, Tyskland och Storbritannien gör är orealistiska och står i kontrast till de bedrövliga förhållandena i de berörda länderna, som skriker efter ett internt återställande av ordningen. Listan över våra artiklar om de svåra förhållandena i Europa är lång. Jag hänvisar till ”Tyskland är en naiv bricka i USA:s spelplan utan makt att vända utvecklingen”.

Problemen i Tyskland, till exempel, är mångfacetterade: skuld, ekonomi, ekonomisk politik, migrationsproblem, missnöje bland befolkningen, ”wokeism”, inkompetent ledarskap och bristande trovärdighet. Det senaste exemplet på ledarskapets trovärdighet i Tyskland var Friedrich Merz löfte om att inte röra skuldbromsen (bara en dag före valet), bara för att några dagar senare ta på sig över en biljon i ny skuld. Merz vill skynda på dessa vansinniga utgifter genom förbundsdagen, där han behöver en 2/3 majoritet, vilket han inte skulle uppnå i det nya parlamentet.

Som en påminnelse upplöstes den 20:e tyska förbundsdagen efter att ha förlorat en förtroendeomröstning om förbundskansler Olaf Scholz. Den 16 december 2024 lämnade Scholz in en förtroendeomröstning som förkastades. Som en följd av detta upplöste förbundspresident Frank-Walter Steinmeier förbundsdagen den 27 december 2024. Efter nyvalet upphörde den ordinarie lagstiftningsverksamheten i den gamla förbundsdagen och den har inte kunnat anta några nya lagar sedan förbundsdagsvalet den 23 februari 2025. Fram till den nya förbundsdagens konstituerande sammanträde den 25 mars 2025 kommer förbundsdagen endast att ha en verkställande funktion och kan under denna övergångsperiod endast vidta åtgärder i exceptionella situationer, t.ex. om det krävs brådskande åtgärder – vilket inte omfattar sådana allvarliga författningsändringar. Mot denna bakgrund är denna kupp av Friedrich Merz och hans kumpaner juridiskt sett mer än tvivelaktig. Vi får dock vänta och se om den nuvarande mjukt talande och ideologiskt strömlinjeformade tyska författningsdomstolen kommer att se det på samma sätt. I vilket fall som helst är detta tillvägagångssätt ett fullständigt åsidosättande av folkets vilja och ett utmärkt exempel på hur politiker inte bryr sig ett skvatt om folket och dess vilja.

Det förolämpade Europa försöker med billiga åtgärder övertyga de drabbade befolkningarna om en berättelse om den imperialistiske Putin som redan har försvunnit i USA och med galna idéer, som att det är möjligt att vinna militärt mot Ryssland, inte minst efter att denna strategi misslyckades även med USA:s stöd. Denna aktionism bygger på narrativet att Ryssland först vill attackera de baltiska staterna, sedan Polen och slutligen Västeuropa. Det finns inte en enda indikation på en sådan avsikt. Om man verkligen känner Ryssland är den första frågan man ställer sig vad Ryssland skulle göra med ett Västeuropa i ett så bedrövligt skick. Denna berättelse har byggts upp i väst för att motivera stödet för den korkade politiken under de senaste tre åren. Det är fullt möjligt att vissa politiker i Europa faktiskt tror på detta fullständiga nonsens, vilket är ytterligare ett tecken på att de berörda personerna tror på sin egen propaganda och därför inte är lämpliga för en regeringspost enbart av detta skäl.

För övrigt är Tysklands fientliga inställning till Ryssland inte populär i Moskva. Ryssland har aldrig angripit Västeuropa, men tyskarna har över 30 miljoner ryska liv på sitt samvete från första och andra världskriget och har nu fräckheten att framställa Ryssland som angripare.

