Krisen i Ukraina och rädslan för det tomma rummet

Denna artikel 24/2 i Pål Steigans nättidning har översatts av Pål Steigan Krisen i Ukraina och rädslan för det tomma rummet
har översatts av Rolf Nilsson. Den tar upp viktiga grundläggande frågor och utgör också en bakgrund till världsläget här och nu.

___________________________________________________________

Krisen i Ukraina och rädslan för det tomma rummet

Ryssland har varit långt nere tidigare. Napoleons trupper ockuperade den ryska huvudstaden 1812. Men även de förlorade.

När Sovjetunionen upplöstes öppnade det upp det största utrymmet för imperialistisk expansion någonsin. De flesta av krigen sedan dess är återverkningar av denna kollaps – inklusive kriget i Ukraina. Inte minst det.

”När Berlinmuren brast natten mot den 10 november 1989 var det Jaltaavtalet som revs i stycken, för att senare säljas i bitar med graffiti, av trottoarförsäljarna vid Brandenburger Tor.”

Jag skrev detta 1992, i en liten bok med titeln ”Vargtid – eller myten om en fredlig världsordning”. Det jag tänkte på när jag skrev den boken var att varna för de enorma illusioner som hade byggts upp kring det stora och fredliga internationella samarbete som skulle växa fram på det kalla krigets ruiner. Min uppfattning stod i skarp kontrast till den officiella uppfattningen och den dominerande attityden i de flesta större medier. Som jag såg det innebar Sovjetunionens och Jugoslaviens kollaps, inte början på en period av fred och samarbete, utan början på en period av krig och instabilitet.

Finns det något som står skrivet med eldskrift i förra seklets historia är det att imperialismen inte tolererar ”tomrum”. När Ryssland beslutade att godkänna de två utländska republikerna i Ukraina var det bara det sista steget i en komplicerad serie av krig, ockupationer och uppdelning av landområden, som har pågått i mer än trettio år.

Det är helt omöjligt att förstå händelserna i Ukraina, om man inte har denna bakgrund klar för sig.

Ny uppdelning

I imperialismens tid har det alltid förekommit en kamp mellan olika stormakter. Kampen har handlat om marknader, tillgång till billig arbetskraft, råvaror, energi, transportvägar och militär kontroll. Och de imperialistiska länderna delar upp världen mellan sig utifrån styrkeförhållanden. Men de imperialistiska makterna utvecklas ojämnt. England härskade en gång över hela världen, men stoppades och USA gick förbi, och i vissa områden gick även Tyskland förbi. Den obalans som då uppstår skapar grunden för en ny uppdelning av världen, utifrån det nya styrkeförhållandet.Till syvende och sist är krig det sätt som imperialismen använder för att avgöra hur denna nya uppdelning kommer att se ut.

Om ett kungarike kollapsar eller tappar kontrollen över vissa områden kommer rivaler att tävla om att fylla tomrummet. Imperialismen följer principen som Aristoteles i sin fysik kallade horror vacui – rädslan för det tomma rummet.

På 1900-talet var det två enorma krig, som båda utlöstes på grund av denna obalans. Världskrigen var krig om hegemoni, om ekonomi, om kontroll – om omfördelning. Efter första världskriget möttes stormakterna i Versailles för att slå fast det nya styrkeförhållandet och den nya uppdelningen. Förlorarna i kriget, Tyskland, Ryssland, Österrike-Ungern och Osmanska riket, decimerades och styckades och antingen förvandlades till maktlösa enheter eller erövrades av segrarna.

Mellanöstern som den såg ut före första världskriget. Den tunna gröna linjen visar det osmanska rikets tidigare yttre gränser.

Balkan, som hade kontrollerats av Österrike-Ungern och Osmanska riket, delades upp på detta sätt. Jugoslavien konstruerades av segrarna i Versailles. Osmanska riket förlorade all sin kontroll över Mellanöstern och Nordafrika, och in kom England och Frankrike och delade bytet mellan sig. Vi lever fortsatt med en konflikt som sprungit direkt från första världskriget och Versailles, nämligen den palestinska konflikten.

