Krigs-framgångar för Turkiet och Azerbadjan mot Armenien.

Ingress: Läsaren ”Ivan” har sänt in en lång, översatt kommentar från en ryskspråkig site som jag publicerar som artikel. Klart är att Azerbadjan med hjälp av Turkiet har betydande framgångar. En detaljerad rapportering finns på Southfront, som bl.a. skriver att Turiket transporterat över 2000 terrorister från områden i Syrien till att strida på Azerbadjans sida. Detta nämns in en artikel av fil.dr. Björn Nistad 9/10, vilken ger viktig information om bakgrunden till kriget.Även terrorister från Syrien strider i Nagorno-Karabach – men nu (9/10) vapenvila! Ska den hålla?

Southfront skriver bland annat ”På kvällen den 29 oktober bekräftade den armeniska sidan att azerbajdzjanska trupper nästan har nått den näst största staden i Nagorno-Karabakh – Shusha, som ligger bara några km från huvudstaden i den självutnämnda republiken – Stepanakert. Arayik Harutyunyan, republikens president, uppmanade armenierna att ta vapen för att försvara sitt hemland.” här.

Kriget trappas upp. Ryssland har nyligen försett Armenien med drönare som ska kunna slå ut drönare som Azerbadjan fått av Turkiet. här.

Artikeln ”Något om varför Armenien besegras i Karabakh.”

Erdogan försöker skapa en korridor till Kaspiska havet. Och nu har över en månad har gått sedan början av det nya kriget kring Nagorno-Karabakh.
Det är redan uppenbart att de armeniska trupperna tvingas dra sig tillbaka. Varför visade sig den armeniska armén vara svagare och vilka misstag gjorde den när den förberedde sig för militära operationer?

De azerbajdzjanska väpnade styrkorna har uppnått ett antal framgångar, hackat försvarslinjen i Nagorno-Karabakh och avancerat tiotals kilometer framåt.

Vid lördagen den 24 oktober hängde försvaret av de armeniska styrkorna i södra delen av fronten på en tråd och kunde förstöras med katastrofala konsekvenser för Armenien. Detta hände inte, men situationen i sig gav anledning att tala om ett strategiskt nederlag för de armeniska trupperna. Och även om detta resonemang visade sig vara för tidigt, är resultaten av den första månaden av kriget för Armenien och Nagorno-Karabakh (NKR) inte särskilt uppmuntrande.

Armenien och NKR borde ha funderat på vad som hände på sommaren när sporadiska skärmytslingar började nästan längs hela frontlinjen. Utåt såg det ut som den vanliga frontlinjen pull-in effekt, när en lokal kollision som av sig själv utvecklas till en allvarlig kamp.

På den psykologiska nivån litade både Karabakh och Armenien på minnen från segern över Azerbajdzjan 1994. Trots den azerbajdzjanska arméns uppenbara numeriska och kvalitativa överlägsenhet, i Stepanakert och Jerevan, drivs de av visionen att “vi vann då och nu når vi Baku.” En nedlåtande attityd gentemot Azerbajdzjan ledde till förlust av vaksamhet.

Om vi ​​drar en historisk parallell ser det väldigt mycket ut som Israels misslyckande före Yom Kippur-kriget 1973, då underrättelsetjänst och politiker öppet sov genom de syrisk-egyptiska förberedelserna med mycket allvarliga konsekvenser för IDF under krigets tidiga dagar. Nästan en fullständig kopia, upp till den hånfulla rasistiska inställningen till araberna, underskattning av sovjetiskt militärt bistånd till dem (i vårt fall spelar Turkiet denna roll) och förlusten av goda relationer med europeiska allierade.

Ytterligare en omständighet är också mycket viktig. Under det senaste året förlorade den armeniska militären kontakten med Moskva, och alla kontakter inom underrättelsetjänsten mellan de två länderna begränsades – och detta gjordes på initiativ av Armeniens politiska ledning. Under premiärministerperioden för Nikol Pashinyan ersattes tre underrättelsetjänster, och en av dem hade ingen kompetens och var en rent politisk utnämnd från väst.

Allt detta åtföljdes av intern antirysk retorik, multiplicerad med nationell arrogans. Från några ledare i Nagorno-Karabakh var jag tvungen att höra fraser som “vi behöver inte ryssar alls, vi kommer att gå till Baku utan dig”.

Dessutom har Armeniens generalstab under de senaste sex månaderna avskedat många officerare som hade utbildats i Moskva.

Luftförsvarssystemet i Karabakh består av “Os”, “Circles” och “Cubes”. Detta var tillräckligt för att skydda det ”gamla formatet” från Azerbajdzjans luftfart (det finns fortfarande en S-300 i Armenien), men efter köpet av hundratals israeliska och turkiska UAV av Baku visade sig hela detta system vara värdelöst. Föråldrade kortdistanssystem räckte inte. Det finns fysiskt få luftförsvarssystem i NKR och Azerbajdzjans UAV är väldigt, väldigt många.