Låt oss kort se tillbaka på den senaste gången Tyskland hade en seriös krigsmakt och vad som krävdes för att nå denna nivå: Det var inte Adolf Hitler som initierade upprustningen av det som senare skulle bli Wehrmacht efter Versaillesfreden. Denna process inleddes redan 1922 då Tyskland började kringgå de regler som Versaillesfördraget föreskrev för att kunna rusta upp. Upprustningen pågick således i hela 17 år fram till krigsutbrottet 1939. År 1939 spenderade Nazityskland 25% av sin bruttonationalprodukt på rustningar – utgifterna ökade stadigt under kriget och 1944 spenderades 75% av bruttonationalprodukten på militära utgifter. För övrigt var det inte möjligt att rusta upp på egen hand. Denna upprustning finansierades främst av USA – se mina kommentarer om detta i del 1 av denna serie. Dessutom krävde denna upprustning att folket helt underkastade sig Adolf Hitlers vilja för att kunna samla ihop och utbilda en armé på cirka 4 miljoner man. Ändå förlorade Tyskland kriget. Det är därför obegripligt vad Friedrich Merz förkunnar här.

På medellång sikt vågar jag påstå att amerikanerna kommer att öka trycket på Europa tills de ger efter. Men även om Europa återigen lutar sig närmare USA – eller snarare: måste luta sig närmare – verkar den stora ”kärleken” vara grumlad och det snobbiga Europa kommer förmodligen att spela den kränkta leverkorven för Onkel Sam under lång tid, eftersom Onkel Sam i deras ögon flirtade med den lama björnen i öst, som visade sig inte alls vara lam. Trumps försök att uppnå fred bedöms av de krigstörstande européerna som överdrivet och förrädiskt. Med alla de reservationer som vi i början uttryckte om USA är det obegripligt att framställa fredsansträngningar som förrädiska.

Finns det kollektiva väst fortfarande kvar?

Detta väcker frågan om det kollektiva västs nuvarande tillstånd: Jag vågar påstå att det kollektiva väst för närvarande är utan den europeiska delen och liknar en amputerad papperstiger. Det som återstår är imperiet – hegemonen – vars europeiska pelare öppet motsätter sig imperiet, med aktiv hjälp av medierna. Det är ännu inte klart hur Sydkorea, Japan och Australien kommer att stäla sig. Jag vågar dock förutspå att de kommer att uppträda klokare än Europa. Trots detta är det kollektiva väst inte längre närvarande på ett sätt som ger det en god chans att konkurrera med det globala syd.

I slutändan handlar allt om pengar

Världsreligionen är pengar – liksom för de flesta människor.

När vi nu blickar framåt är följande påståenden, som många kanske tycker är banala, oerhört viktiga.

Jag tillbringade en kväll i veckan med en geopolitisk kommentator och vi diskuterade den röriga situationen. Vid ett tillfälle sa han: ”Vi talar om geopolitik, men i slutändan talar vi bara om pengar”. En klok mening.

Pengar styr inte bara geopolitiken, utan de styr de flesta samhällen i världen. Sedan min ungdom har konsumtion och vikten av pengar blivit en religion i alla de samhällen jag har rest till runt om i världen. Detta drabbar förvisso inte alla människor, men många, alltför många. Om man inte är rik – och det är de flesta människor inte – vill många åtminstone se rika ut. För att se rik ut gör många människor nästan vad som helst. Jag har aldrig sett så många dyra bilar på världens vägar i hela mitt liv, cirka 90 procent av alla bilar är leasade eller på annat sätt betalda med pengar som man inte har. Människor köper saker för pengar de inte har för att imponera på andra som de inte gillar. Så lyxen framför våra ögon är inte baserad på rikedom och ekonomisk makt, utan är ett uttryck för kreditfinansierad galenskap.

För övrigt är detta inte ett fenomen som är begränsat till västvärlden. Även i Ryssland och Asien skuldsätter sig människor för prydnadsföremål. Detta sociala fenomen har fått bränsle av många centralbankers nollräntepolitik, eftersom pengarna för att finansiera dessa dumma statussymboler erhölls gratis. Det är möjligt att de höga låneräntorna är orsaken till att till exempel Ryssland inte har gått lika långt med denna galenskap.

Vi bör därför döma den genomsnittliga människan efter hur hon beter sig och vara medvetna om att den genomsnittliga människan har ett stort inflytande på de berörda regeringarnas beteende. Av detta följer att påståendet ”följ pengarna” därför är en av de första reglerna man lär sig inom geopolitisk analys.