Till vänster: Europa före första världskriget. Till höger: Europa efter Versaillesfreden

Andra världskrigets segerherrar möttes i Jalta på Krim och där bestämde Roosevelt, Churchill och Stalin den nya uppdelningen av Europa. Både Versaillesfördraget och Jaltafördraget höll sig igenom hela det kalla kriget. Inte ens upproret i Ungern eller den sovjetiska invasionen av Tjeckoslovakien ledde till någon förändring i detta mönster.

Sovjetunionens sammanbrott

Det dramatiska skiljet kom i början av nittiotalet. 1991 upphörde Sovjetunionen att existera och snart var också östblocket ett minne blott. Och därmed bröts balansen, den som hade upprätthållit den gamla ordningen.

Och nu låg ett enormt område klart för omfördelning. Det försvagade Ryssland kunde knappt ta hand om sitt eget territorium, och absolut inte det område som en gång kontrollerades av Sovjetunionen. Aldrig någon gång tidigare har ett så stort område legat öppet för omfördelning. Det var resultatet av två fruktansvärda krig som hade kommit i spel igen. Det kunde inte leda till något annat än krig.

(Läs: Krig i vår tid.)

Detta lade grunden för USA:s Eurasia-strategi, som handlade om att säkra kontrollen över den väldiga Eurasiska kontinenten. Det är denna kamp för omfördelning, till förmån för i synnerhet USA, som har legat till grund för de flesta krig sedan 1990: Somalia, Irakkrigen, Balkankrigen, Libyen, Ukraina, Syrien och Ukraina igen.

USA har varit aktivt i framkant hela tiden, och kampen för att expandera Nato österut och driva på regimförändringar i form av så kallade ”färgrevolutioner” har varit en del av denna kamp. Kuppen i Kiev, omvandlingen av Ukraina till en amerikansk koloni med nazistiska inslag och kriget i Donbass är också en del av denna bild.

Detta krig kommer inte att sluta förrän Ryssland är erövrat och delat, eller har satt stopp för USA:s offensiv.

USA har utnyttjat Sovjetunionens sammanbrott för att flytta sin intressesfär långt österut

Också en ny vår för den tyska imperialismen

Men det fanns flera tjuvar ute på samma marknad. Först och främst öppnade detta en enorm möjlighet för tysk imperialism, som fick ett visst bakslag under perioden 1942–45. För det första blev det möjligt att ta kontroll över det som varit DDR, och för det andra blev det möjligt att flytta fram de tyska positionerna i vad som tidigare varit tysk-kontrollerade områden. Detta gällde särskilt Balkan, med Kroatien i spetsen. Men det gällde även Tjeckoslovakien, Polen, de baltiska staterna och Ukraina.

Och det var Tyskland som utlöste uppdelningskrigen för att stycka upp Den federala socialistiska republiken Jugoslavien. När Kroatien utropade sig självständigt var Tyskland först ute med att erkänna det, och det blev den utlösande faktorn för det som skulle bli kriget mellan Serbien och Kroatien (stött av Nato), kriget om Bosnien-Hercegovina och kriget i Kosovo. Allt detta framställdes naturligtvis som befrielsekrig, med Serbien iförd den svarta hatten. Men i verkligheten var det krig om imperialistisk omfördelning. Detta blir särskilt tydligt när vi tittar på den eländiga statusen för dessa länder idag. Kosovo har den gigantiska amerikanska Bondsteel-basen, men i övrigt är landet så eländigt ställt att folk flyr därifrån i massor.

Tyskt kapital är den största investeraren i Öst- och Centraleuropa, så mycket av det gamla inflytandet är tillbaka. Den tyska huvudstaden har fått sin Generalplan Ost, i en moderniserad och sminkad version. De har använt det för att skaffa en stor mängd billig arbetskraft från Östeuropa och samtidigt knäckt ryggen på dessa samhällen. Och de har säkrat sig nya investeringsområden och större resurser. Tyskt kapital fick till sist sitt Lebensraum.

Mellanöstern och Nordafrika

När Sovjetunionen inte längre fanns blev det möjligt för USA, med stöd av Saudiarabien och Israel, att attackera och ödelägga Irak. Detta var en relativt stark, nationalistisk och sekulär stat. Landet hade varit allierat med både USA och Sovjetunionen lite från och till. Men först när Sovjetunionen var historia blev det möjligt för USA att invadera och förstöra landet.

Samma sak gjordes med Somalia, som också hade varit en sovjetisk allierad.

