Kritik av IPCC:s klimatstrategi

I kvälls-serien ”Aktuella artiklar för ett år sedan och idag” återpubliceras denna artikel som är lika aktuell idag.

Kritik av IPCC:s klimatstrategi

Detta är en översättning av ett avsnitt av en artikel ”On Fire This Time” av John Bellamy Foster, en ledande marxistisk debattör i klimatfrågan på vänsterkanten i USA. Sociologiprofessorn JB Foster är chefredaktör för Monthly Review, en socialistisk kvalitetstidskrift som utkommit sedan 1949. I första numret fanns en artikel av en inte helt obekant forskare, Albert Einstein ”Why I am a socialist”.
Artikeln finns i novembernumret av tidskriften och har titeln ”On Fire This Time”.

Inledningen av artikeln har nyligen publicerats separat. Klimatfrågan – Det brinner!?

Översättningen har gjorts av en i frågan mycket intresserad dam i Göteborgstrakten, som även har översatt såväl föregående som kommande utdrag ur den långa artikeln.

Kritik av IPCC:s klimatstrategi.

Man kan inte förneka att en omvälvande  förändring verkar vara på gång. De radikala Green New Deal-strategierna som nu förespråkas hotar att spränga den IPCC-ledda vetenskapspolitiska processen med avseende på vad som kan och bör göras för att bekämpa klimatförändringarna, hittills har den fördjupat alla vänster-perspektiv. I skarp kontrast till IPCC:s noggranna vetenskapliga behandling av orsakerna till och konsekvenserna av klimatförändringar, som har varit relativt fria från politiska ingripanden, har IPCC: s inställning till de sociala åtgärder som krävs för att mildra klimatnödsituationen till stor del dikterats av den nuvarande politiska- ekonomiska hegemonin.

Begränsningsstrategier för att minska utsläppen av koldioxid i hela världen har hittills frontat/fokuserat den nästan totala dominansen av kapitalistisk ackumulation och den nyklassiska ekonomins hegemoni. Riktlinjerna som är inbyggda i sådana scenarier begränsar kraftigt parametrarna för förändring, beräknade med integrerade bedömningsmodeller (IAM, stora datormodeller som integrerar energimarknader och markanvändning med prognoser för växthusgaser) och delade socioekonomiska modeller (SSP, bestående av fem olika ”business -as-usual”- modeller baserade på i stort sett tekniska ramar, med betydande ekonomisk tillväxt och brist på klimatpolitisk tillämpning formellt inbyggd i alla modeller).

Resultatet av sådana medvetet konservativa modeller, som avskriver alla alternativ till ”business as usual”, är spridningen av orealistiska bedömningar av både vad som kan göras och vad som måste göras.45 I allmänhet ser de minskningsscenarier som ingår i IPCC-processen ut så här: (1) antar underförstått behovet av att upprätthålla den nuvarande politisk-ekonomiska hegemonin; (2) bagatelliserar förändringar i sociala relationer till förmån för teknokratisk förändring, mycket av det baseras på tekniker som inte finns eller är omöjliga. (3) betonar utbudssidan, främst prisrelaterade och tekniska faktorer, snarare än efterfrågefaktorer eller direkta minskningar av ekologisk konsumtion för att minska utsläppen. (5) förlitar sig på så kallade negativa utsläpp (fånga koldioxid från atmosfären och på något sätt binda den) för att möjliggöra överskridande av utsläppsmål; (6) håller allmänheten utanför, förutsätta att förändringar kommer att hanteras av ledande eliter med minimalt offentligt deltagande; och (7) postulerar långsam takt, vilket utesluter möjligheten (verkligt nödvändigt ) till ekologisk revolution.46

Alltså, medan klimatförändringarnas omfattning och socioekologiska effekter fångas väl av IPCC-modeller och prognoser, nedgraderas omfattningen av den sociala förändring som krävs för att möta utmaningen systematiskt i de hundratals begränsningsmodeller som används av IPCC. Istället konstrueras magiska kulor som härrör från marknads-pris-ingripanden (som koldioxidhandel) och futuristisk teknik som inbegriper uppfinningar som inte är möjliga i nödvändig skala och som förlitar sig på negativa utsläpp.47 Det enda försvaret för sådan modeller, som pekar på katastrofala resultat, antas vara så kallad marknadseffektivitet och obefintlig och / eller irrationell barock teknik eftersom tillvägagångssättet förmodligen gör det möjligt för samhället att fortsätta i stort sett oförändrat med sitt nuvarande produktiva läge.

Således inkluderar de flesta begränsningsmodeller för klimatet bioenergi med koldioxiduppsamling och lagrings (BECCS) -teknologi, som befrämjar växter (huvudsakligen träd) i en massiv skala som ska brännas för att producera energi, samtidigt som man fångar upp koldioxid som släpps ut i atmosfären och på något sätt binder eller lagrar det, i marken och i havet.