Inledande ställningstagande

I del 1 beskrev vi situationen i den kollektiva västvärlden. Utöver alla de problem som redan beskrivits där har sammanhållningen mellan Europa och USA försämrats inom loppet av två veckor. Det finns för närvarande ingen enighet och vi har många gånger påpekat att petrodollarn är avgörande för USA:s hållbara överlevnad. Jag antar också att Donald Trump har noterat att det globala syd inte har några grundläggande problem med den amerikanska dollarns status som världsvaluta. Att BRICS-länderna vände sig bort från US-dollarn berodde på amerikanerna, som i allt högre grad använde US-dollarn som ett vapen och på att länder som borde straffas för sina åsikter utestängdes från US-dollarn, vilket kulminerade i mars 2022 med att Ryssland stängdes av, inte bara från den amerikanska dollarn, utan från alla västerländska valutor och att Rysslands valutareserv frystes. Från och med denna tidpunkt inleddes handeln mellan BRICS-länderna utan den amerikanska dollarn.

Är den amerikanska dollarn på väg tillbaka?

I artikeln – tillsammans med Simon Hunt – ”How BRICS could overcome its biggest challenge – the balance of payments” visade vi bland annat hur användningen av US-dollarn har kollapsat sedan 2022 och hur BRICS och andra länder i det globala syd letar efter alternativ till US-dollarn som handels- och reservvaluta.

Om Donald Trump vill stoppa eller vända denna trend kan han åstadkomma följande: Lyft alla sanktioner mot USA-dollarn för alla länder. Alltså inte bara för Ryssland, utan även för Iran, Kuba, etc. Om Trump lyckas övertyga världssamfundet om att tiden för att missbruka US-dollarn som vapen är över, kommer BRICS-länderna och andra länder i det globala syd att använda US-dollarn i större utsträckning igen. Detta kommer mycket snabbt att leda till att sanktionerna mot Ryssland hävs.

Vi såg vilken storm av indignation som svepte över Europa när Donald Trump meddelade att han ville förhandla med ryssarna på lika villkor. Om Trump kommer fram till att det ligger i hans eget intresse att demilitarisera den amerikanska dollarn och tvinga Swift, ECB, den japanska och den schweiziska centralbanken att häva sina sanktioner och återlämna de frysta tillgångarna kommer européerna att bli upprörda, men inte mer.

Detta är det enda sättet att säkerställa refinansieringen av den amerikanska budgeten. Detta kommer bara att fungera om fler länder håller i US-dollarn igen, eftersom det är det enda sättet som USA kan fortsätta att refinansiera sig ”automatiskt” – se mina kommentarer om detta.

USA kommer att söka närmare band med BRICS på medellång sikt

Vi diskuterade i del 2 att BRICS – den ekonomiska intresseorganisationen för den globala södern – redan har lämnat G7, den ekonomiska sammanslutningen för den samlade västvärlden, långt bakom sig – se i detalj vår diskussion om detta i del 2.

Upphovsrätt: voicefromRussia.com

Om amerikanerna går in på den ”liberala” amerikanska dollarns väg är det förutsägbart att USA kommer att arbeta närmare med BRICS-länder och de som vill bli BRICS-medlemmar. Detta för att göra affärer, men också för att utöka sitt geopolitiska inflytande i dessa länder, enligt principen ”if you can’t beat them, join them – and then beat them”. BRICS och länder nära BRICS kommer att välkomna närmare affärsrelationer med USA.

Förr eller senare kommer USA dock inte att nöja sig med att bara göra affärer, utan kommer att försöka få länder nära BRICS på sin sida. Listan är inte oändlig, men den är lång.

Upphovsrätt: voicefromRussia.com

Länder som USA eller det kollektiva väst inriktar sig på

På grund av den multipolaritet som BRICS förlitar sig på, som enligt min mening praktiseras, då det inte finns några formella ledarskapsstrukturer, kommer amerikanerna – åtminstone initialt – att kunna verka relativt ostört inom dessa grupper av länder.

Deras mål kommer att vara att locka så många starka länder som möjligt till ”sin sida”, eftersom amerikanerna fungerar som en hegemon och därför är unipolära och tänker i block. De förstår inte multipolaritet och det är i slutändan en fasa för dem när deras ”vänner” gör affärer med ”andra sidan”.