Libyen var en speciell utmaning, för Gaddafi var inte bara en stark, nationalistisk och sekulär ledare. Han ville bryta med dollarn och skapa ett enat Afrika med gulddinaren som valuta. Det var att be om bråk med imperiet.

Israel har länge velat krossa sina arabiska grannar och Iran, och kunde bara stödja USA:s krig, för att uppnå det sionisterna drömmer om – kontroll över landet fram till Eufrat.

Turkiet och Saudiarabien

Som nämnts var en av förlorarna i första världskriget Det osmanska riket. Sovjetunionens sammanbrott fick storturkiska imperialister att drömma om ett stor-turkiskt rike från Xinjiang till Balkan och från Svarta havet till den arabiska öknen. Se Pan Turkism.

Turkisktalande etniska grupper

Dessa idéer främjades redan i början av nittiotalet, men det var först med den stor-turkiske chauvinisten, Recep Erdoğan, som idéerna har formulerats till konkret och aggressiv politik. Han ser sig själv i rollen som Suleyman den store, den främste ledaren i det osmanska riket.

I södra delen av den arabiska halvön har ”väktaren av de två helgedomarna” utvecklat liknande imperie-drömmar. Saudiarabien vill återskapa sin version av Kalifatet, baserat på wahhabism och sharia. En bra bit på vägen kompletterar dessa planer varandra. De drar växlar på samma myter och samma historiska nederlag och har sett sig betjänta av att alliera sig för att knäcka de krafter som kan förhindra dem, det vill säga i första hand Syrien och Iran. Landet för ett kriminellt krig mot grannlandet Jemen och är en av huvudsponsorerna till jihadistisk terror i världen. Kungariket är den största vapenimportören i världen. I Riyadh har man inte glömt hur stort det arabiska imperiet var när det var som störst.

Det arabiska imperiet

Halshuggarna i Riyadh har spenderat hundratals miljarder på en politisk/religiös imperialism, i form av att bygga moskéer och koranskolor över stora delar av världen. På många sätt fungerar IS/Da’esh som en specialavdelning av de saudiska och turkiska arméerna.

Länge var USA den stora vinnaren och Ryssland den stora förloraren

Inte bara började USA att  rulla upp de tidigare medlemmarna i Warszawapakten och göra dem till sina militärbaser och vasaller, de attackerade också själva Ryssland. Genom att stödja Boris Jeltsins kupp och sedan driva på hårt för att säkerställa hans val, sörjde USA för att förvandla Ryssland till en nyliberal kleptokrati.

Under president Bill Clinton gick USA massivt in i valkampen i Ryssland för att säkra Boris Jeltsins seger. Det var 1996. Och det var ingen mindre än  presidenten själv som tog initiativet.

Den västvänlige Boris Jeltsin hade lyckats bli extremt impopulär i Ryssland, eftersom hans ekonomiska politik hade varit katastrofal för den ryska ekonomin och lett till ett fall i BNP med 50 %.

Det var hyperinflation, galopperande brottslighet, kollaps av hälso- och sjukvårdssystemet, pensionssystemet, bristande livsmedelsförsörjning och en dramatisk minskning av medellivslängden.

1993, beslutade Jeltsin genom presidentdekret att upplösa parlamentet. Som svar på detta ockuperade parlamentarikerna riksdagshuset. Jeltsin använde underrättelseinformation från USA, när han satte in armén mot de folkvalda och besköt parlamentet och dödade kanske så många som 2 000 människor. Det är denna ”demokratins man” som USA hjälpte till att vinna valet 1996.

Omslaget till tidningen Time

USA:s ingripande i valet var inte direkt någon hemlighet på den tiden. Time hade detta som huvuduppslag 15/7-1996, med förstasidesrubriken ”Yanks to the rescue”.

Tidningens egen ingress ​​säger att det handlar om

Den hemliga historien om hur fyra amerikanska rådgivare använde opinionsundersökningar, fokusgrupper, negativa annonser och alla de andra teknikerna i en amerikansk kampanj för att hjälpa Boris Jeltsin att vinna.

Den tio sidor långa artikeln berättar i detalj om tre amerikanska agenter, som etablerade ett högkvarter i Ryssland och arbetade där i fyra månader för att säkra Jeltsins seger. De tre var Joe Shumate, George Gorton och Richard Dresner.