Den armeniska sidan på marken lider stora förluster av UAV: ​​s effekter, särskilt eftersom azerbajdjanerna medvetet slog ut det armeniska luftförsvarets positioner med missiler och långdistansartilleri. Det är en annan sak att det azerbajdzjanska infanteriet inte stödde dessa taktiker. Och i den bergiga zonen var användningen av flyg och drönare i allmänhet inte särskilt effektiv. Ibland är även primitiva skyddsmetoder i bergen mycket effektiva. Till exempel i klyftorna runt Lachin och Shushi har stålkablar sträckts sedan slutet av 1990-talet, vilket helt utesluter användningen av markattackflygplan eller drönare där.

Något liknande hände tidigare i år i Syrien nära Sarakib, där en turkisk svärm av UAV, även om de orsakade syrien allvarliga förluster, slutligen inte kunde bidra till framgången för motoffensiven.

Turkiet led ett smärtsamt nederlag i Sarakib, vilket inte berövade turkarna sin tro på effektiviteten i sådan taktik. Ledande azerbajdzjanska generaler studerade i Turkiet och påverkas starkt av turkiska taktiska idéer.

Armenien och Karabakh kan inte tävla med Azerbajdzjan på detta område. Det finns praktiskt taget inga attack-UAV: er nära Jerevan och Stepanakert, vilket gör det möjligt för azerbajdzjanska attackerande BTG att röra sig som en parad, särskilt i stäppzonen. Oavsett anledning brydde sig Jerevan inte om att utrusta sitt luftförsvar och skapa sin egen grupp drönare – detta är en psykologisk snarare än en rent militär fråga.

Föråldrade taktiska åsikter

NK:s försvarssystem förlitade sig på flera på varandra följande befästa linjer, vars frontlinje i de centrala och södra sektorerna byggdes på 1990-talet i stäppzonen inom det så kallade säkerhetsbältet. Detta försvar fungerade faktiskt i 25 år.

Men sedan ett kvarts sekel har Azerbajdzjan och dess armé förändrats mycket, men ingenting har förändrats i Karabakh och Armenien, inklusive när det gäller uppfattningen om militär verklighet. I den nya situationen var det nödvändigt att behålla “säkerhetsbältets” stäppzon med andra åtgärder och metoder. Annars var utsikten att förlora Jebrail, Fuzuli, Gadrut, Zangelan och Kubatly synlig för blotta ögat. Vilket är vad som hände till slut.

Nu har azerbajdzjanska trupper i södra sektorn nått den andra försvarslinjen och hotade kritiskt “Lachin-korridoren” – den huvudsakliga försörjningsvägen från Armenien förra lördagen. Förlusten av Lachin, till vilken azerbajdzjanerna hade 10 till 15 kilometer i rak linje, skulle vara en verkligt strategisk katastrof för armenierna. Dessutom innebär förlusten av ett betydande territorium i söder just nu allvarliga politiska problem och ett moraliskt nederlag för Armenien. Det är just framsteget i södra Baku som de kan registrera som den största segern och den viktigaste politiska prestationen efter resultaten av stridsmånaden i Karabakh.

Strategiska felberäkningar. Om man tittar på kartan över regionen ser den centrala zonen längs Karkarchayfloden ut som huvud- och huvudriktningen för Azerbajdzjans eventuella strejk mot NKR. Bara direkt genom ruinerna av Aghdam till Khojaly och vidare till Stepanakert. Det var i detta område som armeniernas huvudförsvarslinje organiserades under ett kvarts sekel.

Men det var i den centrala sektorn som azerbajdzjanerna inte ens försökte ens initiera en offensiv. En intensiv artilleriduell förs i denna sektor av fronten, men inget mer. Men den armeniska sidan tvingas ständigt behålla stora styrkor i den centrala sektorn, som i ett annat scenario kan användas till exempel för att organisera attacker i söder.

Man får intrycket att den armeniska generalstaben antingen inte hade någon mobiliseringsplan alls. För försvaret av “bergsfästningen” räcker det verkligen med 40-60 tusen människor, men detta räcker helt klart inte för att organisera mobilt försvar. Armenierna är passiva och bekämpar helt enkelt nya hot.

Den azerbajdzjanska sidan (och turkarna bakom den) har fullt ut det operativa initiativet, och de har råd att omplacera styrkor längs hela frontlinjen, bilda nya grupperingar, fylla på reserver och initiera nya planer. Armenierna, efter att ha förlorat det mesta av “säkerhetsbältet” i söder, kan inte längre tänka på några motoffensiver.

Dessutom – hur kan man återfå det förlorade territoriet? Sammantaget är detta naturligtvis ett militärstrategiskt dödläge för Armenien och NKR. Azerbajdzjan kommer att använda  vapenvila till att omplacera styrkor, fylla på enheter och utveckla nya offensiva planer. Armenierna är nu bara redo för passivt försvar.

Låt oss summera

Anledningarna till de armeniska styrkornas nederlag i södra delen av fronten ligger i frågorna om strategi, intelligens och delvis i psykologi. Några av alla dessa smärtsamma misstag avser inte bara Pashinyans styre, utan Stepanakerts och Jerevans konstiga attityd till vad som har hänt i frontlinjen under de senaste tjugofem åren. När allt kommer omkring visste alla mycket väl att militär hämnd i Karabakh var den dominerande nationella strategin för Azerbajdzjan – men ingen i Jerevan lyfte ett finger under denna tid för att anpassa de gamla försvarsplanerna till de nya militära verkligheterna.