Jag har ingen kristallkula, men jag antar att amerikanerna kommer att rikta sig mot de länder som antingen har mycket naturresurser eller en viktig strategisk plats. Detta har redan blivit uppenbart.

Ett mycket bra exempel på ett intressant land när det gäller råvaror är Saudiarabien. Det bjöds in att bli fullvärdig medlem i BRICS sommaren 2023, men har ännu inte ratificerat sitt medlemskap. Saudiarabien är en av världens största producenter av olja, står för nästan 13% av den globala produktionen, och är därför mycket intressant för BRICS, men också för det kollektiva väst. Saudiarabien är därför en viktig del av mosaiken för USA i detta stora spel – mer detaljer i del 2.

På grund av sitt geografiska läge bör Turkiet fungera som ytterligare ett exempel på en framtida problemplats. Turkarna, eller snarare deras härskare Erdogan, vill alltid ’dansa på alla bröllop’, vilket inte bara irriterar USA, utan säkert även Ryssland och Kina. Erdogan ses som skicklig, men helt opålitlig och illojal. På grund av detta beteende – särskilt turkarnas beteende i Syrien – kommer Syrien troligen inte att bli medlem i BRICS på medellång sikt. Amerikanerna kommer att utnyttja detta vakuum.

Panama har också varit i rubrikerna i några veckor nu, då Trump ville ta över Panama. En interimistisk lösning verkar ha nåtts. I ett större förvärv av Blackrock förvärvades bland annat även hamntillgångar i Panama. Detta för Trump närmare sitt mål genom att minska kinesiskt inflytande i Panama.

Andra länder av intresse för USA inkluderar Kazakstan (uran, närhet till Ryssland), Malaysia (naturgas och handelsvägar), Nigeria (olja) – listan är lång och strategiskt kommer afrikanska länder att vara av särskilt intresse, eftersom denna gigantiska kontinent lovar otrolig rikedom och hölls låg och fattig av den franska och brittiska kolonialpolitikens oansvariga koloniala politik.

Hybris möter Nemesis

När det gäller att bedöma det kollektiva västs chanser på lång sikt måste vi börja med attityden hos det kollektiva väst som kan bli och redan har blivit en av de största stötestenarna: hybris.

Sedan urminnes tider har hybris hänvisat till överskattning av människans egna förmågor. I grekisk mytologi är Nemesis gudinnan för att balansera rättvisan.

Västerländska supermakter har direkt eller indirekt kontrollerat händelser i världen i århundraden. I modern tid innebar det framför allt ekonomisk kontroll med reservvalutan.

Källa: wealthdfm.com

600 år av dominans har lett till hybris i väst. Förr var det inte svårt att kontrollera länder från väst. Resten av världen var inte organiserad, inte utbildad, hade ingen industriell makt och fungerade bara som ett förråd av råvaror som skulle plundras av de västerländska kolonialmakterna.

Folk blev så vana vid att ett fåtal västerländska stater dominerade stora delar av världen att de missade den stora utvecklingen i resten av världen – det globala södern. Den ekonomiska, sociala och militära makten hos jättar som Kina, Indien och Ryssland är fortfarande totalt underskattad av väst idag. De tror fortfarande att de är världens herrar.

Friedrich Merz är ett utmärkt exempel på hybris: han presiderar över ett land med 83 miljoner invånare som har glömt hur man arbetar (förutom medelklassen och småföretag), vars ekonomi är på randen av kollaps och ändå blåser han upp sig som en tupp och vill stå upp mot Ryssland militärt efter att ryssarna har avvecklat Nato under de senaste tre åren. Nu går Merz till och med så långt att han står upp mot sin kolonialmästare Trump.

Friedrich Merz står bokstavligen för denna attityd från det kollektiva väst. Donald Trump, presidenten i ett land som många européer betraktar som okultiverat, verkar vara den första som har känt igen skriften på väggen. Hans geopolitiska helomvändning har förmodligen också att göra med att han insett att den globala södern – särskilt Kina, Ryssland och Indien – måste tas på allvar som en konkurrent. Det är ett klokt beslut. Amerikanernas ytlighet – som alla egenskaper – har alltid en baksida: jag känner inte till något land som kan återuppfinna sig själv snabbare. Jag kan inte säga om vändningen kommer att vara hållbar i denna mening, men jag tror att det att inte underskatta dina motståndare är grunden för all framgång.