USA betalade dem 250 000 $ och de hade en obegränsad budget för utgifter, opinionsundersökningar, fokusgrupper och andra initiativ. De uppträdde under sken av att vara försäljningsagenter för platt-tv. Ryska poliser beväpnade med maskingevär bevakade huset de bodde i.

Jeltsin var massivt impopulär

Deras första undersökningar visade att Jeltsin endast hade stöd av 6 % av väljarna. ”Stalin hade större stöd än Jeltsin”, sa Dresner. Mer än 60 % av väljarna tyckte att Jeltsin var korrupt och 65 % tyckte att han hade förstört ekonomin, enligt amerikanska undersökningar. Den förväntade livslängden för män i Ryssland under denna period sjönk med 10 år. Läs: Forskning.no: Fler dödsfall efter privatisering.

Men de upptäckte också att många ryssar var rädda för inbördeskrig. Därför utformade de budskapet: Håll fast vid Jeltsin så slipper du åtminstone oroligheter.

Samtidigt gav USA, genom IMF, ett lån på 10,2 miljarder dollar till Ryssland, så att den ryska regeringen kunde betala ut löner och pensioner som borde ha betalats ut långt tidigare.

Bill Clinton som Jeltsins konsult

De amerikanska agenternas reklamkampanjer och mediamanipulationer lyckades få Jeltsin på offensiven i valkampanjen. Men ändå var det långt ifrån säkert att han skulle vinna. De tre amerikanerna kontaktade Bill Clintons rådgivare Dick Morris och bad om hjälp därifrån. De ville att Clinton skulle acceptera att Jeltsin fick agera som världsledare vid toppmötet mellan de två i april 1996. Den föreställningen gick bra hem i Ryssland.

Morris, som sedan dess har varit osams med Clinton, sa i en intervju med ”America Talks live” i september 2016:

”När jag arbetade för Clinton ringde Clinton mig och sa: ’Jag vill att Jeltsin ska bli vald till Rysslands president mot Gennadij Zjuganov’, som var kommunisten som motsatte sig honom. Putin var Zjuganovs store anhängare.

 ”Det blev offentligt att Clinton skulle träffa mig varje vecka. Vi granskade opinionsmätningarna, som gjordes för Jeltsin av en kollega till mig, som skickade den till mig varje vecka. Han, Clinton och jag gick igenom dem, och Bill tog upp den heta-linje-telefonen för att prata med Jeltsin och berätta för honom vilka reklamfilmer han skulle köra, var han skulle kampanja, vilka positioner han skulle inta. Han blev i princip Jeltsins politiska konsult.”

Jeltsin vann som bekant valet och Time gjorde ingen hemlighet av USA:s roll för att säkra hans seger. 2003 blev detta till och med temat för filmen Spinning Boris.

Moder Ryssland kunde inte låta detta fortsätta

Ryssland berövades alltså inte bara sitt inflytande och sattes i konkurs, utan blev också förlöjligat och förödmjukat av det kalla krigets segrare. Detta kunde inte få fortsätta.

Ryssland är världens största land, och har enorma naturresurser.

”Moder Ryssland kan inte låta det här fortsätta”, skrev jag en gång på 1990-talet. ”Hon kommer att hitta en ny tsar, som kan föra landet på fötter och rädda det från förstörelse.” Och hon fann honom i Vladimir Putin.

Under hans regeringstid har Ryssland inte bara återhämtat sig, utan är en stormakt med betydliga ekonomiska och politiska framsteg. Från USA:s sida var Maidan 2014 ett försök att rikta ännu en bajonettstöt mot Ryssland. Tanken var inte bara att få en USA-lojal och antirysk regim, så nära inpå Moskva som möjligt, utan planen var självklart att fördriva Ryssland från Krim, och göra halvön till ett osänkbart hangarfartyg för USA. Det misslyckades.

När uppdelningen av förlorarna i det kalla kriget började gick USA-imperialismen en ny vår till mötes och såg sig själv som en världshärskare. Trettio år och ett enormt antal krig och miljoner förlorade människoliv senare är det USA som ligger på sotsängen, medan Ryssland åter reser sig som en Fågel Fenix ur askan.

Läs: Knut Erik Aagard: På fel sida