Om det genomförs skulle detta kräva så mycket mark som är lika med ett eller två Indien och en mängd sötvatten som motsvarar det som för närvarande används av jordbruket i världen trots vattenbristen .48 Inte heller är ett ivrig främjande av sådana rent mekanistiska tillvägagångssätt ett olycksfall i arbetet. Det är djupt inbäddat i hur dessa rapporter är konstruerade och den dolda kapitalistiska ordning de tjänar.

Den ledande klimatologen Kevin Anderson från Tyndall Center for Climate Change Research i Storbritannien:

”Problemet är för att genomföra åtagandet 1,5–2 ºC krävs utsläppsminskningar för rika länder med mer än 10% varje år, långt utöver den takt som normalt anses vara möjlig i det nuvarande ekonomiska systemet. Det verkar som att för att rättfärdiga denna återvändsgränd har IAM: er (Idén bakom IAM är att hantera åtkomsten av information, Identtity and Access Management) en viktig och farlig roll. Bakom en fasad av objektivitet har användningen av dessa Leviathan-datormodeller professionaliserat analysen av klimatförändringsbegränsningar genom att ersätta rörig och kontextuell politik med icke-kontextuell matematisk formalism. Inom dessa professionella gränser syntetiserar IAM enkla klimatmodeller med en ortodox/konservativ om hur finansarbeten och teknologier förändras, förstärkt av en [ortodox] ekonomisk tolkning av mänskligt beteende …”

Verkligheten, understryker Anderson, är att de nuvarande modellerna för klimatscenariot och prognoserna som tillhandahålls av IPCC och införlivas i nationella planer är baserade på antaganden om den allmänna jämviktsanalysen i neoklassisk ekonomi (”som fokuserar på fastställandet av priser, produktion och inkomster i marknaden genom utbud och efterfrågan” Wikipedia) och bygger på uppfattningen om gradvisa förändringar, men som är baserade på vinstkrav. Sådana bestämmelser i minskningsscenarier är meningslösa i nuvarande klimatnödläge, och farliga eftersom de hämmar nödvändiga åtgärder – icke-existerande befintlig teknik ses som den enda räddaren. Av de många modeller som övervägs av IPCC- rapporten från 2018 kräver alla koldioxidreduktion (CDR) eller så kallade negativa utsläpp, mestadels genom tekniska medel men också inklusive skogsbearbetning.50

Sanningen är, att hela begränsningstänkandet inom IPCC, förklarar Anderson, har varit ett ”accelererande misslyckande” som styr en process som är radikalt motsatt dess prognoser, med resultatet att ” de årliga koldioxidutsläppen har ökat med cirka 70% sedan 1990.” Eftersom effekterna av sådana utsläpp är kumulativa och icke-linjära , med alla möjliga positiva återkopplingar, har det ”pågående misslyckandet med att minska utsläppen drivit utmaningen från en måttlig förändring av det ekonomiska systemet till en revolutionerande granskning av systemet. Detta är inte en ideologisk ståndpunkt; det framgår direkt av en vetenskaplig och matematisk analys av Parisavtalet. ”51

Genom att erkänna det accelererande klimatnödläget, avvek IPCC i sin rapport från 2018 från sina tidigare milt uppmuntrande rapporteringar om utvecklingsstrategier för att begränsa klimatförändringarna som inbegrep överväganden om efterfrågesidan. Detta innebär att finna på sätt att minska konsumtionen, vanligtvis genom ökad effektivitet (även om de typiskt nog bagatelliserar den välkända Jevons Paradox, där ökad effektivitet under kapitalismen leder till ökad ackumulation och konsumtion) .52

Ett antal begränsningsscenarier har införts som visar att insatser när det gäller efterfrågan är det snabbaste sättet att ta itu med klimatförändringar – och till och med i en modell som antyder att målet under 1,5 ºC kan uppnås med endast ett litet överskridande, och utan att förlita sig på så kallade negativa utsläppsteknologier, utan att snarare bli beroende av att utveckla jordbruksproduktionen och förbättra skogsbruksmetoderna (betraktas som en icke-teknisk form av reduktion av koldioxid) .53 Dessa resultat kan dessutom uppnås inom de extremt restriktiva förutsättningarna för IPCCs begränsningsmodeller, som formellt bygger in (via IAM och SSP) betydande snabb ekonomisk tillväxt medan de formellt undantas alla klimatpolitiska (eller politiska) ingripanden.

Det har därför föreslagits av vissa radikala kritiker, som Jason Hickel och Giorgos Kallis, att en sociopolitisk strategi för åtgärder som betonar överflöds-och omfördelningspolitiken är demonstrativt mycket bättre i begränsningshänseende och utgör den enda realistiska lösningen, samtidigt som man sätter gränser för vinst och tillväxt (som idag främst gynnar 0,01 procent).54