Nyckeln till hållbar framgång

Industriproduktion

I del 1 beskrev vi drömstarten med vilken USA började sin hegemoniska status senast efter andra världskriget. En av hörnstenarna var det faktum att USA producerade 70 % av världens industriproduktion hemma. Denna fördel, som enligt min åsikt är hörnstenen för geopolitisk makt, avstods senast kortsiktigt och av försumlighet med president Clinton. Amerikanerna var av åsikten att världen kunde kontrolleras utan industriell överhöghet. NAFTA, ett frihandelsavtal med Kanada och Mexiko, var det första steget. Till en början lämnades mexikanerna och kanadensarna att producera industrivaror åt mästarna i USA och sedan flyttades mer och mer produktion till Asien, särskilt till Kina, som har blivit världens fabrik under de senaste 30 åren. I början var det lågteknologiska produkter, men idag har vi nått den punkt där de mest komplexa varorna praktiskt taget bara produceras i Kina – och andra asiatiska länder som Indien, Vietnam, etc.

Apple, till exempel, påstås tillverka en topp iPhone för cirka 10 USD arbetskostnader och alla kostnader, inklusive komponenter, är mindre än 500 USD. Försäljningspriset i USA är cirka 1 500 USD. Tillverkningskostnaderna i USA skulle vara många gånger högre. Det finns många anledningar till att det blir praktiskt taget omöjligt att flytta tillverkningen av iPhone till exempelvis USA, men ett stort argument är säkert att det industriella kunnandet inte finns i USA.

Många tror att Apple bara tillverkar i Kina på grund av de låga kostnaderna. Tim Cook, vd för Apple, motsäger dock själv detta. Det är inte de låga arbetskostnaderna som gör att Apple producerar där, eftersom arbetskostnaderna inte längre är låga i Kina. Det är kunnandet som gör skillnaden. Det skulle inte finnas tillräckligt med utbildade personer i USA för att tillverka dessa produkter.

Tim Cook förklarar Kinas status som navet för det mesta av Apples produktion.

Ett andra exempel är bilar. Tiden då kinesiska bilar bara låg före i lågprissegmentet är redan över. Ett bra exempel är en kinesisk SUV som tar sikte på en tysk modell: Li 9: kostar runt 60 000 USD, märk väl med full utrustning. Om du sätter ihop en välutrustad BMW X7 på BMW Switzerlands hemsida kommer det att kosta dig runt 170 000 USD. Nu kommer många att hävda att kvaliteten på BMW:n säkerligen är bättre. Enligt jämförelsetestet är så inte fallet.

New School vs Old School- Li Auto L9 vs BMW X7

Källa: Youtube

Naturligtvis är LI-9 inte till salu i Schweiz eller Tyskland – du måste åka till Ryssland. Ryssar älskar vackra bilar och tyska politiker har hållit dörren till det gigantiska imperiet öppen för kineserna i tre år – Moskva kryllar av LI-9:or.

Industriellt kunnande

I USA har industrins undergång pågått i decennier, i Europa tror de att de fortfarande är igång. Om den tyska regeringens mål var att förstöra tysk industri har de gjort enorma framsteg de senaste åren. Den tyska fordonsindustrin sysselsätter 770 000 personer och är den i särklass största industrisektorn i landet sett till omsättning. Av dessa förlorades 19 000 jobb redan 2024. Den negativa trenden fortsätter, vilket aktiekurserna visar. Under de senaste 12 månaderna har VW tappat 16,9 %, Mercedes 17,6 %, Porsche 20 % och BMW 24 %. DAX, å andra sidan, steg 26%.

Om trenden mot avindustrialisering fortsätter kommer industriellt kunnande att gå förlorat. De drabbade befolkningarna förlorar därmed förmågan att driva en industri. Denna situation kan inte lösas genom att bara investera pengar i industrierna, eftersom branschen vet allt mindre vad den ska göra med dessa investeringar.

Att detta inte är en inledande trend, utan har katastrofala konsekvenser, visar en studie som varje västerländsk ekonomisk politiker borde spika upp på väggen. Australian Strategic Policy Institute, som delvis finansieras av den australiensiska militären och därför absolut inte är pro-kinesiskt, har utvecklat en Critical Technology Tracker med 64 aktuella, kritiska teknologier.

Den senaste rapporten är daterad i augusti 2024 och visar att USA var ledande inom 60 av de 64 teknologierna mellan 2003 och 2007. Kina var bara ledande inom 3 teknologier. Mellan 2019 och 2023 var USA ledande inom endast 7 teknologier, medan Kina var ledande inom 57 teknologier – inklusive tillverkning av halvledarchips, gravitationssensorer, högpresterande beräkningar, kvantsensorer och rymdteknik.

Detta är en katastrofal utveckling för det kollektiva väst. Frågan är nu hur man stoppar eller vänder denna trend.

Utbildning

Tekniker som sedan implementeras i industrin och därmed leder till bättre och billigare produkter kan bara utvecklas om människor har en hög utbildningsnivå. Jag är ingen utbildningsexpert, men jag tillbringade mina skolår i Schweiz, studerade vid universitetet i Zürich innan jag gick på ett av de bästa universiteten i USA (Georgetown). Min son gick i skolan i Schweiz, min partners son i skolor i Moskva och jag hade en gång 45 anställda i Ryssland. Vad har jag upplevt och observerat?

Det schweiziska utbildningssystemet anses vara ett av de bästa och jag tror att jag fick en bra utbildning vid universitetet i Zürich för drygt 35 år sedan. De bästa amerikanska universiteten (Harvard, MIT, Stanford etc.) har toppat alla globala rankningar så länge jag kan minnas. En handfull universitet är dock inte den avgörande faktorn när det gäller att bedöma utbildningsnivån för en nation på 340 miljoner. Den otillräckliga utbildningen för den genomsnittlige amerikanen är legendarisk.

När jag avslutade min magisterexamen i juridik vid Georgetown University i Washington, D.C. för över 30 år sedan, vilket är en kurs som tagits av jurister som redan har avslutat sina studier och har några års yrkeserfarenhet, blev jag något förvånad över att universitetet erbjöd en ”juridiskt skrivande klinik”, som reviderade språket i studenternas uppsatser. De rutinerade amerikanska advokaterna hade svårt att uttrycka sig tydligt på sitt modersmål. Konstigt och alarmerande. Det var över 30 år sedan.

När det gäller grundskolan kunde jag få reda på att min son deltog i ett sommarläger i Zürich under de första åren av grundskolan.

I grundskolan i Ryssland är barnens utbildning mycket striktare – 2 till 3 timmars läxor per dag är inte ovanligt. Detta har säkert något att göra med att barnen måste lära sig ett språk som är mycket mer komplext än tyska eller engelska till exempel. Detta leder till slutsatsen att den tidiga intellektuella utbildningen i Ryssland ger eleverna ett försprång som förmodligen är omöjligt att komma ikapp. Jag hör liknande saker från Kina.

Jag hade ett företag i Ryssland i över 10 år. Den intellektuella nivån hos alla anställda var hisnande. Jag vågar påstå att ett välmotiverat ryskt lag slår alla jämförbara lag i Schweiz; detta har att göra med intellekt, men också med att ryssar är hungrigare än västerlänningar.

Den ovan nämnda studien från Australien är inte bara en indikation, utan ett bevis på att kineserna har slagit amerikanerna på lång sikt. Rysslands vapenteknologi har varit legendarisk i väst åtminstone sedan ”Oreshnik”. Detta nya vapensystem visar att Ryssland kan vara västvärlden överlägset när det gäller missilteknik och metallegeringar i decennier framöver. I slutändan är utvecklingen av sådana överlägsna vapen en konsekvens av ett överlägset utbildningssystem.

Jag tror inte att jag går för långt när jag säger att detta världskrig i slutändan kommer att vinnas av de länder eller block som har den starkare industrin. Grunden för en sund industri är kunnande och det senare kräver såväl utbildning som råvaror.

Utbildning, dess utveckling och expansion är projekt som kräver många decennier av tid och pengar. Dessutom måste folket – mammor och pappor – övertygas om att utbildningen av deras barn är en prioritet. Detta kräver i sin tur ett självsäkert samhälle som tror på sin egen framtid. När jag tänker på de frustrerade ansiktena i Europa och de kortsynta amerikanerna är det inga bra förutsättningar för att ha en bra chans i detta maraton – i skarp kontrast till samhällena i den globala södern.

Slutsats

Jag skrev i del 1 av den här serien att den här serien målar en bild med en bred pensel. Ett potpurri av historiska och samtida fakta och intryck, präglat av en storm av händelser som har utlösts i och med invigningen av president Trump. För några år sedan hade en enda nyhet av det här slaget räckt för att få världens befolkning att hålla andan, men det har mänskligheten inte längre tid med, för dagen efter slår nästa bomb ned.

Trots den breda penseln och de stormiga geopolitiska väderförhållandena tror jag att de stora trenderna säkert kan identifieras; trender som sätts och mycket väl kan förändras igen, men bara om stora hållbara ansträngningar görs, kombinerat med en vilja att tänka i decennier snarare än i kvartal – en styrka för det globala södern, inte riktigt för det kollektiva väst.

Det kollektiva väst, som vi beskrev i del 1, är för närvarande inte i något tillstånd som kan forma världen till dess fördel. Detta börjar redan med den historieskrivning som praktiseras i väst. Den helt falska gestaltningen av världskrigen 1 och 2 får det kollektiva väst att se bra ut, men kläder gör bara mannen tills garderoben behöver förnyas, vilket är fallet nu. Västerlandets påstådda styrka är också baserad på historiska lögner, myter och hybris. Om människor i det kollektiva väst hade en medvetenhet om historien och kände till fakta, skulle de vara mindre drivna av hybris och skulle ha en bättre chans i denna tävling, eftersom en realistisk självbedömning är grundstenen för framgång.

Det är tack vare Kina som sedan 1980-talet många länder i den globala södern har varit motiverade att bli kraftcentra i denna region.

De strategier som har implementerats är inriktade på framgång om hundra år. Dessutom har Kinas allians med Ryssland, som åstadkommits av väst, bildat en allians som inte kunde vara mer komplementär.

Den nuvarande stormen, Europas uppror, är högljudd, men varken hållbar eller ändamålsenlig, eftersom den bygger på förstörelse snarare än konstruktion. Det rasar mot Ryssland och Kina och är dumt nog att till och med motsätta sig USA. Friedrich Merz har inget rykte om att använda kokain, men hans beteende skulle få en sådan diagnos att verka sträng. Han gör allt han kan för att driva det en gång så stora Tyskland helt i väggen istället för att ta hand om samhället och ekonomin – dåliga framtidsutsikter.

Om man jämför hur exponenter från de olika sidorna kommunicerar, är det slående att de två viktigaste exponenterna för det globala södern – Kina och Ryssland – är de lugna, i skarp kontrast till ledarna för det kollektiva väst. Det är som i verkligheten: de som skriker har dåliga kort.

Vid någon tidpunkt kommer västvärlden att inse att inflytande och framgång bygger på utbildning, kunnande, industri, social sammanhållning och stabila finanser. Detta kan uppnås med en plan som måste genomföras konsekvent under decennier, vilket är liktydigt med en fredlig revolution. Kina och Ryssland har visat vägen, Kina sedan 1980, Ryssland sedan 2000. Sådana konstruktiva ansträngningar kommer att avgöra överhöghet, inte bomber.

***

Peter Hanseler är en geopolitisk analytiker som rapporterar från Moskva. Peter föddes i Zürich, Schweiz. Han har en J.D. (lic. iur.) och Ph.D. (Dr. iur.) från Zürich University Law School och Master i International Commercial Law (LL.M.) från Georgetown University Law School, Washington, D.C. Han har bott i USA, Spanien, Schweiz, Thailand och Ryssland. Peter är oberoende, hans arbete stöds inte av statliga eller privata enheter. Peters webbplats https://voicefromrussia.ch/en/

 publicerar sitt innehåll på engelska, ryska och tyska.